Nekromanti Starchallenge Saga

[Niklas73]

I och med att reglerna nu är klara men under korrektur hos ett gäng glada duktiga speltestare så koncentrerar jag mig nu på världen.

I den här tråden är det tänkt att ett antal noveller ska låta intresserade lära känna världen, bakgrunden till nutiden och invånarna. Min plan är att släppa kapitel för kapitel vilka just nu är delvis klara och delvis under produktion. Texten tjänar som en stämningsbyggare och en förförståelse för settingen som är tänkt att läsa innan man läser mer faktaspäckad text. Tanken är att om man gillar novellerna så kommer man bli intresserad av att ta del i världen själv och kanske vilja spela spelet. Det är också ett sätt att levande beskriva hur allt började och föra historien fram till nu med hjälp av dramaturgi.

Kapitlen släpps fria även om de kommer ingå i världsbeskrivningen för att Starchallenge ska få beskrivas på andra sätt än ett evigt regeltekniksjumbo. Om tråden inte hör hemma här får moderator mer än gärna förpassa den dit den hör hemma.

Ord och begrepp som inte känns vid av er kommer förklaras i en referensdel men den publiceras senare då den ständigt byggs upp under världsskapandet.

 

[Robert Jonsson]

Du vet att du arbetar i en stor uppförsbacke? Stämningstext är något som folk villigt ger sig på eftersom de anser att det inte håller litterärt hos många rollspelsförfattare? Jag har till exempel känt av den sågen i recensioner av Bortom. (Hej Krank! )

Många kommer med andra ord inte vilja ta åt sig texten för rollspelet - även om du skulle vara en mästerförfattare - eftersom det finns en bild av texterna inte är bra. Man utgår lite från det. Att då få folk att läsa dem på nätet innan kan bli det svåra för dig att nå ut med.

 

[Niklas73]

Tja I put on my big surpriseface. Jag tycker det är ganska ofta man får smaka sleven oavsett om det gäller mekanik eller litterärt och texterna ska in i reglerna ändå men för att vissa är intresserade av SC så vill jag gärna förmedla lite av den ancient-scifi värld det är så det är ingen uppförsbacke, det är bonusmaterial och att folk ska såga det är jag helt beredd på. Jag får väl bara skita i att läsa det om det är jobbigt. Jag har hittills jobbat som webbredaktör med fullt textansvar, givit ut en e bok via ett förlag och jobbat som krönikör i en tidning samt haft en blogg som vunnit pris för bästa blogg by far i fråga om stil av ett stort mediaföretag så jag tar risken. Men tack för påpekandet. Lägger nog ut kapitel 1 i morrn och låter drevet gå.

Edit: Sen är kapitlen som sagt inte en ren stämningstext. Vad viktigare är är att jag istället för att vräka på en encyklopedia för in läsaren i världen via en story som samtidigt ger en bakgrund till världen idag genom att följa en grovt klippt tidsepok med några karaktärer samt att det ger läsaren en inblick i världen. Det är alltså inte rena stämningstexter. Sådana kommer jag nog inte ens använda.

 

[Telash]

Själv sitter jag och hoppar och skuttar rakt upp och ner i väntan. Inte för att jag är ett fan av starchallange (vet knappt något om det) utan för att jag älskar stämningstexter, även krattiga sådana.
Så jag kommer läsa i alla fall. Kan inte lova någon djupsinnig recension bara.

 

[Niklas73]

C'est fini

Bråda dagar att hinna klart. 18 kapitel på ca 1,5 sida i snitt färdigt för egen korr. Sviten bör komma i nästa vecka. Väl mött för den intresserade.

 

[Niklas73]

Kapitel 1 - Kimnos seans (Nu direkt i forumet)

Kapitel 1 – Kimnos seans

Världsalltet, kaosenergin och dimvärldarna

Tidsepok: Den sena Gryningsåldern

Minathauria hade den egenheten att hon ofta pratade bredvid mun. Hon var inte ansedd i klassen som speciellt vacker även om zoerbarn inte så ofta bryr sig om utseende men på något sätt verkade hon vilja kompensera för sitt utseende genom att verka viktig. I vanliga fall lyssnade inte Nogu’ush till henne alls. Han förstod bättre och Minathauria snackade vitt och brett. Han var ju ändå son till en särskådare som var en av de hårdaste yrkena i solsystemet: Det var de som krökte rumtiden och hade förmågan att forma kaosenergin till de ockular som såg dimvärldarna.

Men den här dagen hade Nogu’ush fått en klump i magen av det Minathauria hade börjat prata om: Något var på väg att hända i dimvärldarna. Hon talade om järtecken och märkliga suddiga visioner av rymdfarkoster liknande reemonkernas men mycket större, som hennes fars seansgrupp haft på siarkongressen. Mörka varelser som svepte in ridande på flygödlor som bombarderade planeter i deras eget solsystem. Siare var visserligen ett yrke som sågs på med viss skepsis men man kunde ändå inte negligera att många siare haft alldeles för rätt för ofta för att man skulle kunna avfärda deras kunskaper som humbug. Hans far var däremot särskådar. Han kunde se in i dimvärldarna och se vad som hände där nu. Siare påstod att de såg framtiden.

Då Nogu’ush kom hem den dagen frågade han omedelbart sin mor om det som Minathauria hade pratat om i skolan: Suddiga skepp som mer liknade de rymdskepp reemonker använde för snabba transporter men gigantiska och bestyckade med vapen och tecken som visade sig i form av död och fångenskap. Nogu’ush berättade till sist om det som hade fått honom mest orolig men som Minathauria inte hade velat eller kunnat förklara: Skälvningen i kaosenergin. I samma ögonblick han avlutade sin mening såg han att hans far kommit in genom dörren. Han såg bestört ut och skakade på huvudet åt Heelen.

”Jo Hectagon” sa hon. ”Det är dags att han får veta”.

”Inte än! Det är inte dags än!” andades Hectagon. ”Vänta lite, jag väntar på ett viktigt meddelande på ibon”.

Heelen gick sakta fram till sin make och smekte honom ömt på kinden.

”Vem vet vad den där Minathauria kommer kläcka ur sig redan i morgon”.

”Du minns hur svårt det var att begripa reemonkernas ankomst. Då var jag äldre än vad Nogu’ush är. Det här är för mycket för honom”.

Hon svarade honom inte utan tog varsamt ned den mekaniska lilla maskinen som så många innan henne hade använt för att beskriva kaosenergins inflytande över universum och dimvärldarna. Nogu’ush backade tillbaka några steg och såg förundrat på apparaten i mässingsliknande material. När det gällde att beskriva kaosenergi var det bättre att gå tillbaka till den gamla skolan av undervisningsmaterial. Inga hologram eller skärmvisningar. Missheia hade fungerat sen dagen då zoer såg in i de andra dimvärldarna.

Nogu’ush blickade ner på träbordet i sandhyddan som bara var upplyst av ett par få lumastavar med blåaktigt sken som tillsammans bildade det röda skenet i taket som karaktäriserade den här typen av äldre sandhyddor. I de nya byggnaderna hade man fått bort det men det gav den varma stämningen han tyckte om och känt hos sin mormor. Den här missheian skilde sig något från de han sett på bild i skolan. Den var något mindre och lite smutsigare. Heelen förklarade att det var för att den tillhört hennes släkt i generationer och att man förr i världen använde annat material vilket var väldigt dyrt. Därför blev de mindre.

Missheian stod på en fot som var välvd och utsmyckade med sirliga detaljer som mest liknade det man såg i de observatorier siarna och särskådarna höll till. Missheians skaft sträckte sig uppåt med nära nog en underarmslängd där den tvärt svängde ut i två armar lika snirklade som foten. Längst ut hängde på den vänstra armen en stor blå kula av glas och på den högra sex mindre kulor av glas. De blänkte lätt av flamvätskan de var insmorda i. Mellan den stora kulan och de sex små kulorna gick ett förbindelserör. Vätskan i den stora kulan var halvfull. I de små kulorna var nästan fulla. Hans mor tog en liten kanna med vatten i ena handen och tände lågan under den största ensamma kulan. Strax därefter tändes lågan under de sex andra små kulorna. Kulorna balanserade perfekt mot varandra. Det sprakade bara lätt från lågan.

”Det här”,sa Heelen och pekade på det stora klotet, ”Det är vårt universum. En plats med miljarder och åter miljarder galaxer. Några av dem kan hysa liv som liknar vårt men de flesta planeter är förmodligen döda. De enda vi känner till är reemonker som vi har vår allinas med. Det här” sa Heelen och pekade på de sex mindre kloten ”är de parallella dimensioner som din far bevakar tillsammans med hela sin yrkeskår. Han har berättat för dig så ofta att vi kan se dem ganska suddigt men vi kan aldrig komma i kontakt med dem och de kan aldrig komma i kontakt med oss. Däremot står dimvärldarna i kontakt med varandra och dimfolken kan förflytta sig mellan dimvärldarna – men så vitt vi vet inte i någon större utsträckning i sina egna universum. Våra sju dimensioner är allt fysiskt rum vi känner till och det kallar vi världsalltet”.

”Men Minathaurias pappa, Kimno… Han sa att han sett dimfolk välla in i massor HÄR”, sa Nogu’ush.

”De kan inte nå oss” sa hans far. Hans ibo pep och han hoppade nästan till. Snabbt såg han på hologrammet och pressade ner det igen. Heelen fångde Nogu’ush uppmärksamhet.

