Man Mountainman
Storsvagåret
För ett tag sedan tittade jag igenom spelen i min bokhylla. Av ett trettiotal eller så skilda titlar var det kanske en eller två som inte kunde räknas till fantasyn eller någon annan spekulativ eller fantastisk genre, som SF, övernaturlig skräck, eller liknande. Det är förstås sant att denna sakernas ordning i mycket har historiska och kulturella skäl, men jag undrar om där inte även finns en förklaring som sträcker sig djupare än så.
Vi är vana vid att tänka på rollspel som spel, som berättelse eller kanske rentav, Gubevars, som konst. Jag vill dock föreslå att ett mer rättvisande och inkluderande synsätt vore, att betrakta rollspel som lek. I den mån ett spel är en lek är detta synsätt förstås givet för de mer spellika (speliga) rollspelsformerna, men även det berättande rollspelet är en lek: en lek med motiv, med påhitt, med gestaltning, en fantasilek som dem man lekte i barndomen. Idén är inte ny: många rollspel inleds med en jämförelse med "tjuv och polis" - men ofta är dessa jämförelser inget mer än analogier som man snabbt skjuter ifrån sig. Vad jag vill säga är inte att rollspel påminner om barndomens låtsaslekar i ett eller annat avseende, utan att de i allt väsentligt är samma fenomen.
Det här är en viktig anledning till att jag aldrig riktigt helt och hållet anammat Forge-filosofin. Det ter sig för mig som att Forgeiterna anstränger sig allt för mycket för att anpassa sina rollspel till scheman som de finner i den icke-interaktiva berättelsekonsten - böckerna, filmerna, teveserierna m.m. Härvid riskerar man att glömma att rollspel såsom en gemensam lek med fantasielement är något fundamentalt annorlunda än de strikt linjära narrativ man ser som sina förebilder. Och kanske blir lekelementet lidande när man allt för strängt söker anpassa sig till sitt berättelseideal?
Åter till fantasy. Om man hakar upp sig på tanken på rollspel som berättelse kanske man kan lockas att börja ifrågasätta fantasyns dominans bland rollspelen. Trots allt är ju fantasy en ganska marginaliserad genre i exempelvis bokvärlden, med några undantag utkonkurrerad både med avseende på kulturell respektabilitet och rena försäljningssiffror av mer realistiskt lagd litteratur. Förklaringen till att i stort sett alla rollspel är fantasyrollspel kan då endast bli, att rollspel spelas av nördar och nördar gillar fantasy. Men om man ser rollspel som lek kommer det hela i ett annat ljus. Då träder valet av fantasygenren plötsligt naturligt fram ur den omständighet, att fantasy är en genre som bättre lämpar sig för fantasifulla påhitt och lek med idéer och koncept, än realismen. Fantasyn blir då mer än en historisk slump: den blir en ofrånkomlig del av rollspelets väsen.
Främst bland likar i fantasyns värld är givetvis standardfantasyn, detta fenomen som talande nog fått sin nutida utformning i mångt och mycket genom rollspelet. Här möts kravet på stoff för fantasin med ett annat krav, som rollspelet ställer på sitt material i egenskap av improvisationskonst: förekomsten av stereotyper. Ingen kan förneka att varje typ av improviserad artistisk verksamhet, om det så är frijazz, hip hop-battles eller improteater, i mångt och mycket bygger på vedertagna klyschor, bestämda mönster, som kan utgöra grund och skelett för ens påhitt. Standardfantasyn fyller för rollspelens hänseende denna uppgift par excellence: just i och med att den är standard, så är dess klyschor välkända för alla. Här kan man förstås inte förneka att det är en historisk slump att just denna typ av fantasy kom att bli standarden, men jag tror att det är oundvikligt att vi har en standardform, oavsett vilken den nu råkar vara. Att rynka på näsan åt standardfantasyn för dess brist på originalitet, är inget annat än att missta kampanjsettingen för rollspelshobbyns ändamål och slutgiltiga produkt - när den i själva verket blott är ett verktyg, vars verkliga ändamål är den improviserade leken.
