Search results

Först tänkte jag att ”jag vill nog försöka testa spelet först på konvent för att se om det är min stil”, men när du nämnde förekomsten av en ”replay” blev jag såld på direkten! Min rollspelshylla är redan fullproppad, men 32 sidor känns som att det får plats.

Jag får helt enkelt skylla min misstolkning på alltför mycket småbarnsstress!

Detta överraskade mig rätt kraftigt. Så är väl ändå oftast fallet?

Det blir det.

Åt Stranger Things / Sailor Moon / Varselklotet-hållet, absolut! Och tidigare i kampanjen hade jag själv ofta tryckt på genre-konventionerna (”vi kan inte lita på de vuxna!” / ”hm, vad kan finnas i det här mörka läskiga hålet? Vi går in!”), men jag råkade falla tillbaka på vad jag själv skulle...

Jag håller med om rälsade äventyr förr i tiden (sen har jag inte läst supermånga), men min uppfattning var istället att de var fyllda med oväntade dödsfällor som var svåra att förutse som spelare. (Tex Diamantäpplet, Temple of Elemental Evil, Döda Skogen…)

Det knepiga kan vara att lyckas hitta på något som fortfarande är intressant även efter att man upptäckt det ”gratis” – för många typiska fällor och ledtrådar är det ju främst upptäckten som är det intressanta. Jag har själv märkt hur ofta jag råkar improvisera fram något där utmaningen endast...

Min uppfattning är dock att de mest riskaversa tenderar att vara 2), de som spelar rollpersonen, och så även jag när jag ramlar dit oavsiktligt. För många är det mycket närmare till att spela en person som inte tar de extrema risker som rollspel brukar bjuda på. Tex nyligen ställde jag till med...

Från kl 17! Jag publicerar karta vad det lider också, så det är enkelt att hitta.

Snuddar på Paranoia!, men ändå inte.

Risken är väl att ingen rollperson är kvar sedan?

Ganska sällan tycker jag att man faktiskt har gjort något ”så dumt”, men vi kan ha olika erfarenheter och perspektiv.

Som en parentes till den förra tråden vill jag prata om mitt obehag inför sådana rullar som tex ett liv-och-död-hopp över en klyfta. Visst att det är spännande på något vis, men det känns för mig så otroligt snopet att tappa en rollperson pga en enda rull eller enda snedsteg. Dubbelt så som...

Mycket riktigt, det är i varje fall så jag spelat med dem främst. Inte helt diegetiskt, eller i varje fall inte kopplat till en ursprunglig idé från spelldaren. En inbyggd äventyrsaccelerator, en liten dramaturg som sitter vid sidan och ropar ”mer skit som händer!” Du hoppar så dåligt att...

Tänker du att ett regelsystem inte kan hjälpa till med detta som stödhjul? Eller att de kan, men av någon anledning inte borde?

Hur uttalas lobomit, då? Aldrig hört det ordet förut. Dubbel-b:et i hobbit gör att det känns rätt klart hur det ska uttalas?

Ja, alltså, jag velade mellan skratt och chock! Men sen mindes jag ett par sessioner Everybody is John som var väldigt snarlika Failure World, och gruppens ansiktsuttryck när en spelare på rätt obehagligt vis såg till att John blev av med en kroppsdel… 😂

Åtminstone när vi spelade Vindsjäl minns jag det som att flera spelare gjorde just så!

Åtminstone i Apocalypse World har skaparen tydliggjort att det inte är ett problem om spelarna gör så: https://lumpley.games/thebarf/index.php?topic=8689.0

Varför inte båda? :)