”Det här”, sa hon och drog fingret genom lågorna på missheian är kaosenergi. Vi är zoer” sa hon och drog fingret fram och tillbaka genom elden så lågorna ändrade form av hennes lätta beröring ”och vi kan manipulera energin. Oftast bara lite grann. En del av oss så mycket att vi kan läsa tankar och förflytta föremål. De flesta kan manipulera den så man kan öppna en dörr utan att röra den eller vända ett blad utan att nudda sidan i boken. Kaosenergin strävar efter levande liv och har en jämvikt så länge som det finns lika mycket liv i vårt universum som i dimvärldarna. Som du ser missheian nu – så har vi levt fram tills nu. Men…” Hon tog den kanna med vatten som alltid stod framme på bordet och började fylla vatten i ett rör som lät de sex kulorna nästan fyllas till bredden. Armen de hängde på tippade nu ner mot elden men rörde den ändå inte. ”Dimvärldarna har under de senaste eonerna fått en ökad befolkning. Nya raser har upptäckts och klonats. Mycket till quashquais eget behag misstänker jag.”

Nogu’ush såg på sin mor.

”Och nu?” sa han.

”Nu” sa hans mor utan att se på honom samtidigt som hon fyllde på de sex kulorna mer så de svämmade över i det förbindelserör som ledde till den stora kulan ”så är det det här som Minathaurias far sett på sin siarkongress”.

”Äh siare” fräste Nogu’ush far men tystnade då Heelen såg på honom. Vätskan trängde in i det stora klotet och tyngde ner det allt snabbare.

”Det här är dimfolken som tränger in i vår dimension, vårt universum. Det är det som Minathaurias pappa påstått sig se på kongressen”. Hans mor fortsatte fylla på och illustrerade därmed hur befolkningen i ökade och trängde in i universum. Den stora kulan sjönk allt mer.

”Kaosenergin vill ombildas till ett nytt världsallt som leder till Den stora smällen då allt på nytt bildas . Kaosenergin välkomnar liv. Ju mer liv som kommer in i vår dimension desto starkare och mer ohanterlig blir kaosenergin till dess att…” Och nu nuddade lågan det stora klotet klotet och vätskan den var insmord med fattade eld och klotet sprängdes. De andra sex kloten sjönk blixtsnabbt tillbaka och sprängdes de också.

”Men det är bara det” sa hans far irriterat ”att dimfolken inte NÅR hit. De har aldrig funnits en port mellan dimvärldarna och universum”. Ibon pep igen men uppenbarligen var det fel meddelande den här gången också för hans far blev mer upprörd än senaste gången den pep.

Nogu’ush funderade länge. Hans föräldrar lät honom. ”Varför går vi inte in och förhandlar med dem i deras egna dimensioner?”

”Därför att vi inte kan. Ingen av vare sig zoer eller reemonker vet hur man färdas in i dimensioner. Vi kan färdas i rymden men inte i dimvärldarna. Dimfolken däremot kan bara färdas via portar mellan sina sex dimensioner och inte i rymden mer än mycket korta avstånd”.

”Men OM de kommer - kan vi förklara vad som händer och be dem åka tillbaka?”

”Minns du vätskan i bollarna?” sa hans mor. ”Om jag skulle försökt hälla över vätska från den stora bollen till de sex små hade den kommit tillbaka för det var fullt i de sex små bollarna. Det är överfullt i dimvärldarna. Det går inte att vända tillbaka. Portarna tillåter inte det. Inte förrän befolkningen där minskar”.

”Varför vill de komma hit?” undrade Nogu’ush.

”För att de står på randen till att förinta sig själva. Så många inbördeskrig har blossat upp sedan befolkningen ökat. De har ingenstans att ta vägen” sa hans far.

”Men om de kommer hit ökar mängden liv i universum jättefort och kaosenergin får styrka och blir ohanterlig och vi… förintas?”

Heelen höll om sin son som nu börjat visa de säkra tecken på oro som bara barn kan visa.

”Lugn” sa hon och vyssjade.

”De kommer inte. De kan inte komma” sa hans far.

”Och om de kommer så ska vi lösa det i samförstånd med dem” sa Heelen. ”Lyssna inte på Minathauria. Du vet att barn till siare pratar så mycket”.

Nogu’ush slappnade av något.

”Okej” sa han. Han tog dig lite för ansiktet och log svalt. ”Jag måste träffa Gooshka nu men jag är hemma om en timme”. Han försvann ut genom dörren. Hans pappa såg på Heelen.

”Du berättar allt det där. Allt det där men inte det som är det allra värsta?”

”Jag kunde inte. Han är bara ett barn. Dessutom – det kan inte vara så illa. Kaosenergin kan inte vilja det”. Men hennes make rusade fram till den svarta läderliknande boken och slet den ursinnigt från hyllan:

”Inte?” röt han. ”Inte!?” sa han igen medan han rasande bläddrade bland de tummade sidorna. Heelen stod tyst med huvudet sänkt och armen i vinkel mot ögonvrån i sin gröngråa klänning som varit en gåva från svunnen tid. Hon andades lätt men oregelbundet. Han hittade vad han sökte och läste de rader han så ofta läst tyst på nätterna och berusat för henne då hon suttit och sett hur han blivit allt mer aggressiv för att till sist somna i förtvivlan. Hon bäddade alltid om honom.

”Kaosenergin”, sa han högt och intensivt, ”strävar efter en jämvikt. Om för mycket liv uppstår i en dimension kommer kaosenergin att få stimulans, möjlighet och vilja att bryta sig ur sin jämvikt. Då så sker kommer kaosenergin att till sist förinta dimensionen i sin strävan att återskapas i tid och evighet, om och om igen. Kaosenergin kan endast stävjas och återgå till jämvikt om…”

”…om livet som tillströmmar eller redan existerar i dimensionen förintas eller drivs tillbaka till sina ursprungsdimensioner. Jag vet!” skrek hon. De stod tysta. Den dag dimfolken trängde in i universum skulle de inte kunna förhandla – Dimfolken skulle inte kunna återvända ens om de förstod vad deras inträde betydde och ville återvända till sina sex helveten. Portarna tillät inte en återfärd om livsbeståndet var maximerat i en dimension. Därför skulle det bara finnas en väg ut. Ett krig för att utrota dimfolken i universum och försegla portarna så de aldrig mer skulle kunna nå hit. Inga fångar. Det handlade om att döda en hel befolkning för att själva överleva. Det var ett krig som de måste vinna för att inte universums folk skulle förintas av den kraft som styrde alla dimensioner. Och ju mer dimfolk som trädde in desto mer skulle kaosenergin arbeta för att bryta sig fri. Kriget måste inte bara bli av. Det måste bli kort och det måste gå fort. Men inget talade för universums sida för det fanns ett betydande problem. Heelen talade som om det var första gången hon slogs av tanken men hon hade känt till den redan sedan sin ungdom.

”Dimfolken är… de är oändligt överlägsna i antal. Vi är inte tillräckligt många”, viskade hon.

”Reemonkerna har aktiverat chiffren. De andra folken kommer”.

”Hur lång tid kommer arkerna att ta på sig? Hur många kommer överleva de intergalaktiska resorna? Hur många folk kommer knäcka deras chiffer?”, nästan skrek Heelen.

Han öppnade munnen men hans ibo hann före. Han såg på det lilla hologrammet och det var tydligt att det meddelande han väntade hade kommit.

”Vad är det?” frågade Heelen sin make. ”Men vid Herkoles vad är det?”.

”Minathauria hade rätt. De har hittat en gömd port till universum”.

”Vilka då? Men Herre Gud vilka?”

Han såg på henne med en ny blick hon aldrig sett förut och heller aldrig ville se. ”Dimfolken”. I samma stund långt bort från den trygga sandhyddan i ett annat solsystem brändes ett hundratal barn till döds av giakkrigarnas eldkastare. Tider hade gått. De äldreåldrarna då reemonker och zoer inte haft kontakt. Gryningsåldern då reemonker nått och bildat alliansen. Primalåldern – den tid då man började befara att dimfolken skulle träda in i universum och chiffren aktiverades. Den sena gryningsåldern – den tid som varade tills snar framtid då arkerna skulle komma. Därefter skulle nästa epok inledas: Dimkrigen. Dimfolken hade börjat sin inmarsch. Kriget var här!

 

[Niklas73]

Kapitel 2 - Ar'gahaans beslut(Nu direkt i forumet)

Kapitel 2 – Ar’gahaans beslut

Utkant

Tidsepok: De äldre åldrarna

”Det är ett allt för stort beslut. Jag kan inte råda i det. Jag må vara överbefälhavare men det där beslutet måste du fatta själv”. Ar’gahaan stod öga mot öga med presidenten över de främsta och största solsystemen som befolkades av reemonker. Frågan som just hade ställts var av den tyngsta karaktär de isolerade solsystemen kunde ta i. Ar’gahaan var en storväxt reemonk med röd fin päls. Han bar inte mycket på kroppen. Inte mer än de olika medaljer som avslöjade hans grad och de bar han i ett koppel över axeln. Ar’gahaan var en stark fysisk reemonk som nu tjänade de sydöstra solsystemen i den lägre kvadranten där presidenten hade sitt säte.

”Men du måste väl ha någon åsikt?” sa presidenten.

”Jag har väldigt svårt att ta i den här frågan. Det är en fråga för politiker, inte militärer”.

”Men hur bedömer du risken? Ar’gahaan – något måste du väl kunna komma med? Vi har arbetat tillsammans alltför länge, du är en nära vän”.

Ar’gahaan stod tyst. ”Den militära risken förefaller låg. De har inga skepp som vi känner till. Ingen möjlighet att nå våra världar. Vad vi vet om dem är att de inte är intelligentare än oss. Vi vet också att de inbördes inte har stridigheter så vitt vi känner till. Jag tror zoer är en ras som, precis som oss, som förstår vikten av att hålla fred och har haft turen att inte ha maktgalna personer som försöker ta kontroll över solsystemen. Så långt ser jag inga eller få risker med ett närmande. Men du kan inte begära att jag ska ha några teorier kring deras paranormala aktiviteter”.

