WRNU:s serieklubb 2026

Det här funkar som bokklubben, fast med serier.

Läs en serie. Skriv något om den här.

Vill man får man diskutera (eller varna för) seriealbum också.

Usagi Yojimbo - Stan Sakai​

Det första seriealbumet som gavs ut på svenska av Epix back in the day. 2002 kom det, och jag har läst det förr.

Albumet samlar de första historierna om Miyamoto Usagi, en ronin i shogunatets Japan. Han vandrar runt och råkar ut för olika äventyr, lite som en RP som vandrar från spelmöte till spelmöte mellan äventyren.

Någon gång blir det prisjakt med “kompisen” Gen, någon gång är det bara störande element som dyker upp när Usagi sitter och äter. Det kan vara lite vad som helst som hinns med på en tidning. Det dyker också upp ett och annat övernaturligt inslag. Albumets sista historia handlar om en kappa, tex.

Tecknarstil etc
Sakai kommer från en lite ovanligare del av serievärlden - han jobbade länge som textare på Groo åt Sergio Aragones. Jag tycker också det känns som om han tagit inspiration från just Aragones snarare än från diverse superhjältetecknare. Det är tjocka linjer, skarpt svartvitt, allt i lika skärpa utan “bakgrundsfokus”. Rörelselinjer är väldigt sällsynta jämfört med många andra serier, även om de förstås förekommer. Gott om ljudeffekter dock.

Sen är det ju det där med att alla är antropomorfa djur då. Jag tycker det är en riktigt bra genväg till massor med karaktärsbeskrivning. Att Gen är en noshörning säger så mycket direkt om hans bufflighet, stöddighet, etc. Eller det att de hunsade karaktärerna (ofta värdshusvärdar) är gnagare och därmed små och bytesdjur. Att just Usagi själv är en kanin går mot den stereotypen och gör att han står ut än mer mot alla bakgrundskaraktärer.

TLDR
Det finns nog inget bättre ställe att börja med Usagi Yojimbo på än början. Om du inte gillar konceptet efter dessa 112 sidor gillar du inte Usagi Yojimbo. Men det gör jag, och mycket.

Usagi Yojimbo: Bunraku och andra historier - Stan Sakai​

Det senaste med Usagi Yojimbo som kommit ut på svenska, men bara det näst senast utgivna albumet. Utgivet av Epix även denna gång.

Epix första albumsamling var de allra äldsta historierna från åttiotalet, men nu har vi hamnat i 2020 och däromkring.

Mer då?
Först, störst och i mitt tycke bäst är titelhistorien Bunraku som är lite längre än de tidigare historierna från åttiotalet. Här knallar Usagi-san in i en stad där det förekommer en japansk dockteater av typen bunraku. Dockorna är rätt stora, och kräver tre pers för att skötas. Men eftersom det här är Usagi Yojimbo är det naturligtvis något övernaturligt på gång, och dockorna visar sig förstås leva och stjäla chi från stadsborna.

Jag tycker defintivt att Usagi Yojimbo tjänar på det lite längre formatet.

Har det verkligen gått över 30 år?
Jupp. Och det märks. Tecknarstilen är fortfarande lätt att känna igen, men det är gott om tydliga förbättringar från första tidningens historia till nu. Det är mer dynamiska ansikten, mer flöde i rörelserna, mer små förbättringar som är lite svåra att sätta fingret på men som känns när man läser. Det vore rätt konstigt om inte Sakai blivit bättre på sitt hantverk om han jobbat konstant med det sedan åttiotalet - den ende jag vet som blivit aktivt sämre är farbror Miller. Och Sakai är verkligen ingen Miller.

Trots att det gått trettio år tycker jag heller inte att det krävs så mycket för att komma in i det hela. Jag tror på fullt allvar att du kan plocka upp den här samlingen utan att veta mer än du får av bokomslaget kring konceptet och köra. Trots över trettio års kontinuitet lyckas Sakai med det som typ inga moderna superhjälteserier lyckas med - att balansera kontinuitet med att välkomna nybörjare.

