Re: Speltips till en Mûhadin
"Av alla folkslag väster om Tarkas är koshanerna de ädlaste och de med renast blod. Som ättlingar till den store Tarim Världserövraren är vi ett folk av enastående elegans, intellekt och konstnärlig begåvning. Till våra goda egenskaper hör flit och ihärdighet, tålamod, stor sparsamhet, vördnad för ålderdomen och föredömlig pli på kvinnor och slavar. Måhända kan man hos oss finna ett visst lynne och en, förvisso berättigad, fåfänga. Till det yttre är vi välskapta, med utsökta proportioner, klara ögon och renliga seder.
I kajikernas ådror flyter Tarims blod ännu någorlunda rent, och de besitter ett ädelt sinnelag, skarpt intellekt och stor flit. Av deras fel är misstrogenhet, falskhet och lögnaktighet, stor snålhet och vidskeplighet de mest framstående.
Zhizhia-folket är till det yttre långa och bleka, uppblandade med de bleksiktiga och misstrogna Amdo. I intellektuellt hänseende är de förvisso ett rikt utrustat folk, fullt jämbördiga med de högst begåvade av oss koshaner, men vad dåliga egenskaper beträffar är de svekfulla, intrigerande, fega och ofruktsamma.
Liadj är en skam för vårt släkte. Inte bara är de hedningar och fiender till Gudahärskaren, utan dessutom ett folk styrt av blodlystna och degenerade amazoner. Dessa kvinnor tror sig lämpade att styra och föra krig som vore de män, och deras egna karlar blir mycket illa behandlade. Liadj är stolta, men dekadenta och högmodiga.
Söder och väster om det väldiga Ressi lever otaliga folk med mörk hy och barbariska seder. Darfana av darkenerfolket är högresta och mycket högfärdiga, snåla och fåfänga, medan Aome är lättjefyllda, grovhuggna och har ett ringa utvecklat känsloliv. N'beyo brås på Liadj och har mycket krigiska sedvänjor. De är aggressiva, tämligen ointelligenta och till det yttre primitiva och ovårdade.
Men värst av alla främmande folk är tosherna. De är mycket korta och satta, förmodligen världens fysiskt sett minst attraktiva ras, och är blodtörstiga, lömska och elaka. De styrs av illasinnade häxmästare och har både människokött och fågel i sin kosthållning".
- Utdrag ur 'Västlandens folkstammar' av Sawâl Hazim ben Bayazid (3615-3689 e.M.)
Koshanerna är då den dominerande folkgruppen i Mûhad, den som vanligtvis menas när man säger 'mûhadiner', så din rollperson är sannolikt en koshan. Sawâl Hazims beskrivning av dem är inte helt uppåt väggarna, men man bör kanske ta den med en nypa salt.
Jag skulle på rak arm såhär, kanske föreslå, säg följande:
Koshan:
Lojalitet: högt
Heder: -
Amor: -
Aggression: -
Tro: Högt
Generositet: Högt
Lojalitet: Mûhad är ett extremt hierakiskt, patriarkalt samhälle, där man fäster stor vikt vid maktförhållanden, familjeband och trohetsband. En typisk mûhad har därför högt i Lojalitet, ofta specialiserat mot det egna folket, Gudahärskaren, sitt familjeöverhuvud, eller en lokal härskare. Han är väldigt medveten om sociala strukturer, och bra både på att slicka uppåt och sparka nedåt, samtidigt som han vet sin plats. Han hyser ofta -stor- respekt för makthavare; för kefaler är praktiskt taget enväldiga i hans hemland, och kan göra vad de vill med sina undersåtar.
Heder varierar väldeligen, som hos många andra folk. Många mûhadiner försöker bara göra rätt för sig här i världen, andra är såklart mer hänsyslösa och tar de tillfällen de får att gynna sig själva på andras bekostnad. Det mûhadinska samhället har förstås en ganska strikt hederskodex, noggrant skildrad i Fata'a, men många mûhadiner har också väldigt höga tankar om sig själva, och känner sig därför fria att tolka denna hederskodex något...liberalt. Lojalitet går, i praktiken, allt som oftas före heder i Mûhad.