Presidenten var inte nöjd med svaret. Han visste lika väl som sin överbefälhavare att de var militärt överlägsna och att deras säkerhet förmodligen inte skulle vara hotad om de tog kontakt med zoerna som existerade längre bort i galaxen. Presidenten visste också att de solsystem som zoer befolkade var de enda system som var befolkade. Hur det stod till i resten av universum kunde de inte veta. Det fanns med allra största säkerhet bebodda system men reemonker hade inte tekniken att färdas så långt. Det skulle också vara som att leta efter en nål i en höstack. Reemonker var intelligenta men de var inte gudar. Det var därför de planterade chiffren. Det var enda sättet de kunde kommunicera med eventuellt liv i universum. Men det var tvunget att vara chiffer. Reemonkerna ville behålla kontrollen över när folken skulle kontaktas.

Men vad som oroade presidenten var just det som överbefälhavaren inte vill råda i och som samtidigt var hela anledningen till att de kände sig tvungna att närma sig zoer. Det fanns ett fenomen som reemonker inte behärskade eller ens förstod. Och det var det enda zoer kunde utföra som inte gick att förklara. Reemonker kunde förklara hela universums lagar och beräkna varenda partikel i galaxen med miljoner decimalers exakthet. Men det som skedde i Utkant där zoer bodde kunde de inte ens börja förstå. Inte ens de bästa forskarna och professorerna hade lyckats lösa gåtan med zoers paranormala beteende.

Man hade iakttagit fenomen där den märkliga korta transparanta rasen med ren mental styrka rubbat föremål, förändrat ljusförhållanden, manipulerat tankar… Det var magi. Det gick inte att förklara på annat sätt. Och det var den kraften som föranledde frågan som plågat reemonkerna länge men som nu presidenten ställt: Bör vi kontakta zoer?

Det fanns en grundläggande nyfikenhet hos alla solsystem där reemonkerna bodde. Men det fanns också en rädsla för kraften. Och en vilja att lära sig att behärska även den kraften. Om reemonker kunde lära sig kraften kanske de också hade kapaciteten att förädla den och på så sätt kunna ta sig ut i universum och lära känna alla galaxer. Det fanns också en hemlig önskan hos en del högt uppsatta reemonker att vara den härskande rasen i universum. Att kolonisera planeter och vara den som ”tog upp” andra raser i deras ark och skänkte dem insikt.

Ar’gahaan kunde inte svara presidenten. Han bad om betänketid och fick de närmsta 30 timmarna på sig. Den natten tog Ar’gahaan sitt livs viktigaste beslut. Några månvarv senare lyfte de första koloniseringsskeppen mot Utkant – en resa som skulle bli den längsta i reemonkernas historia.

 

[Telash]

Re: Kapitel 2 - Ar'gahaans beslut

Angående att använda stämningstexter som grunden till världen: Det älskar jag. Jag har själv tänkt använda den idén till Kontinuums fortsättning. Kommer till och med bli romaner.

För det första så har du ett jättebra språk. Härligt flyt osv. Märks att du kan det där.

Själv hör jag nog inte till målgruppen, eftersom jag tycker dina texter lider av samma problem som den mesta fantasyn och en stor del av all sci-fi. Alltså "nördlitteratur".
Det är för många konstiga namn och för många olika raser presenterade alldeles för fort. För mig blir texten extremt svårläst, så pass att jag skummade igenom första kapitlet och knappt tittade på andra.

För läsare som är van med genren är det säkert enklare, men om du även vill få in rookies som mig så skulle jag fundera närmare på alla namnen.
Är alla dessa karaktärer viktiga i spelet? Om inte kanske man kan ta bort namn och ge dem namn som "mamma" "pappa" "syster" "kollega" osv. Låta namnen komma i lite långsammare takt?

 

[Niklas73]

3 - Mörker över hemvärldarna (Direkt i forumet)

Kapitel 3 – Mörker över hemvärldarna

Landstigningen

Tidsepok: Gryningsåldern

För fem minuter sedan hade Hectagon legat på en strand och han hade haft en ganska hygglig bild av sin omvärld. Han hade förstått hur världen hängde ihop och hur den förhöll sig till sina systervärldar dit man kunde nå med långa rymdresor som de flesta avstod ifrån. Dels på grund av ekonomiska skäl men även för att det inte var särskilt lockande att nå andra världar som ändå i stort sett såg ut som ens hemvärld. Hectagon hade också förstått att det fanns andra planeter i andra galaxer som kunde vara bebodda och att de med största sannolikhet aldrig skulle komma i kontakt med dem. Han grubblade över problem som hur han skulle kunna närma sig den kvinna som han sakta fallit för. Heelen hade funnits i hans närhet på akademin i snart ett år och märkligt nog hade hon fortfarande ingen friare. Han grubblade över hur han skulle klara de slutgiltiga proven under de närmsta perioderna och han funderade över hur han skulle betala nästa hyra då han precis hade haft ett mycket omotiverat impulsivt bråk med världshusägaren där han för tillfället jobbade. Eller jobbade och jobbade… Hur mycket jobbade han egentligen?

Mitt i den tankevindlingen förändrades hans liv för alltid. Han låg inte längre och funderade över sin arbetssituation. Nu stod han upp tillsammans med alla hundratals andra som sökt sig till stranden den här helgen för att njuta av försommarvädret. Eller… Alla stod inte upp. Mängder av zoer sprang skrikandes från stranden till sina fordon för att komma därifrån. Men Hectagon stod som fastfrusen och betraktade de gigantiska metallobjekten som sänkte sig ner genom himlarna. Hectagon var tillräckligt bevandrad inom rymdteknologi för att förstå att det här inte rörde sig om stjärnskepp som rörde sig mellan zoers solsystem – zeors skepp var betydligt mindre och såg mycket annorlunda ut. De här stjärnskeppen – för det kunde inte röra sig om något annat – vad säkert 50-100 gånger större och rundare i formerna och rörde sig mjukt och tyst. Om det här var något ledarna för solsystemen hade valt att iscensätta; varför här och varför nu?

Objekten rörde sig sakta neråt helt tyst. Det enda som hördes var skriken från de flyende zoer och röster från källor som hade börjat rapportera om det som hände. Hectagon ägnade inte rapporterna någon större uppmärksamhet. Han var uppslukad av nuet. Men han registrerade att det här inte bara skedde inför hans egna ögon på hans favoritstrand. Det skedde tydligen på flera håll runt om planeten. Medan han betraktade det som skedde snurrade tre tankar i bakgrunden utan någon möjlighet att nå längre än just bakgrunden: Vilka var det som befann sig i skeppen, vad ville de och hur skulle ledarna agera? Tre frågor som alldeles snart skulle få sina märkliga svar.

 

[Niklas73]

Re: Kapitel 2 - Ar'gahaans beslut

Det var inte riktigt bra... Jag hade själv stora problem med Svavelvinter men tog mig igenom 150 sidor innan jag gav upp.

Starchallenge är en komplex värld. Jag använder också en teknik som är vanlig i litteraturen: Man börjar med att man planetar en del raser namn med mera och sen skördar man dem i senare kapitel.

Det är två raser som figurerar i de första 9 kapitlen viulket jag inte tycker är så mycket. I kapitel 8 dyker människan upp men den rasen känner vi ju. . Jag hoppas att storyn är tillräckligt drivande för att skapa ett läsintresse.

Jag tycker själv inte namnen är så farliga. De är bara brickor i storyn. Kanske bör man ge det lite mer genomläsning för att ta sig in i det? Men jag tackar för kritiken i vilket fall.

 

[Nabu]

Re: Kapitel 2 - Ar'gahaans beslut

För att stå som motpunkt kan jag ju säga att jag inte finner något problem med the name dropping.

Also: intressant läsning, jag ser fram emot fortsättningen av sagan!

 

[Telash]

Re: Kapitel 2 - Ar'gahaans beslut

Jag tycker själv inte namnen är så farliga. De är bara brickor i storyn. Kanske bör man ge det lite mer genomläsning för att ta sig in i det? Men jag tackar för kritiken i vilket fall.

Absolut. Ju mer man läser ju mer kommer man börja ge namnen ett ansikte, detsamma gäller med raserna. Smärtgränsen för krånglighet löper ju ganska parallelt med vilken belöning man får i form av spännande text.

Alltså, för att få en läsare som mig att orka mig på den krävs en tydlig hook tidigt. Här presenteras det 7 för mig helt nya namn och fackord innan man ser en antydan till handling eller hook. Det är bara första stycket.

Men som jag sa innan, jag tillhör antagligen inte målgruppen. Jag suckar ofta i ren uppgivenhet så fort jag plockar fram en fantasy- eller sci-fi-roman från hyllan på sci-fi-handeln.
Det är heller inte säkert att jag ens kommer kunna följa mina egna uppmaningar när jag skriver min egen roman.

 

[Niklas73]

Re: Kapitel 2 - Ar'gahaans beslut

Jag är medveten om problematiken och förstår den defintivt. Dessutom är kapitel 1 ganska massivt med messiah, namn och raser men för att publicera en helt ny värld så blir det lätt så. Framförallt på en väldigt liten yta. Dessutom är det inte en scifinovell per se. Det är istället för att läsa en faktaspäckad världstext. Jag gjorde det sim en "roman" istället så man får väl se det i sitt sammanhang kanske.

 

[Niklas73]

Referenslista (Nu direkt i forumet)

Eftersom det blir en del att hålla reda på i sviten så finns en referenslista här. Känner man för att få en känsla men inte orkar läsa storyn så förmedlas den en aning via referenslistan också. Referenslistan kommer byggas på i sin tryckta form men det här räcker för att få behållning av Starchallenge Saga.

Referenser och en kort historik

Nedan sammanfattas de berättande kapitlen:

Referensdel

Nedan återfinns okända ord som man som läsare stöter på i texter om världen i Starchallenge. De olika militära graderna och rankerna nämns i avsnittet om *** (galaxen).

