Nekromanti Inspirationsstafett...

[Marcus J]

Tönings fyllesvamp

Svampen är en skivling som är speciellt bra att äta innan man ska ta sig ett rejält varv på krogen. Särskilt om man inte har råd med så mycket bira. Svampen minskar en persons tålighet mot alkohol vilket medför en viss ekonomisk förbättring än om man inte hade ätit den. Dessutom sägs den mildra bakfylla men det är mer osäkert.

Den heter Tönings fykllesvamp efter en viss soldisk bonde som inte brukade ha så mycket kosing, dock så var han förtjust i ett rejält fylleslag. Han gick då till den lokala kloka gumman för att be om råd - han fick i uppdrag att plocka en svamp som växte ganska nära hans marker och som skulle minska hans utgifter för alkohol. På kvälen efter så begav han sig till det lokala värdshuset efter att ha ätit rikligt av svampen, en rejäl stuvning. Han söp då till som han brukade och med samma mängd. När han i vanliga fall skulle varit lagom lullig så däckade han och blev till otlöje för hela byn.

Herr Ivans kjol

 

[Annchen]

Herr Ivans kjol

Herr Ivan sågs som en respektingivande och hederlig handelsman i sin hemstad, Chadarians Hopp. Han ägde ett flertal handelsskepp och skötte sina räkenskaper själv.

Herr Ivan var inte gift utan bodde ensam i ett stort hus nära universitetet. Tre gånger i veckan kom en hushållerska för att upprätthålla en acceptabel hygienisk standard. Herr Ivan gjorde även sitt för att hålla arbetslösheten nere genom att anlita en tvätterska en gång i veckan. En trevlig biverkan av detta var att han alltid bar rena benkläder, väldoftande underkläder och pressade skjortor med stärkt krage.

Hans laster begränsade sig till att han söp till några gånger per år, men han var i övrigt en synnerligen städad man. Herr Ivan stödde medelst anonyma donationer diverse behjärtansvärda ändamål (alla visste naturligtvis att han låg bakom dem), gav allmosor och sparkade varken barn eller hundar när han gick gatan fram.

Det enda märkliga med Herr Ivan var att han vissa mornar (somliga sade att det var kring fullmåne) lämnade sitt hus iförd en purpurfärgad kjol. I övrigt var hans klädsel klanderfri, bara kjolen skilde honom från vilken annan handelsman som helst. Herr Ivan uträttade sedan dagens ärenden som vanligt, med den skillnaden att folk vände sig efter honom på gatorna, hästar skyggade undan och han hade ett koppel glada ungar som en svans efter sig. Vågade de sig tillräckligt nära kunde de få en slant, som vilken annan dag som helst.

Folket i Chadarians Hopp talade inte om Herr Ivans egenhet. Önskade han styra ut sig som ett fruntimmer eller en fjollig trollkarl var det hans egen sak. Han hade gjort mycket gott för stadens människor så han kunde allt kosta på sig denna enda underlighet.

Zanxibars Slott

 

[Hjalle]

Zanxibars slott

Zanxibars slott

Det var en gång en ond man, Zanxibar, som bodde i ett mörkt järnslott i bergen i det forna riket Colonan. Han hade många undersåtar, och alla behandlade han som djur. Skatterna bestod i pengar, söner han kunde döda och göra till sina vandöda slavar och döttrar han kunde ha i sitt harem. De som inte behagade honom blev mat åt hans tämjda vilddjur och bestar. Han dyrkade mörka gudar och hans mål och sinne var allt igenom svarta.
Det sades att han var son till en kejsarättling och en vild ulvkvinna som såg på sitt barn och spottade åt det när det kom till världen. Egentligen skulle han ha blivit mat åt ulvkvinnans systrar men de ville inte gå nära honom då hans stank var allt för vidrig. Så han lämnades åt sitt öde, och tvingades leva i naturen i tolv år. Detta tills han blev funnen av en jägare, som såg på det fula djävulsbarnet och fångade det. Han gav det till den lilla stadens fängelsehåla då han inte visste vad han skulle göra av det och han mest önskade det fula demonynglet en plågsam död. Torteraren log, ty han älskade att få nya fångar han kunde plåga. Men när han tog med pojken ned i hålorna för att tortera honom märkte han att den lille skrattade och blev vild av upphetsning och skadeglädje när han såg de andra fångarna, och han fattade tycke för pojken. I sju år fostrades han därefter som torterare, innan han en dag blev oense om sin mästare om vad som var smärtsammast. Därför dödade han honom på det mest bestialiska vis och lämnade honom att ruttna nere i tortyrhålorna.

Pojken ville mer och han tog sig ut i världen. Han fann på vägarna några rövare, som han slog följe med. Men till och med rövarna, som var några av de hemskaste i riket, blev illamående av hans sadism, och överlämnade honom en dag till godsherren, mot en belöning givetvis. Han kastades i en fängelsehåla, men han var så ond, och skrattade så häftigt åt de andra fångarna, att vakterna blev rädda för honom och inte ville gå nära honom. Han lämnades därför obevakad, och rymde en natt.
Han tog sig direkt upp till godsherren, släpade ned honom till fängelsehålorna och kastade ned honom i stället. Han tog godsherrens kläder, och lade sig i godsherrens säng, med dennes skräckslagna hustru. När morgonen grydde var hon död av skräck, och pojken steg upp som en godsherre. Han slängde ut hustrun genom fönstret ner i vallgraven och gick sedan ner för att äta frukost. Undersåtarna ville givetvis inte säga någonting om godsherren märkliga utseende och uppförande - de ville juh inte förolämpa honom - och nere i fängelsehålorna trodde man att fången blivit galen som hävdade att han var godsherren. Zanxibar, som var den onde mannens namn, lät döda honom samma förmiddag, tillsammans med ett halvt dussin andra personer som tittade konstigt på honom. Därefter började hans skräckvälde.
Han levde som den fansansfullaste i hela riket, ja i hela världen, och hans ondska saknade motsvarighet nånstans. Hans styre var så hårt att själva slottet började hata honom, och detta blev också hans död.

Slottet förvreds sakta av vrede och hat och var snart mörkt och hiskeligt att skåda. Vallgravarna kokade av raseri inför Zanxibars grymhet och så en dag, när Zanxibar lät avrätta hela sitt harem - för att en av dem log mot en manlig undersåte - genom att dränka dem i vallgraven fick denna nog. Den översvämmade hela området, ja hela palatset, och alla områden runt omkring. Zanxibar drunknade liksom hela hans förtryckta undersåtsskara. I årtusenden var sedan slottet begravt i haven, men på grund av sin ondska blev Zanxibar utspottad ur själva dödsriket, och han tog sina undersåtar med sig. De lever fortfarande ett ohyggligt liv på havens botten, i ett mörkt spökslott, och är dömda att vandra spöklikt och vandött i århundradena. Då och då, under särskilt mörka nätter då ulvarna tjuter högt mot månen, eller då ett riktigt nidingsdåd begåtts, sägs slottet resa sig ur havet och dess invånare träda fram på nytt. Detta är en tid av skräck och död, och Zanxibar skrattar högt och vansinnigt på sin mörka järntron åt sitt eget och sina undersåtars öde.

(så säger legenden iallafall. )

Fram för lite mer hobbyondska och legender i Mundana, för fan!

Trollkarlens Hatt & Förlorade kärlek

 

[haltageten]

Re: Trollkarlens Hatt & Förlorade kärlek

Trollkarlens Hatt & Förlorade kärlek

För några år sedan i en lugn och stilla by i nordöstra Consaber fanns det en ung kvinna på tjugofyra vårar. Hon lika vacker som en vårblomma. Hon levde ett fridfullt liv på den sabriska landsbygden där hon hjälpte sin mor och far med att valla får och tillverka byns godaste öl. En mulen höstdag så satt i princip hela byn sammlad nere på det trånga värdshuset. Där sjöng, skrålade och skålade man hejvilt. Flickan som började känna sig lite illa tillmods bland de stora starka männen började röra sina fotsteg mot hemmet.

När hon gick på den leriga stigen såg hon en hatt liggandes mitt på vägen. Det var en märklig hatt, en slokhatt i blåfärgat ylle broderad med vita stjärnor. Flickan tyckte detta var mycket underligt då hon aldrig sett någon i trakten bära en så underlig mössa. När hon precis skulle börja gå såg hon en man komma springandes mot henne över gräsmattan. Han hade en stor fladdrande mantel och en käpp som svingades hej vilt i hans hand då han sprang mot flickan. Flickan blev som fastfryst i marken av skräck och stod som paralyserad. Han nådde fram till flickan, som nu grät, framför henne gick han ned på knä och friade till henne. Flickan blev ännu räddare och började springa mot och in i en närliggande skog. Mannen förvandlades till sten och står där än idag. Runt om stenstatyn så har det börjat växa lite gräs och blommor då folket i byn inte längre kan gå där. Ingen vet egentligen vad som hände den natten men legenden säger att mannen skall vara en olycklig trollkarl som skall gifta sig med en kvinna som hittade hans hatt. Flickan, hittils aldrig har återvänt till byn sägs vara den enda som kan bryta förtrollningen. Fortfarande så sörjer flickans mor och far sin förlorade dotter även fast det var många år sen nu och de hoppas att någon skall hitta henne vid liv och föra henne tillbaka till hemmets trygga vrå som hon den dystra höstnatten inte kom hem till.

Så där, en typisk, tragisk liten mystisk kärlekshistoria.

Den alviska drottningen och hjälten. heter nästa ämne.

