Search results

Tyvärr känns det som om en bieffekt av min depression är att jag blir surare och gnälligare, med bristande självkontroll över min kverulans. Huruvida andra ändrats vet jag inte, jag tror inte jag kan göra en objektiv bedömning.

Ja, så tänker jag också. Om spelledaren säger till mig "det verkar svårt att..." tänker jag ju inte att det är ur mitt spelarperspektiv – jag lever mig in i rollpersonen och tänker att hen upplever situationen som svår. Vad jag som spelare gör med den informationen är upp till mig.

På engelska marknadsförs Dragonbane med sin slogan "Mirth and Mayhem", så det här med glimten i ögat finns ju där tydligt. Det som är feltänket är väl att det skulle vara barnsligt att ha ett spel med ett lättsamt anslag? Det är, tror jag, minst lika mycket något som tilltalar vuxna, särskilt...

Ja, och det är det jag besvarar? Jag tar avstamp i ditt svar för att förklara varför jag upplever rangern annorlunda. Och där kan man ju säga att det där med att skydda civilisationen men inte bo i den – kanske till och med vantrivas i den – skapar en klassisk dualitet som ger rollpersonen en...

Men klasserna i D&D är ju inte bara arketyper – de är också uppsättningar av regelmässiga förmågor. Det kan ju vara så att paladinklassen erbjuder de förmågor som bäst matchar även "rättmätige kungen"-arketypen. Om du kollar på olika diskussioner om "builds" använder dessa ofta klasserna enbart...

Jag läser dig inte bokstavligt – jag tar avstamp i ditt exempel för att skapa ett annat exempel. Min poäng var att jag ser rangern som något annorlunda, inte någon som strävar efter identifikation med det vilda, utan som rör sig i det vilda för att skydda andra från dess faror.

Ska man vara på det viset tror jag visserligen att det i D&D finns ett antal kungar beskrivna som också har klassnivåer i paladin.

Jag tänker mig alltid att de typiska fantasyvärldarna är så dominerade av monster och otyg att vildmarken inte behöver "skyddas", utan snarare att människorna behöver skyddas från den. Man behöver inte återställa några våtmarker, man behöver se till att monstren från våtmarken inte käkar upp...

I framför allt femte utgåvan upplever jag att deras olika subklasser tar ut svängarna mer och inte nödvändigtvis är knutna till en föreställning om ridderlighet. I och med att bakgrund också väljs separat från klass finns det inget som hindrar en från att skapa en paladin med bakgrund som...

Det skapar ju något av en diskrepans i ett spel där åtskilliga rollpersoner inte har någon vidare att nytta av CHA. Blir de då enligt samma definition sidekicks?

Jag tror den har genomgått lite konceptförskjutning mellan utgåvorna. Den började som väldigt ridderligt orienterad, och har sedan dess blivit allt mer religiöst anknuten (vilket innebär att den tagit över det som varit clericens nisch).

En karismatisk krigare som dessutom har ovanliga helande förmågor? Tror inte att paladinen i AD&D 1e behöver vara svuren till någon särskild gud.

I AD&D 1e får man veta följande om rangern: De är en subclass till fighter, duktig på vildmarksöverlevnad, spårning, spaning, infiltration och spionage. De måste vara av god livsåskådning och ha Styrka 13, Intelligens 13, Visdom 14 och Fysik 14. De lär sig trollformler både som en druid och en...

Tidiga D&D försökte i hög grad emulera den litteratur man hittade i Appendix N och annat som liknande den, samt någon form av föreställning om medeltida historia. Framför allt från tredje utgåvan och framåt menar dock många att D&D snarare är framför allt självreferentiellt: det viktiga är inte...

Inte?

"Relativt det plan som avbildas" är väl en rimlig extrapolering?

Jag kan absolut tänka mig en stor variation på dvärgkonceptet. Men man kan ju i det fallet lika gärna gå i någon sorts mer science fiction-inspirerad och tänka ”dvärgen som främmande organism” snarare än ”dvärgen som sagoväsen”. Jag har aldrig varit någon stor fan av strikta genreindelningar och...

Jag tänker att skillnaden är att ett väsen som förkroppsligar ett koncept liksom per definition är tvådimensionellt på ett annat vis – om jag börjar lägga till personlighetsdrag och beteenden som inte har med just det konceptet att göra spär jag ut idén bakom varelsen, och gör den mer som en...

Det jag tänker mer är att ett förkroppsligande av ett koncept/en berättelsefunktion blir väldigt enkelspårigt.

Är det förenligt med att spela dem som rollpersoner? Det är det jag ofta upplever som ett problem när man vill att alver, dvärgar och liknande ska vara mer ”sago-aktiga”, det känns lite svårt att kombinera med att ha dem som annat än spelledarpersoner i mer traditionellt rollspel.