TLDR
Gillar du Usagi Yojimbo är det definitivt läge att ta en titt på det här. Rekommenderas.

Usagi Yojimbo: Drakvrålskonspirationen - Stan Sakai​

Till skillnad från övrig Usagi Yojimbo på svenska är det här albumet utgivet av Retrobokklubben (RBK) och inte Epix. Jag såg också en hel hög forumiter och svenska rollspelsproffs i listan över kickstarterbackare. Alltid kul när man ser namn man känner igen på andra platser också.

Långform? Långform.
Som sagt - Usagi Yojimbo tjänar på det längre formatet. Här får vi först en skvätt nya historier från Usagi Yojimbos äldsta tid, som om jag förstår det rätt inte släppts på svenska förr. Albumet avslutas med just Drakvrålskonspirationen som i ursprungligt skick täckte sju tidningar. Vi får återse flera gamla favoritkaraktärer - noshörningen Gen, den blinde grisen Zato-Ino, nekoninjorna, och många fler - alla med anknytning till ett planerat uppror mot shogun. Allt kretsar kring ett hemligt förråd av musköter som ger ett enormt övertag på vilket slagfält som helst.

På vägen dit får vi lite olika historier, alltifrån hur Usagi räddar en tokagé från en uppretad folkmassa till mer livvaktsjobb åt Gen som ska transportera en snordyr tekopp.

Men översättning och sånt dårå?
Ja, de två tidigare albumen från Epix är genuint bättre i sin översättning. Men bitvis är det personliga grinigheter från min sida.

Epixs översättningar försvenskade även alla ljudeffekter (eller i alla fall nästan alla) och det berättar RBK redan i förordet att de valt att låta bli eftersom de ser det som en del av själva bilden. Jag köper det som filosofi, men jag har svårt för det som utförande. För det är många ställen där jag ser att det kunde gjorts lätt, utan att skapa ingrepp i bilden och ge en betydligt mer konsekvent språkbild. Nu känns det mest som om det är översatt till svengelska istället för svenska, om det förstås.

Det andra är att ett ständigt aber i min värld - att översättare använder det engelska ordet lord i svensk text helt okommenterat. Det här gjorde Epix också, men här är det så många fler gånger att jag genuint hade velat se en snyggare lösning. Undvik ordet om det går, eller ännu hellre lägg in japanska suffix som i manga. Eller ersätt lord med furste. Furst Hijiki låter fyrtioelva gånger bättre i mina öron än lord Hijiki i en svensk språkdräkt, även om det inte är riktigt rätt representation av den japanska feodaltitulaturen det heller. Jag kan dock gå med på det här pga etablerad praxis även om jag ogillar det. Ogillar det mycket till och med.

Men jag har svårare med slarvfelen i översättningen. Alltså rena missar som torn istället för törn, och liknande. Epix översättningar var betydligt mer noggranna. För här känner jag att RBK hade betydligt fler även om jag inte räknade dem. Jag slogs inte av en enda när jag läste Epix, men RBK hade minst ett tiotal som jag såg och störde mig på.

Tråkigt att peta på sånt här, men det är tyvärr det som skiljer RBK från Epix vad jag kan se.

TLDR
Men står du ut med mitt gnäll och det jag blir grinig för är själva innehållet lika magnifikt som tidigare album. Usagi Yojimbo är alltid läsvärd.

Några dårar har alltså analyserat över 700 skallskador i Asterix. På arbetstid.

Jag vill ha ett sånt jobb.

Asterix i Lusitanien - Fabcaro och Didier Conrad​

Jodåsernisåatte… Det kommer fler Asterixalbum. Trots att båda upphovspersonerna trillade av pinn för ett bra tag sedan. Men nya tag tas av nya tecknare, och vi rullar på i klassiska gallo-romerska hjulspår.