 

[Marcus J]

Re: Trollkarlens Hatt & Förlorade kärlek

En gång för länge sedan på Ashariens röda slätter så fanns det en herrgård. I herrgården så bodde det en Hjälte. Hjälten var en man som inte var rädd för någotting på denna jord. Han tampades var dag med den lokala jordbest kolonin som inte gillade läget hos hans herrgård - den låg ovanför deras barnkammare. En dag när han hade slaktat lite mer av djurlivet och kom hem så fann han en vagn framför hans herrgård. Han blev nyfiken eftersom han inte väntade besök. När han kom närmare vagnen så såg han att det inte var någon Asharisk sådan. Den var därtill alldeles för smäcker och elegant. Den liknade ingenting som han någonsin har sett. Om hans stallpojke inte hade skött sitt arbete (vilket han dock hade) så hade Hjälten sett att det var ett par vackra enhörningar som drog vagnen men det såg han ju inte. Han steg in i sitt eget hem. Det var förändrat till oigenkännlighet. Där det innan hade hängt en mängd trofeér fanns nu omänskligt vackra instrument. Hjälten tog sig upp för sin trappa och in i sin salong. Där såg han något som det är få förunnat att ha bevittnat. Mitt i rummet, nedslagen på en av de sköna sammetstolarna så satt det en omänskligt vacker varelse. Hjälten trodde först att det var en nymf men lade sedan märke till de små, vackra öronen som kröntes av en liten spetts. Han tog till orda: O vackra alv, vad för er till mitt enkla hem denna dag?
- Jag tyckte att de här trofeérna var för tråkiga så jag bytte ut dem. Hoppas att det inte var något som du hade kärt.
- Nej då. Jag hade ändå tröttnat på dem. Men varför kan jag välkomna dig denna dag?
- Dinna tjänare skickade jag till en barberare jag känner. Varför blir ni människor så håriga?
- Det var vi skapades. Men varför är ni här?
- Förstår du inte att jag inte vill prata om det? Jag har undvikit den frågan tre gånger.
- Men jag undrar ju. Varför är ni här?
- Jag för väl ge dig ett svar. Jag undrar om du kan ge mig ditt svärd.
- Men mitt svärd är mig kärt. Varför vill du ha det?
- Jag behöver det mäktigast vapnet i landet för att ta livet av min make, alvkungen, som har börjat jaga efter unga alvmöar. Han förtjänar inte att leva längre.
Hjälten lånade drottningen sitt svärd och blev dagen därpå dödad av jordbestarna.

Den 5:te legionen med Daaks hjälp.

/Marcus trött i skolan igen.

 

[Hjalle]

Den femte legionen

Den femte legionen hade aldrig utmärkt sig. Det var den typen av legion som... tja, deras medlemmar tyckte inte om att kriga, de flesta var lite för tjocka för sin rustning och hade lite för dålig kondition för marscherna. De flesta hade fru och barn någonstans i världen, även om de inte precis luktade så fördelaktigt när de skulle finna lyckan och kärleken på värdshusen. Deras ledare var en halt gammal karl, Umnos, och trots att han verkade hård och sträng, och tjöt mycket på sina mannar, var han ganska slapp och lat när det kom till kritan. Han var gammal och hade ont i de flesta leder, och det gjorde honom sur och tvär. I och med att han var född med så gott som obefintlig auktoritet och ledarförmåga förlitade han sig på att gasta så mycket som möjligt. De ganska sävliga soldaterna i femte legionen hade tyvärr vant sig för länge sedan och lyssnade sällan på den gamla surgubben.

Trots att de kanske inte var de bästa på slagfältet så fanns det gott om personligheter i legionen, det fick man säga. Obin, till exempel, den gamle skojaren... De flesta soldater brukade allt ha varit i krigstjänst innan de blev värdshusvärdar, men inte Obin. Han hade varit värdshusvärd i fyrtio år, var smällfet, brutalt rik och visste sina hundratals gäster utan och innan. Han hade minne som en gammal slug elefanthona och kunde komma ihåg ens ansikte smärtsamt väl vid vissa tillfällen. Man kunde, om man uppfört sig illa en gång i ens vilda ungdom, komma tillbaka som en renlevnadsman femton år senare för att ta ett glas vin med sin gamla far, och bli brutalt uppspöad av de råa utkastarna, för den där gången för, ja, säg femton år sedan. Obin var sannerligen inte att leka med, som värdshusvärd.
Som soldat var det en smula annorlunda. Ingen visste riktigt hur han blev soldat, men man trodde att han köpte sig in under märkliga omständigheter, och att en försvunnen byracka, två temepldanserskor från Mûhad och en tvist rörande vem som var snyggast av hustrurna till Andra och Femte legionens respektive ledare hade något med saken att göra, men man visste så klart inte säkert... Det gjorde man aldrig med Obin. Han var slug och beräknande, med glimten i ögat och ett ständigt lurigt leende på mungipan. Han tycktes kunna gå i oändlighet, eller snarare vagga fram då hans mages svängningskraft fick mannen ur balans vid varje steg. Som tur var var han stadig på foten, och inte lätt att få omkull. Att sätta ett spjut i buken på honom var lönlöst. Att slå honom i skallen var också lönlöst. Nog för att han hade ett välsignat skarpt sinne, men rätt tjockskallig var han också, Obin. Han hatade när man anmärkte på någo han gjorde, och kunde när han var på dåligt humör vara rätt gnällig. Ofta var han dock tyst, klurig och tillbakalutad. Han kunde knappt hålla i ett svärd, men var en jäkel med armborst och var skrämmande kall när det kom till att skjuta ned soldater. Ibland kunde man till och med höra honom skrocka när så skedde. Skrämmande. Men ve den som störde honom när han skulle skjuta, det vill säga de flesta andra soldater i legionen när det blev stridigheter. Således var han väl rätt värdelös han också, på sitt sätt. Men personlighet hade han.

Det hade också Ronan, Obins motsats. Han hade varit soldat sedan barnsben, men kunde knappt lyfta svärdet han svingade. Han var lång och mager, och bestod mest av skinn och ben. Han tålde kopiösa mängder öl, men då andra blev glada och euforiska av alkohol blev han själv mest filosofiskt vemodig. Så mycket till filosofi kunde han väl inte klämma ur sig heller, stackarn. Han hade minne som ett såll och förstod knappt vanliga människors språk, desto mindre filosofers. En filosofi visste han emellertid, och det var "Bättre fly än illa fäkta". Ja, så mycket filosofi var det väl inte, men för Ronan själva hans livsfilosofi. Något han var rädd om var livet, och att ge sig i strid var det sista han ville göra. Om han så skulle överge sina vänner så lade han benen på ryggen i de flesta fall. Han levde efter devisen att man inte behöver springa snabbare än de som springer långsammast, och eftersom de flesta legionärerna var allt annat än kvicka så räckte hans långa, skraltiga ben till i de flesta fall. Sen var han en jävel på att överleva - faktiskt hade han lyckats med 100% utgång hittils och hade inga planer på en felande procent (inte för att han visste vad procent var för något...). Det här var mannen som satte livet högst. Och äventyret sist.

Man hade länge tvistat om Korpral Nul var en männsiak eller någon slags kalarrisk gölschimpans. Han såg deinitivt inte ut som en männsika i alla fall, och luktade långt ifrån en. Någon gråtfärdig sergeant sa någon gång att mannens lukt kunde beskrivas som en blandning mellan härsken tibaner, djungel, sardisk vårlax och, ja, kalarrisk gölapa, minus charmen. Det var ofantligt träffande faktiskt, då Nul... Ja, han luktade helt enkelt så. Och som han såg ut sen... Tänderna pekade åt alla håll utom det rätta, och var korta och kraftiga. Färgen gick ej att beskriva men var en smaklös mix mellan björnskit och honungsmelon. Andedräkten var omöjligt ännu värre än hans vansinniga ögon... Håret var otyglat, och brukade friseras med hjälp av fet mjölk. Skägget var välkammat, men hela dess existens uttryckte grav ångest över att tvingas pryda Korpral Nuls glada anlete.
Han rökte kopiösa mängder rullade blad och var alltid glad och pigg. Hjälpsam och hurtig var han alltid redo till äventyr. Och ett stop på närmsta krog. Eller två. Eller elva...
Han var en riktig kvinnokarl, och gud vete hur han bar sig åt. Det var säkert någonting med lukten, säkert... Det där med "minus charmen" var nog mest som vi legionärer upplevde det, för kvinnorna brukade falla direkt för den. Eller, tja, det gjorde de flesta, men inte alls på samma sätt och mycket mer bokstavligt... Hursomhelst, Korpral Nul var inte av denna värld. Han var en smula absurd. Men samtidigt en stor trygghet att ha med... När han svingade sitt svärd, någon fot länge än hans egna fyra och en halv, satte han visserligen världen i gungning och träffade och stympade sina egna lika väl som den skräckslagna fienden, men likförbannat vann han alltid på slutet. Han var helt enekelt dömd att leva vidare. Han var en bra karl, Korpral Nul, med ett humör ständigt på topp. Ja, han var en bra karl, om än med sina egna egenheter. Men sånna hade de alla.