Alliansen
Alliansen bildades mellan reemonker och zoer för att skapa en fullkomlighet i kombinationen mental kraft och högintelligens.

Arkerna
De skepp som tar de raser i universum som varit tillräckligt intelligenta att knäcka chiffren och dessutom lyckats färdas till ***galaxen. Chiffren ger kunskapen att bygga arkerna, kunskapen att förstå vad de ska användas till och varför och också utbilda de som kommer färdas i den inför den stora uppgiften. Dessa raser kommer vara införstådda i vilket slag de tränas inför ombord på arkerna och också vara tillräckligt motiverade att slåss för universums överlevnad.

Axelmakterna
Mas Remoprovinserna och Utkants gemensamma geografi kallas axelmakterna och manifesteras av alliansen som bär det yttersta operativa ansvaret för den sista striden och organisationen av de övriga raserna i kriget.

Chiffren
Chiffren är alla de gåtor och oförklarliga saker vi råkat ut för här på jord och vad andra varelser i vårt universum råkat ut för och inte går att förklara. Chiffren är skapade av reemonkerna för miljarder år sedan och ligger redo att aktiveras. Då de aktiveras kommer vi förstå allt det vi inte förstått tidigare. Chiffren kommer ge oss kunskapen att bygga arkerna.

Cyondas port
Den port i riket Cyonda som är den största dimporten. Där sker den största genomströmningen av dimfolk.

Dahr’krihm
Dahr’krihm är namnet på de flygödlor eller drakliknande varelser som är de enda tämjbara varelser som kan ta sig ut i universum och även navigera i men inte till andra dimensioner. Namnet kommer från ljudet som skapas då de rör sina vingar. De kan också dra vagnar efter sig. Deras snabbhet och manöverförmåga är lika bra och i vissa fall bättre än stjärnskepp. Där mörk tröghet stoppar upp mekaniska och elektroniska system så kan en ryttare slunga ett giakspjut där hans kraft tillsammans med dahr’krihm kan tränga igenom pansar. Ursprungligen så kommer dahr’krihm från dimvärldarna men används nu även av universums folk.

Svartvingar: Små blixtsnabba mycket manöverdugliga dahr’krihm med plats för en ryttare. Lättämjda. Explosiva men blir snabbt trötta.

Horisontljusne: Den bevingade varelse som kan ta sig längst av alla dahr’krihmer – utanför galaxen och till universum ände.

Kurirväktare: Den snabbaste dahr’krihmen som har längst distanskapacitet. Galaxens kurier använder uteslutande dessa dahr’krihm för att föra fram sina budskap. För budskap som förs mellan närliggande solsystem kan svartvingar med fördel användas.

De svarta citadellen
De svarta citadellens uppgifter att stärka kaosenergin. De svarta citadellen är enorma befästningar och makroborgar på ofta annars öde planeter där man i dess inre finner tiotusentals fångar som med sina liv tvingas stärka kaosenergin genom att uppleva sina värsta farhågor och mardrömmar. Fångarna betvingas av kaosriddarna. På så sätt skapas starka känslor hos fångarna som kontrolleras av kaosriddare som kan nyttja denna makt för att betvinga kaosenergin och lära sig mer om den. De svarta citadellen ligger i Stjärngravarna och skyddar dimfolkens centrala befästningar i galaxen. Det här är helvetet i universum.

De äldre åldrarna
Tiden innan reemonker tog kontakt med och bildade alliansen med zoerna.

Den yttersta kunskapsstenen och den yttersta kunskapen
Den sista kunskapsstenen fanns i Schmas överprästinneorden vårdnad tills alldeles nyligen då en ung överprästinna fick i uppdrag att föra bort stenen från stjärngravarna och de annalkande dimfolken. Stenen rymmer tre hemligheter. Den första berättar att allt liv som släcks i universum sedan tid och evighet träder in i dimvärldarna vilket gör den sista striden fullkomligt omöjlig att vinna för universums folk då de som dör omedelbart träder in i dimvärldarna. Quashquai är inget annat än en klon av oss själva som genom gått en metamorfos då vi lämnat vårt liv i denna värld. Därför finns inga klonindustrier och man kommer heller aldrig hitta dem.

Den andra hemligheten som stenen rymmer är vart quashquai går då de dör vilket är att de blir en del av kaosenergin. Det färgar också kaosenergin som är summan av alla döda varelsers liv som passerat via dimvärldarna. Kaosenergin kan alltså förändras i sitt sinne beroende på vilka själar som vilar där. Den sista striden har mycket god chans att göra kaosenergin mörk och oregerlig.

Men den yttersta kunskapsstenen gömmer också en sista hemlighet: Svaret på hur den sista striden måste utkämpas för att ordning ska återuppstå i kaosenergin och mellan folken. Det kallas av överprästinnorna för Den yttersta kunskapen. Överprästinnorna har själva inte svaret. De har inte lyckats dechiffrera den sista stenen. Ingen känner till att överprästinnorna har stenen i sin ägo och de kommer aldrig avslöja det. De gör allt vad de kan för att dechiffrera stenen i tid och systerskapet tillåter inte att någon annan än överprästinnorna bär det ansvaret. Anledningen är att de har sin tro i kaosenergin och att de står i ett heligt förbund med den. Kunskapsstenarna är vägen till att förstå och behärska kaosenergin fullt ut och överprästinnorna är satta att vakta den kunskapen. Därför får ingen utomstående känna till den sista stenen.

Den sena Gryningsåldern
Tiden då de andra raserna i universum seglar mot galaxen *** för att bistå reemonker och zoer. Också början på dimfolkens invasion.

Den slutgiltiga striden
Det krig som nu rasa i världsalltet. Kallas även den sista striden.

Dimfolk
Alla raser som befolkar dimvärldarna. Innan dimjägarna började sina räder för miljoner år sedan så var den enda rasen i dimvärldarna quashquai.

Dimjägare
Raser i dimvärldarna som fann portar till den sjunde dimensionen - Universum - och hämtade hem andra raser som de sålde extremt dyrt till dimfolken som fascinerades av raserna från universum. De fick dock aldrig reda på deras egentliga ursprung. Inte förrän dimkrigen blossade upp och kungar och kejsare i dimensionerna fick reda på dimjägarnas verkliga handlingar och fångade dem för att visa dem de portar som kunde rädda dimfolken från undergång.

Dimkrigen/Dimensionskrigen
Dimkrigen är de otaliga inbördeskrig som existerar i dimvärldarna på grund av att befolkningsmängden övergår antalet beboliga platser i de sex dimensionerna. Kungar och härskare har nu informerats av befolkning som känner till dimjägarnas hemligheter – att raserna som sålts i dimvärldarna för enorma summor kommer från en sjunde dimension oändligt mycket större än dimvärldarna. För att stoppa de blodiga världskrigen och rädda quashquai från sin egen undergång så söker man upp och tillfånga tar dimjägare och torterar dem till dess de visar de hemliga portar som leder till universum. Genom att tränga in där kan quashquai få fred i sina världar. Vad de inte känner till är att de är på väg att rubba kaosenergin vilket kan förinta hela världsalltet. Det känner dock universums väktare till och de ser bara ett blodigt sista slag för att stoppa quashquai vid portarna innan de trängt för djupt in i universum (se kaosenergi och missheia). Det är också namnet på den nuvarande tidsepoken.

Dimport
En dimport är en port mellan universum och dimvärldarna. Det är i princip omöjligt att gå igenom en dimport om befolkningen på ena sidan fyller större delen av sin värld vilket är fallet med dimvärldarna. Det finns sätt att slinka förbi men de vaktas dyrt och heligt av de organisationer som har som uppgift att sända in agenter och spioner från universum till dimvärldarna.

Dimkryssare
De skepp som dimfolken färdas med mellan sina dimensioner. Dimkryssare slungas genom portaler och kan inte färdas i rymden. Kidnappade reemonker har tagits som slavar och tvingats bygga stjärnskepp åt dimfolken som de kan använda i universum.

Dimvärldarna
De sex mindre dimensioner som existerar parallellt med universum och som överbefolkas och nu tränger in i universum via portar som dimjägare hållit hemliga i miljontals år. Dimvärldarna kommer av en förkortning för dimensionsvärldarna. Dimvärldarna håller kontakt med varandra via dimensionsportar. Skeppen som seglar där igenom kallas dimkryssare. De är sex stycken och avsevärt mindre än den sjunde dimensionen som är vårt universum. Dimvärldarna och dimfolken stod inte i förbindelse med vårt universum förrän dimjägarnas portar avslöjades av mörkerherrarna. Dimvärldarna heter: Sommerheld, Zedna, Hevooc, Schme, Darhkoria och Terroch. I detta nu så rasar inte lika mycket strider i dimvärldarna.

Djupen
De områden rymd som separerar bebodda solsystem. I vissa fall rör det sig om små avstånd som kan korsas med stjärnskepp men ibland är djupen enorma och måste korsas med solskepp eller kosmiska skepp. Att bege sig ut på okända djup eller större djup är förenat med fara. Solstormar och kosmiska stormar kan drabba skeppen, monster existerar i djupen. Djupen kan ändra rumtiden eller dra iväg skepp okontrollerat. Solrutterna, de rutter med starka solar som förser solskeppen med enorma mängder energi är de säkraste vägarna att ta sig genom ett djup. Då man träder in i ett större djup brukar det ofta märkas genom att skeppet kränger mer och är mer svårstyrt. Djupen kan anta alla färger och skifta färger under resans gång.

Fjärrskådare
Reemonkers teleskopliknande teknologi som i de äldre åldrarna berättade för dem om zoernas världar och deras kontroll över kaosenergin.

Genombrotten
Den tid och den händelse då dimfolken för första gången trängde in i universum och förklarade krig.

Gryningsåldern
Tiden under bildandet av alliansen och tiden strax efter.

