Search results

Jag skulle säga att detaljerat, naturalistiskt världsbygge öppnar för luckor och vaghet på ett annat sätt – inte genom att lämna saker obeskrivna, utan genom att ge varje del av världen komplexitet och nyans. Mer tematiskt världsbyggande – sådant som bygger på en stor central konflikt – har...

Det känns dock som en relevans som endast uppstår om man får några efterkommande, något jag inte törs hoppas på. Knappt ens på syskonbarn. Risken finns att skapande är min enda chans att ha någon meningsfull del av mig som lever kvar, men då behöver jag göra mycket bättre ifrån mig än jag...

Jo, i någon mån, men de är också rena verktyg för skapandet, eller utgångspunkter för att få fram en slutprodukt. Inte något jag aktivt vill lyfta fram.

Om något har jag möjligen ett "metatematiskt" förhållningssätt till det här – det är viktigt för mig att världen kan återspegla en mångfald av teman och berättelser, ibland sådana som går direkt emot varandra. Det är också därför jag inte är superintresserad av världar som tycks gjorda för att...

Jag gör det i rätt hög grad. Yttre erkännande, helst ej efterfrågat och från personer som inte har någon social anledning att vara snälla, är det enda som ger någon känsla av en poäng.

För egen del upplever jag inte att något jag gör har ett inneboende värde, annat än möjligen det nöje jag får i stunden av att utföra handlingen. Det får sitt värde i en social kontext. Om jag skapar något och det inte är till glädje för någon annan kan jag lika gärna slänga det så snart jag är...

Men varför ska man då utsätta ”mugglare” (Gud, jag har en hel rant om varför jag tycker det ordet är cringe) för det? Borde man inte bara göra det hemma och aldrig släppa ut det?

Man kan ju förstås hävda att i en intellektuell/filosofisk diskussion har den sortens affektiva argument inget att göra. Då får jag helt enkelt vara så fräck och säga – han började. Om jag förväntas ignorera de affektiva och osakliga detaljerna i Harrisons text, samtidigt som min affektiva och...

OK, jag kan väl säga som så att jag blir förolämpad, oavsett om jag väljer det eller inte. Det är så mitt känsloliv funkar. Det handlar inte om att "rätten att bli förolämpad" är särskilt viktig för mig, det handlar om att jag är deprimerad och har pissig självkänsla. Nu kan ju folk säkert mena...

Det behövs dock inte ens en gruppidentitet – det räcker med att diskutera aktiviteten. Han beskriver världsbygge som ett väldigt ”control-freakery” – jag håller inte med, och tycker det är en både felaktig och förolämpande bild i det att han beskriver en osmickrande psykologisk motivation för...

Om jag ska ta ett exempel där "skriva läsaren på näsan" är önskvärt och bra: Övärlden och huvudpersonen Geds hudfärg. Ursula Le Guin ville tydligt att Ged, och för den delen de flesta andra karaktärer, skulle ha mörk hy, och nämner det även i förbigående. Likafullt tycks det vara ett evinnerligt...

Jag tycker det är en helt legitim förskjutning. En forumtråd är en konversation; att den flyttar sig lite från ursprungsfrågan är naturligt och till och med önskvärt.

Jag hajar hur du tänker. För mig tror jag att skiljelinjen ligger i att jag upplever att Harrison just gör världsbyggare till en grupp som anses drivas av vissa gemensamma psykologiska drifter – framför allt en vilja att dominera/kontrollera. ”Gruppen” fanns så att säga inte innan han valde att...

Det här tycker jag är ett märkligt resonemang – då kan man ju generalisera hej vilt om grupper med argumentet att man inte riktar sig mot någon speciell person. Vill man göra ett kategoriskt uttalande får man också ta att folk som ingår i den berörda kategorin säger ”nej, så är det inte”.

Därtill: så vitt jag har erfarit är världsbyggets motsats i rollspel ytterst sällan den fria, obändiga, poetiska fantasin, utan snarare klichén. Man drar till med det som alla kan utan att reflektera över sammanhang. Att världsbygga är en övning i att gå bortom detta.

Jag tror mig vara hyggligt bekant med postmodernistiska teorier och upplever ändå att texten skjuter bredvid målet. Min uppfattning är att vår samtids sätt att ”skapa verkligheter” ligger oerhört långt från världsbygget, utan snarare arbetar med dess motsats – det tomma spektaklet, slående ord...

Därtill är han ju en professionell författare. Man får ju utgå från att han är förmögen att förmedla det han vill, och att han gjort ett medvetet beslut att fylla sin text med små gliringar.

Han ägnar sig alltjämt åt att som huvudpoäng misstänkliggöra världsskaparens psykologi. Han behöver inte påstå ett kausalt samband för att mena att världsskapande bygger på en föreställning om världen och ett sätt att tänka som gör honom "rädd". Det han beskriver – viljan att skriva läsaren på...

Jag har svårt att se hur man inte gör det med formuleringar som: "And it flatters everyone further into the illusions of anthropocentric demiurgy which have already brought the real world to the edge of ecological disaster." – världsbygge göder de vanföreställningar som har orsakat ekologiska...

Om jag ska kontra med en argumentation som drar lika stora växlar: Världsbyggandet är en av de viktigaste littärera innovationerna under 1900-talet. Det innebär mer än någon annan innovation ett omkullkastande av den individualistiska, antropocentriska hållning som låg till grunden för den...