Den här gången bär resan av till Lustanien, dvs Portugal.

Vad händer här då?
Asterix och Obelix reser till Lusitanien för att rädda en person ur finkan och rentvå hans rykte. På vägen upptäcker de en konspiration hos guvernören, en lismande lokak jasägande karriärist och ränner runt både på landsbygden och i storstaden Lissabon Olissipo.

Som vanligt är det mest en ursäkt för att få driva med franska fördomar om portugiser, skratta åt deras knasiga matvanor och kynne, dra ordvitsar i allas namn, och allmänt ha skoj.

Och roligt blir det. Jag fnissar ofta, skrattade någon gång, och hade så gott som alltid ett leende på läpparna. Hade jag själv haft koll på franska föreställningar om Portugal hade jag nog haft roligare ändå. Vid ett tillfälle ska våra hjältar klä ut sig till portugiser, till exempel, och får då rådet “se glad och sorgsen ut på samma gång”. Jag fnissade, men hade säkerligen skrattat om jag haft med mig mer i bagaget. Ni förstår nog vad jag menar. En hel del skämt funkar bra ändå, bland annat måste de skapa inlogg och lösenord när de ska gå in i en offentlig byggnad. Alla som någon gång har behövt skapa inlogg på valfri modern hemsida kan ana vad som hände sen.

Men är det bättre nu än förr?
Jag tycker vi ska sluta dalta med våra barndomsminnen. Klassiker är ofta klassiker för att de är bra, men minst lika ofta för att de är nostalgi. Många av de gamla Asterix-albumen är inte alls så bra som du minns. En hel del är till och med genuint kassa, eller innehåller åtminstone rejält usla detaljer. Det märks att de är skapade av två gubbar på sextiotalet, med allt det sämsta i fransk kvinnosyn och människo-dito. Å andra sidan är många också riktigt sabla bra. Så slutsatsen är liksom att det är så mycket mer ojämnt än vad folk tror.

Jag håller Fabcaros fortsättning riktigt högt vad gäller manus. Conrad tecknar nästan som en exakt kopia av Uderzo. Jag vet inte om jag tagit det i ett blindtest. Jag tror dock att jag tycker både humorn och manus i allmänhet är snäppet skarpare i det tidigare albumet Den vita Irisen, men det här är helt klart lattjo det med. Inte bäst, men långt över det sämsta som kommit från orginalskaparna med.

TLDR
Gillar du Asterix? Vill du ha mer? Varsågod och läs.

The Secret to superhuman strength - Alison Bechdel​

Det här är den näst senaste serieboken från Bechdel, kom 2021. Även denna gång är det dags för klassiskt självrannsakande självbiografi, den här gången tolkad genom Bechdels förhållande till träning, sport och den fysiska kroppen.

Vi börjar där vi lämnade Bechdel
Här är vi mer ute i diskussionsvärlden än tidigare böcker av Bechdel. De två tidigare (i]Fun Home[/i] och Are you my mother?) handlar i första hand om hennes föräldrar och hennes relation till dem. Där är det skildring av livsöden, medan det här är mer essäformat och ibland direkt tilltal ut till läsaren.

Genom allt får vi se henne bli medelålders, och det är något av en femtioårskris som sätter igång hela arbetet med boken. Kroppens åldrande kontra all tid hon lagt på att röra sig. Ovanpå det all fascination för nya träningstrender med utrustning att köpa, dieter att testa och så vidare.

Bechdel reflekterar över sitt livs många faser på området, med alltifrån klättring till karate, cykling till gymkort. Samtidigt arbetar hon med träningens utveckling över tid - hur folk motionerade på viktoriansk tid, bland annat. Ofta genom några kändisar, författare och/eller poeter. Extra kul med just historier om bergsvandringar och kvinnliga kläder. Inte det mest praktiska att folk på Jane Austen-tiden knallade runt med raska steg med alla möjliga kjolar och underbyxor och grejer.