Hemvärld
Den planet och solsystem där man är född.

Inbördeskrigen
De krig som utbryter i dimvärldarna då befolkningen växer lavinartat. Inleds av mörkerherren Rash Kargh.

Informator
Korta svartklädda varelser i kåpor som bär information i en orb (en slags glob eller kula) som bara de kan läsa. En informator säljer och köper information hela sin livstid och samlar på den. Det är deras handelsvara. Informator kan vara ens bästa vän och värsta fiende.

Kaosenergin
Kaosenergin är den energi som löper genom världsalltet. Kaosenergins strävan är att skapa ojämnvikt och växa sig så stark att den kan återskapa big bang och födas på nytt. Kaosenergins önskan är att återupprepa detta i oändligheten. Kaosenergin föds genom liv , känslor och drömmar men kan inte själv påverka sin existens. Om det uppstår en förflyttning av liv som ger antingen universum eller dimvärldarna en övervikt av livskraft så kommer kaosenergin att börja skälva och då tillräckligt mycket liv flutit genom dimensionerna och skapat en ojämnvikt kommer kaosenergin bryta sig fri och förinta världsalltet och födas på nytt.

Kaosenergin kan betvingas genom mentala krafter men ingen är tillräckligt stark att forma den eller förskjuta dess jämvikt. Däremot går den att manipulera så mentalt starka personer med insikt i kaosenergins minsta beståndsdelar kan utföra vad som på fornspråk brukar beskrivas som magi.

Eftersom mängden drömmar i stort sett är konstant gentemot mängden liv så kan man inte påverka kaosenergin med drömmar. Däremot kan man påverka kaosenergin med känslor. Genom att ta kontroll över andra människors känslor genom hat, kärlek, smärta, ömhet så kan man också betvinga kaosenergin och erhålla mer makt över den. Den kunskapen har tvingats ur tillfångatagna zoer och kunskapen ligger till grund frö det som sker i de svarta citadellen.

Kaosteorin
Den kunskap som ligger till grund för vad man vet om kaosenergin och möjligheterna att manipulera den i olika kaotika.

Kejsar Hevia
Zoers översta härskare.

Kosmiska skepp
Kosmiska skepp seglar på bakgrundsstrålningen. De är stora och klumpiga men mindre känsliga för stormar än solskeppen. De tar sig fram mer långsamt men har fördelen att de inte måste navigera längs någon rutt utan kan ta sig fram var som helst.

Kunskapsstenarna
All kunskap som kan erövras kring Kaosenergin göms i tio kunskapsstenar varav den tionde är okänd (se Den yttersta kunskapsstenen) som är utspridda i galaxen efter det att alliansen bestämde att skingra dem. De var i Schmas överprästinnornas ägo till en början. De spred stenarna på en mindre yta i galaxen för de hade inte möjlighet att sprida ut dem. De placerade en sten på en planet som zoer kom att befolka. De fann den och i och med deras förmågor (vilka överprästinnorna aldrig kunnat förutse) så kom de i kontakt med de resterande nio stenarna. Den tionde är alltså okänd för dem. Alliansen skingrade stenarna då dimfolken förberedde sig för invasionen. Dimfolken skulle bli än mer övermäktiga om kunskapsstenarna kom i deras ägo.

Genom att komma i kontakt med dem och veta hur man öppnar dem – något som endast kan ske genom visioner, viljor och drömmar skapade av gigantiska övertygelser – så kan man komma i kontakt med kaosenergins innersta väsen och då det sker strömmar kunskap in i energisten. Regeltekniskt stiger man en mästarorden.

De tio stenarna representerar kaosenergins tio skolor samt de sju dimensionerna. De tre sista stenarna som inte representerar en dimension står för återuppståndelsen för universums folk i dimvärlden, den sista uppståndelsen i kaosenergin samt hela världsalltet där den sista stenen symboliserar det sistnämnda. Kaotikaskolorna lär spegla stenarnas innebörd inom respektive område per skola.

Kurier
Kurier använder Dahr’krihm om de inte kan använda stjärnskepp. Kuriernas funktion är att föra information förseglade i kristaller som endast kan dekrypteras av mycket skickliga dekrypterare som alltid har en kod för det. Man använder kurier då man inte förlitar sig på fjärrkommunikation vilket är ofta. Det är möjligt att spela kurir som sysselsättning.

Kåren
Kåren är en obligatorisk ungdomssektion som ligger under samtliga mörkerherrar där pojkar och flickor lärs upp i den rätta läran och lär sig disciplin. Den instiftades redan under inbördeskrigen iunder de olika mörkerherrarna men nu uppfostras man för Uppgiften. Kåren är förstadiet till deras soldatträning. Det är ren och skär hjärntvätt där de lär sig dyrka sina mörkerherrar. Uniformer och strikt disciplin är påbjudna. Straffen mot de som bryter mot förordningarna och den strikta tillvaron är grymma och hårda. Det kan innebära uteslutande ur kåren och då är man inte värd någonting. Föräldrar vars barn blir uteslutna riskerar att straffas. Man löper stor risk att bli slavfolk. Kåren tränas på olika platser i dimvärldarna men med fördel nu även på olika ödsliga platser i galaxen***.

Källor
Motsvarigheten till vår massmedia. Rörliga bilder i olika former som hologram, skärmspel, pappersliknande media.

Landstigningen
Den tid då reemonker landsteg i Utkant och tog en första kontakt med zoer. Landstigningen skedde i största fredliga avsikter och zoer och reemonker närmade sig varandra med en stor ömsesidig respekt. Ingen strid, vare sig militär eller civil har någonsin rapporterats från denna tidpunkt. Kort därefter bildades alliansen. Reemonken Ar’gahaan [Ar-ga-haan] var överbefälhavare och högsta beslutsfattare från reemonkernas hemvärldar och var befäst i Utkant hela sitt liv.

Läran
Övertygelsen hos dimfolken att universum ska tillhöra dem och att de otrogna förvägrar dem riket för att de är snåla och egoistiska. Också övertygelsen att vara lojal mot sin mörkerherre och tjäna dimvärldarna till varje pris vad som än begärs.

Mas Remoprovinserna
Reemonkernas hemvärldar.

Missheia
En mekanisk apparat som används av zoer för att beskriva hur kaosenergin påverkar världsalltet. Det är en fot med en stav och två armar med ett stort klot på ena armen och sex små klot på den andra. Det stora klotet symboliserar universum och de sex små de mindre dimensionerna. Under kloten brinner lågor och kloten är fyllda med vätska. De sex små kloten förbinds med varsina rör till ett stort som leder över till det stora klotet. Ofta är de genomskinligt gröna. Det stora klotet motsvarar universum och de små de sex mindre dimensionerna. För att visa vad som händer om mängden liv fördelas ojämnt mellan universum och dimensionerna så brukar man fylla kloten med vatten. Då man fyller endra det stora klotet till mer än hälften då de andra sex kloten är halvfulla börjar vätska rinna över från det stora klotet till de små och vice versa. Då sänks den part som erhåller mer vätska än den andra och närmar sig ljuset. DÅ det är till räckligt nära exploderar klotet/en och motparten sjunker direkt ned mot sitt ljus och exploderar likaså. Det symboliserar ett förintande av världsalltet vilket är vad kaosenergin strävar efter om den försätts i ojämvikt.

Mörk tröghet
Ett fenomen som försämrar mekaniska och elektroniska system i djupen.

Mörkerherrar
De sex härkare i de sex olika dimensionerna. De är alla quashquai (namn på mörkerherre och dimension de härskar över):

• Rash Kargh –”Sommerheld”, Inledde inbördeskrigen

• Qua’Doch –”Zedna”

• Garhak D’ohr ”Hevooc”

• Vishna –”Schme” (mörkerhärskarinna)

• Darhkoria -”Dharkominen” (mörkerhärskarinna)

• Ike Ketlaar – ”Terroch”

I detta nu så rasar inte lika mycket strider i dimvärldarna. Mörkerherrarna har slutit fred men fraktioner har som inte vill ta sig an universum har brutit sig loss och slåss för sina regioner i dimvärldarna. Mörkerherrarna är enade i kampen mot universum.

Otrogna
Dimfolkens benämning på universums folk.

Portar
Portar är de kontakt ytor som finns mellan dimvärldarna och dimvärldarna och universum. Portar tillåter inte tillträde in i en annan dimension om de anser att mängden liv är för hög i dimensionen. Portar betvingas av kaosenergin och om kaosenergin hamnar i för stor ojämvikt kommer den även börja kontrollera portarna.

Primalåldern
Den tid då chiffren aktiveras och universums raser väntas av alliansens parter.

Schmas Överprästinneorden
En sammanslutning av ett tusental prästinnor på okända månar till den döda gasjätten Schma i Stjärngravarna där den högsta invigda kretsen vakar över kunskapsstenarna och har den yttersta kunskapsstenen i sin ägo vilket ingen utom de invigda känner till. Överprästinnorna har en oro över att kunskapsstenarna ska finnas av dimfolken men kan inte göra något åt det. Men vad som oroar dem ännu mer är att Cyondas port ligger skrämmande nära deras månar och att deras regioner i Stjärngravarna nu börjar befästas av dimfolk.

Separatiströrelsen
Den raser från universum som förts dit av dimjägare, antingen nu eller för generationer sedan, som ställer sig bakom universums folk och strider med dem i universum eller saboterar i dimvärldarna.

Sharakiren
Milslånga maskar som lever i universum och attackerar och äter skepp.

Siare
En grupp av zoer som ägnar sig åt att använda kaosenergin för att försöka uttala vad som ska ske i framtiden. Det är möjligt att spela siare.

