Nekromanti [Hârn] Tale of a Crippled Fox

[MattiasLejbrink]

I den här tråden rapporterar jag från Hârnmasterkampanjen Tale of a Crippled Fox som startade i Stockholm 2013.

Ingen beskriver Hârn bättre än N. Robin Crossby själv:

In fantasy roleplaying, most are willing to accept that magic works and that fell beasties roam the wilderness, but not that huge populations of ravenous monsters can support themselves by eating an adventurer every six months or so. The trick is in the degree and internal logic of the outlandishness.

There is a vital element of mood, and this elusive principle lies at the heart of successful fantasy. While it is true that magic-strong, hack and slay environs can keep players and gamemasters occupied for a time, only an environment that is fundamentally rational, has a high level of internal consistency and is carefully maintained can give the feeling that one is involved in an epic. Those who limit themselves to short forays into disjointed chaos are missing something; they are swallowing warm, flat lemonade when there is champagne available.

Kampanjen utgår från frågeställningen "vad är frihet?" och kommer att lyfta frågeställningar kring klass, kön, etnicitet, rikedom och religion.

 

[MattiasLejbrink]

Karaktärer

Nedan följer bakgrundstexter för tre av huvudpersonerna (karaktärerna) i kampanjen.

 

[MattiasLejbrink]

Vyrbin of Barwyn

Bakgrundstext - Vyrbin of Barwyn

Dina kamrater brukade säga att kriget är den enda vän du kommer att behöva. Just nu känns det som att ni håller på att skilja er.

Som äldsta barn till två tjänare till lorden av Medarsin i Nelafayn, var vägen utstakad för dig att följa i dina föräldrars fotspår som antingen kammarherre som din far Arin eller kock som din mor Tysun. Du stod alltid väldigt nära dina föräldrar och trivdes bra på godset. På dagarna hängde du och dina tre syskon i smedjan, i stallet eller med några av bondbarnen och på kvällarna framför den öppna elden i matsalen – när Lord Lasvarn inte själv var där förstås. Nästan dagligen deltog ni i gudstjänsten i det stora trätemplet där gudinnan såg ner på er från en tavla tecknad i kol – den vackraste tavla du sett.

När du var 16 gick din mor hastigt bort i sjukdom och din far blev bedrövad och det tog ett år innan han blev sig själv igen. Dina föräldrar hade arbetat på godset så länge du kunde minnas och Lord Lasvarn kände medlidande med din far och frågade om det fanns något han önskade sig för att lindra smärtan. Lite oväntat bad Arin då om att du skulle bli en fri man och söka lyckan utanför byn. Lorden verkade överraskad över det udda förslaget men biföll samma kväll. Under två år, till din 18-årsdag, övade du att slåss med vapen till och från med byns Yeoman Eadwin och ibland även med Lordens dotter Denerelle, som visade ett starkt intresse av att lära sig fäktas. Under ditt sista år i byn utvecklade du starka känslor för henne, men en tjänare och en adelskvinna, det var bara att glömma och gå vidare.

På din 18-årsdag tog du ett sorgfyllt farväl av din far och hans nya fru Lelene och blev hämtad med vagn för att ta värvning i en trupp soldater. Den första tiden tjänade du som legoknekt i Osel i södra Kaldor. Söder om gränsen bor de fruktade Pagaelin, blodtörstiga barbarer till synes utan begrepp som fred eller ens heder. I Osel tog du också livet av en människa för första gången. Det var inte som du hade väntat dig. Din grupp överfölls av vrålande barbarer och pilarna regnade omkring er. All din träning var som bortblåst och du frös till is och iddes inte ens höja ditt vapen till försvar när en motståndare närmade sig med kniven i högsta hugg för att ta livet av dig. Lyckligtvis kom din vän till undsättning och högg barbaren i armen med sin yxa. Armen blev slapp och såg nästan ut att lossna. Det var blod överallt. Du lyfte ditt spjut och slog barbaren flera gånger i huvudet med kortändan innan du stampade på honom för att vara säker på att han var helt död. Ni överlevde attacken men just då funderade du inte så mycket på vilken tur du haft utan mest på om barbarerna också hade syskon som väntade på dem där hemma.