Den väldiga Amme Sjufingrade var kraggbarbar, som någon gång i sin glada ungdom rest tillsammans med Thûrkel Barbaren, Ymer Bestbane, Njalar Silverskägg, Jurk Järnbuk, hela det gamla gänget. Han hade välan bestämt sig för att plundra ett kloster i närheten, men oturligt nog hittat en bok där med väldigt fina bilder och bestämt sig för att bli Daaktroende. De andra tog farväl och han klädde sig i en munks lite för trånga kläder (lyckligtvis en väldigt tjock en) och begav sig inåt landet, iklädd en munkkåpa som räckte honom ned till halva låren, ett par gigantiska, stålförsedda läderkängor och en yxa på två meter, som kunde klyva kyrktorn om han tog i. Han blev förstås genast arresterad, men då han hävdade att han var nyfrälst och kopplade på hela sin stora kraggcharm så satte de honom i femte legionen, där man av någon märklig anledning alltid satte smått galna personer. Han var trevlig och glad och lärde sig läsa, även om han vägrade sätta på sig den fåniga legionärsdräkten utan höll fast vid sin munkkåpa och sina järnkängor. Därför fick han bli legionens egna präst, något han blev otroligt stolt för.
Ja, Amme var sannerligen en gestalt att skåda. Han efterlevde alla munkideal punktligt, fastän han kanske hade lite seriositetsproblem, men var mäkta glad åt att vara munk och nyfrälst. Han predikade för soldaterna, skrev om lite, slipade yxan och mosade fienden brutalt. Sen bad han sig själv om syndernas förlåtelse, och tänk, det fick han! Att prata i tredjeperson gick han aldrig i från.
Framförallt var Amme känd som en glad och hygglig prick, precis lagom galen och lagom obekymrad. Han var den som kunde dissa kaptenen totalt, genom att när denne vaknat på en helt annan sida än den rätta och var tvär och sur mot allt och alla dunka honom i ryggen, utstöta ett hjärtligt "Ha en trevlig dag, kapten!" och sedan smita in på närmsta krog. Ja, Amme var i sanning en moralhöjare... Och dessutom mycket snyggare än Korpral Nul.

Den femte legionen... Det var en legion av personligheter. Av charm. Medan de andra var hårddrillade elitsoldater hade den femte legionen sin egen slackiga livssyn och gjorde det i sitt eget tempo och i sitt eget stuk. Kaptenen upphörde aldrig att gasta och skrika, allt hesare, Obin upphörde aldrig att le klurigt, Ronan aldrig att överleva, Nul aldrig att charma, och stinka, Amme aldrig att... tja, bara vara. Vad man än säger, så är det den bästa legionen av dem alla.

(Daaks hjälp uteblev, men detta kan vara nog så inspirerande. Plagiera gärna! Och man kan lätt göra färdiga rollpersoner av dessa fyra, eller skapa egna utifrån dessa, eller hur? Kör hårt!)

Mun klan Zolod - den ovanlige dvärgen

-Hjalle, med Daaks hjälp.

 

[Annchen]

Mun klan Zolod - den ovanlige dvärgen

Mun klan Zolod föddes lika hårig som alla andra dvärgar och levde ett tämligen ordinärt dvärgliv till sin åttonde födelsedag.

En dag lekte hon gömme med några av sina små kamrater och när det var hennes tur att gömma sig hittade hon ett sådant bra gömställe att ingen kunde hitta henne. Hennes kamrater antog att hon tröttnat på leken och gick så småningom hem. Mun klan Zolod dök inte upp när det var dags att äta middag, och hon hade fortfarande inte kommit tillbaka följande dag. Alla började oroa sig rejält och började leta på allvar efter flickan. En dag gick, två dagar, och de flesta trodde att Mun slukats av ett bottenlöst hål eller något ännu värre.

På den femte dagen när alla utom hennes föräldrar gett upp hoppet kom Mun vandrande, stum av skräck och med stora tussar borta ur både hår och skägg. Håret och skägget växte så småningom ut igen men från den dagen tappade Mun klan Zolod håret vid pressade situationer. Trots denna defekt gifte hon sig så småningom med en barndomsvän.

Mun klan Zolod är nu död sedan länge, men hennes släkt vandrar fortfarande i Mundana. Om du någonsin träffar en gleshårig dvärg eller en dvärg som tappar hår kan du vara säker på att han eller hon är släkt med den ovanliga dvärgen, Mun klan Zolod.



10 krokodilrecept

 

[Hjalle]

10 krokodilrecept

10 krokodilrecept

Prov på enkel tirakisk filosofi i de sjaskigare delarna av Chadarians hopps marnakh-kvarter - hur du tillagar en krokodil på tio olika sätt:

1. Tag en pyaralv, och en krokodil, och mosa ihop dem båda. Smakar ungefär som... ödlemänniska...
2. Tag en thismalv och en krokodil. Efter en kort sekund kommer thismalven bli rätt så vild - krokodilen har en förolämpande uppsyn. Efter att han gått lös på krokodilen med en arsenal på sjutton svärd i skiftande storlek, femton dolkar, två bågar och ett par hundra pilar, något konstigt svärdsspjut man inte kan namnet på, tio trästavar och allt i från knä till naglar så är det bara att förtära slamsorna! Enkelt att tillaga, även om det blir rätt så kladdigt.
3. Tag en sanarialv och en krokodil. När denne förvandlad krokodilen till en groda, ät grodan.
4. Tag en kiriyaalv och en krokodil. Den kommer genast fatta tycke för krokodilen och uppvakta denna med blommor och musik. En delikatess - samspelet mellan krokodilen, harmonisk och lugn av musiken, och den örtiga kiriyaalven är ljuvlig. Ätes gärna som en paj.
5. Tag en léaramalv och en krokodil. Léaramalvens heder kommer bli befläckad av blotta närvaron av en krokodil, varpå han hämtar hela släkten, och måltiden blir trehundra gånger så stor på ett smack! En klassiker som bara måste provas.
6. Tag en henéaalv och en krokodil. Då henéaalven har ett "speciellt förhållande" till krokodiler så är det inget problem att para ihop dem. Ungen kan sedan avnjutas med lite nih-krydda och getpannkakor och smakar helt underbart!
7. Tag en drezindvärg och en krokodil. Efter fyra eldklot från drezindvärgen är krokodilen lagom grillad.
8. Tag en zoloddvärg och en krokodil. När zoloddvärgen inte har något mer att sälja till krokodilen säljer han såklart sig själv. Efter en kort stund blir krokodilen varse dvärgens impotens och blir full av vrede. Avnjut slamsorna!
9. Tag en ghordvärg och en krokodil. När ghordvärgen börjat berätta om sin släkt efter en fjärdedels minut kommer krokodilen självdö. Sen är det bara att smaska.
10. Tag en roghandvärg och en krokodil. Så har du färdig styckning på krokodilen, som sedan kan stekas med lite nih-krydda! (Ta dock ut de eventuella armborstlod som kan ha fastnat i köttet.)

(Asså, förlåt om det här blev dåligt, men så inspirerande tycker jag inte ämnet var... )

Rövarbandet "Taraks Bröder"

 

[haltageten]

Re:

Väldigt långt borta, brevid en liten sjö, högt upp på en enorm kulle i ett litet stenhus med trätak bor det fyra stycken män. Dessa män kallar sig för Taraks Bröder och är ett ohyggligt röverband som utför rån, mord och rånmord på resenärer som kommer i deras väg. De brukar inte bara hålla till i sin stuga utan där lämnar de lillebror Tarak. Tarak är den femte brodern, svag och klen oförmögen att svinga svärd eller skjuta med pilbåge som hans äldre bröder. Tarak brukar istället fiska i den lilla sjön som ligger i närheten av stugan. Vad många inte vet är att Taraks bröder egentligen försöker försörja och skydda sin lillebror då han lider av en svår sjukdom till vilken medicinen kostar väldigt mycket pengar. Så Taraks bröder sätter skräck i landsbygden i jakt på pengar till sin sjuke brors medicin. Detta upprör givetvis länsherren som gör allt i sin makt för att stoppa rövarbandet, men han ser som sagt inte var pengarna går och skulle helst av allt se banditernas huvud på ett silverfat.

- Jocke, tappade inspirationen mot slutet.

Kraggiskt äventyrargäng.

 

[Hjalle]

Kraggiskt äventyrargäng

<big> Kraggiskt äventyrargäng </big>

Ymer Bestbane
”Hängerumä? Vi tänkte sticka och… dräpa en drake eller nåt…”

Ymer Bestbane är kraggbarbernas självklare ledare. Han är hjärnan i gänget, och står för en hel del av musklerna. Han tillhör Siegbers folk, och var en av de trogna vänner som stod honom närmast när denne återvände från sin fångenskap i Jargien.

Ymer drivs av en närmast manisk längtan efter äventyr. Han är ständigt ute på olika galna företag, och har besökt otroligt många länder. Denne längtan vaknade tidigt, när Ymer fortfarande bodde hos eyrentigrinnorna i Urag-Ghan drog han med sig sina vänner på allehanda äventyr, titt som tätt. Han har gjort sig känd i många länder, och har ett otroligt rykte. Nu senast gav han sig av till Mûhad för att erövra gudastaden Tabbah, men kom på bättre tankar när han fick för sig att hälsa på Rese Tveskägg borta i Consaber. När han fick för sig detta hade han och hans vänner redan kommit halvvägs in i Kiraths svarta skog, så det är möjligt att den våghalsige kragghjälten faktiskt ändrade sig av obehag för skogens fasor. Thûrkel Barbaren, som deltagit i ’expeditionen’, skiljdes från sina vänner på något värdshus i Caserion, där han erbjöds en riklig summa pengar för att bli tillfällig livvakt åt en mystisk man som titulerade sig forskare och som påstod att han var på väg till Thalamur.
Ymer är en karismatisk ledare, och när han är hemma i Kraggbergen tycks på något vis växa, från att ha varit en ganska galen och lite korkad äventyrare blir han en ädel hövdingavän, en stolt krigare och en nobel krigsherre. Annars är han bara en otroligt charmant stor man, med en fet humor, en galen våghalsighet, otrolig attutyd och en ganska kamratlig ådra.