Parallellt med detta får vi mer från Bechdels eget liv. Förhållanden, framgångar som serietecknare, flyttar och så vidare. Alltihop vävs ihop på det där sättet du säkert känner igen från hennes tidigare verk eller från andra självbiografier som egentligen handlar om något annat *host* Mats Jonsson *host*.

Tecknare? Författare?
Jag har väl aldrig tänkt på Bechdel som en av de bästa serieskaparna i världen för hennes bilder och kunskaper som tecknare direkt. Jag är alltid mer intresserad av bra manus än av bra bilder, och kan läsa i princip något hur fult som helst om historien är bra. Därför har jag alltid tyckt om Bechdel långt mer för hennes språk och resonemang än för hennes bildliga sinne.

Men här arbetar hon med bild på ett sätt som jag inte sett förr. Eller i alla fall varken reagerat eller reflektat på förr. Ibland växlar hon till vattenfärg och akvarell som material istället för serietecknartusch, och tjosan vad det blir bra. Särskilt en ruta i en sekvens om skidlöpning bara spritter av skarp skare och vackert motljus. Sättet Bechdel jobbar med vityta här är frakkin’ fenomenalt.

TLDR
Mer av Alison Bechdel. Mer intellektuellt och analyserande än personligt, men mer personligt än mycket annat i genren. Rekommenderas varmt.

Fitting Indian - Jyoti Chand och Tara Anand​

Ungdomsseriebok om att göra sig fri från förväntningar, om kulturkrock och om att hitta sig själv. Allt filtrerat genom den indisk-amerikanska kulturen och konsten att öppna sig om mental hälsa.

Handling
Nitasha är gymnasist, och har problem med sin strikta familj. Striktast av dem alla är den elaka farmodern, men även pappa och mamma kan vara illa nog. Oftast är de rätt okej dock, även om det är uppenbart att de föredrar Nitashas perfekte storebror som pluggar till läkare, har förlovat sig med en advokatstudent och så vidare. Definitionen av en svärmorsdröm, även om han har en genuint bra relation till sin lillasyster.

Men Nitasha är i den ålder när man börjar testa alkohol, ljuga för föräldrar för att gå på fest, och hitta kärleken. Det går inte för sig i den strikta familjehierarkin, där det räcker att färga håret för att skapa skandal.

Så när en video på en full och festande Nitasha sprids över hela skolan tar det hus i helvete i hennes hem. Hon blir socialt isolerad, pappa vägrar prata med henne, och det blir så mörkt det kan bli. Tack och lov går det bra, och hon kommer tillbaka med det genuina målet i livet att bryta tabun kring den här delen av hederskulturen - tystnaden kring motgångar och att må dåligt. Det slutar på ett sätt jag inser jag borde förutsett, men som inte klickade förrän det hände. Bra skit.

Tecknarstil
Rakt, snyggt, skolat i en väldigt realistisk stil. Det är verkligen tonåringar det handlar om och den närapå dokumentära stilen passar jättebra. Färgskalan är väl avvägd i för det mesta naturliga, dova toner som hela tiden förstärker känslan av realism. Bakgrunder försvinner ibland för att ge emfas till det som faktiskt händer, men läsaren tappar aldrig koll på var man är.

Det är också en bra grej att folk faktiskt slipper vara sockersöta och perfekt snygga, sådär som det är i många superhjälteserier och andra tonårsserier. Här är det visserligen gott om potentiella modeller, men de är verkligen långt från normen. Folk ser heller inte groteska ut, utan är för det mesta designade som vanligt folk. Särskilt de lite äldre - föräldrarnas generation och så - ser verkligen ut som människor, inte som ideal. Jag gillar’t.

TLDR
Ett givet inköp till ungdomshyllan för landets bibliotekarier. Hoppas den kommer på svenska.

Khan said:

Conrad tecknar nästan som en exakt kopia av Uderzo. Jag vet inte om jag tagit det i ett blindtest.

