Nekromanti Era sämsta rollspelsupplevelser?

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,559
Location
Rissne
Matolo said:
Illa på ett mer obönhörligt utdraget sätt än någon annan vi båda känner:

"Jag orkar inte spelleda den här striden, så du kan stryka två missiler" (MC-kampanj)
Haha, jag har inga som helst problem att ta åt mig den tvivelaktiga äran för flera riktigt, riktigt jävla dåliga grejer under högstadietiden. Värst i mina ögon var nog "Dagen då döden dog", men "Tredje Sigillet" var nog det mest utdragna. Och fantasilösa. Och... Tja, jag vet inte hur jag tänkte, riktigt. Jag hade några scener som kändes coola i mitt huvud, men de hörde inte ihop, jag hade inte tänkt på om de ens passade som rollspelsscener, och det var helt enkelt en jävla röra.

Om jag inte bett om ursäkt förut gör jag det igen: Förlåt! =)


//Krank, som för den delen inte ens kommer ihåg ett enda av Matolos tilltag innan typ HUT-tiden...
 

Cassius

Hero
Joined
12 Feb 2012
Messages
1,373
Location
Skåne
Alla kategorier värsta är när jag går på högstadiet och en lite äldre kille(har svårt att komma ihåg hur gammal, men kanske typ 22) ska speledade CoC för oss, det är bara piss, vi är i någon jävla by och lallar runt vid havet för att hitta en jätte bläckfisk som ska ha synts där. Vi lyckas hitta en lönngång ner i en grotta och där är det massa kultister som vi dödar och sen kommer vi till en dörr som är låst, men det finns ett hål stort nog för en arm. En av oss tvingas beskriva hur han tar in sin hand i hållet och hur han han vinklar handen. Det är helt sjukt abstrakt och vi fattar inte vad han håller på med, men gissar att det är någon fälla. Efter typ 15 minuter har min vän visat hur han har vinklat handen och då öppnas dörren. Sen kommer vi in i ett rum med massa kjedjor som vi spenderar 2 timmars speltid med att försöka klura ut vad vi ska göra. Det gör vi aldrig och kvällen tar slut. Fy fan. Dessutom krävde han att vi köpte massa godis åt honom. Jävla idiot.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
En av de värre saker som jag har upplev, är som SL...
I tron att jag kunde SL:a Vildhjarta när man var sliten som fasen var ett misstag. Efter ca. 1½ timme så undrade spelarna varför man var sådär halvförvirrad...Vi bröt därefter, det är ett sådant där minne som sitter i fortfarande.
 
Joined
12 Feb 2004
Messages
834
Location
Umeå
Den här tråden är helt underbar!

Jag tror nog att min sämsta upplevelse (jag har varit ganska skonad) var på ett konvent det med.

Det var under eran här i nordöst då all skräck var "Cthulhu-inspirerad friform" och utspelade sig i... nordöstra Sverige.

Vi spelade fem stycken konstnärer av olika slag som samlats (under 1930 talet tror jag) för att vara estetiska tillsammans. Vi hittade en sten, den var ond och kopplad till Linné. Den gjorde att alla med en estetisk ådra blev konstiga. Sen brann Umeå, fast det kanske var en dröm? Jag vet inte än in i denna dag, ingen tror jag vet...

Det ska sägas att jag faktiskt tyckte storyn var cool, som en NOVELL kanske, men som scenario var det fem av de fyra timmarna det bara skulle ha varit, av mitt liv som jag vill ha tillbaka.

Grejen var den att det var som att spela ett Lucas Arts spel utan att bry sig om storyn (eller fatta ett dugg av den), för vi var HELT vilsna och det enda vi kunde göra för att allt var tok-räjlat var att testa alla "items på alla andra items" för att se vad som var A och ledde till B.

Varje gång jag spelleder något och känner att jag räjlar mina spelare så tänker jag på detta scenario och så känns allt komplett öppet i jämförelse.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,483
Linné som kultist kan nog funka... Ide stulen :gremsmile:
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
Minns ett äventyr där jag var SL som var ruskigt dåligt.

När jag var i yngre tonåren så hade mina rollspelsvänner kommit på att de kunde tvinga mig att vara SL. De ömsom trugade och ömsom utpressade mig att vara spelledare.
"Du är så duktig ju, vi är så dåååliga..."
"Snälla, var SL."
"Jag kan va SL nästa gång om du är SL nu."
"Kom igen då."
"Du behöver inte va SL så lääänge."
"Jag har en så häftig karaktär jag vill testa"
"Du har så bra fantasi..."
Bla bla bla.