Amor: Mühadiner har ganska genomsnittlig amor; eller snarare är det så att hälften har tämligen låg och hälften tämligen hög; så det jämnar ut sig. (Väldigt få mûhadiner är 'genomsnittliga' när det kommer till kärlek och sex). Bilden av kärlek och sex i deras samhälle är ganska motsägelsefull. Å ena sidan finns ett djupt rotat system som håller män och kvinnor åtskilda, uppmuntrar kyskhet och dygd, och gör sex praktiskt taget tabubelagt. Å andra sidan finns massor av uråldriga sånger och berättelser som hyllar kärleken, sensuella danser, direkt pornografisk litteratur, en anrik homoerotisk tradition, och utbredd prostitution och ett haremssystem som knappast är till för något annat än att mäktiga män ska få så mycket kvinnor de bara vill, och lite till. Hemligheten är mycket att det handlar om vad som syns och ej, och en noggran åtskillnad mellan offentlig och privat sfär i samhället - vanligt folk bör upprätthålla en städad fasad, men vad de sysslar med innanför denna fasad är inte -riktigt- lika viktigt (så länge det inte kommer ut). Makthavarna är vana vid att slentrianmässigt bannlysa allt för vågade litterära verk och låta piska upp eller lemlästa deras skapare, men sådant är ganska mycket vardagsmat i det mûhadinska samhället, och snart ploppar någon ny hemlig homoerotisk diktare upp. Vad härskarna -själva- gör är det förstås ingen som vågar ifrågasätta öppet.
Aggression: Också här är det ganska mycket en fråga om ytterligeter; ganska få mûhadiner har genomsnittlig aggression. Bönder såväl som köpmän och andra stadsbor för oftast en relativt fredlig tillvaro, och att ta till vapen eller ens nävarna är ofta något ganska främmande för dem, särskilt i de högt civiliserade städerna. Å -andra sidan- är alla zhaner ättlingar till ökenkrigare, och den mûhadinska kulturen är fortfarande en krigarkultur, vilket genomsyrar den på många plan, även genom civilisationens mjuka fernissa (nästan alla fria män bär vapen, tex). Rättsskipning i samhället är något -mycket- blodigt, liksom livet i den undre världen såväl som intrigerna i palatsen, och bland krigare finns direkt sekteristiska fraktioner med ohyggligt våldsamma seder. Ute i öknarna och på stäpperna sedan, bland nomaderna och deras emirer, är livet än hårdare och våldsammare, och det är ingen slump att folk ofta påstår sig märka en kontrast mellan de 'civiliserade' härskarna i städerna, och de krigiska härskarna i öknarna i Mûhad. En mûhadin av nomad- eller krigarbakgrund, eller uppväxt i samhällets absoluta botten, har således ofta hög aggression, medan de flesta vanliga stadsbor och bönder har relativt låg, vana som de är att tygla sin ilska för samhällets skull.
Tro: Mûhadiner är väldigt religiösa och vidskepliga. De tror inte bara på Mhîm och Himmelen och följer Mhîmrättens påbud mer eller mindre troget, utan har också en djupt rotad folktro full av uråldriga andeväsen, skum symbolik, magiska mysterier, stjärnors konstellationer, underliga fenomen i naturen, etc, etc. En typisk mühadin följer inte bara alla Mhîmrättens ritualer, utan har dessutom små knep för att blidka diverse andeväsen han skulle kunna råka förnärma med sina handlingar, konsulterar ofta siare eller stjärnskådare med frågor om sin framtid, och hyser en viss misstänksamhet mot magiker, som sägs gå i de äldre gudarnas ledband. Ett särskilt viktigt andeväsen här är Ilik, Ondskans ande, vars namn är en vanlig svordom i Mûhad. I Mhîmrättens ögon är denna folktro enbart förkastlig vidskepelse, och således undviker De Upphöjda ofta att öppet ägna sig åt den - många av dem gör det självfallet ändå i smyg. Något väldigt utmärkande för samhället är också en djup ödestro. Mûhadiner kan ofta vara direkt fatalistiska av sig, för de tror så hårt på att ödet - eller Himlen, om man vill vara rättrogen, har absolut makt över alla människors liv.