Click to expand...

Titta på Obelix byxor. När Uderzo tecknar ser man så gott som alltid sex ränder. När Conrad tecknar ser man oftast bara fem.

(Undantag kan förekomma, men det är en bra tumregel.)

Jag läste hela Usagi Yojimbo förra året. Det är verkligen sjukt konsistent, och det bästa man kan läsa som prep för en DoD Samurai-kampanj.

Bad Dreams in the Night: Horror Stories by Adam Ellis



Det här är en samling med 11 korta (mellan 10 och 30 sidor långa) skräckserier, var och en med ett kort efterord. Tecknaren och författaren Adam Ellis har mestadels publicerat sig online och flera av hans serier och skämtteckningar har blivit virala; även om man inte hört namnet känner man troligen igen teckningsstilen.

Ellis nämner i sina kommentarer att serierna först och främst är inspirerade av de amerikanska samlingar med spökhistorier för barn han själv växte upp med, t ex Scary Stories to Tell in the Dark och In a Dark, Dark Room (båda av Alvin Schwartz). Själv tyckte jag mest att de, på gott och ont, kändes som creepypastor i serieformat. De är vackert och elegant tecknade, ofta stämningsfullt men sparsmakat berättade, och som bäst effektfullt kusliga. Det blir dock sällan riktigt otäckt.

Mina favoriter är nog ’Milk Door’, där huvudpersonen upptäcker att någon stoppar in benknotor genom en gammal mjölklucka i hennes nya hus, och den avslutande ’Viola Bloom’ som på ett effektfullt sätt använder en spökhistoria som hämtad ur barnfolklore á la Svarta Madam som metafor för stalking och trakasserier. Jag gillade också ett par av de lågmäldare och mindre direkt skräckbetonade historierna som ’Bus Stop’ om en mystisk affär som dyker upp vid en ödslig skolbusshållplats och den drömliknande ’Little House in the Sea’.

Det mest disturbing i hela boken är faktiskt ingen av serierna utan efterordet till ’Milk Door’, som om man ska läsa det bokstavligt deklarerar att serien är skriven som hämndporr:

”A couple of years ago, one of my best friends, Jen, moved away from New York to Los Angeles. This pissed me off, so I decided to draw a comic where she dies. /…/ Jen is unfortunately still alive in real life, and I hope she’s miserable every day for what she did to me.

Click to expand...

Jag utgår från att det är ett skämt, men det fick mig ändå att hicka lite. Vilket jag antar var poängen.

På det hela taget gillade jag boken. Serierna var ojämna men ingen av dem var dålig. Vill man ha något mer genuint otäckt skulle jag dock snarare rekommendera t ex Through the Woods av Emily Carroll.

Jag har läst om Kieron Gillens (och Jamie McKelvies) Phonogram (2006). Det är en serie om popmusiksmagiker (som inte gör så värst mycket utom att hamna i trassel). Det finns en möjligt rollspelskoppling i att de vore utmärkta Cult of Ecstacy-magiker för Mage: The Ascension.

Volym 1, Rue Britannia, är Kieron Gillens debut i egen serie, och det märks. Vi får följa phonomancern David Kohl när han försöker stoppa en musikkult från att nekromantiskt återställa Britpoppens gudinna. Men vad det egentligen uppenbart handlar om är att Kieron Gillen (född 1975) försöker hantera sin trettioårskris. David Kohl är hans alter ego i serien, och behöver hantera att han a) är litet (mycket!) av ett pretentiöst arsel, och b) inte kan få lika unga tjejer längre. Serien i sig är också otroligt pretto, och verkar utgå från att du, precis som författaren, tycker att brittisk nittiotalspopp är jätteviktigt. Om du inte tycker det, är serien nog mest av historiskt intresse för att se hur en senare förstklassig författare (den bäste engelskspråkige serieförfattare vi har, i mitt tycke) tar sina första steg (eller möjligen om man vill ha en light-version av Grant Morrison). Det är också rätt uppenbart att Gillen/McKelvies genombrott, The Wicked + The Divine, lånar oerhört mycket från Phonogram (inklusive hur pretentiösa alla karaktärerna är).