Ymer klär sig i en vit ursinpäls, förvärvad efter ett ursindråp i Mitheras östra utkanter någon gång för några år sedan. På detta har han ett brett, svart läderbälte, där det förutom en dvärgisk parerdolk hänger yxan som på senare tid blivit så vanlig inom Siegbers folk – dock så föredrar Ymer att använda sitt kraggsvärd, vilket hänger på ryggen. Detta gör han med stor skicklighet, då han är tränad sedan barnsben av Thyr den Gamle och en duktig elev åt denne ärrade veteran. Ytterligare iögonfallande utrustning är det halsband med hyggelmonstertänder han bär runt halsen, den groteska hjälmen, prydd med horndrakshorn, samt stövlarna i blåskimrande drakskinn.
Till utseendet är Ymer en mycket lång man, cirka sju och en halv fot lång, och hans muskulösa kroppshydda skvallrar om en ganska massiv vikt. Han har långt, vanligen utsläppt, eldrött hår och ett rejält helskägg i samma färg. Den stora näsan är bruten på ett flertal ställen, och det förjämnan stora leendet är ganska tandlöst. Vidare har han stora ögon, vilka glöder ljusblått under et par buskiga ögonbryn. Hans skäggiga haka är ganska utskjutande, så ett stort underbett karaktäriserar honom.

Jurk Järnbuk
”…”

Gängets absoluta muskelmassa finns hos Jurk Järnbuk – kort sagt ett djur. Han kom att bli Ymers följeslagare främst tack vare ’gemensamma intressen’ (bulta på drakar), och har äventyrat med denne i några år nu. Han är från början från Björnens folk, men då han var våldsam och tämligen jättedum såldes han som slav till Jargien i tidig ålder. Han kämpade länge på gladiatorarenorna (fattade aldrig riktigt hur han hamnat där), och träffade där en viss Siegber av Rjalta. Denne störde sig väldigt på hans disträhet och totala brist på intelligens, men när han blev fri tog han honom med sig för att använda i den kommande kampen. När detta var över var han klar med Jurk och ville inte ha med honom att göra längre – detta tog ganska hårt på Jurk, som blivit som en tillgiven hund till Siegber. Han är därför lite vemodig, och har dragit ut med Ymer och dennes gäng för att glömma (visst, han har inget minne, men just Siegber kan han inte glömma…) – han är nämligen förälskad i Siegber. Detta gör att allt som oftast är i sina egna tankar (visserligen är han dum som en kokad gråsten, men trots detta, någonstans djupt inne bakom pannbenet, finns en hjärna…) och aldrig är riktigt närvarande.
När Jurk väl tänker så förvrids hans ansikte i en ohygglig grimas, och han tycks försöka fokusera på något mycket litet på hans näsrot med båda ögonen, samtidigt som hans spärrar ut läpparna och slänger ut med tungan i en sävlig, salivdrypande manöver. Dock, det är inte var dag han tänker. När Jurk slås av en tanke är det värt att notera.

Jurk bär oftast ett något för litet harnesk i härdat läder, och grova pälsbyxor. Han föredrar att vara barfota. I hans bälte sitter en otroligt biffig hammare i sten, vilken han brukar mycket gärna. Annars föredrar han att knäcka nacken på sina arma motståndare med händerna.
Så, till utseendet – det finns inte särskilt mycket att säga om det. Han ser helt enkelt väldigt dum ut. Det syns att det här är en herre med en folkilsken och halvsenil igelkotts intelligens.
I övrigt är han otroligt kraftig – han har makalöst mycket muskler, överarmar som mansbål, underarmar som trollår, lår som ekstammar och omfång runt bringan som en storvuxen kragg knappt når runt om med händerna. Han är inte vidare lång, men hans kroppsbyggnad gör honom till en chockerande uppenbarelse.

Njalar Silverskägg
”Hahaa, när jag var ung… Vassa!?”

Den gamle senila Njalars bästföre-datum som äventyrare har förmodligen gått ut för ganska länge sedan, men det skiter han fullständigt i. Han anser helt och klart att ungdomarna inte klarar sig utan honom, vilket till en viss gräns också stämmer.
Njalar är nästan åttio år, och har tillhört Rjaltas folk i hela sitt liv. Han har varit med om det mesta och hans erfarenhet är en ovärderlig tillgång för kragghjältegruppen. Dock är han ganska gnällig, och har stundtals lite storhetsvansinne, då han vägrar att inse att han är lite för gammal för att ränna runt och äventyra. Dessutom är han rejält konservativ, vilket har gjort att det uppstått en liten spänning mellan honom och den nytänkande hövdingen Siegber (vilken Njalar talar om som ’Ungtuppen’). Han är dock, när det kommer till kritan, fullständigt lojal, mest eftersom det är tradition att vara sin hövding lojal.
Njalar har levt ett ganska rått krigarliv, som förutom en hel del åkommor (som beskrivs närmare längre ner) har skänkt honom en otroligt stor erfarenhet. Därför anser han ofta även erfarna krigare, såsom Ymer och till och med Siegber själv, som ganska nybörjaraktiga inom stridens konst.

I sin ungdom var Njalar en stor man, fruktansvärd i sin styrka och väldig i sin vrede. Han är fortfarande hyfsat stark, och är om inte annat ganska lång (har dock magrat rejält de sista tio-tjugio åren), och när han är arg så gör de flesta bäst i att hålla sig undan, men, han har trots allt gjorts påmind om sin ålder. Sitt kraggsvärd svingar han fortfarande, men kanske inte med samma kraft som i unga dagar. Just ’när jag var ung…’ är typiskt Njalar att säga, och han skrävlar rejält om sin egen forna storhet.
Njalar går förvånansvärt lättklädd, ofta med helt bar överkropp, vilket är ganska märkligt. Han tycks dock inte vara nämnvärt påverkad av kyla, och trots att han inte är lika tålig som i sin krafts dagar så har han vanan kvar. Han bär flera smycken, mestadels ringar och armband, samt ett halsband med björntänder (som han påstår sig ha slitit ut ur en levande grottbjörns gap i sin ungdom). På hans rygg hänger det kraggsvärd som varit hans sedan han bara var en liten pilt, hackigt men fortfarande dödligt farligt i hans erfarna nävar.
Till utseendet är Njalar en mycket gammal man, rynkig och med tunt hår i silvervita flätor (tidigare korpsvart), och ett kort skägg i samma färg. Han saknar tänder, och får därför finna sig med vissa svårigheter vad gäller helstekt gris och andra kraftfulla kraggspecialiteter. Däremot går det fortfarande utmärkt att dricka mjöd, till hans stora glädje. Han blir ganska lätt påverkad, men kan dricka en hel del innan han stöper. Han är fruktansvärt ärrad, från topp till tå – otroligt märkt efter sitt hårda liv. Bland annat saknar han ena ögat, har en kraftigt och troligtvis flera gånger bruten näsa (lång och krokig tycks den vara i alla fall), smått mosade öron, endast tre fingrar på vänster hand, är gravt halt, och har åtminstone ett par dussin iögonfallande ärr på kroppen – inte minst eftersom han fortfarande skär sig i armar och bröst efter fiendedråp.

Så, ett gäng kragg full av personlighet och galna upptåg, i bästa Hjalle-manér - voila! (Tack Jocke för det underbara upplägget - bara att smasha!)

Långt bort över havet på en ö blir nästa ämne. Eh, ja. Go, Haltis.

 

[Marcus J]

Lång borta över havet på en ö

Haha! Jag själ denna!

Långt bort över havet på en ö

Lång bort över havet på en ö bor det en drake. Så sägs det åtminstonde. Draken har för länge sedan sett sina kraftsdagar och har flugit hit för att dö - något som kan ta åtskilliga århundraden till. Det är dock ingeting jämfört med hur länge den har levt. Han, i den mån det nu går att könsbestämma en drake så verkar den vara en han, verkar vara en ovanligt ordningsam mortuach eller kanske en ovanligt kaotisk lumian. Hans kropp är väldig. På avstånd så misstas han ofta för en skogsbevuxen vulkan. Det sägs av de gamle att denna drake var drömmarens första dröm och att han sedan drömde världen som en bakgrund för draken att agera mot. Enligt dessa kloka gubbar och gummor så kommer drömmaren att vakna om draken dör.

Riddar Fredriks fåfänga förförelseförsök

/Marcus himma igen.

 

[Hjalle]

Riddar Fredriks fåfänga förförelseförsök

Riddar Fredriks fåfänga förförelseförsök

"Riddar Fredrik... Jag minns det som igår. Klädd i finaste svart thalaskiskt tyg och grönt sabriskt ylle, med svarta, meloriskt mästersydda byxor, blankpolerad ringbrynja från dvärgarnas smedja och ett tjockt guldhalsband från Trollhem. Skorna var perfekt tidsenliga och i ordninärt snitt. Håret, mörkt och välkammat, glänste som ebenholts, kinderna var lätt röda och hyn var vackert blek. Ögonen glänste av brungrön stolthet. Manteln var grön som skogen och fladdrade för vinden när han kom ridande till gästabudet på sin svarta, stolta soldier. En man att minnas var han, Riddar Fredrik. Han var bara arton år då, och skulle snart dubbas till riddare. Han var en herrelös väpnare än nu, med en mästare som dött i pesten. Själv var han frisk som vilken sval sommardag som helst. Lika frisk som denna röda afton...

Riddar Fredrik. Ja, jag minns det som igår...