Solskepp
De skepp som med stora utfällbara segel suger åt sig solenergi längs rutter där starka solar brinner och på så sätt kan navigera både långt och säkert. De kan använda sig av stjärnskeppsmotorer då de måste navigeraoch solenergin inte räcker till. För att vistas på ett solskepp krävs det att skeppet har en eller flera stjärnkristaller installerade. Utan dem är det inte möjligt att vistas ute på däck på ett solskepp. Solskepp har nästan uteslutande den principen för att vara lätta och slippa tunga byggkonstruktioner för större skepp. Mindre skepp kan ha lättare byggnader och klara sig utan stjärnkristaller men det är omöjligt att vistas ute på däck utan rymddräkt.

Spiraltunneln
Den tunnel som förbinder Utkant med reemonkers världar.

Stjärngravarna
Djupen kring Cyonda där invasionen börjat och där överprästinnorna lever på Schmas månar.

Stjärnkristall
Den kristall som nästan alla solskepp kräver för att kunna vistas ombord utan rymddräkt. Stjärnkristaller bryts i Belgarian och är en ganska ovanlig kristall. Det var zoer som förbättrade solskeppen genom att införa stjärnkristallen på solskepp vilket ledde till att man kunde vistas ute på däck utan rymddräkt och dessutom slippa tunga överbyggnader och göra skeppet mer lättnavigerat.

Stjärnskepp
Stjärnskeppen motsvarar det du känner som traditionella rymdskepp i andra spel. De kan dock sällan färdas längre än några solsystem utan att ladda energi igen. Den används som försvarare av planeter, jagare och fraktare. De är grymt snabba och slår solskeppen och kosmiska skepp vilken dag som helst. Det enda som kan tävla med solskeppen är dahr’krihm om de rids av skickliga ryttare. Då kan de till och med slå ut stjärnskepp.

Stormar
Stormar kan blossa upp i djupen. Solstormar slår ofta ut teknologi ombord på skepp medan kosmiska stormar får skepp att kränga och ibland slå runt. Om en solstorm och en kosmisk storm kolliderar kan besättningen ofta gå under då de drabbas av båda stormarna samtidigt. Dessa stormar kallas co’sohl [kossoll].

Särskådare
En grupp av zoer som ägnar sig åt att se in i de andra dimensionerna. De är ofta högt respekterade och klär sig ålderdomligt med mantlar, smycken, tunikor med mera. Det är möjligt att spela denna sysselsättning.

Tunnlarna
Den infrastruktur reemonker och zoer tagit fram med hjälp av teknik och kaosenergi för att kunna färdas ögonblickligen mellan gigantiska avstånd. Mycket få tunnlar finns och utbyggnaden har avstannat på grund av krigen. Halvfärdiga tunnlar står klara och är livsfarliga att färdas i då slutpunkterna inte är fastställda och varierar. Man kan komma ut var som helst.

Universum
Universum är vårt universum med alla dess miljarder galaxer där även vår jord existerar. Kontrahenterna är dimvärldarna.

Uppgiften
Uppgiften (skrivs alltid med stor bokstav) är mörkerherrarnas benämning på att utöka sitt liv i universum och bibehålla makten. På senare tid har också ett bemästrande av kaosenergin införlivats.

Världsalltet
Benämningen på samtliga sju dimensioner och därmed hela det fysiska rummet som raserna känner till.

Utkant
Zoers hemvärldar.

 

[Niklas73]

Kapitel 4 - Rasfrände (text direkt i forumet)

Kapitel 4 – Rasfrände

Alliansen

Tidsepok: (Slutet av) Gryningsåldern

Ar’gahaan hade inga förhoppningar om att återvända till sin hemvärld i reemonkernas provins, Mas Remoprovinserna. Resan var lång och han såg ingen mening längre. Visst, visst – det hade varit hans ursprungliga plan. Att återse Thorakais månar och Belgons solar. Att återse sin hemplanet och sitt hemland. Det hade också varit hans uppriktiga önskan och även något han begärt för att leda stjärnseglatsen till zoernas världar. Det hade beviljats såvida inte zoer skulle ta till vapen då de landsteg på deras världar och ett krig skulle bryta ut. Men det gjorde de aldrig. Landstigningen hade gått över förväntan.

Ar’gahaan hade dock fruktat ett sådant krig. Till en sådan mild grad att han i hemlighet tillkallat den hemliga kraft zoer behärskade och bett den vara god. Han skulle aldrig yppa detta till någon levande reemonk: Att tillkalla paranormala krafter verkade löjeväckande och ett tecken på att allt inte stod rätt till. Samtidigt kunde ingen förneka vad de såg i sin fjärrskådare. Zoer hade makten över något reemonker inte hade den blekaste aning om hur man ens kom i kontakt med. Och de hade beslutat att ta reda på vad det var. Ar’gahaan hade den allra starkaste tro till reemonkers militära möjligheter. Inbördeskrigen i deras apstammar hade varit väldigt få och mycket berodde det på att de inte trodde på våld men också på att alla stridande parter hade möjlighet att slå ut motparten på kort tid. Det enda som kunde knäcka deras militära förband var en fiende med överlägset antal krigare eller en teknik de inte kände till och därför stod handfallna inför. I det här fallet var tekniken kaosenergin och det var ingen teknik. Sedan landstigningen hade deras främsta mål varit att försöka förstå och behärska kaosenergin men de hade föga framgång i sina försök.

Ar’gahaan satt stilla i den svävande aeropolen – en stad som svävade långt över marken med fri sikt mot horisonten. Han smuttade på en av de drycker som zoer nu med reemonkers hjälp framställde av gasjättars innanmäte och som gav ett behagligt och kortvarit rus. Araghan var uppgiven. Han måste erkänna att även om till och med han hade skrämts av tanken på ett zoerkrig så var den förestående möjligheten ännu värre och kanske än mer ohanterlig. Det vilade som ett tungt hot, som en stövel över hans bröst. Han var tvungen att stanna här hos särskådarna som zoer kallade de som kunde se det mörka hotet långt bortom reemonkers synfält.

Ledarna för samtliga solsystem hade accepterat förslaget på en allians nästan omgående. Ar’gahaan hade varit här i tjugofem år. Han hade hunnit bli gammal. Under den tiden hade zoer och reemonker bytt oändliga mängder av erfarenhet och visdom. Alliansen hade föreslagits av zoer fem år efter landstigningarna. Alliansen innebar en enda sak. Att deras solsystem skulle enas. Reemonkerna skulle arbeta för att ta fram en fungerande infrastruktur som knöt samman världarna med varandra – de så kallade tunnlarna. Få hade blivit klara. Resten stod halvfärdiga och var livsfarliga att använda då man aldrig visste var man kom ut. Genom att utnyttja hål i kaosenergin som zoerna kunde förnimma fanns en rimlig chans att man tillsammans med den mest sofistikerade teknik reemonker kunde uppbringa, kunna skapa tunnlar mellan deras bägge hemvärldar som skulle kunna väva dem samman. En vision som låg långt fram i tiden förvisso men förhoppningarna levde och brann.

Alliansen förband de båda raserna vid en pakt. Skulle deras allians ha någon mening så skulle dess högsta syfte vara att verka för fred och gemenskap. För att det skulle ske så skulle zoer och reemonker förbehållslöst byta erfarenheter från sina båda kunskapsoceaner. Reemonkerna skulle lära zoer om teknik och naturvetenskap medan zoer skulle överföra kunskapen om kaosenergin till reemonkerna. Tillsammans skulle de stå enade mot alla hot som skulle kunna uppbringas och tillsammans skulle de kunna säkra sina efterlevandes liv genom att tillsammans erövra galaxen på ett fredligt sätt.

Alliansen beskrevs då den bildades som ett heligt förbund. Alliansen symboliserade fred, öppenhet, ärlighet, kunskap och enighet. Reemonker kunde inte annat än uppskatta en sådan gest. Det gav dem full tillgång till det enda de inte behärskade i universum och zoer insisterade på att låta alliansens förbund skänka dem all den kunskapen. De kunde lika gärna förkastat reemonker och kanske till och med besegrat dem i ett fullskaligt krig. Reemonker visste fortfarande inte hur djupa kunskaper zoer besatt rörande den magiska energin. Men de visste att bara kunskapen skulle varit ett tillräckligt stort hot. Parader, fester, ceremonier och stora ritualer hölls för att befästa den unika händelsen. Alliansen var snart ristad i granit och zoer och reemonker levde sida vid sida och stor förnöjsamhet. Förhoppningarna att kunna kolonisera galaxen levde i allra högsta grad. Man visste med säkerhet att man skulle stöta på andra raser men vad man också visste var att chansen att stöta på en exakt kopia av sin egen ras i detta universum eller parallella var obefintlig. Därför såg man fram emot att lära känna de nya folken. Hela tiden präglades av en framtidstro och hoppfullhet.

Ar’gahaan var där som reemonkernas offentliga ledare. Hemvärldarna styrdes naturligtvis av högre krafter men Ar’gahaan var satt i Utkant som reemonkers högsta ledare och högsta förhandlare med zoer i de frågor som diskuterades inom den heliga alliansen. Och det var i egenskap av den posten han tillkallades till kejsarpalatset den där gråa morgonen då allt skulle ta en ny vändning.

 

[Niklas73]

Kapitel 5 - Världarna rasar(text direkt i forumet)

Kapitel 5 – Världarna rasar

Dimfolken

Tidsepok: (Slutet av) Gryningsåldern

Ar’gahaan fördes längs det kejserliga palatsets korridorer, salar och gångar mot mitten och Det Högsta Tornet. Byggnadskonstruktionen var inte helt olikt en del av palatsen i hemvärldarna men materialet var helt annorlunda. Nå det var av föga intresse. Ar’gahaan hade blivit väckt av kejserliga gardister som vänligt men bestämt hade bett honom följa med. Av någon anledning kontaktade de honom inte via ibon som nu också införlivats i zoers vardag utan de valde att hämta honom in persona. Bara det var oroväckande nog. De hade inte svarat på hans frågor om vad saken gällde utan hänvisat till att kejsaren velat träffa honom. Det var ett möte mellan zoers högsta ledare och reemonkernas högst uppsatta ambassadör i Utkant. Det var länge sedan ett sådant hölls och av någon anledning kände Ar’gahaan att den här gången skulle det inte vara av godo.