Jag började ju tröttna på att va SL hela tiden. Jag ville ju spela lite då och då. Så för att lösa problemet hade jag med ett gäng SLP's en gång när vi spelade. Jag hade skrivit något riktigt dåligt äventyr om nån färd genom en skog som slutade vid ett torn som de skulle upp i. Men så hade jag befolkat hela äventyret med de här SLP'sen som i själva verket var rollpersoner jag själv skrivit när jag om kvällen suttit och drömt om att rollspela. Det var bortåt 20 rollpersoner. Varenda karaktär, bortsett statisterna såsom värdshusvärdar och sånt var mina rollpersoner. De var dessutom alla fullblodshjältar med hjältepoäng ut ur arslet hela högen och beefiga monsterduktiga på att slåss osv. Dessutom hade spelarna några SLP's på sin sida som också var helt sjukt mäktiga rollpersoner från Chronopia med nekrologi som sprang fram ur öronen på dem, tidsmagi och allt möjligt galet.

Mina SLP's slogs mot varandra och utförde egentligen hela uppdraget med spelarnas rollpersoner som side-kicks. På slutet var det en av mina SLP's som var onda bossen. En av spelarna i ren frustration över sin vanmäktighet gjorde en självmordsattack som misslyckades. De blev wipade på slutet. Nån random SLP hade spöat dem.

Jag är fortfarande halvnöjd med det äventyret trots att det är det kanske sämsta i relation till spelarnöje, som jag spellett.
 

Zorbeltuss

Hero
Joined
7 Nov 2012
Messages
1,105
Detta är väl inte skälva rollspelandet som gick åt fanders, men det är ändå min bottennivå när det gäller rollspelande.

Jag SL:ade en rymdkampanj, jag var väl inte helt perfekt som spelledare men jag försökte vara alla till lags i den mån som spelvärlden tillät det.

En dag kommer en av spelarna som jag inte kände i övrigt och hällsar på utan anstymmelse till förvarning klockan 8 på morgonen, och väcker både mig och min rumskamrat som kännde honom från en annan spelgrupp, och sitter och snackar rollspel med oss i 4 timmar innan jag måste gå, då slänger han snabbt iväg kommentaren att det vore ju otursamt om hans karaktär inte utveklades som han ville. Detta känndes ju obehagligt mycket som ett hot så jag valde att utesluta honom ur gruppen.

Det var då han började flippa, jag var med i en styrelse för en förening som brukade ha styrelsemöten efter regljär aktivitet, som han nu plötsligt börjat delta på, vi brukade ha ca 2 timmar långa styrelsemöten och när jag kommer ut för att ta spårvagnen väntar han på mig (i göteborgsväder när det är som värst, det regnar snöslask i stark vind) vid tre tillfällen, jag får höra av kompisar på aktiviteterna att han har frågat efter min nya address då jag börjat flytta, det hela var ruskigt obehagligt. Då han inte fick tag i min nya adress, slutade detta när jag flyttat.

/Zorbeltuss som känner obehag fortfarande från detta
 

IcarusDream

Anti-populist
Joined
9 Jan 2007
Messages
1,034
Location
Carapalea
Jag har haft ganska mycket tur med att slippa rent fruktansvärda spelmöten, men det finns vissa händelser som man hade kunnat vara utan.

Som spelare tror jag det tråkigaste jag varit med om när andra spelare inte släpper in mig eller andra i spelet. Det är en sak att spela på att ha hemligheter, men att helt frysa ute andra spelare känns inte bra. Jag var med i en grupp där det fanns några som var väldigt tajta, rent för tajta. De spelare i sin lilla grupp och släppte aldrig in andra spelare i spelet, vilket blev väldigt tråkigt.

Sen så har jag varit med om en spelledare som det ibland kändes som han levde för att trycka ner och mobba alla spelare utom hans egna favorit. Allt skulle alltid centreras runt den spelaren. De gjorde grejor mellan spelmöten för att göra hans karaktärer bättre, alla stora problem kunde alltid bara lösas av just den karaktären som favoritspelaren spelade. Det var väldigt tråkigt när vi andra bara blev slagpåsar som blev neddtryckta i skorna hela tiden.