Det var när Rikskonung Magnar Leijons hustru nyss nedkommit med en son, ja, vår konung. Hela adeln var där och förtjusade sig över den lille knubbige kronprinsen. Nog var han ett vackert gossebarn, alltid, och när Riddar Fredrik, för trots att han ännu inte vunnit riddarens titel och värdighet kallade vi honom för detta, knäböjde för barnet som om det redan var hans herre. När barnet log och kluckade av skratt och glädje åt den unge, ensamme riddaren så log även dess fagra moder, Ilde, emot honom, och riddarens ansikte stod i lågor av rodnad, ja, så väl jag minns det... Församlingen skrattade muntert, för det var allmänt känt att drottningen tyckte mycket bra om den unge mannen och att Fredrik i sin tur var upp över öronen förälskad i henne. Hur det nu var, tog festen vid. Vi drack alla mycket, men kungen drack mest, och om det var ödets nyck... Tja, han däckade faktiskt först av alla, och de flesta efter honom. Riddar Fredrik drack inte mycket, för han visste att han inte tålde så mycket at ett, men sant är att han var den som var sist kvar - jämnte mig, som ni vet kan sätta i mig en hel del... Och drottningen... Hon hade inte druckit något, då hon fann det föga välsmakande, och så plötsligt fann hon sig ensam kvar med Riddar Fredrik! Jag själv var halvt medvetslös, men sånt härnt lägger man på minnet, vettu... Och tro mig, jag kommer ihåg det en. För om man en gång sett drottningen naken, ja, då minns man det ser ni. Vilken syn... Minade ögonen tårades av den skönhet när de tu blev ett i ett kärleksförbund så hett och så rent att själva solen bleknade. Det var kärlek, i dess ädlaste form... Och lyckligtvis märkte ingen nåt, förutom jag då, och Riddar Fredrik red därifrån innan kungen vaknade. Drottningen sade inget. Ej heller jag, förstås, för jag tyckte ju rätt bra om grabben och dessutom hade jag väl blivit halshuggen för att de ville tysta vittnena, ja uschinga mig. Jag sa inte ett knyst, hur det nu var.

Men det hade hänt något med riddarn. Kärleksstunden var hans första i livet och på något sätt... tja, den tände hans lustar helt enkelt. Efter den natten kunde hans kropp aldrig vila. Den var på ständig jakt efter köttsliga njutningar, och riddaren blev känd som en stor kvinnokarl och förförisk älskare. Han drog land och rike kring, och förförde allt i från dygdiga soldiska bondjäntor till sinnliga, dekadenta och många år äldre drunokiska änkor, och det fanns ingen ro i hans kropp - han ville hela tiden ha mer... Kärleken brann i hans kropp och själ och han älskade alla kvinnor han mötte - inte bara rent fysiskt, om du förstår hur jag menar... Ja, det var en man med potens, var det, men hur det nu var... Det blev ändå hans fall. För nu ska ni få höra!

När tio år hade gått sedan natten med drottningen återvände han efter en lång tid i Marek Pomian med omnejd till Soldarn. Han blev älskare åt ingen mindre än drottningens äldre syster, och plötsligt kom han ihåg sin ungdoms stora kärlek! Och, återigen som av ett ödets nyck, så kallades det till gästabud bara dagarna senare, och han var varmt välkommen! Damerna i riket fnittrade och viskade med varandra om den unge, vackre charmören som skulle komma, och han var en stor attraktion när han steg in, i bästa cirefaliska rikemanskläder och en hållning hos en prins, ja en kung, i salen! Den enda som inte såg på honom var drottningen...

Allt som kvällen led försökte Fredrik ta kontakt med drottningen, men misslyckades gång på gång. Till sist, när kungen däckat en andra gång, började han försöka förföra henne. Hon så mycket som såg inte åt hans håll. Jo, det må ni tro! Han blev först ledsen, och sen arg, och snart röt han till drottningen vad det var med henne! Och så här svarade drottningen då... Jo, så ska ni få höra:
"Den natten då du älskade mig så trodde jag att jag funnit min kärlek, att en stjärna tänds mellan oss. Men din stjärna följde inte mig, utan efter natten var din törst på kvinnor väldig och så många har du nu varit hos, att alla stjärnor på himlen inte räcker för att räkna dem! Men det är inte det som smärtar mig mest - det är att jag varit min man otrogen, och inte nog med detta: av en modig, renhjärtad yngling har jag gjort en sinnlig hjärtekrossare, som tar en kvinnas hjärta för natten, för minuten, och sedan slänger det i dyn! Ack, så var jag en gång, en vacker ros, och nu vissnad av sorg för det odjur jag skapat. Minns att jag älskade dig en gång, Fredrik, och minns att jag svor dig trohet den natt då det bara fanns vi i världen. Jag har älskat dig i många år, men du har aldrig så mycket som hört av dig, och det enda jag gjort för dig i ditt tycke är att tända dina lustar! Ve dig! Må du aldrig kunna älska mer!"
Och så, serni, lät hon ta Fredrik till fånga, och nästa dag blev han inte bara stympad och snöpt, utan även hängd. Så slutade han sina dagar, Riddar Fredrik... Jag minns det så väl. Drottningen abdikerade snart och blev nunna i Boron. Vi har talats vid många gånger om kärleken, och trots att hon lämnade sin första kärlek till förmån för ett instängt liv bakom stenmurar, och lät hänga sin andra, så vet hon mer om det än ni anar, eller själva någonsin kommer göra. Det säger jag er, att mest vet den som blivit sviken och fått smaka bitterheten i kärlekens röda vin.

Seså, nu börjar en bli trött. Schas i säng med er nu, och minns vad jag sagt. Att ett brustet hjärta är det mörkaste, men också det skönaste, men att den som krossade det är allt igenom mörk. Och föga vacker alls."
Den gamle ärrade zoriánmunken reste sig upp, såg på de två unga väpnarna med trötta ögon och haltade sedan därifrån. De han se att hans ögon var blanka innan han lämnade dem ensamma åt sina funderingar.

Dux Doraties Mili och Thalas Hjälteordern är nästa ämnen. För varför inte? Vi delar tråden i två olika delar, så blir det mer godis! Fast i några inlägg framåt så håller vi oss till ett fortsättningsämne, va? Det räcker med två grenar.

-Hjalle, på inspirationsstigen.

 

[Ymir]

Dux Doraties Mili

Dux Doraties Mili var mannen som var ansvarig för Jargiens största militära bakslag på flera sekler; tillika en av de mest nedtystade affärerna i Mundanas historia. Jargiska ämbetsmän noterar då och då att legionerna XXIV och XXVII 'Occidentis' helt sonika försvinner ur arkiven för omkring 70 år sedan; men av någon anledning brukar de hålla tyst om saken. Struket ur protokollet med dvärgisk effektivitet är det knappast, dock, så om man nystar lite träder den sorgliga affärens hemlighet i dagen:

Doraties Mili (2837-2894? e.D.) var en framgångsrik befälhavare i den fjortonde legionen, som gjorde sig ett namn då legionen var stationerad i den nygrundade kolonin Lothian. Denna anfölls 2865 av en nordrön barbarstam, de fruktade vendicerna, och general Proxenos hade oturen att stupa nästan omedelbart sedan han fått skallen krossad av en förlupen slungsten. Lothians princep, Comnenes Quintus Lothianus, låste skräckslaget in sig i sin borg, och då återstod bara den oerfarne Doraties Mili som befäl. Emellertid lyckades han leda legionen till seger mot barbarerna genom en modig räd där vendicernas hövding dräptes, och gavs i belöning för detta hjältedåd generals grad. Mili var ingen vidare fin släkt, även om de hade stora lantegendomar i Maulio, men genom en rad militära framgångar lade Doraties Mili snart sitt enkla förflutna bakom sig - under hans befäl säkrades Lothians och Henoks gränser, och när han återvände till Jargien 2973 var det i triumf. Skickligt utförda räder mot kamorianerna spädde på hans rykte ytterligare; då han medförde enorma guldskatter hem. Det sägs att guldet kom från forntida konungagravar i en dal någonstans norr om Renk-Samar-Maz-Vontar, och somliga påstod redan då att general Doraties drog på sig en förbannelse då han lät plundra dem.

Någon förbannelse lät sig däremot inte märkas av, även om man krasst kan konstatera att generalens älskarinna dog i feber, hans hustru av ett kycklingben som fastnade i halsen under en orgie, och hans adoptivson blev ihjälslagen i ett gatuslagsmål; allt inom loppet av ett år. (En annan teori än förbannelsen är att hustrun och adoptivsonen förgiftade älskarinnan; och i sin tur blev lönnmördade av dennas far, som råkade vara en framgångsrik handlare i gifter och droger). Hursomhaver; så fortsatte general Doraties karriär att krönas av framgångar; så till den grad att kejsaren personligen utsåg honom till dux och gav honom i uppgift att leda kriget mot sunarialverna år 2988. Det var för Thisms del en ganska tragisk konflikt; de hade varit lite övernitiska och råkat skjuta ihjäl fel person, den här gången kejsarens tremänning Botanicus som begett sig lite för långt in på deras domäner i spetsen för en forskningsexpedition. För Jargien, däremot, erbjöd detta lysande möjligheter att kapa åt sig lite territorium; och man var inte sena att gå i krig. Förhoppningen var att erövra och säkra en farbar handelsled över Khazimbergen; men riktigt så bra gick det inte, trots general Doraties rykte. Järvskogsalverna visade sig fruktansvärt envisa, men tvangs till sist till fredsförhandlingar efter att Doraties låtit starta våldsamma skogsbränder och skövla flera thismbyar.

