Jag har under många år roat mig med att skriva ”skönlitteratur” på fritiden och ju äldre jag blivit ju mer intresserad har jag blivit i att analysera texten jag läser.
Exempel är ur vilket perspektiv är texten skriven, till vem ”talar” texten, ”vem” skriver texten, men även saker som ”sanning” (i relation till opålitliga berättare) och även saker som ord och namn (med ex fokus på ”inomvärldslig” etymologi). Dock har jag inte läst så mycket fantasy, men av Tolkien har jag läst det mesta redan i unga år.
Nu när jag skrivit lite rollspelstexter så kan jag fascineras av ”diversiteten” av perspektiv och hårda vs mjuka sanningar. Exempel är den hårda regeltexten, kontra den mellanhårda histioriska händelsetidslinjen till vaga texter om hur somliga saker i ett samhälle kan te sig, tex hur en vardag kan se ut eller instick (tex med dagboksinlägg) med texter skrivna av en invånare i fiktionen.
Vidare, likt sista delen med invånarens inblick, så varierar både olika upphovsmakare till texten och vem texten vänder sig till i nästan alla rollspelsböcker. I extremen vänder sig (väl) reglerna mot oss som läser rollspelsboken medan en fiktiv krönika kanske vänder sig till ett fiktivt lands fiktiva framtida invånare. Denne kan då vidare skriva historien så som den vill förmedla den till de framtida fiktiva läsarna.
Helt ärligt kan jag ibland känna mig hämmad av det när jag skriver/skrivit något och behöver försöka följa processen bakåt i tid som gett upphov till texten jag fått ner på ”pappret”. Tänker också att jag borde lagt mer fokus på svenskan i gymnasiet!
Men, kortfattat undrar jag om detta är något som andra brukar tänka på eller känna sig hämmade av eller kanske bara inspirerar andra?
Ser ni texterna ni skriver/läser som hårda sanningar, eller finns den opålitliga berättaren i bakhuvudet?
Eller tänker ni inte alls på det och helt enkelt bara kör på?
Exempel är ur vilket perspektiv är texten skriven, till vem ”talar” texten, ”vem” skriver texten, men även saker som ”sanning” (i relation till opålitliga berättare) och även saker som ord och namn (med ex fokus på ”inomvärldslig” etymologi). Dock har jag inte läst så mycket fantasy, men av Tolkien har jag läst det mesta redan i unga år.
Nu när jag skrivit lite rollspelstexter så kan jag fascineras av ”diversiteten” av perspektiv och hårda vs mjuka sanningar. Exempel är den hårda regeltexten, kontra den mellanhårda histioriska händelsetidslinjen till vaga texter om hur somliga saker i ett samhälle kan te sig, tex hur en vardag kan se ut eller instick (tex med dagboksinlägg) med texter skrivna av en invånare i fiktionen.
Vidare, likt sista delen med invånarens inblick, så varierar både olika upphovsmakare till texten och vem texten vänder sig till i nästan alla rollspelsböcker. I extremen vänder sig (väl) reglerna mot oss som läser rollspelsboken medan en fiktiv krönika kanske vänder sig till ett fiktivt lands fiktiva framtida invånare. Denne kan då vidare skriva historien så som den vill förmedla den till de framtida fiktiva läsarna.
Helt ärligt kan jag ibland känna mig hämmad av det när jag skriver/skrivit något och behöver försöka följa processen bakåt i tid som gett upphov till texten jag fått ner på ”pappret”. Tänker också att jag borde lagt mer fokus på svenskan i gymnasiet!
Men, kortfattat undrar jag om detta är något som andra brukar tänka på eller känna sig hämmade av eller kanske bara inspirerar andra?
Ser ni texterna ni skriver/läser som hårda sanningar, eller finns den opålitliga berättaren i bakhuvudet?
Eller tänker ni inte alls på det och helt enkelt bara kör på?