Search results

I framför allt femte utgåvan upplever jag att deras olika subklasser tar ut svängarna mer och inte nödvändigtvis är knutna till en föreställning om ridderlighet. I och med att bakgrund också väljs separat från klass finns det inget som hindrar en från att skapa en paladin med bakgrund som...

Det skapar ju något av en diskrepans i ett spel där åtskilliga rollpersoner inte har någon vidare att nytta av CHA. Blir de då enligt samma definition sidekicks?

Jag tror den har genomgått lite konceptförskjutning mellan utgåvorna. Den började som väldigt ridderligt orienterad, och har sedan dess blivit allt mer religiöst anknuten (vilket innebär att den tagit över det som varit clericens nisch).

En karismatisk krigare som dessutom har ovanliga helande förmågor? Tror inte att paladinen i AD&D 1e behöver vara svuren till någon särskild gud.

I AD&D 1e får man veta följande om rangern: De är en subclass till fighter, duktig på vildmarksöverlevnad, spårning, spaning, infiltration och spionage. De måste vara av god livsåskådning och ha Styrka 13, Intelligens 13, Visdom 14 och Fysik 14. De lär sig trollformler både som en druid och en...

Tidiga D&D försökte i hög grad emulera den litteratur man hittade i Appendix N och annat som liknande den, samt någon form av föreställning om medeltida historia. Framför allt från tredje utgåvan och framåt menar dock många att D&D snarare är framför allt självreferentiellt: det viktiga är inte...

Inte?

"Relativt det plan som avbildas" är väl en rimlig extrapolering?

Jag kan absolut tänka mig en stor variation på dvärgkonceptet. Men man kan ju i det fallet lika gärna gå i någon sorts mer science fiction-inspirerad och tänka ”dvärgen som främmande organism” snarare än ”dvärgen som sagoväsen”. Jag har aldrig varit någon stor fan av strikta genreindelningar och...

Jag tänker att skillnaden är att ett väsen som förkroppsligar ett koncept liksom per definition är tvådimensionellt på ett annat vis – om jag börjar lägga till personlighetsdrag och beteenden som inte har med just det konceptet att göra spär jag ut idén bakom varelsen, och gör den mer som en...

Det jag tänker mer är att ett förkroppsligande av ett koncept/en berättelsefunktion blir väldigt enkelspårigt.

Är det förenligt med att spela dem som rollpersoner? Det är det jag ofta upplever som ett problem när man vill att alver, dvärgar och liknande ska vara mer ”sago-aktiga”, det känns lite svårt att kombinera med att ha dem som annat än spelledarpersoner i mer traditionellt rollspel.

Du menar som Glader, Toker, etc?

Det är mycket möjligt att det funnits flera! Särskilt tänker jag att dvärgarna på fjärran platser som Ebhron nog har ett eget ursprung och därmed inte borde ingå i de vanliga klanerna (jag tror liksom inte att de seglade dit).

”Kostnad för att behålla” är en sådan där sak jag då och då lockas av, men känner att folk skulle tycka är för tungt.

Jag, som inte är vidare intresserad av att spela en traditionell dvärg, skulle såklart tycka det. Men de personer som efterfrågar dvärgar till att börja med? De kanske framför allt vill ha samma upplevelse som de alltid har haft, eftersom de tycker dvärgstereotypen är kul att spela.

Intressant att att alla tar upp just stridssystem. Finns det något spel som är supersimulationistiskt i någon annan aspekt?

Det som motiverar dvärgars existens är väl framför allt att det finns folk som tycker det är kul att spela dvärgar?

Chronopia är antagligen det rollspel jag läst där färst kvinnor nämns överhuvudtaget. Antalet beskrivna kvinnliga spelledarpersoner i modulerna kan, för att ta till en chronopisk formulering, räknas på en stympad mans fingrar. Dvärgmodulen är väl tyvärr en av de moduler som jag verkligen känner...

Coluimnes resa i Codex Mundana är en bra settingsskildring i brevformat.