Minnena från det kommande året flyter ihop. Du hamnade inte i många strider, åtminstone inte många till döden. Men för varje gång agerade du lite snabbare, lite säkrare. Det visar sig att strid inte handlar om att hugga ner sin motståndare utan om att överleva. Den som vet hur strider går till vet också att välja sina tillfällen.

Efter ett tag i Osel slog du följe med ett par andra som skulle resa västerut, till Tharda, där man kunde söka om att få bli legionär. Du fastnade dock halvvägs mellan Kaldor och Tharda, i gränsposten Trobridge Inn, ett befäst värdshus med kringliggande by. Värdshusvärden behövde legoknektar för att skydda sig mot byns lord, eller hur det nu var. Hur som helst, två män som bägge ville ha makten över byn, inget nytt där. Två gånger färdades du mellan Trobridge och Tharda som karavanvakt.

Det var ett ganska bra arbete faktiskt och du fick träffa en hel del intressanta människor. Bland annat en gammal man som betalade bra för att hyra en eskort till några urgamla ruiner som tydligen skulle ligga en dagsmarsch norrut någonstans längs Saltvägen. Du ställde upp eftersom betalningen var bra, men du borde anat att inget bra skulle komma ur en expedition i vildmarken där barbarer och gargun härjar. Gargun, vidriga småtroll, föll över er en natt. Lyckligtvis verkade de ha tagit er för handelsmän så de måste blivit bra chockade när ni tog upp era sköldar och slogs tillbaka. Dessvärre hann de sticka ut ögonen på gubben innan ni jagade iväg dem. Han hade gott om böcker i packningen, men det hjälpte honom inte ett dugg. Elkall-Anuz hette ruinerna föresten. Du har kvar några sidor ur en bok där namnet ska stå. Någon månad efter fick du förresten höra att Denerelle gifts bort till Sir Edric of Quarne.

För ett år sedan fick du nog och sökte dig till staden Tashal. Ett lyckodrag skulle det visa sig. Tashal växer och en hel del varor och pengar byter ägare där. Där det finns rikedom finns det tjuvar och där det finns tjuvar behövs vakter. I ett år bra precis nu har du jobbat som vakt åt Berlodas of Tarlath, en höjdare inom gruvarbetargillet. Berlodas kallas för ”Fettot” av rätt många på grund av sin enorma kroppshydda, men han verkar nästan ta det som en komplimang. Han vet hur man gör affärer och verkar snuskigt rik, men är kanske en av de mest ärliga och raka människorna du någonsin träffat. Om Fettot lovar något kan du ge dig fan på att han håller det. Hur många kan du säga det om? Du har hunnit skaffa dig en del fiender under din tid i Tashal men också en del vänner. På sistone har du faktiskt börjat drömma om att lägga undan lite pengar och be Fettot om ledigt för att hälsa på din far och dina syskon i Medarsin. Undrar hur de har det?

 

[MattiasLejbrink]

Hali

Bakgrundstext - Hali

Skogen är höljd i dimma och luften är fuktig. Dina fötter dansar över grenar, buskar och trädrötter som om de inte visste något annat, en självklarhet. Du har inte tappat bort dig, du vet precis vart du är, men vart är du på väg? I skuggorna viskar dina förfäder och -mödrar, men också de mörka andarna som törstar efter din levande ande. Här i K’orrs hemvärld är deras röster är ibland förvillande lika. Kanske beror likheten på att de onda andarna försöker härma dina förfäders röster? Eller kanske är det bara så att alla andar består till delar av godhet och delar av mörker. Du kommer hit ofta, till andarnas hemvist där vi alla kommer ifrån och dit vi alla ska återvända. Din tid är inte kommen än, om K’orr vill, men tiden har kommit för dig att göra det du måste.

Precis som tidigare ser du henne i en glänta, den haltande räven. Hennes bruna päls gnistrar i månskenet och hon ser på dig med ögon fulla av förväntan, hopp och sorg. Hon vänder sig och kilar in bland snåren. Skogen viskar kring dig, kom hit, bara för en stund, vi har saker att berätta för dig. Du sätter av efter räven. Dina fötter rör sig snabbare och snabbare, grenarna slår mot din kropp och ditt ansikte, men du måste hålla jämna steg med räven. Plötsligt snavar du till och faller handlöst mot marken. Du kippar efter andan och sätter dig upp, yrvaken. Det är tyst, ingen verkar ha märkt att du färdades.