Kejsaren tog emot honom i den stora marmorsalen där de hade fattat så många och viktiga beslut. Ar’gahaan gick fram för att hälsa men frös då han såg zoerkejsarens blick. Han hade aldrig uppfattat en zoer med sådan blick. Den var annorlunda, inåtvänd och fylld med en insikt som förminskade hela hans ras kunskaper till ett minimum. Samtidigt pockade något annat på hans uppmärksamhet. I rummet runt om svävade glober med rörliga, något suddiga bilder. Runt om i det ovala rummet längs sidorna stod zoer med ögonvitorna uppvända och mumlade för sig själva. Var och en syntes kontrollera varsin glob. Ar’gahaan hade sett det här en gång tidigare i början av sin karriär i Utkant då kejsaren och han förde de inledande samtalen om kaosenergin. Det var strax efter landstigningen som hade fungerat så fredligt i stor ömsesidig respekt. Men nu såg han ett hundratal utföra samma seans och det var skrämmande och obehagligt. Kejsarens blick förvärrade hans sinnesstämning och just som han inte trodde det kunde bli värre så fäste han ögonen på en av globerna och hans hjärta frös. En reemonk är tillräckligt intelligent för att förstå det intuitiva i en situation och det Ar’gahaan förstod i den sekunden förändrade hans liv till hans död. Det var som att han dog där i Det Högsta Tornet.

Globen han hade fastnat för visade hur för honom helt okända raser slogs med eldvapen och handvapen. Majoriteten av raserna var storväxta och fysiska och hade krigiska hemska anletsdrag. Förvildade med långa tänder och djupa ögonhålor som brann som för, en för honom än så länge okänd, uppgift. Jämte dem slogs andra raser som hade behagliga, ibland nästan vackra anletsdrag. Och där fanns gigantiska jättar på flera meter som slogs tillsammans med djurhumanoider. Allesammans slogs de med varandra. Först såg det ut som att alla slogs med alla men ganska snart urskilde Ar’gahaan ett mönster. Våldet han såg äcklade honom. De tvåld hade han aldrig tidigare mött. Det var så brutalt. Det var ondska tänkte han men vad en person kan tolka som ondska kan vara desperation för den som begår handlingen.

Ar’gahaan slet sig från globen men hans ögon fastnade omedelbart på nästa glob. Där såg han samma scener utspela sig. Han såg sig nästan desperat om för en ny glob och den skildrade något som skulle kunna beskrivas som en våldtäkt på en humanoid med betydligt mer fördelaktigt yttre än någon han sett tidigare. Det var så äckligt att möta det skönaste varelser han sett i en situation som äcklade honom. Skändade varelser, lemlästade kvinnor och barn. Styckade soldater och perversa djurformationer i mänskliga skepnader. Han såg sig om igen. Och igen. Varje glob talade sitt tydliga språk. Han stod mitt upp i ett krig av illusioner men han visste att det här kriget ägde rum här och nu. Zoerna längs väggarna var kejsarpalatsets främsta särskådare och de sände ut ett budskap om vad som ägde rum någonstans. Ar’gahaan sökte kejsarens blick. Han agerade professionellt och nu militäriskt.

”Vad visar du mig Hevia?” frågade han sammanbitet.

Kejsaren svarade inte. Han tecknade i luften och globerna försvann en och en. Mumlandet tystnade. Åh hur Ar’gahaan hoppades att allt det här bara var en dröm. Men han visste. Han visste nu att kejsaren ljugit för dem under alla år alliansen existerat. Och han visste att han skulle tvingas acceptera sveket.

 

[Niklas73]

Kapitel 6 - Sanning (text direkt i forumet)

Kapitel 6 – Sanning

Dimfolkens krig

Tidsepok: (Slutet av) Gryningsåldern

Ar’gahaan väntade inte längre på att kejsaren skulle svara.

”Vi hade en allians” väste han.

”Det har vi fortfarande” svarade kejsaren.

”Det återstår att se” sa Ar’gahaan sammanbitet. De kejserliga gardisterna vilade på sina vapen. ”Var?” frågade han bara.

”Det du sett finns inte i närheten av oss. Och alldeles i närheten”.

Zoer var som den fraktionen av reemonker som var handelsresande tänkte han blixtsnabbt. Som använde en pretentiös lingo som skulle vara så fin.

”Förlåt men mitt tålamod börjar rinna ut”. Han hörde en hane spännas någonstans bakom sig. Det gjorde honom illa berörd att det fanns vapen i samma rum som honom och kejsaren. Det hade aldrig hänt förut. Han förstod att hans tanke var läst redan innan kejsaren talade.

”Ingen kommer skada dig. Sätt dig.”

Sakta satte sig Ar’gahaan. Sakta gick det upp för honom att han bevittnat ett krig. Han hade sett ondska. Och han hade aldrig behövt bevittna det här om han inte skulle dras in i det.

”Var?” frågade han igen.

Kejsaren drog efter luft och ritade upp bilder i luften. Han drog upp en stor oval och gjorde två små cirklar i den som nästan snuddade varandra.

”Det här är universum” sa han. ”Och de här små cirklarna symboliserar våra världar som självklart är mindre än vi skulle kunna se dem” tillade han och förstorade ovalen så den täckte hela rummet. Han såg på Ar’gahaan som replikerade.

”Det räcker inte. Jag är reemonk, jag förstår storlekar”. Kejsaren nickade och drog ner ovalen igen. Blixtsnabbt ritade han 6 mycket mindre ovaler till, 3 på var sida om den stora. De svävade stilla framför honom. Han kände igen dem som dimvärldarna. Parallella dimensioner som finns bara millimeter från deras egen dimension men omöjliga för att nå. Det krävdes oändligt med kraft för att bryta igenom till de dimensionerna.

”Dimvärldarna. De tomma världarna”. Kejsarens tystnad lämnade en del övrigt att önska. ”De tomma världarna” sa Ar’gahaan igen. ”För de är väl tomma? Som ni hävdat sedan alliansens bildande?”

”Nej. De är inte tomma. Det du såg… Krigsbilderna. De utspelar sig där”.

”En millimeter från oss men ändå så långt bort att vi aldrig kan komma i kontakt med dem?” upprepade Ar’gahaan nästan som att försöka övertyga sig själv att det här trots allt inte skulle kunna vara någon form av hot för dem.

”Dimvärldarnas folk kallar vi dimfolken”.

”Ni har ett namn för dem? Exakt hur länge har ni känt till dem?”

”Sedan tidernas begynnelse. Så länge vi bemästrat kaosenergin”.

”Och under hela vår allians har ni inte sagt något?”

”Det har inte funnits någon anledning. De påverkar ingenting i vår allians”.

”Om de inte påverkar någonting, varför sätter ni upp en stor ljusshow med mumlande skuggor längs väggarna?” röt Ar’gahaan.

”De börjar påverka oss nu. Oss och er. Och hela universum”.

Ar’gahaan hade ställt sig upp men satt nu ner igen.

”En sak har jag svårt för med er ras och det är era omständliga sätt att kommunicera” sa han trött. Kejsaren såg nästan medlidsamt på honom.

”Saken är enkel. Kaosenergin flödar genom världsalltet. Världsalltet är inte bara vårt universum utan även dimvärldarna. Kaosenergin genomsyrar och insluter dessa 7 dimensioner. Som du så länge vetat så styrs kaosenergin av livsformer. Så länge dimvärldarnas antal individer inte med råge överstiger universums så råder en balans som håller kaosenergin i schack. Problemet är om dimvärldarnas befolkning blir avsevärt mycket större än vår”.

Ar’gahaan räknade snabbt. ”Jag känner till storleken på dimvärldarna. Inte ens med superkvadrantens inverkan skulle de kunna överstiga den möjliga mängden livsformer i universum”.

”Nej. Inte så länge de stannar i sina världar.” Det där var en mening som högg rakt igenom Ar’gahaan.

”Men om vi inte kan komma i kontakt med dimvärldarna?”.

”De kan ta sig mellan sina egna sex dimensioner”.

”De kan vad?”

”Men de kan bara transportera sig mellan dimvärldarna. De har inga portar till vprt universum”.

”Men om de hade det så skulle de kunna ta sig in hit”.

”Ja teoretiskt”.

”Så det finns en barriär som gör att de kan ta sig mellan sina egna sex dimensioner men inte in till oss?”

”Ja”.

”Vad är det som händer i dimvärldarna, varför slåss de?”

”Därför att deras världar är för små. De har inget mer utrymme. De slåss för att behålla sitt utrymme. De är desperata och deras egna världar hotar att gå under”.

Nu satt Ar’gahaan tyst. Han förstod svaret han skulle få. Han förstod att det här var detsamma som ett krig han aldrig ville ha men han måste fråga.

”Om inte… dimfolken kan nå oss, varför visar du mig de här vedervärdiga scenerna från platser dit vi aldrig kan komma?” sa han trött.

Kejsaren tecknade en glob i luften. En fånghåla där en humanoid manlig fånge brändes med järn. Det var vidrigt men det var inte den förgrunden som kejsaren nu zoomade in på. Det fanns en annan fånge i bakgrunden. En mycket rädd fånge som verkade väldigt bekant. Av alla bilder Ar’gahaan hade sett i natt hade han inte sett det han såg nu. Fången som fördes fram till tortyrbordet var av hans egen ras.

”Det är omöjligt. Naturlagarna säger att en ras inte kan existera på flera platser. Till och med er kaosenergi säger det.”

”Det är riktigt. Han är inte därifrån. Han är från universum”.

Ar’gahaan stirrade på honom.

