Search results

En annan sak jag tänker på är att rollspelstext ganska sällan diskuteras ur ett rent formperspektiv, utan fokus ligger snarare på innehåll. När läste man senast en rollspelsrecension som menar att reglerna eller spelvärlden är bra, men själva den språkliga gestaltningen oinspirerad? Eller...

Att döma av tråden om vad folk hoppar över i rollspel så tycks det onekligen vara svårt att skriva så pass intressant att folk fortsätter läsa även sådant som de inte redan har ett omedelbart intresse för. Det vill säga: jag tror det är lättare att producera text som upplevs duga, men kanske...

"Grönlandsfalk" räknas idag ingå i arten jaktfalk, om vi ska gå över till ornitologiska fakta av tvivelaktig nytta i rollspel. Jaktfalken lever mycket nordligt och sågs mycket riktigt som den ädlaste av falkar under medeltiden, så fångst och export av jaktfalkar var ekonomiskt viktigt för Island...

Ja, fast där handlar det om helt andra faktorer – brist på de resurser som krävs för att konstruera en borg, snarare än en icke-militariserad tillvaro där man kan kosta på sig att bo på ett bekvämare vis. Sedan får man också komma ihåg att kungamakten ibland kunde kräva att borgar revs, eftersom...

Ja, exakt. Eller, ja, det fanns ju en stark social förväntan på någon form av militär karriär inom denna klass, men det behövde ju inte involvera någon faktisk kontakt med stridigheter.

Det är väl för att man tänker på helt olika eror? Att bo i borgar är något som hör till dem era då det militära livet var ofrånkomligen kopplat till adelstillvaron, under medeltiden. Den mer behagliga tillvaron i herrgårdar och dylikt, som ju är avsevärt skönare att bo i eftersom de inte också...

Samtidigt kan det kännas vanskligt att placera krokar där, eftersom så många verkar strunta i att läsa stämningstexterna.

Min debut som rollspelsskribent vid femton års ålder, när jag fick ynnesten att knacka ner några delar av det. Merparten är dock andras arbete. :) Apropå Eon-intron får folk gärna se hur Mellan tid och ljus står sig när det snart kommer.

Det absolut sämsta introäventyret är det till DoD Samuraj. Det börjar med att rollpersonerna ovillkorligen ramlar ned i ett jordskred och blir av med all sin utrustning. Att mista sin katana är, enligt reglerna för ära, skäl nog för seppuku om man nu skulle råka spela samuraj.

Jag misstänker att det finns en viss målgruppsdiskrepans här. Jag tror att stämningstexter nog framför allt funkar för folk som ser själva läsandet av rollspelsboken som ett nöje i sig – har man inte den ingången blir de nog ofrånkomligen poänglösa.

I tråden om vad man inte läser i rollspel kommer "stämningstexter" ofta upp. Många uttrycker också att dessa vanligen är dåligt skrivna, någon form av utfyllnad eller liknande. Den rimliga frågan är då vad man bör göra för att skriva bra stämningstexter, sådana som är värda att läsa och faktiskt...

Grammatiken till felya plockade Krille mer eller mindre rätt av från klingon, så vitt jag minns. Rukh är avsevärt mindre utvecklat. Eon har även jargiska, som Carl-Johan skapade någonstans i tidernas gryning och är en sorts nästanlatin. Jag och @Ymir har också jobbat en del på linga cena (en...

Jag läser rubbet, början till slut. Ibland kan jag dock skumma långa listor på specialförmågor, utrustning och liknande.

Det är nog därför jag tänker mig att det kan funka bättre med antagonister som inte är den allra mäktigaste fienden spelarna har, utan snarare underhuggare till dem, oberoende rivaler eller liknande. Alternativt om deras makt kommer sig av att de har tillgång till yttre resurser som de sedan kan...

För mig handlar det inte bara om tillit, utan också om sympati. Att den tidigare antagonisten är någon som visar sig vara någon man kan tycka om och ha förståelse för. Om det är ett grymt, irrationellt råskinn som i mitt exempel är det ju knappast sannolikt att det blir så. Så som det funkar i...

Det här med "lösa trådar" är något som jag tycker är intressant. Ofta tycks ju rollspel agera som om icke-våldsam problemlösning lämnar fler sådana än våldsam dito – inte nog med att den är svårare att lyckas med, den kräver ofta att man gör mer avkall på sina mål och etiska principer än att...

Det är en lösning, men jag tror att jag är ute efter ett lite mer permanent anslutande – det är inte bara en allians som bygger på tillfälliga gemensamma intressen, utan på att den som tidigare varit en fiende faktiskt visar sig vara en bättre och mer pålitlig person än man först trodde.

Apocalypse World är ett intressant exempel i sammanhanget. När man fått tillräckligt med erfarenhet kan man göra så att draget ”Seduce/Manipulate”, förutsatt att man slår tillräckligt bra, omvandlar en SLP från ett hot (som alla SLP i grunden är i spelet) till en permanent allierad. Men vad gör...

Åtminstone de flesta spel jag spelat tycks ha varit mer inne på att erbjuda motsatsen – anstötliga allierade, typ ”ni kan samarbeta med den här orchklanen om ni inte bryr er om att de också är stråtrövare”. Fenomenet ”hyvens folk ni hade kunnat komma överens med, men först behöver ett gäng...

Något som ofta förekommer i media som inspirerar rollspel är att en motståndare blir en allierad. Vi kan snacka Vegeta i Dragonball, Zuko i Avatar, Marceline i Adventure Tine med flera. Hur skapar man i bordsrollspel en bra grogrund för detta – både i fråga om regler, scenariodesign, berättande...