Search results

Svar ja, om rimlighet fyller någon som helst funktion i spelet och narrativet. Den som bara har en dolk är utsatt för som minimum en nackdel (på en öppen yta utomhus, det är att föredra i en trång och krökig tunnel). Det är inte konstigare än att prickskyttegeväret har längre räckvidd än...

Jo. De behöver bredda. Brainiac är alltid bra. Eller, med litet jobb, Mongul (det problematiska med honom torde vara uppenbart).

Inså fall borde midichlorian count öka över tid när man använder kraften mer. Det verkar den inte göra (i så fall vore det ju ännu mer rubbat om Anakins var den högsta som uppmätts). Det handlar explicit om potentialen. Allt tyder på att det är medfött, ärftligt, konstant, och det som gör att...

Det var inte jag, men en annan spelare i en tidig grupp hade rollpersonen Fegolas.

Det är uppenbart att tillgång till Kraften är ärftligt, och Anakin har väl sin midichlorian count innan han börjar använda Kraften? (Hela konceptet är så dumt att det gör ont att ens prata om det.)

Ja, men nu blir det en mutantkraft i stället för magi.

Emot - det är som om Tolkien skulle ha bestämt sig för att Gandals krafter uppstod ur hans DNA, eller att Frodo hade väldigt mycket av den sorts cellkropp som gör att man kan motstå Ringen och därför fick jobbet. Det är ett helt obegripligt kasst misstag.

Det var kanske inte det bästa valet att film 7-9 hade en ”ond” sida som var inkompetenta klåpare och bara lajvade, men bitvis blir det underhållande.

Det är en av de trista sakerna med 7-9 - ensemblen är alldeles utmärkt, men de kackiga manusen ger dem ingen chans.

Du vet hur Danny Boy går: "From Glenn to Glenn, and down the mountain side."

Jag hade kallat honom ”Ålen”

Värsta fiende Golden Age Green Lantern kan tänka sig!

Jag vill bara notera att ”Rouge One” får mig att rysa varje gång. Skärpning! :-)

Det är lätt att tänka sig en social utmaning här, där de kräver en häst i tribut men priset kanske är förhandlingsbart. Och att alltför kötthövdade krigare riskerar att få ångra det om de tar en fight i stället.

Bra skrivet, och ett sätt att sätta respekt för strid i rollpersonerna utan att mörda ihjäl dem. Jag är för.

Jag har varit litet dålig på att följa de senaste åren (även om Törnetronen är ett uppenbart exempel, i alla fall halvvägs genom som vi är), men utsträcker du det till 15 år har vi t.ex. The Dracula Dossier (topp-två av alla tiders bästa kampanj IMO), The Darkening of Mirkwood och Eternal Lies...

Så Kafka-artat!

Är inte fyra mantikoror jättmycket för nybakade rollpersoner? Eller är de någon mesig sort?