Generositet: Fata'a uppmuntrar i striktaste ordalag barmhärtighet, och att man ska dela med sig av det man har. Detta utmärker sig framförallt i allmosor som alla välbärgade lämnar åt fattiga en gång i månaden, men också i den nästan -bisarra- nivå av gästfrihet mûhadiner uppvisar. Somliga mûhadiner kan formligen överrösa totala främlingar med allt vad huset har att bjuda, ge dem de finaste rummen, den bästa maten, låna ut sina favoritkonkubiner, etc, etc. Men orsaken till detta är ganska simpel: mûhadiner är nyfikna, hjärtliga och väldigt sociala, och älskar att få gäster. Ett par nya ansikten att konversera med över ett glas vin och lite frukter, kanske en musikant i bakgrunden, borgar ofta för en riktigt trevlig kväll för en herre i Mûhad. Den mûhadinska generositeten är ett dubbelt mynt, dock - många har kommit undan med osannolika grymheter genom att blidka de uppretade massorna med guld.
Jag klipper in en liten text till ur Västlanden-manuset som avslutning. Vill gärna påpeka dock, att allt mitt svammel ovan mest är ett försök att nedteckna vissa tankar jag har, som egentligen känns mycket mer komplicerade. Jag pratar därför gärna mer om mûhadinerna, eller förklarar mina resonemang ytterligare, om du har fler frågor.
Västzhaner
Västzhanerna blandades tidigt upp med andra folkslag, inte minst Zius och Akpilos urbefolkning, vilket för alltid skilde dem från de som stannat kvar i Tarkas. De spred sig omsider långväga över världen ända bort till Miam och Tarhai, och har överallt grundat riken och härskardynastier och satt sina spår i historien. Idag bekänner sig så gott som samtliga till något civiliserat rike, även de som fortfarande för en nomadiserande tillvaro.
En typisk västzhan är marginellt längre än en vanar, med smäckra lemmar och rak hållning. De har rakt, svart hår, gles kroppsbehåring och olivfärgad hy, som en kraftigt solbränd österlänning. Ögonen är oftast väldigt ljusa - gröna, blå eller rentav gyllene, vilket står i kontrast till deras i övrigt mörka drag. Läpparna är tunna, kinderna ofta något insjunkna och dragen i övrigt ganska markerade. Det manliga skönhetsidealet i Mûhad är en högrest, värdig figur med skarpa drag, fin hy och ett välansat skägg, medan en idealkvinna ska vara lång och smärt med markerade kindkotor och stora, klara ögon. Västzhanernas klädedräkter varierar mycket beroende på social status, livsförhållanden och modets nycker, men bär ännu tydliga spår av nomadlivet.
Koshanerna är sinnebilden av zhanfolket, och utgör merparten, drygt 80%, av Mûhads befolkning. De lever både som bofasta och nomader, och så gott som alla bekänner sig till Mhîmrätten. Traditionen påbjuder att de var de första att färdas västerut, konung Tarims eget folk, och de har spritt sig över hela den mûhadinska landtungan och vidare västerut till Edron, Tarhai och bortom. Samtliga gudahärskare utom dynastin Zhia har varit koshaner, och det är koshan-språket som gett upphov till mûhadinskan.
Sina stora städer och bördiga oaser till trots har koshanerna aldrig glömt sina nomadiska rötter, även om de så gott som alltid kan uppfattas som överlägsna. De anser sig, kanske med goda skäl, vara Västlandens herrefolk och beter sig gärna därefter.
- Ymir, kebabkramare
, min favorit karaktär. En mûhadin som kommer från Kaal. Eftersom vi spelar mer seriöst nu än när jag gjorde honom (för typ 6,5 år sedan) så hade jag behövt lite tips hur man spelar en mûhadin på ett bra sätt. 
. Men han har är Bei eller något, har för mig att det var någon adelstitel i Mûhad eller nåt. Men jag vet inte vad det motsvarar i "vanlig" adel med riddare, Baron, hertig, greve mfl. Hans yrke är vapenmästare. Han bär runt på en hel del vapen. Det kommer strax mer...
