Search results

Om vi vänder på det – vilka specifika kopplingar mellan världsbygge och andra dåliga fenomen som Harrison gör tycker ni är tydligt korrekta? Varför?

Jarl Alfredius från Aktuellt Superkraft: Fotonmanipulation, osårbar för konventionella vapen. Moral: Rättskaffens. Utseende: Som Jarl Alfredius vid femtio års ålder. Distingerad. Bakgrund: När SVT år 1993 experimenterade med en ny sändningsmetod blev det oväntade resultatet att ett hårt...

Compass Rose Superkraft: Perfekt lokalsinne. Ja, hon vet, det finns ballare. Moral: Snäll. Inte riktigt den som är lämpad för att slåss mot superskurkar, dock, så hon använde framför allt sin kraft för att vara friluftsliv-influencer och göra reklam för nationalparker. Utseende: Stort rött...

Likafullt finns det försvinnande få människor som nämner "modelljärnvägsentusiaster" som en grupp de tycker är häftig.

Det jag tänker är argumentet mot världsbygge är att vi, när vi gör detta, också berövar spelare möjligheten att själva ägna sig åt att skapa en värld tillsammans, lite som en rälsad äventyrsmodul berövar dem möjligheten att skapa sin egen historia.

Problemet där är ju att romantikern med sina ostyriga lockar och tajta brallor ofrånkomligen är coolare och sexigare än realisten.

Det här matchar ju rätt väl vad jag funderade kring tidigare i tråden – världsbygge som substitut för sådant som kräver större känslighet och subtilitet.

Läste nu hela Harrisons text. Om man följer den är ju verkligen världsbyggande något dåligt i sig, och viljan att världsbygga ett tecken på moraliska brister.

Här tänker jag dock framför allt på andra rollspelsmakare, vilka då snarare kan ha fördelen att vara nördiga på ett kul sätt, till skillnad från världsbyggarens inbundna monomani.

Det jag tänker att Harrison-citatet ovan fångar är också att världsbyggande inte bara ses som en onödig aktivitet – det betraktas också som ett symptom på ett omoget, trist och tragiskt nördigt psyke. Om man visar sig vara någon som gillar världsbyggande, oavsett hur omdömesgillt man sedan...

Ja, det är ungefär den inställningen jag föreställer mig att de flesta som aktivt tänker på spelmakande har.

Ett annat problem jag upplever är att den sortens insnöat nörderi som världsbygge innebär är rätt ocreddigt. Tyvärr har jag stött på åtskilliga andra rollspelsmakare – framgångsrika, uppburna sådana – som omtalat det med förakt och löje.

Litteraturteoretikern Northrop Frye identifierar årstiderna med fyra litterära genrer. Våren motsvarar komedin (som i ”berättelsen med lyckligt slut”, inte nödvändigtvis den humoristiska berättelsen), sommaren romansen (mer i betydelsen äventyr), hösten tragedin, vintern satiren. Dessa kan också...

”Genre” är ett intressant fenomen i sammanhanget (@Oscar Silferstjerna nämnde det i sitt tyvärr borttagna inlägg). Jag tänker att skillnaden mellan ”tematiskt” och ”maximalistiskt” världsbyggande är att det förra vill orientera spelvärlden mot en specifik genre, medan det senare vill presentera...

I Eon 5 har vi ju valt att sprida våra ”fokusländer” för rollpersoner lite på grund av detta. Ett västeuropeiskt inspirerat, ett romerskt, ett slaviskt, ett arabiskt, ett bantu.

Jag hade kunnat argumentera mot, men skiter i. Så tack, kompis.

För mig. Men jag är också osedvanligt petig.

Det som är det potentiella problemet med den hållningen är att det långt ifrån alltid är den föreskrivna ”startkulturen” som är den roligaste eller mest intressanta. Jag tycker det i allmänhet är trist när spelmakare placerar startområdet i den mest mellanmjölkiga, nordvästeuropeiskt inspirerade...

I någon mån är det såklart så – särskilt nu, när jag är i en övergångsfas mellan två mediciner och därmed mår som en häst på en Findusfabrik. Men jag tycker ändå en del vettiga insikter kommit, och mår i vart fall inte sämre.

Driften blir väl tyvärr starkare om man generellt sett är misslyckad i livet – då vill man åtminstone ha någon yttre framgång att klamra sig fast vid.