Egentligen var det hela inte särskilt misslyckat, Jargien vann ett litet område, men dux Doraties skogsbränder hade i princip ödelagt det, och smädelserna lät inte vänta på sig. Väl tillbaka i Daval råkade han under en synnerligen blöt orgie i gräl med princepen av Merun, Vincentius Arcadius Ducas , som ifrågasatte hans bakslag; 'Generalen måste ha legat av sig rejält, som lyckades spendera tusentals guldmarker på ett meningslöst skitkrig. För mycket fläskkorv på sistone, månne? Eller har han helt enkelt ett gott öga för alviska gossestjärtar?'; som citatet löd enligt historieskrivaren Kato. Det var nu som dux Doraties spirande storhetsvansinne på allvar blommade ut, och han svor högljutt, och högtidligt, att minsann visa vem som var Jargiens störste general. Härefter uppstod en våldsam diskussion om vem som egentligen var störst, så att Doraties skulle ha någon att jämföra sig med. Efter många utslagna tänder och sönderslitna mantlar enades man om dött lopp mellan den forntida krigarkungen Heliogabalus och Yopatros Uthenos Koshanis, erövraren av Lopnor. Sold var ju en förrädare, så han uteslöts enhälligt. "Som ni vill!", lär Doraties drucket ha skanderat, "då ska jag överträffa Yopatros Koshanis - han stannade vid öknens rand. Jag ska erövra Mûhad!".

Oturligt nog för Doraties, så sponsrade de församlade makthavarna honom mef ofattbara penningdonationer; utom sig av nyfikenhet över hur det här skulle fortlöpa. Kejsar Jargus själv var inte glad i att de fattat ödesdigra och ekonomiskt förödande militära beslut hux flux, men efter ett samtal i enrum med dux Doraties så gav han med sig; och lånade duxen två legioner till att börja med. Var dessa framgångsrika, skulle man genast skicka förstärkningar och gå in för ett storskaligt krig.

Hemligheten var, att duxen hade en ganska så solid plan. Han förflyttade sig och sina två legioner till Lopnor, varifrån han bedömde att ett framgångsrikt fälttåg var tvunget att utgå, och spenderade mer än ett år med att ställa sig in hos lokala stammar i Mûhads periferi, och muta dem med guld ur sina egna kistor. Exakt hur han gick tillväga är inte känt; men han verkar definitivt ha lovat nomadhövdingarna något mer än guld, och rejält tonat ned sitt imperiums religiösa ambitioner. Hans viktigaste allierade blev en liadj-zhanisk furstinna som hette Teje, och av Doraties fick hjälp att besegra och korsfästa sin make - deras stam hade i åratal varit splittrad i öppet krig på grund av en smärre äktenskaplig dispyt. Tejes krigare hjälpte duxen att rita upp en bra väg genom öknen; för det var den springande punkten i hans plan.

I allra sydligaste Mûhad ligger det mäktiga fästet Zahalin, och skyddar de viktiga handelsvägarna mot Elall-bäckenet och sydlanden. Zahalin är fruktansvärt isolerat; utöver Melûcka är det över femtio mil ogästvänlig öken och skyhöga berg till närmaste större ansamling av mûhadinsk krigsmakt, så om Zahalin föll skulle Melûcka ligga i stort sett oförsvarat, och undsättning skulle ta lång tid att uppbringa. Problemet var mest, att Zahalin sades vara i stort sett ointagligt. Också där visste Doraties på råd, emellertid; zhaner ur stammar han allierat sig med skulle infiltrera fästet och öppna portarna för hans legioner. Om inte det fungerade, skulle Tejes män visa en hemlig gång genom bergen som en mindre styrka kunde använda för att angripa Zahalin inifrån. Så, år 2894 tågade den 24:e och den 27:e legionen norrut, ihop med en stor grupp lopnoriskt kavalleri, genom öknen från Lopnor, för att i en blixtoffensiv erövra Zahalin och fortifiera sig där. Det var en djärv plan, men man medförde en enorm tross med förnödenheter och massor med guld att fortsätta muta lokala stammar med; den kunde ha lyckats.

Om inte båda legionerna försvunnit spårlöst utan att någonsin mer höras av. Ingen av fälttågets nära nog tiotusen man återvände; inte ens Doraties Mili själv. Ofantliga summor i rent guld gick förlorade, däribland en stor del av det som Doraties stal från de kamorianska gravarna; och därtill ett flertal fälttecken - att förlora sådana är en enorm vanära för Jargien. Såvitt jargiska spioner i Mûhad med relativt stor säkerhet kunnat utröna nådde legionerna aldrig Zahalin, men mellan Lopnor och det fästet är tio mil öken. Det finns överhuvudtaget inga tecken på vad som hände, men det har, innan saken brutalt tystades ned av Jargus, kläckts en del teorier:

Vad hände med Tejes stam? Ingen enskild nomadfraktion kan överhuvudtaget ha rått på två legioner, men är det möjligt att Teje samlade ett jättestort uppbåd ur olika stammar? Historieskrivaren Kato trodde det, och förklarade den totala bristen på spår med en sandstorm som ägde rum strax efteråt, men folk som är mer insatta i västlandens förhållanden bedömer det som osannolikt. Många av de lokala stammarna är inte liadj, den dominerande folkgruppen i Momolan, och hade aldrig allierat sig med en stam som styrdes av en kvinna. Någon annan ledare kapabel att genomdriva en dylik allians verkar där inte heller ha funnits vid den aktuella tiden.

Den dåvarande princepen av Lopnor, Gerbius Uthenos, berättar också om en enorm sandstorm som ägde rum blott ett par dagar efter legionernas avresa. Han var intill sin levandes sista dag, 2932 för övrigt, övertygad om att mûhadinska magiker frambesvärjt någon sorts ohelig storm som begravde hela hären under sanddynerna. Jargiska spioner har inte funnit några tecken på det, och många har avfärdat det som omöjligt att åstadkomma även med den allra mörkaste svartkonst.

Katos sonson, Arianus Kato, hade en annan djärv spekulation. Utefter den lilla information som fanns om folk som deltagit i fälttåget analyserade han deras karaktärer, och kom fram till att de måste ha lett hela armén i desertering. Doraties Mili och lopnorkavalleriet slogs ihjäl, och underbefälen mutade soldaterna med det medhavda guldet. Hålet i den här teorin är frågan om vart alla de tiotusen soldaterna och trosspersonalen sedan tog vägen - Kato den yngres idé om att de upptogs i Tejes stam eller färdades till Eumo för att leta mer guld håller inte.

En möjlighet är att zoloddvärgarna i Zolod-renk-Elall låg bakom, men att de överhuvudtaget skulle blanda sig i tycks märkligt, och det vore ett sjuhelsikes projekt för dem att förflytta en armé stor nog att besegra den jargiska rakt genom Elall-bäckenet och förbi Zahalin. Dock sägs det att kejsar Jargus själv tror på denna teori, och på grund av zoloddvärgarnas kontroll över regionen har gett upp idén om att anfalla Mûhad söderifrån för gott.

Och sedan har vi mûhadinerna. Hur mycket de känner till om saken är en gåta. Givetvis har Jargien önskat hemlighålla alltihop; annat vore en anledning för mûhadinerna att gå i krig. Ett faktum, noga påpekat av resenären Ambroginus Vittbefarne, är dock att mûhadinerna har äldre historier om hela arméer, och städer, som försvinner i öknen. Karavanleden mellan Kaal och Kashi lär hemsökas av en spökarmé från en bortglömd forntid, och en edronitisk armé försvann i ungefär samma område omkring år 85 f.D. Pratar man med mûhadinerna om det blir de bara bleka i ansiktet och tystnar. En bit söderut finns ruinstaden Khoraj, som det sägs att öknen en gång slukade, men det är fortfarande massor av mil norr om vägen mellan Zahalin och Lopnor. Ambroginus berättar om en gammal kvinna han träffade just i Zahalin, som han passade på att fråga om hon någonsin hört om en jargisk armé i trakterna. Hon svarade bara tyst:
"Sovarna tog dem".

Faktum kvarstår; vad som än hände så medförde legionerna XXIV och XXVII ofattbara mängder guld, och ett antal fälttecken som skulle förläna upphittaren en enorm belöning om de gavs tillbaka till Jargien. Någonstans måste de ju finnas, trots allt, och på Lopnors gator och krogar viskas fortfarande att Dux Doraties Milis spöke ibland kan ses sittande på sin häst på en kulle ovan staden, och vemodigt blicka ut över öknen därbortom.


Nästa ämne: Mûhadinsk björntjänst

 

[Marcus J]

Re: Riddar Fredriks fåfänga förförelseförsök

Thalas hjälteordern

Thalas hjälteordern är den mest prestigefyllda order som man kan få sig tilldelad i Thalamur ,och därmed den mest ovanliga. Det har aldrig funnits mer än en Thalas hjälte i livet samtidigt under hela Thalamurs tid som nation.

Som så mycket annat i Thalamur så har ordern sitt ursprung ur den turbulenta tiden som var precis före och efter det Coloniska Imperiets fall. Thala var en gudinna som började dyrkas runt fallet. Det hon förknippades med var hjältemod, ära, vinstrika fälttåg och allmänt allt som det som det runt om i imperiet förknippades med storhetstiden. Hon persionifierade Imperiets glansdagar. Thalas hjälteorden instifftades som en orden efter den sista mastranikejsarens död. Den utdeles till den person som anses ha gjort mycket för att återbringa det som Thala står för. Nu är dock dyrkan av Thala sedan länge glömd men ordern finns kvar och delas ut på samma grund.

Solds Arvinge

/Marcus tycker att det finns för lite ordnar i Mundana.

 

[Ceram]

Mûhadinsk björntjänst

Den mûhadinska björnstammen är inte stor men ändå ökänd. En del av Mûhads stammar ser björnar som heliga eller demoniska djur som bör undvikas. Dock inte Kefal Abhrall Ishmalen.