I din barndom brukade din mor på stjärnklara nätter ta med dig upp på en höjd nära ert läger och peka bort mot horisonten. Där borta, brukade hon säga, där bortom träsklandet och bortom floden som bär guds skapelser till oss, där ligger enorma skogar, skogar som tillhör Taelda. På andra sidan Taeldas skog bor det människor som fäller träd för att odla sina växter och hugger i bergen för att skapa sig byggnader av sten. Dit ska du färdas.

Din mor, hennes mor och dina två yngre syskon hade samlats för att ta farväl av dig. Redan när du som barn fick streck av silver i håret visste din familj att du var speciell. Din mormor fick budet av shamanen Maroda, hennes vän och älskare, som hade skådat månskenet i den spegelblanka bäcken att ditt öde var att färdas söderut för att utföra något åt andarna. Dina yngre syskon grät en hel dag, särskilt ledsen var din bror Psowa. När det många år senare var dags för dig att ge dig av var han en vuxen man, stolt, stark och kanske stammens näste ledare. Att lämna honom är kanske det mest smärtsamma du gjort i ditt liv. Hoppas du mår bra, käre bror. Träden och kullarna viskar till dig, precis som de viskar till vår mor och till mig.

På din resa behövde du vara vaksam dag som natt. Vaksam på de gulhåriga krigarna från norr, på de blodtörstiga vättarna från bergen – Gargun, på Taelda och på de onda andarna. I lång tid gick du över kullar, genom skogar och över fält. Du undvek kontakt med Taelda och folket i söder så långt det var möjligt. Oftare och oftare stötte du på deras skövlade fält där de odlar sina örter och håller sina djur fångna. Plötsligt en dag korsade du en nedhuggen skogsyta och sprang in i en kvinna från södern med bara en arm. Andarna har visat dig vägen till den haltande räven med ögon fulla av hopp och av sorg. Nu väntar du bara på att hon ska sätta av inåt snåren.

 

[MattiasLejbrink]

Gorlin Enarm

Bakgrundstext - Gorlin Enarm

Gudarna ger och gudarna tar. Ibland tar de lite mer än de ger, men så kan det vara. Du kan i varje fall inte klaga på ett händelsefattigt liv.

Du föddes på godset till slott Gardirien i Nephshire i Kaldor. Det var som en liten stad med egen murarmästare, bordell och lagman. Du och dina kusiner Merik och Delida brukade leka vid svärdstenen på Tyglin Hill, på allmänningen eller nere vid floden. Varje sommar kom bergsfolket Khuzdul ner längs Silvervägen från sina städer av sten med mulåsnor för att byteshandla. När sista karavanen hade försvunnit längs hölls en stor marknad och karneval som varade i tio dagar. Bland annat dränkte man ett vagnshjul i tjära och rullade ner det för Tyglin Hill ner i floden för att fira solens nedgång i Peonis ära. Grannflickan berättade alltid historier hon hört om hur slottet var byggt på en av bergsfolkets gamla stenstäder och hur det spökade där, men hon hade fått för sig många saker. Det var över lag en ganska fin barndom.

Du har bara tidiga minnen av din far och hans familj. Din farfar Anduas of Lorne var köpman och drev en välbesökt handelsbod, populär även bland barnen. Han köpte mjöl av mjölnaren, pälsar av jägarna och sålde vidare till de många vandringsmän som stannade några nätter för att proviantera. Meningen var att din far Jofes som äldste son skulle ärva handelsboden och gillesrättigheterna, men en dag när du var nio år gammal var han plötsligt borta. Din mor Erlin var väldigt ledsen till en början men hämtade sig ganska snabbt och era liv gick vidare. Handelsboden gick dock i arv till dina kusiners far och några år senare köpte de sig ett hus i huvudstaden Tashal och flyttade dit för att utöka affärsverksamheten. Du, dina två bröder och din mor blev kvar i Gardirien i ert barndomshus och din mor började ta diverse olika arbeten för att dryga ut kassan – arbete på fälten, tvätt, hjälpa till under karnevalen och så vidare. Din mor umgicks tätt med grannfrun som var änka och tillsammans hjälptes de åt att försörja sina familjer. Du har också märkt att hon slutat använda din fars efternamn, Lorne. Du har aldrig pratat med din mor om hur och varför Jofes försvann. Märkligt egentligen, men det har liksom aldrig blivit av.