Som spelledare så har jag gjort mina misstag också så klart. När man var ung och dum och hade sina super-SLP som alltid kom och ägde spelarna. Sådana misstag har jag gjort.

Men det värsta jag varit med om spelledare som nån annan har gjort är bland annat den gången en spelare (som off hade problem med alkoholen) blev full på ett spelmöte och kom med ganska dåligt dolda hot om han inte fick som han ville. Detta var även en spelare som jag med tiden lärde mig fuskade väldigt mycket, visade aldrig vad han slog på tärningen utan lyckades alltid när ingen tittade, samt höjde stats på karakätrsbladet m.m Han är anledningen till att jag fortfarande är lite motvillig att låta spelare ta med sig karaktärsbladen hem ibland.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,183
Location
Borås, Sverige
Min sämsta spelupplevelse var på ett konvent för en massa år sedan. Tror det kan ha varit Lincon. Där jag skulle spela spelet Parabellum. Vi kna ju säga som så att vissa av rollpersonerna (2 poliser, 1 tjuv och en journalist) hade ingen anledning alls att samarbete och spelet var sifferrunkeri i vapendata...

/Ulfgeir
 
Joined
21 May 2011
Messages
153
Location
Södra Sverige
Min sämsta spelupplevelse var nog en av mina första.

Spelledare var en snubbe jag var vän och klasskamrat med när vi båda var i lägre tonåren. Vi var tre spelare. Jag har för mig att systemet var EON. Idén var vagt att vi skulle vara tjuvar i någon stad, och alla var överens om att detta verkade coolt.

Det blev inte coolt. Karaktärerna hade någon liten bostad, och när vi gick ut på gatan hade vi noll koll på situationen. Vi visste absolut ingenting, så vi började titta runt och hoppades på att spelledaren skulle börja slänga ut lite krokar åt oss. Inget hände. Till slut sa vi rakt upp och ner "Vi går ut och letar efter möjligheter".

Spelledarens svar: "Ni hittar inget".

Jag minns vagt att vi till slut bestämde oss för att göra inbrott hos någon slumpmässigt utvald person. Det slutade i ett brutalt mord på ett helt oskyldigt par och en stadsvakt, som var menad att vara halvt odödlig, som one-shottades av en spelare med tur.

Vi lyckades få tag på saker till ett värde av ett kortsvärd eller något åt det hållet. Det vill säga: knappt något.

Samma spelledare i en annan kampanj. Vi var två spelare. Tanken var att vi skulle vara "skurkar". Den andra spelarens karaktär skulle vara någon nekromantiker och jag skulle vara hans stridsmonster till livvakt. Nekromantikern var stormrik så vi hade en droska och hästar till och det hela kändes rätt ballt. Rida runt på natten och göra skurkiga saker.

Det blev lite bisarrt av att det slogs fram att min karaktär hade en liten son med sig. Jag hade tyckt att jag skulle skola honom i den mörka vägen, men SL tyckte snarare att jag skulle dölja mitt beteende för barnet.

Så jag, barnet och nekromantikern red omkring ett tag. Vi slog läger och några skadade soldater från något slag dök upp och bad om hjälp. "Jackpott!" tänkte vi. Här skulle det göras zombies! Vi plåstrar om soldaterna och ber dem vila. Nekromantikern går ut med en kniv för att rituellt döda dem medan de sover.

SL kräver ett slag för detta. Att sticka/skära en sovande, skadad person. Fummel. Kniven försvinner iväg ut i natten för att aldrig återses. En desperat strid följer där dessa skadade soldater visade sig vara förvånansvärt kompetenta. Mitt stridsmonster räddar dock gruppen, och går sedan och förklarar för sin son att soldaterna i själva verket var banditer.

Så, då hade vi lik. Nu skulle det göras zombies!

SL säger till nekromantikern "Du har inte den magin".

Jag spelade aldrig med honom igen. Han var faktiskt anledningen till att jag började spelleda, för jag tänkte "Han spelleder fel. Jag ska tamigfan spelleda *rätt*". Och på den vägen var det.

Bör tilläggas att jag aldrig har spellett med honom som spelare.