”Men om han är härifrån har de ju varit här”.

”Det är därför du är här Ar’gahaan. För ett tag trodde vi att någon hos oss hade funnit en port och på något sätt lyckats ta sig in i dimvärldarna. Vi var mycket nära på att sätta igång en världsomspännande utredning för att finna den personen. Men den bilden du såg tillkom innan alliansen bildades. Om inte någon av ert folk hittat en port så måste de hämtats dit av dimfolken.”

”Ingen av vårt folk har någonsin känt till portarna innan alliansen och landstigningen. Det finns inte en möjlighet”.

’Då så. Då har alltså någon i dimvärldarna har hittat en port till oss. Det är inte längre fråga om om utan när dimfolken tränger in till oss”. Han gjorde en paus. ”Och då de gör det så kommer balansen rubbas och kaosenergin kommer hamna i rubbad jämvikt. Då den gör det släpps den fri och du känner kaosenergins grundläggande lag.”

”Att den kommer förinta världsalltet då jämvikten rubbats tillräckligt mycket”. Kejsaren svarade inte.

”Att tränga tillbaka dem?”

”Det tillåter inte portarna”.

”Då måste de dö här? Eller i sina egna krig? Men de måste dö annars dör vi alla?”

Salen bleknade bort. Sanningen var inget annat än morgonrodnaden som la sig längs väggarna och flammade i krigets färg för Ar’gahaans trötta ögon. Men nu var det kejsarens tur att oroas. Hans tur att ställa frågan.

”Finns det hopp?” frågade kejsaren. Ar’gahaan såg in i hans ögon och det var sällan man såg en zoers ögon så frågande, nästan vädjande. Eller kanske snarare ödesmättade. Som om zoer nu satte all sitt hopp till reemonkers överlägsna intelligens för att stoppa ett angrepp från en annan dimension som var överlägsen i antal.

”Hur många är de?” frågade Ar’gahaan. Kejsaren såg djupt in i hans ögon.

”Om en dimvärlds befolkning tar sig igenom är vi knappt jämnstarka. Två världar räcker förmodligen för att besegra oss. Men de växer i antal. Det verkar som att ju längre tiden går desto fler blir det. Det kunde vara naturligt, så fungerar ju evolutionen men de verkar föröka sig snabbare än vad som borde vara möjligt”.

”Kloner?”

”Möjligen men särskådarna har inte bekräftat det”.

Ar’gahaan tittade på reemonken i globen. Två världar räcker för att besegra dem. Och deras befolkning växer med oroande takt..

”Känner de portarna? Portarna till oss?”

”Någon eller några av alla dimfolken måste känna till portarna till universum. Men det kan inte vara allmän kunskap. Då skulle de inte dröja eller kriga inbördes. De borde redan varit här.” Det sista sa han med en rysning med minnena från globerna i färskt minne. ”Men med krigen… Det bör inte dörja länge innan portarna blir kända”.

”Hur lång tid?”

Kejsaren svarade inte.

”Vi kan hålla stånd mot en värld?”

”Vi kan möjligen hålla stånd mot två världar men det är inte antalet det kommer an på. Med två dimfolk från två världar i vårt universum kommer kaosenergin att börja kränga och det kommer påverka oss alla. Med än mer anstormande dimfolk kommer kaosenergin att bli den verkliga vinnaren och då är allt… allt över. Och två världar, ja då utmanövrerar de våra gemensamma folk. Och gudarna vet vad de bär med sig för avgrundsmaskiner. Globerna talar sitt tydliga språk”.

Nu var det tyst männen emellan. Globen lös upp rummet. Reemonken hade spänts fast på ett bord av metall.

”Ta bort den!” fräste Ar’gahaan.

Kejsaren drog handen genom luften och globen försvann.

”Vi måste flytta kunskapsstenarna”. sa Ar’gahaan. ”Sprid dem och finn väktare till dem. Kunskapsstenarna är den snabbaste vägen till att förstå kaosenergin. De får inte falla i fiendehänder.”

Kejsaren tänkte ett ögonblick på kunskapsstenarna. Den första stenen hade hamnat i zoers ägo då de befolkade planeten. Och då de insåg vad de funnit insåg de också att det fanns fler stenar och då de dechiffrerat sten för sten så samlade de alla i sin ägo. För varje sten lärde de sig mer och mer

”Beakta det som klart”, sa kejsaren allvarligt. Han tog ett steg närmare och återupprepade frågan som måste få ett svar: ”Finns det något enda vi kan göra Ar’gahaan?”. Tungt vilade alliansens tyngsta axelmakter i salen där alliansen en gång bildats i fred och hopp. Ar’gahaan visste vad han måste göra och han var glad att han en gång sanktionerat beslutet vars infriande han hoppats slippa uppleva på det här sättet.

”Ja. Det finns en sak”. Han såg kejsaren i ögonen och ursäktade sig med löfte att återkomma. Han rusade ner till hamnen och till sin privata kurirs stjärnskepp och väckte henne omilt. Han hade aktiverat den krypterade kristallen som innehöll det meddelande som måste nå hemvärldarna inom ett par dagar. Hennes skepp var det snabbaste i universum och hon hade tillstånd att använda Spiraltunneln som förband Utkant med reemonkers världar. Dessutom var hon en mycket erfaren pilot som lärt från de som slagits i de få inbördeskrig som ändå drabbat reemonkerna i de äldre åldrarna. Koden hade högsta kryptering och dess adress var presidenten i Ar’gahaans hemvärldar. Meddelandet var kort men skulle ändå förändra allas liv för evigt för skickat på detta sätt skulle mottagaren förstå allt utan vidare information. Kristallen färdades ut med kurirskeppet och in i den mest sofistikerade av tunnlar. Inne i de mörkaste djupen for kristallen med obeskrivbar hastighet. I mitten av det lilla stjärnskeppet vilade den krypterade glimmande stenen som vaktade de två enda orden som kunde innebära slutet för universum: ”Aktivera tvillingdroiderna!”.

 

[Recca]

Jag hoppas det är okay att jag skriver ett inlägg som inte är bara positivt.

Att jag tycker att det är bra borde vara självklart eftersom jag läst till slutet. Jag är sur över cliffhangern, jag vill veta vad tvillingdroiderna är!

Men jag har lite kritik också.

I det femte kapitlet kände jag att jag inte riktigt hängde med i en beskrivning. Det är när Argahaan ser en massa visioner av krig på dimvärldarna och då tänkte jag bara fråga dig om det.

Majoriteten av raserna var storväxta och fysiska och hade krigiska hemska anletsdrag. Förvildade med långa tänder och djupa ögonhålor som brann som för, en för honom än så länge okänd, uppgift. Jämte dem slogs andra raser som hade behagliga, ibland nästan vackra anletsdrag.

1. Jämte dem låter som att de samarbetar. Typ sida vid sida med monstren stod de vackra raserna.
2. Sen är jag nyfiken på hur de varelser ser ut som är vackra. Mer om det efter nästa citat.

"Han såg sig nästan desperat om för en ny glob och den skildrade något som skulle kunna beskrivas som en våldtäkt på en humanoid med betydligt mer fördelaktigt yttre än någon han sett tidigare. Det var så äckligt att möta det skönaste varelser han sett i en situation som äcklade honom. Skändade varelser, lemlästade kvinnor och barn. Styckade soldater och perversa djurformationer i mänskliga skepnader."

Det som står ut mest är "mänskliga skepnader". Argahaan är ju inte en människa så varför använder han det språket? Det som står ut härnäst är: perversa djurformationer. Jag vet inte vad det är för något. Spontant tänker jag att antingen har människorna staplats på varandra för att efterlikna djur-konstverk, eller så handlar det om humanoider som ser mänskliga ut i grunden men som har djur-anleten och/eller djur-attribut. Vilket leder mig till nästa frågeställning:

Jag undrar om det finns en objektiv bild av vackra varelser, eller om Argahaan talar om en varelse som för honom är vacker, vilket borde vara en lurvig apkvinna (som jag uppfattar det är Argahaan täckt i röd fin päls och nånstans nämns det "apstammar" parallellt med att Argahaans folk beskrivs)?

För mig vore det häftigt och fascinerande om beskrivningarna vore helt utifrån karaktären så att folket reemonker får en kulturell helhets-representation. Finns det en objektiv sanning om skönhet i universum, eller föredrar de olika raserna sina gelikar?

Om det är så att reemonker eller bara argahaan helt enkelt föredrar kvinnor från andra civilisationer så borde det också framgå på något sätt, tycker jag. Och så här spontant tänker jag mig att det kunde var något lite svåraccepterat bland hans folk om det bara är vissa som tänder på varelser av annan härkomst.

Jag tror att du skulle tjäna på att tidigare etablera vad Argahaan tycker skönhet är. Han kanske beskriver sin vackra kusin med rosett i pälsen eller så förklaras det att han har en förkärlek för andra raser som sagt, kanske en skandal waiting to happen. Sen borde du försöka hålla dig undan att använda ord som mänskliga utseenden, och mer tala om bekanta utseenden eller besläktade utseenden.

 

[Niklas73]

Jefligt bra kritik. Jag ska skriva om det där till den tryckta versionen. Du har helt rätt och det gör texten ännu skönare.

Rörande din första fråga: Raserna slåss jämte varandra. Lite senare står det att Ar'gahaan uppfattar det som att alla slåss mot alla: "Allesammans slogs de med varandra. Först såg det ut som att alla slogs med alla men ganska snart urskilde Ar’gahaan ett mönster". Men mönstret måste beskrivas, det är så att han ser att raserna är organisaerade men uppblandade i striderna i två olika grupperingar. Tack för den korrektionen! Ordnar det med.

 

[Telash]

Jag är usel på svenska, men borde det inte vara "slogs de mot varandra"? Iaf så lämnar det ju mindre risk till feltolkning