Som trettonåring började du hjälpa till med att forsla timmer längs floden. Det finns stora bryggor i Gardirien och det är mycket trä som ska nedströms. Lönen var inte fantastisk men du hade alltid jobb och hade ett bra umgänge med arbetskamraterna, faktum var att du blev något av en informell ledare. Samtidigt fick du höra av din mor att din farbror hastigt insjuknat och beslutat att överlåta affärerna och gillesrättigheterna till din äldsta kusin Delida. Tydligen har det gått riktigt bra för dem och de är numera en inflytelserik handelsfamilj i Tashal och tillber handelsguden Halea istället för Peoni. Delida var alltid den typiska storasystern – vaksam, noggrann och smart – och kommer säkert att förvalta arvet väl.

För ett halvt år sedan hände olyckan. En timmerstock föll olyckligt och din ena arm krossades under den. Efter någon månad i sjukstugan var du på benen igen, men armen fick lov att amputeras från armbågen och nedåt. Stadens läkare Sigom, en bullrig och rätt jobbig typ, tog det snabba beslutet att såga av din arm. Han tog din arm men förmodligen har du honom att tacka för att du lever idag och att såret inte blev infekterat. Du kunde inte gärna jobba vidare på bryggan med bara en arm, men bara veckor efter olyckan fick du brev från huvudstaden från din kusin Merik.

Merik har hört om olyckan men har hittat ett jobb som ska passa en som du som har vad ha kallar för ”talets gåva”. En av Delidas väninnor är gift med en mästare i gruvarbetargillet, Berlodas of Tarlath, och tydligen har det uppstått en situation vid en av gruvorna i Loban i Meselynshire där gruvarbetarna är rädda och vägrar fortsätta sitt arbete. Gillets ledare i Olokand har beordrat dit någon som kan lösa situationen och tydligen har Merik föreslagit dig? I brevet lovade Merik att förklara mer när ni träffas i Loban. Faktum är att ni inte setts sen ni var kanske tolv år gamla.

På väg till Loban hände ytterligare något märkligt. Ut från skogen kom en silverhårig vildling-kvinna klädd i pälsar och spände ögonen i dig. Kvinnan var nästan overkligt senig och muskulös och beväpnad med den största kniv du någonsin sett. För ett ögonblick trodde du att din tid var kommen, men efter bara någon minut förklarade kvinnan på knagglig harniska att hennes namn var Hali, att hon kom norrifrån och att hon sett dig i sina drömmar och rest lång väg för att hitta dig. Hali är en annorlunda färdkamrat men hon ser ut som att hon skulle kunna brotta ner och bita ihjäl vilken slottsvakt som helst.

 

[MattiasLejbrink]

Broder Andros

Bakgrundstext - Broder Andros

Livet är som en mörklagd stig kantad av törnebuskar – man famlar sig fram och det gör ont när man går fel. Ändå är det så man lär sig. Din resa från son till en kvastbindare i Aleath har varit lång och händelserik, men alltid i Den Vita Sköldmöns tjänst.

Född 672, som näst yngst av fem syskon, var familjevärvet en bra bit bort och när din mor lämnade din far då du var åtta hade han ännu mindre tid till dig. Du svalt inte, men det vore synd att påstå att någon talade om för dig vad du förväntades göra. I Aleath hade Larani-ordern Order of the Checkered Shield en stark ställning och deras krigsorder, The Checkered Shield, var i folkmun kända som ”Aleaths andra stadsvakt”. I brist på annat och göra och med en längtan efter ett syfte med tillvaron ansökte du 15 år gammal om att få bli prästlärling.

Akolutplatserna i Aleath med omnejd var reserverade för de namnkunniga familjernas söner och döttrar. Du bedömdes ha talang och den beslutsamhet som krävs, men utan donationer var dörrarna till de centralt belägna klostren stängda. Istället placerades du på klostret Chendy, enskilt beläget på Ternuheden – en ogästvänlig plats längs Kandays västkust med vidsträckta brända heder och träskmarker. Du trivdes bättre än förväntat i Chendy och fann något av ett inre lugn där, långt från civilisationen.