Bör även tilläggas att jag sedan dess aldrig rört EON.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
StreetBushido said:
Jag spelade aldrig med honom igen. Han var faktiskt anledningen till att jag började spelleda, för jag tänkte "Han spelleder fel. Jag ska tamigfan spelleda *rätt*". Och på den vägen var det.
Fucking righteous!

Det var värt att bryta mitt 11111:e inlägg för.
 

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,992
Location
Ett häxkräl
Som spelare: Ett konvent, någonstans på 90-talet. Call of Cthulhu. Vi var en man kort, så vi värvade en välväxt man i korridoren på vinst och förlust. Spelledaren visade sig vara en ganska torr, regelrunkare utan någon förmåga att djupa liv i scenariot. Den välväxte mannen kunda härma alla svenska dialekter, var dominant som få och körde sitt eget rejs. Scenariot var dåligt på de flesta sätt, man kan tänka sig. Bla förutsatte det att våra hoppfula 50-talstonåringar skulle använda en magisk sak för att avlägsna all vår hud för simma ned till bottnen på Vättern och där ... gör något. En plåga rakt igenom. Jag har aldrig varit så nära att lämna ett spelmöte.

Spelledare: Spelledde en gång Pendragon med delar av min ordinarie grupp och ett par nytillskott. Ett av dessa var några år äldre, ganska bufflig och vägrade acceptera spelets premisser. Jag minns bl a att han förolämpade kung Arthur å det grövsta. Jag var för socialt osäker för att säga till på skarpen och skydda spelets integritet. Det var nog det jobbigaste spelpasset jag genomlevt.
 

The Ghost

Veteran
Joined
6 Jun 2010
Messages
102
En polare har till viss del tagit över rollen som SL från mig, då jag vill vara en vanlig spelare lite oftare nu, efter att ha SL:at oavbrutet i över 6-7år.

Han gör bra ifrån sig, förutom att han ibland, om han snöar in på en idé, blir väldigt scriptad och det skiner igenom att han tvingar oss åt ett håll för plötsligt är "hela världen" emot oss och leder oss på en väg, hur ologiskt allt än verkar.
Utöver det är han väldigt duktig.

Förutom this one time...
Han hade skrutit i veckor om hur mycket han hade skrivit på ett nytt spännande äventyr. Han hypade sitt verk och predikade om det som om det vore bibeln i lätt en månad.
Sagt och gjort, vi träffades och spelade. Det var ganska bra, ganska spännande. Ett helt okej äventyr helt enkelt förutom då att det blev aningen scriptat. Men det funkade, det var spännande och alla trivdes.
Efter avslutat äventyr säger han:
"Vill ni veta en hemlighet?"
"Ja vadå...?" Svarar vi frågande.
"Jag tog faktiskt en del inspiration från Thundercats, hehe." (Vi spelade Eon).
Och han visar avsnittet på tuben som hade inspirerat honom.

Inspiration är helt käpprätt åt helvete fel ord. -ALLT- var därifrån. Allt från hur han beskrev miljöer och pyramiden vi gick i, till fällor, monster och till och med antagonistens namn. Allt.
Vår värld korssades. Plötsligt blev alla bagateller vi hade stört oss på, betydligt värre. Och hans hype han hade idkat de senaste veckorna var ju helt förgäves. Att han, som han påstod, skrivit i timmar, dagligen i en månads tid var ren och skär lögn (han mytar en del i vanliga fall också så det här var inget konstigt, bara att han liksom bekräftades allas vår avsky för hans myteri). :gremtongue:
Vi hade precis spelat ett avsnitt ur Thundercats... i Eon...
 

Lukas

Smutsig hippie
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,611
Location
Huddinge
The Ghost said:
En polare har till viss del tagit över rollen som SL från mig, då jag vill vara en vanlig spelare lite oftare nu, efter att ha SL:at oavbrutet i över 6-7år.

Han gör bra ifrån sig, förutom att han ibland, om han snöar in på en idé, blir väldigt scriptad och det skiner igenom att han tvingar oss åt ett håll för plötsligt är "hela världen" emot oss och leder oss på en väg, hur ologiskt allt än verkar.
Utöver det är han väldigt duktig.

