Search results

Jag tappade hakan av en referens, som jag fick förklarad av nån youtubevideo: en bild på en Rainbow Warrior som blir skjuten av en Syster med en fransk lilja som emblem. Minns som barn hur otroligt mycket snack det var på tv & radio om när Greenpeaces skepp Rainbow Warrior blev sänkt av Franska...

Från Helmgasts rea. Chansade lite på Noir, för priset var så otroligt nedsatt, men jag älskar verkligen stämningen i det.

Åhå; nu har jag inte boken här men jag tror som det är skrivet ska scenerna vara rätt korta. Men ja, det går nog dra ut på det om man vill. Edit: just det, man kan välja om man vill skapa sin egen setting, och använda avancerade regler för att skapa språket, då tar det nog längre tid.

Jag gillade verkligen Dialect: A Game About Language and How It Dies , som är tänkt att man ska lära sig medan man spelar (även om minst en spelare bör ha ett hum om hur det funkar innan man börjar). Vi spelade med nån av de färdiga settingarna och det tog under tre timmar. Sen hade vi också...

Jag pratade inte om bleed, utan om terapi. Jag tror inte bleed i sig är varken farligt eller terapi, bara att om man har psykiska problem bör man hellre söka professionell hjälp än att bearbeta det genom att spela ett spel. Det är fullt möjligt att förvärra sin sjukdom genom att exponera på fel...

Ja enligt texten jag länkade ovan är distansen nödvändig för att katarsis ska uppstå, men det krävs också igenkänning. Jag tänker att balansen mellan distans/igenkänning är olika för olika människor och sammanhang.

En psykolog kan under kontrollerade former få en patient att minnas ett trauma för att exponera den mot det så det t ex kan bli lättare att bearbeta. Det går att använda tekniker som kanske liknar rollspel lite, men det ska inte göras i underhållningssyfte. Att spela rollspel är ”terapeutiska”...

Jag råkade läsa om mimesis på Wikipedia och tänkte på den här tråden. Kortfattat behövs en viss distans från verkligheten för att katarsis ska uppstå, samtidigt som det behövs identifikation med karaktärerna för att man ska känna med dom. Det här tycker jag är viktigt, att om jag inte försöker...

Det finns terapiformer som använder rollspelsliknande metoder, men utanför det skulle jag säga att det verkligen inte är ok. Det riskerar att spä på problemen som personen bär på, och är inte kul för någon inblandad.

Jag håller med dig förutom det här, jag tycker man kan få otroliga upplevelser i rollspel som stannar med en flera dagar, år, utan att vara ”in character”. Man kan i sin tur få usel kvalitet på sin ”bleed”, man får inte Rafael, utan Pokerspelande hundar, fast man får dessutom känna stanken av...

Det här känner jag igen, att jag har frammanat en känsla av rollpersonens skadeglädje (fast jag som deltagare inte alls kände så); alltså åstadkommit nån form av sann bleed. Men att när scenen tagit slut har det lett till skamkänslor, alltså inte sann bleed, men som kanske har att göra med...

Jag såg nyligen nåt youtube-klipp (som jag tyvärr inte hittar och drar här från minnet, så ta verkligen detta med en nypa salt) om Byung-Chul Hans bok Psyhopolitics som handlar om frihet, och om hur människor har gått ifrån att vara subjekt som lyder under någon överordnad, till att vara ett...

Nu vet jag inte om det här har med det att göra, men jag tänker att en del av det är att starka känslor används alltmer som ”content”, att vi blir allt mer bombarderade av klickbait som ska skapa engagemang; filmer och tv-serier som är skrivna enligt formler; allt som bara trattmatar oss med...

Jag tänker att man kan känna sig förrådd av en annan spelare i ett sällskapsspel, så ”bleed” behöver kanske egentligen inte ha så mycket med fiktion att göra? Förräderiet blir på sätt och vis på riktigt, och jag har varit med om att vissa brädspel har lett till riktigt usel stämning. Även om...

Jag kan bara hålla med, helt fantastiska trådar som väckte suget hos mig för mer norrländsk skräck. Älskar de stämningsfulla bilderna, jag blir inspirerad av hur mycket man kan göra med till synes enkla medel.

Det jag tycker har fungerat är att jag har upplevt att det gett mig verktyg för att driva på skräcken, åtminstone så pass att det var en av de första spelen jag vågade mig på att spelleda. De oneshots vi kört har varit väldigt improviserade med nästan ingen prepp och element av samberättande...

Ingen nostalgi för mig, men googlade lite och verkligen älskar bilderna och stämningen; beställt!

Jag har hållit i flera lyckade one shots med Kult: Divinity Lost för nybörjare och det har alltid varit en succé som lett till mersmak. PbtA verkar superenkelt att lära sig för folk som aldrig har spelat innan. Och det funkar verkligen med skräck. Det är nog ett av mina favoritspel, kanske för...

Borde kunna göra något om Tortyrtunnellen* på Dalaplan, utsedd till Sveriges läskigaste plats! https://sverigesradio.se/artikel/5061921 (*Förr var den utsmyckad med bilder på medeltida tortyrmetoder, som ”tyvärr” är borta nu.)

https://fractaldragon.itch.io/dragonhearts