Efter sex år som akolut invigdes du som präst i Laranis tjänst. Ezra’s war, Kriget mot Rethem och Agriks hantlangare brann för fullt och tillsammans med din 15 år äldre vän Edric Dorayne sökte du dig istället för ett liv i stilla predikan till krigsordern Order of the Checkered Shield. Äntligen skulle du få göra nytta. Efter två års militär träning i din hemstad Aleath drogs ni, mot din faders inrådan, in i kriget år 695. Den älskade drottning Eriel av Kanday hade lönnmördats i sin sykammare av Agriks demondyrkare och stämningen var mer hätsk än någonsin.

Bara några månader in i kriget nåddes du av budet att en tjuv brutit sig in i ert hus i Aleath och blivit påkommen. I tumultet knivhöggs din bror så svårt att han avled. Du tog ut din ångest på slagfältet.

Efter två års krigande återvände du till Aleath för en lugnare tjänstgöring hos orden. Vakttjänst blandades med konventionella prästersysslor. 701 gifte du dig med parfymeraren Uthena of Doldis. Äktenskapen kännetecknades av ömsesidig respekt och snälla ord, men ingen riktig kärlek. Istället inledde du något år senare en passionerad affär med Uthenas granne, leksakstillverkaren Mykael of Kandis. Förhållandet kom dock till ett abrupt slut då Mykael en morgon fann ett kadaver uppnaglat på sin ytterdörr. Idag är ditt enda minne en träleksak som han snidade åt dig.

Åren gick i Aleath. Du drabbades av kikhosta men överlevde. I äktenskapet hade ni mindre och mindre att prata om och oundvikligen tog det slut. Uthena var en känslomänniska och du mer tillbakadragen och fundersam. Du leder en räd mot tjuvgillet och hugger dig hårdfört fram bland de protesterande och skrikande tjuvarna. Ändå visade du långt mer nåd än inbrottstjuven visade din bror.

År 710 sökte du dig tillbaka till fronten, den här gången till heliga Menekod – en fästning så viktig för landets försvar att den kallades ”nyckeln till Kanday”. Där stannade du i sju år och försvarade landet mot Order of the Copper Hook – Agriks demondyrkande krigare. Sir Syman Tolfane valdes till Chabla, stormästare, och förespråkade en gradvis nedtrappning av det lågintensiva krig som förts mot Copper Hook och sökte dialog med Copper Hooks ledare Marag Yeredar. Motreaktionen lät sig inte dröja och inom några år hade ett antal präster och krigare gått ihop under namnet The Banners of Honor och krävde ett hårt och skoningslöst förhållningssätt till motståndarna.

Vid det här laget hade du fått nog av konfliken som inte tycktes leda någonvart och flyttade 717 långt bort, till klosterkyrkan Abriel i Kaldor, där du sökte frid och ro. Klostrets ledare, biskop Ilor Hadan, var en extremt from man som förespråkade extrem hängivenhet och trohet till lärosatserna. Förändringen kommer inifrån och endast den helt rene kan uppnå frälsning. Där lade du dina vapen åt sidan för att fördjupa dig i bön och de heliga skrifterna.

På vårkanten har du påbörjat en resa genom Kaldor för att möta lokala länsherrar och diskutera andliga spörsmål med dem. För tillfället befinner du dig i byn Loban i Meselynshire hos Lord Dezaller, en by som precis drabbats av en mystisk tragedi. Du kan inte undgå att känna att det finns en mening med att du är här just nu.

 

[MattiasLejbrink]

Bardir Melasen

Bakgrundstext - Bardir Melasen

Som barn älskade du att rita kartor och låtsas att du var en äventyrare med alla dina tillhörigheter i en säck, på väg att finna skatten. Det visade sig att du skulle få rätt till slut, men mer om det senare.

Som 14-åring ordnade dina föräldrar plats åt dig som alkemist på The Chantry of Evanescent Assembly i Shostim. Din äldsta broder hade naturligtvis företräde till utbildningen för att kunna föra familjens arv vidare, men gesällen som tränade din bror ansåg att du hade naturlig begåvning för de mystiska konsterna och även du antogs alltså.

Skolans huvudsakliga inriktning var eldsmagi, Peleahn, men alla grenar av den mystiska konsten var representerade. Som alkemister var ni extra stolta att lyda direkt under kungen Chafin II, den Timide kallad. Hovet hade ett omättligt behov av örter och brygder. Fångar behövde erkänna, tronarvingar produceras, sinnen dövas och rynkor slätas ut.