Förutom this one time...
Han hade skrutit i veckor om hur mycket han hade skrivit på ett nytt spännande äventyr. Han hypade sitt verk och predikade om det som om det vore bibeln i lätt en månad.
Sagt och gjort, vi träffades och spelade. Det var ganska bra, ganska spännande. Ett helt okej äventyr helt enkelt förutom då att det blev aningen scriptat. Men det funkade, det var spännande och alla trivdes.
Efter avslutat äventyr säger han:
"Vill ni veta en hemlighet?"
"Ja vadå...?" Svarar vi frågande.
"Jag tog faktiskt en del inspiration från Thundercats, hehe." (Vi spelade Eon).
Och han visar avsnittet på tuben som hade inspirerat honom.

Inspiration är helt käpprätt åt helvete fel ord. -ALLT- var därifrån. Allt från hur han beskrev miljöer och pyramiden vi gick i, till fällor, monster och till och med antagonistens namn. Allt.
Vår värld korssades. Plötsligt blev alla bagateller vi hade stört oss på, betydligt värre. Och hans hype han hade idkat de senaste veckorna var ju helt förgäves. Att han, som han påstod, skrivit i timmar, dagligen i en månads tid var ren och skär lögn (han mytar en del i vanliga fall också så det här var inget konstigt, bara att han liksom bekräftades allas vår avsky för hans myteri). :gremtongue:
Vi hade precis spelat ett avsnitt ur Thundercats... i Eon...
Så vad var problemet?
om äventyret var bra så spelar det väll ingen roll att det var kopierat från något annat?

//Lukas

16 inlägg kvar
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,893
Lu-kaazh said:
The Ghost said:
En polare har till viss del tagit över rollen som SL från mig, då jag vill vara en vanlig spelare lite oftare nu, efter att ha SL:at oavbrutet i över 6-7år.

Han gör bra ifrån sig, förutom att han ibland, om han snöar in på en idé, blir väldigt scriptad och det skiner igenom att han tvingar oss åt ett håll för plötsligt är "hela världen" emot oss och leder oss på en väg, hur ologiskt allt än verkar.
Utöver det är han väldigt duktig.

Förutom this one time...
Han hade skrutit i veckor om hur mycket han hade skrivit på ett nytt spännande äventyr. Han hypade sitt verk och predikade om det som om det vore bibeln i lätt en månad.
Sagt och gjort, vi träffades och spelade. Det var ganska bra, ganska spännande. Ett helt okej äventyr helt enkelt förutom då att det blev aningen scriptat. Men det funkade, det var spännande och alla trivdes.
Efter avslutat äventyr säger han:
"Vill ni veta en hemlighet?"
"Ja vadå...?" Svarar vi frågande.
"Jag tog faktiskt en del inspiration från Thundercats, hehe." (Vi spelade Eon).
Och han visar avsnittet på tuben som hade inspirerat honom.

Inspiration är helt käpprätt åt helvete fel ord. -ALLT- var därifrån. Allt från hur han beskrev miljöer och pyramiden vi gick i, till fällor, monster och till och med antagonistens namn. Allt.
Vår värld korssades. Plötsligt blev alla bagateller vi hade stört oss på, betydligt värre. Och hans hype han hade idkat de senaste veckorna var ju helt förgäves. Att han, som han påstod, skrivit i timmar, dagligen i en månads tid var ren och skär lögn (han mytar en del i vanliga fall också så det här var inget konstigt, bara att han liksom bekräftades allas vår avsky för hans myteri). :gremtongue:
Vi hade precis spelat ett avsnitt ur Thundercats... i Eon...
Så vad var problemet?
om äventyret var bra så spelar det väll ingen roll att det var kopierat från något annat?

//Lukas

16 inlägg kvar
Jag förstår inte heller problemet riktigt...
 

The Ghost

Veteran
Joined
6 Jun 2010
Messages
102
Problemet?
Mja, anekdoten gör sig nog dels inte rättvis om man inte känner vårt umgänge. Vi skrattade alla åt det, men det är bland det sämsta vi varit med om.

Och om man säger såhär. Spelar jag fantasy vill jag faktiskt inte hamna i ett äventyr där vi är ett sällskap på nio personer och ska slänga en ring som gör en osynlig i ett brinnande berg. Tar man inspiration eller kopierar rakt av kan man iaf bemöda sig med att döpa om nyckelpersoner och kanske ändra något litet.
Så var inte fallet i den här anekdoten och att då hypa oss under veckor och hävda att man själv skrivit världens fetaste äventyr, som visar sig vara ett avsnitt ur Thundercats utan minsta modifikation. Då blev vi besvikna.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
StreetBushido said:
Grattis för ditt 11111:e inlägg!