Omständigheterna om hur björnen kom dit är okända men en dag satt kefalen och klappade en liten björnunge medan tjänarna redogörde för dagens aktiviteter. Den lilla bedårande ungen växte snart upp till en jätte med två meter i mankhöjd. Endast två personer hade något som helst inflytande över björnen. Kefalen själv, vars order åtföljdes blint, och Yamsela, dennes favoritkonkubin. Kefal Abhralls undersåtar lärde sig snart att ett misslyckande ledde till att döden för björnens ramar. Vartefter kefalens makt ökade ökade antalet döda.

En dag anklagades Yamsela för att ha haft en kärleksrelation med en av kefalens skrivare. Skrivaren, en ung man vid namn Emras, och konkubinen skulle halshuggas nästföljande morgon. Så blev dock inte fallet. Nästa morgon fann man kefalen och dennes livvakter dödade, krossade av björnramar. Samma öde hade mött såväl fångvaktare som fångar i kefalens hus. Yamsela och Emras saknades dock liksom björnen. Teorier om att konkubinen förhäxat björnen dominerade undersökningen. Fram tills att man fann dem.

Vid ett av områdets få vattenhål fann man björnen liggandes på rygg med den nakna Yamsela i sin famn. Båda var till synes utan skador men uppenbarligen döda. Kropparna brändes i en ofruktbar dal och den nye kefalen instiftade ett förbud mot björnar kontakt med björnar. Hur björnen kunde krossa ett femtiotal män utan att människorna i de andra husen vaknade förblir ett mysterium. Det enda troliga ögonvittnet, skrivaren Emras, är spårlöst försvunnen.

/Ceram, bisarr historia i höstmörkret.

Arams yxor

 

[Hjalle]

Arams yxor

Vad ska man säga om Arams yxor.. Tja, till att börja med kan man säga att Aram klan Drezin är en dvärg på tre och en halv fot, med skägglös haka och mustascher till skuldrorna, tjocka som vilket dvärgaskägg som helst, och att han har en näsa som skulle få Elall klan Zolod att rodna över att han någonsin ansett sin som särskilt ståtlig. Han går klädd i en ringbrynja lika sliten som Pegel Sjuskäggades lutsträngar, ett par gigantiska järnstövlar som räcker honom upp till låren och är lika gigantiska som två små dvärgar tillsammans, och förmodligen lika tunga. Det här är egentligen inga kängor, det är förmodligen ett par uråldriga livsformer från någon obskyr vulkanö någonstans i ingenstans, som lever på järn och sten och tycker att glasgrus är en delikatess. De här kängorna är de kängor som man ska titta tre gånger extra på för att se om man sett rätt - en dvärg som klampar runt med stenblock på fötterna!?
Vidare har han inga byxor, men då som det redan framgått är stövlarna rätt voluminösa, och brynjan dessutom lång, så det behövs inte. Ett par ringbrynjebrokor lär han åtminstone ha.
På huvudet sitter en järnhjälm klädd i tjockaste svinläder, och med ett par överdimensionerade murvelbesthorn som prydnad. Han har en mantel i fransigt mossgrönt, med ett spänne i sten (ja, sten). Bältet är antingen i läder eller segt järn, man ser inte så noga. Hursomhelst sitter vassa hullingförsedda spikar här och var på det, och det är någorlunda massivt det med. Eller, tja, inte någorlunda. Jättemassivt, faktiskt, kan ni tänka er.

Ser ni honom framför er? Krigaren. Dvärgakrigaren. De ilsket stridsröda jättemustascherna, den stöddigt utskjutande hakan och underläppen, de borstiga kinderna, de små, hotfulla och rödbruna ögonen, den jättelika vikingahjälmen, den ringbrynjiga ringbrynjan till knäna, den bara centimeterstrimla hud man ser innan ett par kängor utan like tar vid. Bara en sak som fattas va, innan vi har en av norra Mundanas främsta kämpar och monsterslaktare? Vapen!

Av någon outgrundlig anledning tänker man först på yxor, och faktum är att Aram svingar fyra yxor och har dessa som sitt främsta vapen. Eller ja, två i taget mest, men fyra finns alltid redo. En är konstant i hans hand, en klassisk krell-kharz, en sitter på ryggen och är en förlängd dubbelkrell-kharz i rostigt stål, med en utstrålning som säger typ... "Tjena, jag kan spräcka fem skallar på rad med ett slag, kompis! Så bråka inte! Eller jo, förresten, bråka! Hit me! Ahahahaaaaharrrr *schlabakh-boffer-schlaffs*" I bältet sitter två stycken specialgjorde hir-kharz som även kan fungera som högst dödliga kastyxor.
Ja, när man ser Arams gestalt, börjar man seriöst undra på allvar om inte drezindvärgarna var ett vist släkte. Men visst, Aram är vis, på sitt sätt - han kommer exakt ihåg den berömda strofen ur Ghizirs huskväde, hur man dödar en tirak på 144 olika vis, och kan också genomföra allt detta.

Ni ser det framför er. Aram. Hans personlighet behöver jag inte gå in på, det skulle bara bli en lång rabbling klyschiga klyschor och dessutom så är det inte det relevanta. Det relevanta är att något mycket viktigt saknas. Nej, jag har inte glömt något (okej, ölen, armborstet, skölden och den evige kompanjonen, men ändå inte). Men faktum är att...

...Aram faktiskt tappat bort sina yxor. Ingen vet riktigt hur det gick till, men man tror att ett troll har något med saken att göra. Hur som helst, dvärgakrigaren är vapenlös, och allt hade dock ändå kunnat vara frid och fröjd om Aram haft vett nog att köpa eller få nya yxor. Men icke. Han ska ha sina egna tillbaka. Om det så ska kosta honom mustascherna.
Därför reser han runt, dödar tiraker med händerna och vägrar hålla i ett vapen förrän han hittar sina egna. Hur han ska hitta dessa vet bara han själv, åtminstone låtsas han att han vet. Eller så är han så övertygad om sin egen storhet att han faktiskt tror att han vet, eller vet att han vet, när han i själva verket har noll koll. Hursomhelst, är han fortfarande våghalsig äventyrare, hobbytirakbaneman, dvärgahjälte och oborstad krigare, ja, allt det där, men utan vapen. Yxorna är borta och han vill inte ha nåt nytt krafs! Inte!

Detta var alltså Aram klan Drezin, den yxlöse yxmördaren och dvärgklyschan. Ah, jag älskar honom redan känner jag.

Ekivokus memoarer

 

[Ymir]

Ekivokus Memoarer

Ekivokus Memoarer
Författare: Ekivokus Maximus II
Språk: Rukh (Rukh-nekh), originalet på zarganiska tycks förlorat
Läsbarhet: Tämligen svårsmält (Ob4T6)
Kunskapsinnehåll: Kulturkännedom (Zargan) 9, Historia 7, uråldriga raggningsrepliker
Tillgänglighet: I stort sett okänd (Ob6T6)

Ekivokus Maximus II, eller Gimbutas som han egentligen hette, var, som de flesta vet, ärkerival till Omkar den fantastiske, och levde likt denne i Zargan för omkring åtta tusen år sedan. De enorma tidsrymder det är fråga om har gjort att mycket få källor finns bevarade; och uppfattningarna om Ekivokus själv bygger i stort på Omkars verk - knappast objektiva källor. Faktum är, att få andra magiker utom just Omkar är så höljda i skrönor och sagor som Ekivokus; som inte ens brukar kopplas samman med sitt riktiga namn så mycket som ett jargiskt epitet från 2100-talet e.D. (Att Ekivokus Maximus kallas 'den andre' beror på en missuppfattning om att somliga myter refererade till magikerns far, som också hette Gimbutas. Emellertid var det egentligen så, att Ekivokus helt enkelt var tämligen långlivad).

Men, det finns en annan källa. Ekivokus författade nämnligen några skrifter också han, och en av dessa - samt referenser till ett par andra - bevarades länge av dvärgarna i Kragh-renk-Drezin. En forntida drezinkonung, Khanak den Djärve, var nämnligen god dryckeskamrat med Ekivokus, och bevarade några avskrifter av dennes böcker efter hans död. De glömdes i stort sett bort i tusentals år, men eftersom Drezin förvarar många böcker i förtrollade grottsalar var merparten av verken fortfarande i läsligt skick då Khezim klan Drezin hus Vartakh stötte på dem under ett besök, tusentals år senare. Khezim tilläts göra en avskrift och ta med hem till Colonan, där hans lärljunge, konung Khrun, sedermera gav dem till sin vän, léaramalven Tearlach Machirnan sìol Sunahye, magiker i huset Cuvri'an i Legio Colonan. Så hände det sig att 'Ekivokus Memoarer' åter kom i dagen, för Tearlach fann läsningen mycket roande och lät göra en översättning till sabriska. Denna har mest cirkulerat inom Legio Colonan än så länge, dock, och Tearlach lär inte vara helt nöjd med översättningen - han föredrog rukh-versionen. Originalet, som förmodligen varit på zarganiska med ur-danarthisk skrift, tycks ju dessvärre inte ha bevarats.

I den 'ursprungliga' rukh-nekh-versionen är boken på 695 sidor uppdelat på två volymer. Såvitt man kan bedöma är den mycket riktigt författad av Ekivokus själv, och ger en intressant bild av hans liv och hans ständiga rivalitet med Omkar. Ekivokus sticker inte under stol med att han oftast gick förlorande ur deras konflikter, och texten sjuder av bitterhet, men Omkar framställs i en betydligt mer negativ dager än vad andra källor hävdar. Han lär ha ljugit, bedragit och varit allmänt omoralisk, om man ska tro Ekivokus. Att han faktist tog åt sig äran för flera besvärjelser Ekivokus uppfunnit finns det däremot en hel del belägg för här och var.