År 715 fick du ditt efterlängtade gesällbrev. En månad efter dog Chafin II och en maktkamp inleddes. En kamp där de som stod den gamle kungen närmast riskerade att gå ett tråkigt öde till mötes. Du lyckades förhandla dig till ett avsked och gav dig av med dina tillhörigheter och drömmen om ett annat liv.

Sedan dess har du flytt och försörjt dig på diverse ströjobb och du har även sålt en del av de saker du fick med dig som avskedsgåva från skolan. För något år sedan började du resa och arbeta i perioder på de värdshus du besökte.

På det senaste värdshuset du arbetade på söp du tillsammans med en legoknekt som berättade att hon hade en halv skattkarta i sin ägo, något för en lycksökare som dig. Soldaten hade eskorterat en man, ägaren till boken, genom en skog på väg mot uråldriga ruiner med skatter. Gruppen överfölls dock av monster, mannen dog och soldaterna delade upp hans ägodelar mellan sig. Du bytte det mesta av dina kvarvarande pengar mot boken på villkor att soldaten berättade var den andra delen av boken befann sig. Tydligen hos en Vyrbin, tidigare medlem av samma sällskap.

Det tog dig mer än ett år att ta reda på att Vyrbin nu arbetar i Tashal, huvudstad i Kaldor. Väl där visade det sig att Vyrbin fått i uppdrag att resa till byn Loban på uppdrag av gruvarbetargillet. Du reste till Loban i förväg och har sedan några veckor tillbaka delat hydda med en eremit som bor en bit utanför byn. Martin, som han heter, är en ganska märklig figur, men har behandlat dig med respekt och gästvänlighet – något du inte upplevt på fem år. Han verkar vara någon form av halvblod och har en bra relation med vildingarna som bor i skogarna runt Loban. Det händer något i Loban och du har försökt snoka lite för att förstå varför gruvarbetargillet skickar legoknektar hit.

 

[MattiasLejbrink]

Kort om karaktärerna

Så, nu är de fem karaktärerna presenterade, puh. Om det inte framgår så har jag fokuserat på att beskriva händelser i karaktärernas liv och jag har medvetet låtit bli att värdera händelserna. Jag har till exempel undvikit att skriva saker som "du blev utom dig av sorg" eftersom jag vill lämna den tolkningen till spelaren. Som om det verkar lite torrt och sakligt så är det avsikten

Och ja, antalet karaktärer har växt från tre till fem.

 

[MattiasLejbrink]

Karaktärsporträtt: Gorlin Enarm

Karaktärsporträtt: Gorlin Enarm

 

[MattiasLejbrink]

Karaktärsporträtt: Vyrbin of Barwyn

Karaktärsporträtt: Vyrbin of Barwyn

 

[MattiasLejbrink]

Karaktärsporträtt: Hali

Karaktärsporträtt: Hali

 

[MattiasLejbrink]

1-1

Kapitel 1 – En gruva ekar tom

1-1
Regnet öste ner från den gråmulna himlen när Hali anlände till den by Gorlin Enarm kallade Loban. Enarmen suckade tungt över vätan och verkade inte förstå att i den rinnande leran skapas själva livet, att ni aldrig är så nära K’orr som nu.

Är vi framme dit vi skulle? undrade Hali.
Vi skulle möta min kusin här i byn, det är allt jag vet, svarade Enarmen. Jag har ingen karta, jag har bara hört samma beskrivning som du.
Konstigt svar. Hon är fortfarande arg. Hon sörjer.

Men Hali måste ha tålamod. Hon ska följa räven, så är det sagt i drömmarna. Räven kommer att leda henne vidare steg för steg mot målet. De närmade sig en stor klunga människor som samlats kring en man i rustning och mannens hästburna livvakt. Det måste vara byns ledare tänkte Hali. De andra var uppretade, arga på ledaren.

Ska vi behöva dö på fälten? skrek en av människorna i klungan.
Vi kommer inte att jobba mer förrän vi är säkra! skrek en annan.
Ledarens ansikte förvreds i en grimas och han vrålade någonting till klungan. En bybo tog med en annan in i den stora skorstensprydda byggnaden av trä och sten och nu verkade det vara över. Folket valde att inte avsätta ledaren. Hali höll sig fortsatt i bakgrunden.