Jag känner även att jag borde tacka för att du bröt det för min post! :gremsmile:
Siffror räknas inte! Bara handling räknas! StreetBushido!!
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
The Ghost said:
En polare har till viss del tagit över rollen som SL från mig, då jag vill vara en vanlig spelare lite oftare nu, efter att ha SL:at oavbrutet i över 6-7år.

Han gör bra ifrån sig, förutom att han ibland, om han snöar in på en idé, blir väldigt scriptad och det skiner igenom att han tvingar oss åt ett håll för plötsligt är "hela världen" emot oss och leder oss på en väg, hur ologiskt allt än verkar.
Utöver det är han väldigt duktig.

Förutom this one time...
Han hade skrutit i veckor om hur mycket han hade skrivit på ett nytt spännande äventyr. Han hypade sitt verk och predikade om det som om det vore bibeln i lätt en månad.
Sagt och gjort, vi träffades och spelade. Det var ganska bra, ganska spännande. Ett helt okej äventyr helt enkelt förutom då att det blev aningen scriptat. Men det funkade, det var spännande och alla trivdes.
Efter avslutat äventyr säger han:
"Vill ni veta en hemlighet?"
"Ja vadå...?" Svarar vi frågande.
"Jag tog faktiskt en del inspiration från Thundercats, hehe." (Vi spelade Eon).
Och han visar avsnittet på tuben som hade inspirerat honom.

Inspiration är helt käpprätt åt helvete fel ord. -ALLT- var därifrån. Allt från hur han beskrev miljöer och pyramiden vi gick i, till fällor, monster och till och med antagonistens namn. Allt.
Vår värld korssades. Plötsligt blev alla bagateller vi hade stört oss på, betydligt värre. Och hans hype han hade idkat de senaste veckorna var ju helt förgäves. Att han, som han påstod, skrivit i timmar, dagligen i en månads tid var ren och skär lögn (han mytar en del i vanliga fall också så det här var inget konstigt, bara att han liksom bekräftades allas vår avsky för hans myteri). :gremtongue:
Vi hade precis spelat ett avsnitt ur Thundercats... i Eon...
Haha, RickRoll'd!
 

Botulf

Rage Paladin
Joined
25 Dec 2008
Messages
1,209
En av dom värsta måste ha varit det där konventsäventyret(så orginellt :gremwhistle: )

Ett ganska standard fantasyrollspel i en välkänd värld. Så man går in med inställningen att igenkänningsfaktorn borde vara hög. Gruppen verkar typ vara 10 pers totalt. Varav mer än hälften säger sig inte ha spelat rollspel förut.

Det första man för höra av SL är:"Det här är mina spelares egna rollpersoner som spelas i en kampanj och allt som händer under äventyret knyts in i den". Där börjar varningsklockorna klämta. Även att statsen är felskapade vilket gör att det blir total förvirring för spelarna när de blir tillsagda att använda förmågor som borde finnas med men som utelämnats.
Sedan upptäcker jag att reglerna är helt baserade på husregler så alla förkunskaper blir ändå helt värdelösa. Äventyret har ingen handling i sig. RP sitter i en stad/ett fort. Den enda plotten är att en armé ska nå stället och utplåna allt. Detta får givetvis RP en hint om. Men inget kan göras åt det för att alla spelledarpersoner är synnerligen agressiva, antagonistiska och helt enkelt hatar RP för dom är fula. Efter ett tag börjar jag ordentligt tycka synd om de andra spelarna. Och jag börjar känna mig smutsig som fortsätter delta i spektaklet. Hela scenariot kan sammanfattas i en orgie av verbala trakasserier som spelarnas rollpersoner utan någon som helt rim och reson. Alla försök till egentliga initiativ från spelarna att interagera med omgivningen och äventyret slås ned hårt och skoningslöst. Till sist kommer den stora striden. Eftersom så många spelare är inblandade så blir det timmar av långdraget tärningsrullande. Till ingen nytta dock efter som SL egentligen inte använder några fasta regler utan det mesta friformas ändå oavsett resultaten. Helt plötsligt ändrar sig allt. Nu är rp superhjältar som inte kan misslyckas. För rollpersonerna är ju "de riktiga spelarnas" rollpersoner och kan således inte heller dö.
 
Top