/Kalle
Vi är vana vid att tänka på rollspel som spel, som berättelse eller kanske rentav, Gubevars, som konst. Jag vill dock föreslå att ett mer rättvisande och inkluderande synsätt vore, att betrakta rollspel som lek. I den mån ett spel är en lek är detta synsätt förstås givet för de mer spellika (speliga) rollspelsformerna, men även det berättande rollspelet är en lek: en lek med motiv, med påhitt, med gestaltning, en fantasilek som dem man lekte i barndomen. Idén är inte ny: många rollspel inleds med en jämförelse med "tjuv och polis" - men ofta är dessa jämförelser inget mer än analogier som man snabbt skjuter ifrån sig. Vad jag vill säga är inte att rollspel påminner om barndomens låtsaslekar i ett eller annat avseende, utan att de i allt väsentligt är samma fenomen.
Det här är en viktig anledning till att jag aldrig riktigt helt och hållet anammat Forge-filosofin. Det ter sig för mig som att Forgeiterna anstränger sig allt för mycket för att anpassa sina rollspel till scheman som de finner i den icke-interaktiva berättelsekonsten - böckerna, filmerna, teveserierna m.m. Härvid riskerar man att glömma att rollspel såsom en gemensam lek med fantasielement är något fundamentalt annorlunda än de strikt linjära narrativ man ser som sina förebilder. Och kanske blir lekelementet lidande när man allt för strängt söker anpassa sig till sitt berättelseideal?
Åter till fantasy. Om man hakar upp sig på tanken på rollspel som berättelse kanske man kan lockas att börja ifrågasätta fantasyns dominans bland rollspelen. Trots allt är ju fantasy en ganska marginaliserad genre i exempelvis bokvärlden, med några undantag utkonkurrerad både med avseende på kulturell respektabilitet och rena försäljningssiffror av mer realistiskt lagd litteratur. Förklaringen till att i stort sett alla rollspel är fantasyrollspel kan då endast bli, att rollspel spelas av nördar och nördar gillar fantasy. Men om man ser rollspel som lek kommer det hela i ett annat ljus. Då träder valet av fantasygenren plötsligt naturligt fram ur den omständighet, att fantasy är en genre som bättre lämpar sig för fantasifulla påhitt och lek med idéer och koncept, än realismen. Fantasyn blir då mer än en historisk slump: den blir en ofrånkomlig del av rollspelets väsen.
Främst bland likar i fantasyns värld är givetvis standardfantasyn, detta fenomen som talande nog fått sin nutida utformning i mångt och mycket genom rollspelet. Här möts kravet på stoff för fantasin med ett annat krav, som rollspelet ställer på sitt material i egenskap av improvisationskonst: förekomsten av stereotyper. Ingen kan förneka att varje typ av improviserad artistisk verksamhet, om det så är frijazz, hip hop-battles eller improteater, i mångt och mycket bygger på vedertagna klyschor, bestämda mönster, som kan utgöra grund och skelett för ens påhitt. Standardfantasyn fyller för rollspelens hänseende denna uppgift par excellence: just i och med att den är standard, så är dess klyschor välkända för alla. Här kan man förstås inte förneka att det är en historisk slump att just denna typ av fantasy kom att bli standarden, men jag tror att det är oundvikligt att vi har en standardform, oavsett vilken den nu råkar vara. Att rynka på näsan åt standardfantasyn för dess brist på originalitet, är inget annat än att missta kampanjsettingen för rollspelshobbyns ändamål och slutgiltiga produkt - när den i själva verket blott är ett verktyg, vars verkliga ändamål är den improviserade leken.
/Kalle
Själv behöver jag en cool värld för att kunna uppskatta "lekandet", för just det mer eller mindre fria fantiserandet är vad jag uppskattar mest med hobbyn. (Det är därför jag nu är mycket inne på system där spelarna hjälper till att utforma världen.) Och då räcker inte standardfantasy långt. Men det är ju mer av ett enstaka fall och inget som motsäger ditt inlägg.
(Inte så att all postmodernism är fantasy, långt därifrån, men där hittar man en hel del respektabel fantasy.)
