WRNU:s filmklubb 2026 v25

Detta är WRNU's filmklubb för v25 2026 – #699 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Jag fick för mig att se Wicked, som något slags allmänbildning. Det verkar ju helt klart vara en musikal som har liksom kulturell relevans på nåt vis, uppskattas av många och sådär.

Och… jag gillar ju komponenterna. Jag gillar (en del) musikaler, jag gillar när man gör mer nyanserade porträtt av klassiska ondingar och jag gillar stories om uppror och sådär. Jag gillar dessutom berättelser om kvinnlig vänskap och filmer som har liksom en diversitet i sina karaktärer.

Det här är också en ofantligt snygg film. Designen på allting är väldigt genomtänkt även om namnen inte alltid är det ("Shiz" är ett supertöntigt namn på en skola), och effekterna känns överlag väldigt dugliga.

Filmen lyckas också med att få Galinda, den "ljusa" häxan, att verkligen vara en otroligt påfrestande antagonist. Hon är verkligen närmast en parodi på en självupptagen, blond "popular girl", på ett sätt som får blodet att koka. Jag spenderar också större delen av filmen med att önska att det går dåligt för henne… Vilket ju är väldigt effektivt berättat, liksom. Den enda svårigheten är väl att man senare i filmen förväntas ändra åsikt om henne, utan att hon egentligen ändrar karaktär…

Jag vet inte. Kanske hoppades jag på för mycket? Jag gillar nyanserade porträtt av klassiska skurkar och jag gillar musikaler med nummer som inte bara är känslomässiga utan också har lite clever wordplay och är lite roliga/smarta. Och det var väl vad jag hoppades på här.

Tyvärr är det här en YA-story med subtiliteten och nyansen hos en slägga. Jag menar, för tonåringar måste man ju vara extremt övertydlig om det ska funka, men för mig blev det här rätt mycket pannkaka. Världsbygget är platt och ointressant, storyn tråkig och förutsägbar. Inte en enda oväntad vändning såhär långt. Idel klichéer. Och inte en enda minnesvärd låt, inte en enda intressant ordvändning eller smart text.

Antagligen tillhör jag inte målgruppen, men jag tyckte helt enkelt att det här var rätt trist, och en lite bortkastad möjlighet.

Men jag ska nog fortfarande se del 2, tror jag.

BETYG: 3/5. Det var inte plågsamt att se den här filmen men jag kan tyvärr inte rekommendera den. Väldigt mycket "meh".

Såg den direktsänt på TV2.

Intressant dokumentär om bandet Lynyrd Skynyrd, en hel del bra musik, ska du rollspela i 70-talet (o då speciellt sydstats 70-talet eller i musiksvängen) så har den en del matnyttigt skulle jag säga.

På karankskalan är den väll en 4/5

Jag har sett det brasilianska kriminaldramat Guds stad (Cidade de Deus) från 2002. Den blev väldigt omtalad när den kom och fick mängder med priser, nomineringar och hyllningar i största allmänhet. Av någon anledning så blev det aldrig av att jag såg den när det begav sig. Men i helgen så fick jag chansen och tog den.

Filmen bygger på en bok av författaren Paulo Lins om dennes uppväxt i en av Rio de Janeiros kåkstäder. Filmens "nu" är på 1970-talet men den börjar redan på 1960-talet när huvudpersonerna är barn i stadens allra fattigaste delar. Vi ser hur fattigdom, våld, polistrakasserier och ren desperation driver dem in i den kriminalitet som ses som den enda utvägen. Vartefter åren går så blir brottsligheten bara grövre och grövre tills de är helt etablerade i Rios undre värld.

Filmen är explosivt filmad och tar till ett antal innovativa grepp där historien berättas med diverse återblickar där vi återvänder till olika händelser som vi då får se från flera olika synvinklar vilket bit för bit förändrar deras betydelser. Det är ett socialt kommenterande drama som även om det aldrig viker bort från att skildra våldet aldrig glider över till att bli en actionfilm, även om det hade varit lätt att göra.

Filmen är välskriven, spännande och oerhört snyggt filmad och jag rekommenderar den varmt till alla. Den får betyget 4,5/5.

Guds stad finns på SVT Play.