Search results

Nu hoppar jag in här och upprepar säkert ett och annat. I en världsmodul skulle jag på sätt och vis vara mer intresserad av adjektiv för att beskriva folkmängd och befolkningstäthet än siffror, helt enkelt därför att jag inte känner att jag kan tolka siffror, i synnerhet inte när jag lämnar...

Det här gör mig så himla glad.

Vi har faktiskt lyckats spela en hel del Tistelriddare under loven det här året. Min egen kampanj som jag kör med familjen. Den olycksdrabbade ångbåten s/s Liriope har nu nått ända fram till slottet Vargaväkte, djupt i norr. Idag städade Rollpersonerna ur sina rum och hade ett kusligt möte med...

Kanske handlar myter på ett sätt om att gripa efter stämningar och känslor och göra dem konkreta, göra dem till fenomen i världen. En älva är på sätt och vis en varelse som trätt fram ur dimman som kan ligga över en sommaräng i gryningen, och ur den kusliga känslan av att vara betraktad när man...

Rollpersoner plågas av mardrömmar och vaknar upp osövda, och med alltfler grå hår i pälsen. Ibland finner de lite silvergnistrande måndamm på fönsterbrädet eller i nyckelhålet. Nattsvärmaren. En energivampyr. En varelse skapad av en olycklig slump. På sätt och vis liknar den Frankensteins...

Lite inspirerad av @Dimfrost som föreslog att malar kunde ha att göra med månfolket. Bertol, Vargaväktes postmästare och bibliotekarie har ett visst intresse av alkemi, som han fått av att bläddra i gamla mögliga böcker från amfibiekejsardömet, och ett ensamt band av en encyklopedi som lär vara...

Tack! Ska kolla in dem.

Bra! Det är ju en tänkande varelse. Kanske en tumvante ligger där. Edit: fast en hatt är rimligare att man tappar.

Rollpersonerna vandrar längs en stig som slingrar sig nära en hög klippa. Plötsligt faller väldiga istappar ner mot dem, och splittras kring dem. Alla måste slå mot FLINK Sg 1 eller ta en Skada. Rollpersonerna måste korsa en frusen biflod eller kanske en liten sjö. När de kommit ut på isen...

Ett av de roligaste och mest omtyckta deläventyren under kampanjen om S/S Liriopes färd norrut var när Rollpersonerna utforskade det sjunkna vraket efter en annan båt; de dök i det grumliga vattnet och slog färdighetsslag för att se om de fann något, och då fick slå på en positiv slumptabell...

Alltså hjärta på allt detta. Jag tycker speciellt mycket om Härvörs pojk som hon skickar brev till en gång i veckan, men som rätt sällan hör av sig. Jag tror att det vid hans födsel blev förutspått att han skulle uträtta ett stordåd och göra släkten stolt, att han är en reslig ung grävling...

Lönnglöd är bra. Kanske man tömmer saven ur de stora lönnarna just när löven är alldeles klargula och brinnande orange, och sedan genomför någon alkemisk process med dem för att framställa den bärnstensfärgade, dyrbara drycken.

Precis sådär tänker jag mig Vargaväkte. Slottet ska liksom kännas lite halvövergivet. Det kanske till och med blåser in löv genom en del krossade fönster, och växer stora svampar på murkna gamla trägolv och trappor i delar av slottet där inte ens Bertol tar sig numera.

Lysande! Och mycket bättre än att bli visslad på!

De här tre bröderna drar tillsammans Simmus Biörkskiölds stora, eleganta släde genom vintersnön. Han kallar kanske på dem med - ja, något? En trumma? En klocka? Mja. En vissla som ekar över fjällen? Hursomhelst — de jobbar åt honom då och då, kanske också med annat än att dra släden, och i...

Trä upplever jag nog som allt för medeltida, eller liksom förmedeltida, tror jag. Rollpersonerna kommer ju med en ångbåt, och är urmakare och astronomer och liknande -- det ger fel känsla för mig att de anländer till en multnande träbyggnad -- slottet ska ha stått i en hundra somrar eller så...

Det här är väldigt bra. Det gör ulvarna tragiska och mångskiftande: några av dem kanske bara var särlingar som aldrig lyckades få vänner, medan andra var de sista av sina stammar, och ytterligare andra brottslingar eller löftesbrytare som stöttes ut av de andra smådjuren och drevs upp i bergen...

Ja! Bilibins sagoillustrationer är rätt exakt hur jag tänker mig norden. I synnerhet de lite mer civilierade delarna, där smådjuren färgar och broderar sina kläder sådär tjusigt. Borgarna i Trudvang är coola. De har ibland något massivt och uråldrigt som jag tycker om, och en sorts känsla av...

Inofficiellt kan det ha att göra med att jag tecknade bilden innan det slog mig att lodjur faktiskt inte har svansar. In-game är nog förklaringen att Biörkskiöldarna har haft långa, yviga svansar sedan husets fru för ett par generationer sedan hade en utomäktenskaplig och tragisk affär med...

Vargväkte Hus är kanske inte så dumt. Och ja, kolla, baronial style var nära. Kanske aningen modern, och lite Disneyaktig på nåt sätt, för det jag tänker mig att Vargaväkte är. Men det går ju att teckna det med förfallna murar och tak och sådär.