Jag är egentligen emot att folk hanterar sina personliga problem i konstformen - jämför med hur Sex Criminals gick från att vara en kul serie till att bara handla om Chip Zdarskys depression - men det här är i alla fall gjort med litet självmedvetande. Eller snarare, bra för dem om det funkar, men det brukar sällan bli bra kulturprodukter.



Volym 2, The Singles Club, är med bred marginal den bästa volymen. Vi får följa sju olika personer (däribland David Kohl, de flesta av dem phonomancers) en kväll på en klubb. Varje nummer berättas ur perspektivet från en av dem, medan de interagerar med andra och är huvudpersonen i sin egen berättelse, samtidigt som den bredare handlingen knyts ihop. Det här är skickligt skrivet, intresserat av sina karaktärer, och mycket mindre pretto.

Volym 3, The Immaterial Girl, är Gillens återkomst till settingen 2026. Huvudpersonen här är Emily Aster, som varit en bitchig sidokaraktär i de te tidigare (hon fick ett nummer i The Singles Club också). Vi visste sedan tidigare att hon fick sin magi och sin karaktär genom att sälja den halva av sin personlighet hon ändå inte gillade. Kanske inte helt oväntat har det konsekvenser.

Inte lika bra som The Singles Club.

Jag tittar litet i Give Me Liberty igen, och det är fasen helt knäppt hur Frank Miller kan ha en så utmärkt insikt i fascismens estetik och mekanismer där (som den sammanblandning av militär och sexualitet som Umberto Eco tar upp, och besattheten med hälsa och hygien), bara för att fullständigt glömma bort det när han blir en auktoritär gubbe.

Det illustreras väl av hur Martha Washington själv går från att vara en utsatt men mycket kompetent person i det första albumet, till en komplett Überfrau utan minsta koppling till hur människor fungerar i de senare.

Jag har läst de tre stora X-Men serierna + Wolverine (Laura versionen) + NYX och Sentinels upp till och med belägringen av Greymalkin fängelset.

Är sensmoralen att du ska döda folk i din politiska frihetskamp? För om teamet med Juggernaut, Magick och Kid Omega på det bara hade dödat nazisterna som driver ett tortyr och dödsläger hade problemen varit över. På samma sätt som Krakoa inte hade fallit om de bara dödade Orchis?

Jag hatar den här eran? Vissa bitar är kul. Jag gillar Magick och Juggernaut. Jag gillar de nya ungarna i Rogues X-Men team. Men överlag? Det är super deprimerande. Det är ”back to basics” på ett sätt som bara inte funkar och en massa karaktärsutveckling är tillbaks till innan Krakoa. Är det Kitty igen? Verkligen? Ffs! Och Laura! Är du 16 igen? Buuuuu! Det här är att backa karaktären till innan 2015.

God45 said:

Jag hatar den här eran? Vissa bitar är kul. Jag gillar Magick och Juggernaut. Jag gillar de nya ungarna i Rogues X-Men team. Men överlag? Det är super deprimerande. Det är ”back to basics” på ett sätt som bara inte funkar och en massa karaktärsutveckling är tillbaks till innan Krakoa. Är det Kitty igen? Verkligen? Ffs! Och Laura! Är du 16 igen? Buuuuu! Det här är att backa karaktären till innan 2015.

Click to expand...

Jag utgår från att de fått order uppifrån att bli mer normala och vara i position att anpassa sig när filmerna kommer.

Litet som att vi vet att perioden just pre-Krakoa (som var bland det sämsta någonsin - MacKay är i alla fall en bra författare) uttryckligen hade som jobb att trampa vatten ett tag.