Och ja, vad upfinnandet av Ekivokus ökänt ekivoka besvärjelse beträffar, så tas det upp med all önskvärd tydlighet. Inte olikt den coloniska poeten Karakallos, upptas en stor del av Ekivokus verk av romantiskt pekoral, slarvigt nedtecknade dryckesvisor han snappat upp på någon krog och mer eller mindre välskrivna dikter till olika mer eller mindre lättfotade damer som blivit föremål för hans uppmärksamhet. Tearlach hävdade att boken har ett visst historiskt värde eftersom det framträder en bild av Zargan som betydligt mer urbaniserat och kultiverat - och dekadent - än man tidigare trott det vara. Ekivokus nämner inte alls det stora krig mot raunlänningarna Omkar är berömd för att ha skildrat, och verkar överhuvudtaget ha företagit sina många resor mest för att han gjort sig impopulär på sin förra vistelseort. I en sak lyckades han emellertid där Omkar gick bet; att få Drezins vänskap och tillgång till lite av deras hemligheter. Hur detta gick till är en lång och våt historia innefattande en stor dryckestävling där Omkar blir helt utklassad, och det lär också vara bokens mest fullödiga stycke. Memoarerna slutar dock abrupt när Ekivokus badar rökbastu med Mikda-folket, sannolikt kraggarnas förfäder. Om det beror på att Drezins avskrift helt enkelt tog slut där, eller att Ekivokus faktiskt dog innan memoarerna blev klara, är än så länge en gåta.

Boken är på 695 sidor uppdelat i två volymer, och ganska svårläst även om man är duktig på rukh - Ekivokus många osedliga dikter på antika versmått och referenser till hans egen tids gudomar och fenomen bidrar starkt till detta. Ett stycke som översatts även till thalaskiska och nått viss spridning bland hoven i hela Rhung-Alari är dock ett par raunländska raggningsrepliker Ekivokus nämner. "Vad gör en skönhet som du i en nedbränd by som den här?", "Jag vet att jag dödade din familj, men du borde inte vara ensam just nu", och den berömda "Förlåt, men jag har aldrig gjort det med en levande flicka förut" är blott ett par exempel.


Nästa ämne: Den faliska farsoten

 

[Avslagen_Cola]

Re: Den faliska farsoten

Så säger männen om Cirefalierna på den lilla ön Kholus som ligger någonstans i Stora Arkipelagen.
Cirefalierna kom till ön för ett tjugotal år sedan av en slump. Den cirefaliske kaptenen var en förmiddag tvungen att reparera båten efter en hård storm natten innan och denna ö låg närmast. Ingen visste att den var bebodd, ty befolkningen hade hållt sig gömd från upptäckarna och varit nöjda med sina liv. Eller männen i alla fall.
Kvinnorna däremot var ganska missnöjda ty de blev illa behandlade av männen, de var nästan som slavar. Dock var de mycket vackra och långa, till skillnad från männen som var korta och fula. Kvinnorna hade skarpa drag, ja, de såg nästan cirefaliska ut om det inte hade varit för den svarta hyn.
När så besättningen började utforska ön så stötte de på öns kvinnor som var ute och arbetade, männen låg kvar i sina hyddor fortfarande och kom först ut på eftermiddagen. När kvinnorna fick syn på cirefalierna blev de genast förälskade och släppte allt de hade för händer. Cirefalierna själva hade varit utan kvinnligt sällskap i många veckor och blev alldeles till sig. De kunde inte tala varandras språk, men det behövdes inte. När de sedan återvände till skeppet med kvinnorna blev kaptenen först fundersam, han var trots allt en förnuftig man. Hur skulle maten räcka om de tog kvinnorna med sig, för att inte tala om platsen på skeppet? Han sade att de fick lämna kvinnorna på ön. Då besättningen blev rasande och kaptenen insåg att ett myteri närmade sig, så han gav med sig och lät varje man ta en varsin kvinna. Men eftersom han var mycket förnuftig och redan gift så tog han ingen själv.
Framåt eftermiddagen började de bli klara med reparationerna, mycket tack vare kvinnnornas hjälp, men då hade männen stigit upp och börjat leta. De blev funna precis innan de skulle ge sig av och fick ett våldsamt avsked, de blev till och med jagade av kanoter. Några av cirefalierna dog och deras kroppar hängdes upp för att visa hur det gick. Detta fick dock motsatt effekt och kvinnorna blev än mer förälskade i cirefalierna och viskade om att deras räddare skulle komma en dag.
Männen minns denna dag som dagen då den faliska farsoten drabbade ön och tog iväg många kvinnor, men kvinnorna talar om den som räddningens dag. Och vem vet, kanske återvänder cirefalierna en dag och räddar resten av kvinnorna från sitt hemska öde.

Nästa ämne: Balladen om den envisa dvärgen

 

[Hjalle]

Balladen om den envise dävrgen

Balladen om den envise dvärgen

Det bodde en smedsdvärg i Colonahöjd
Som fyllde de trehundra år
Och dvärgvänner kom, så att dvärgen blev nöjd
Fast vägen var krånglig och svår
Det fanns mat och dryck för en tre veckors fest,
Det fanns allt som är gött för en dvärg
Och när man såg ut, på ett öltunnehav
Man gladdes i ben och i märg

Och fadderullanlej, fadderi och fadderas
Skåla och yxorna dra
För det ska va glädje och sång och kalas
För man ska vara gla' när det är födelseda'

Så började festen, och dvärgen han kvad;
Att välkomna skulle de va
Det märktes att gubben var festkåt och glad
Och allting var helt enkelt bra
Och så hällde man upp och så duka' man fram
Det blev festligt och glatt med en gång
Snart sa nån nåt fult, det blev slagsmål och bråk
Så festen kom riktigt igång!

Och fadderullanlej, fadderi och fadderas
Skåla och yxorna dra
För det ska va glädje och sång och kalas
För man ska vara gla' när det är födelseda'

Och yxorna ven, det var kul och stohej
Kalaset var trevligt och bäst
Och stenbord slogs sönder, man roade sig
Som alltid när dvärgar har fest
Och fölsedassdvärgen tog själv sig en ton
Han blev ilsken och rusig och sur
Tills han stod i vägen för yxa så fin
Och han sjönk ned död i som en mur

Och fadderullanlej, fadderi och fadderas
Skåla och yxorna dra
För det ska va glädje och sång och kalas
För man ska vara gla' när det är födelseda'

Och sonsonen Porikh blev rasande han
Han gastade "Tag er i akt!"
Sen drog han en yxa, och blodet det rann,
tills de kastade honom i ett schakt
Och sen fortsatte festen med tår och med tand
Ja tills lampor och allt gick i kras
Och elden den tog sig och allt stod i brand
Ja se det var ett riktigt kalas!

Och fadderullanlej, fadderi och fadderas
Skåla och yxorna dra
För det ska va glädje och sång och kalas
För man ska vara gla' när det är födelseda'

Sen reste sig solen och lyste så klar
Så gyllene guldgul och grann
Den sken över byn, nåja, allt som fanns kvar
Ja allting som pyrde och brann
Och i schaktens kant höll sig sonsonen fast
Sammanbitet så hängde han än
Så fick han en kolbit i skallen och föll -
Och alldeles tyst vart det sen.....

Och fadderullanlej, fadderi och fadderas
Skåla och yxorna dra
För det ska va glädje och sång och kalas
För man ska vara gla' när det är födelseda'

Ja, det här var visan om hur ett roghankalas kan gå till i någon liten gruvby i Kholonbergen, och fastän såntiteln åsyftar på sonsonen, så handlar det mest om riktig feststämning och dvärgiska karlakarlar. Men sånt funkar också på sabriska värdshus (och när vännerna ska fira födelsedagskompisen på krogen i städerna, förstås).

Berömda västerländska lönnmord och lönnmordsförsök genom åren, heter nästa ämne, men man kan förkorta ämnestiteln om man vill. Trevligt upplägg va? Bara att smasha!

 

[Ceram]

Berömda västerländska lönnmord och lönnmordsförsök

Detta outtömliga ämne kan talas om i evighet men jag väljer att endast ta upp ett exempel av det lite mer spektakulära slaget.

Den mäktige graschnkrigaren Liman Jargstyckaren hade gjort sig fiende med kefal Yassar Ökendemonen. Denne blev så pass aggresiv att han valde att förgifta krigaren. Jag var själv med på den måltid där hela byns hjälte föll samman död. Maten innehöll spår av den ökända Sandsårsörten som får hjärtat att krampa. Hela byn sörjde och det hela blev ännu värre när kroppen blev stulen under natten. Alla visste vem som troligtvis låg bakom men bevis fanns inte.
Vi kunde inte ha blivit mer förvånade när Liman samma kväll kommer promenerande tillbaka till byn ikväll endast strategiskt placerade liklindor runt höfterna. Enligt egen utsago hade han vaknat i en kall stenkista. Efter att ha tagit sig ur denna ska han ha dräpt en livrädd vakt med sina bara händer. Beväpnad med dennes sabel ska han sedan ha dräpt de få av kefalens livvakter som vågade stanna. Därefter högg han armar och ben av den grymme kefalen och återvände till byn. Den planerade sorgehögtiden blev en glädje fest. Begravningen blev dock av ändå, Liman jargstyckaren dog nämligen under natten av den grava lunginflamation han ådragit sig under sitt dygn som naken mitt i vintern.

/Abhel Klippdagg

Berömda västerländska lönnmord och lönnmordsförsök genom åren