 

[MattiasLejbrink]

1-2

1-2
Kusin, vad härligt att äntligen få träffa dig igen! ropade Merik och omfamnade Gorlin en lång stund.
Jag hörde om, ja alltså, sade han och pekade på den stump som varit Gorlins arm. Men du ser ut att må bra ändå! Hans ansikte sken upp i ett leende.
Merik hade ett välkomnande sätt, skräddarsydda kläder och perfekt hy. Inget man får av hamnarbete som man sysslade med på Gorlins sida av släkten.

De slog sig ner vid ett av borden på The Ambarin Warrior och Merik berättade om sin plan. Ett antal oförklarliga mord hade drabbat byn med omnejd och skrämt bort arbetarna från den närliggande gruvan Amba. En väninna till Meriks syster var ingift i gruvarbetargillet och hade av en händelse berättat detta för Merik på en bjudning. Gorlin förstod inte var hon kom in i bilden men visst, om Merik trodde att hon var rätt kvinna för jobbet så absolut. Doften av nybakt bröd från köket och det faktum att Merik betalade för kalaset räckte egentligen just nu.

 

[MattiasLejbrink]

1-3

1-3
Det hade varit lugna dagar för hyrsvärden. Sedan de anlänt till Loban hade Berlodas varit upptagen mer eller mindre dagarna i ända med att försöka få audiens hos baronen och diskutera läget. Vyrbin och de tre andra spenderade dagarna med vapenträning eller att spela tärning i värdshusets sovsal. I sig inget ovanligt eftersom jobbet som vakt åt Fettot ofta innebar en hel del väntan.

Berlodas var avlägsen släkt med Merik och det var tydligt att den unge köpmannen, eller hans börs, hade Fettots öra. Som ansvarig för att hitta mördaren rekommenderade pojken sin vän, en flicksnärta vid namn Gorlin. Det föreföll vara galenskap att två ungdomar som knappt är torra bakom öronen ska ansvara för att reda ut mord i byn, men skenet kan bedra. Och om det var något Vyrbin trodde att han hade lärt sig genom åren så var det att otrevliga överraskningar undviker man genom att inte ta något för givet.

När Berlodas från ingenstans kläckte ur sig att Vyrbin skulle följa med och vakta ungdomarna höll de andra på att sätta ölen i halsen. Rybal kvävde ett skratt när han såg Vyrbins förvånade min, ett skratt som snabb förbyttes i ett fräsande då Berlodas slängde fram två månadslöner i förskott som betalning. Men nu fanns i alla fall ett jobb att göra. Byborna var desperata och länsherren brydde sig antingen inte om eller klarade inte av att rädda sina vasaller. Herrskapet i ett nötskal.

 

[MattiasLejbrink]

1-4

1-4
Hur fan hamnade jag här? Bardir kryssade i full fart mellan träden hack i häl på den flyende vilden. Grenarna piskade honom i ansiktet och mer än en gång var han på väg att halka i de leriga pölarna. Han hade upplyst de andra om att en länsherre gör vad som krävs för att hålla ordning på sina ägor. Han hade berättat att om man bråkar med tjuren får man smaka på hornen, att det gäller alla oavsett hur stor kniv man har. Han hade trugat för att de över huvud taget skulle få någon belöning för att rädda byn. Han hade antytt att livet kanske bara helt enkelt inte är rättvist. Men var det någon som lyssnade?

Just i det läget kändes lärosätets ekande stensalar längre bort än på länge men så påminde han sig om varför han var här och elden började genast brinna i bröstet igen. Behåll elden brinnande, men låt den aldrig sprida sig utom kontroll. Även om han irriterade sig på sällskapet var det länge sedan han ens hade ett. Kanske inte det han tänkte sig när han efter många års hårda studier fick ta emot sitt gesällbrev på akademin, men ändå.

Hur är det tänkt att den här skithjälmen ska sitta fast egentligen? Om den här remmen bara kunde... Ak-Syt!

