Search results

Vagt relaterat: I Svärdets Sång så får man XP av att upptäcka nya saker: äventyrsplatser, besegrade monster, etc, och spelet uppmuntrar spelledaren att tillgängliggöra rykten om diverse artefakter rollpersonerna kan söka efter. Har man en gång rest genom en kartruta gör man det också snabbare...

Hade varit kul att vara med, men såg detta inlägg för sent tyvärr!

Beror på hur bred bemärkelse vi menar när vi pratar om syfte, men ibland lodar bara spelarna plus rollpersoner runt utan någon agenda.

Som druid i D&D tror jag reglerna egentligen säger att du bara kan måntiara-förvandla-mig till ett djur du en gång träffat. Men ingen spelgrupp jag hört om spelar så i praktiken.

Den senaste filmatiseringen av Austen-boken ”Persuation” verkar vara allmänt hatad av många Jane Austen-fans, men jag störtälskade den och såg den nästan två gånger på raken. För mig blev det samma vibes som A Knights Tale. Trots att jag inte är ett fan av tex Bridgerton, som vissa jämför filmen...

Alla de exemplen är supervanliga, enligt min erfarenhet och baserat på de jag pratat med på konvent / läst raljeringar på internet.

Något som hjälper är att låta spelargruppen vara utspridd, så att bara några få är med i varje scen. Det gör dels att scenen går snabbare och kan nå ett slut, för varje person får stå mer i fokus och hinner göra det de vill. Men som medspelare / spelledare får man också en press på sig att inte...

Tja, det finns ju inget som hindrar en från att också använda andra sinnen och berättartekniker samtidigt som man lånar från film - annat än mängden ord och kreativ energi, förstås. En sak som en icke-visuell beskrivning kan göra bra är tex att använda ord som går emot varandra, eller spännande...

Mja, tvärtom upplever jag att berättartekniker mer eller mindre direkt från filmmanus, eller som i varje fall är mer inspirerade från film än från böcker, utmärkt flera av de rollspelare jag haft riktigt roligt med. Användning av ord som ”inzoomning”, ”klipp”, ”slow motion” eller ”filter” till...

Ja, bra exempel! Förutom att Forged in the Dark är en lite svårare regelbas minns jag mig inte som så nervös. Även om jag dock hade träffat flera av de andra på konvent förut, så det blev lite mer bekant än totala främlingar. Mest nervös där var jag nog inför att @entomophobiac skulle vara med...

Frågan är om det blir långa kampanjer i något jag redan kan och gillar, eller febrilt experimenterande i nya spel… det är ju mer creddigt att spela nytt förstås, så listan blir längre… och man kanske lär sig mer av det…

Intressant! Jag är oändligt mer nervös att spelleda mina vänner och bekanta än främlingar. Med nya spelare är det mindre att förlora, och går det inte finns det tusen ursäkter och svepskäl (”vår stil var inte så kompatibel”, ”de var oförskämda”, ”de kunde inte reglerna”)

En lustig grej med denna tråd är att jag om och om igen skriver utkast på ämnen som egentligen funkar ganska bra i rätt rollspel… men jag tycker de är svåra och det är intressant att höra motargumenten. :LOL:

Ja, jag har ju inte spelat det där Kaffe tillsammans, exempelvis - men hade jag gjort det hade jag helt klart bjudit andra på drycker, bara för att få leka med spelreglerna. Samma princip.

Mitt inlägg bygger förstås också på premissen att det skall vara ungefär lika underhållande för alla deltagare - så måste man ju inte spela heller. Vad jag läst av spelstilen i ODnD hos Gygax och Gänget verkar det som att skadeglädje var en viss del av behållningen, och man spelade så brutalt...

Jag tänker att monster med tankekontroll eller fryskrafter inte funkar bra i rollspel, om man vill att det skall vara underhållande. I de fall där man har en rollperson tilldelad sig, och får den ”styrd” av spelledaren, blir man lätt frustrerad och sur. I de fallen man blir fryst under en lång...

Tvärtom tycker jag att såna ”du får en poäng när du gör något genrepassande” är höjden av rollspelsdesign. :)

Stora statistgallerier och levande bakgrunder känns svårt i rollspel. På film, teater eller i serier kan man fylla synfältet med massor av aktivitet, men i bordsrollspel är vi både begränsade av att en person pratar åt gången, samt att man skall kunna greppa det som händer. I en film kan man...

Yes, eller bara spelar existerande sånger i bakgrunden.

Jag älskar alkohol och rollspel i kombination, men det i sig är också något jag tycker är lite skämmigt att föreslå. Dels för att det kostar pengar, dels för man inte vill pressa folk att dricka.