 

[MattiasLejbrink]

1-5

1-5
”Jag vet inte, just nu känns det som att hon slutat lyssna. Ibland undrar jag vad det ska tjäna till. Är det ett test?” Lord Dezaller grävde djupt med fingrarna i munnen och plockade ut en bit kött mellan tänderna. Han reste sig upp så snabbt att trästolen slog i golvet med en smäll och gick bort mot väggen. Han öppnade ett kabinett och såg bort mot Andros på andra sidan bordet.
”En bägare vin fader?”
”Nej tack, jag dricker inte alkohol.”
”Nej, just fan. Det glömde jag.” Dezaller fyllde sin bägare och gick tillbaks till sin plats. Han plockade inte upp stolen utan kramade istället bordskanten tills de grova knogarna blev vita.
”Nå, vad säger Sköldmön om att mina bönder mördas i sina hem? Av en ynkrygg som inte vågar visa sig dessutom!”
”Sköldmön är tålmodig och barmhärtig, men slår snabbt och hänsynslöst mot syndaren.”
”Men jag vill ju inget hellre!”
”Hon vakar över sina vasaller, liksom ni ansvarar för era. Sådant är herremannens åtagande. Har ni bett om vägledning, annan än till flaskan vill säga?”
Dezaller vred ansiktet till en grimas.
”Det har jag fader. Det har jag. Och det leder mig in på er ankomst för just några dagar sedan.”

Deras blickar möttes i tystnad över bordet. Dezallers grimas förbyttes i ett leende.

 

[MattiasLejbrink]

Krönika-pdf och info

Nu finns krönikan som pdf och all info samlad på kampanjens hemsida:

Tale of a Crippled Fox hemsida

 

[MattiasLejbrink]

2-1

Kapitel 2 - Leran som skapar livet

2-1
Vyrbin var hack i häl på den flyende vildingen men i sin rustning var han chanslös och stod snart själv och svor flåsande i en glänta. Strax efter kom Bardir och Gorlin men Hali stod inte att finna. Dessutom var det hon som hade koll på vart de befann sig och ingen i sällskapet kunde ens peka ut vägen tillbaka. Diskussionen som utbröt avbröts abrupt av ihåliga ljud som ekade över skogen, först sporadiskt men med tilltagande intensitet. Trummor. Vyrbin visste att de hade gott om proviant. Att hitta tillbaka fick bli ett senare problem. De satte av mot Djävulsklippan.

Den lilla byggnad som skymtats på klippan visade sig vara ett stort svart hål omgiven av en meterhög vägg av stora stenar. Runtom hålet satt störar med döskallar. Vyrbin hade inte sett något liknande men det förde tankarna till någon helig, eller förbannad, barbarplats. Invid muren stod en fullrustad man med Laranis färger över ringbrynjan.

 

[MattiasLejbrink]

2-2

2-2
Andros hälsade på de nyanlända tre som uppenbarligen var från ett samhälle i närheten. Två av dem var fortfarande klädda som fattiga stadsbor. Lycksökare måhända? Det är inte ovanligt med plundrare på barbarernas gravplatser. En del av de ädla stenar som kunde hittas här gick för dyra pengar i staden, men väckte också rättmätigen vildingarnas vrede. Sedan Andros vägvisare försvunnit spårlöst igår natt hade han vandrat runt klippan och sökt efter taelda-byn som enligt vägvisaren skulle ligga i närheten. Nu stod han vid det svarta hålet igen och var rådvill. Han ville inte gärna ner i mörkret igen. Efter att ha presenterat sig för Vyrbin, Bardir och Gorlin företog de sig att undersöka området. Bardir visste att platsen kallades Demonklippan av vildingarna och att en uråldrig demon hade sin hemvist här. Från klippans högsta punkt kunde man se ut över de vidsträckta skogsmarkerna. Någon skönjde en stig bort från klippan, halvt igenväxt av buskar och träd. Från hålet hördes ingenting och den massiva svärtan slukade glupskt allt som slängdes i den.

 

[MattiasLejbrink]

2-3

2-3
De följde stigen och nådde de ödsliga resterna av vad som en gång varit ett stort tältläger. Nu fanns här bara fåglar som glupskt åt på de sista resterna på de utspridda människoskeletten. De mindes plötsligt att det i byn talats om baronens hämndaktion mot vildingarna och det vände sig i magen. Efter en stund i lägret omringades de av beväpnade taelda som inte verkade komma överens om vad som skulle göras med stadsborna. De eskorterades tillbaka till hålet där en dispyt på nytt uppstod mellan vildingarna. Mitt i diskussionen greppade plötsligt ett par av dem tag i Gorlin och slängde med våld ner henne i hålet. Om tre dagar skulle de ses igen och då skulle demonens vrede vara stillad. Vildingarna slängde ett långt rep vid Vyrbins fötter och lämnade platsen.