Det känns så jävla skönt att dö

Att dö för något som betyder något. Att konfrontera vapenmannen så att 20 andra kan fly, att fortsätta flyga över BINGO fuel, att bara bestämma sig att hålla en linje för nationen, för Gud, för kärleken... Det är så väldigt vackert. I rollspel kan man göra det väldigt fint och värdigt. Att bara slå dåligt 10 rull på rad och bli nedhuggen av en liten gubbe bakifrån, dock är inte så kul, men skulle inte den chansen finnas så skulle det vara att någon läser en roman.

Bandobras_Took said:

Nej, detta är motgiftet. När du väl tagit det finns det ingen återvändo. Då är du immun mot all propaganda och all trams som vår toxiska kultur pockar på dig. Nersidan är att du är fortfarande människa, och det har aldrig varit lätt.

Click to expand...

Verkligheten som vi uppfattar den är en illusion, en kuliss. Dess syfte är att hålla oss fångna och förslavade. Men lögnen har börjat krackelera och slöjorna dras så sakta bort för dem har modet och förmågan att se bortom det normala, det bekväma, det invanda. De som sakta börjar vakna ur mardrömmen.

Döden är bara början.

//EvilSpook

M0n3y5h0t said:

Att dö för något som betyder något. Att konfrontera vapenmannen så att 20 andra kan fly, att fortsätta flyga över BINGO fuel, att bara bestämma sig att hålla en linje för nationen, för Gud, för kärleken... Det är så väldigt vackert. I rollspel kan man göra det väldigt fint och värdigt. Att bara slå dåligt 10 rull på rad och bli nedhuggen av en liten gubbe bakifrån, dock är inte så kul, men skulle inte den chansen finnas så skulle det vara att någon läser en roman.

Click to expand...

Haft några sådana tillfällen när spelaren bestämmer sig för att detta vore ett bra slut för min rollperson så går och gör det.

Och sen överlever det lilla j-velskapet och kommer tillbaka!!!!

Så tyvärr har nog de flesta dödsfall varit av typen något mesigt tärningsslag. Hade en favvo karaktär som spelat några år som dog av ett misslyckat simma slag...

verlandes. said:

Minns en gång när jag var kanske 9-10 och satt i farmors kök medan hon lagade mat och hur hon efter att ha stängt av köksfläkten och dess surrande ljud sa "jag tror att dö är som att stänga av köksfläkten, allt blir stilla och tyst". Lite fint, tycker jag!

Click to expand...

Låter helt underbart.

w176 said:

Man borde desugna fler rollspel när hela poängen är att konfrontera döden och dö.

Liksom allt från ålderdomshems boenden som på snörpliga sett försöker barmhärtighets mörda varandra.

Till att spela ut sista året innan en komet träffar jorden

Click to expand...

Oj vilket tragikomiskt spel det skulle bli. Sorgligt och på nått sätt vackert samtidigt. Bra idé! Make it so!

God45 said:

Vore det inte härligt om att när något går fel… Så dog man? Full utplåning. Ingen höftoperation och månader av smärta. Ingen förlust av förmåga. […] Fuck it, döda min karaktär. Jag tänker inte bli tillfångatagen och jag vill inte få ett dåligt knä eller något. Det låter som att det suger. Så skjut mig i huvudet eller flytta på dig.

Click to expand...

Jag tyckte ju personligen att tråden om konsekvenser som inte är döden överlag kändes som alldeles för mycket tortyrporr (den som skrev just det fick en av mig), och minst hälften av allt som skrevs i den hade inte funkat alls för mig. Jag är absolut inte intresserad av att få alla delar av mitt rollformulär attackerade, t.ex.; det är alltid vissa av rollpersonens kvaliteter som är helt essentiella, och om dessa förstörs så känner jag precis som du skriver här – fuck it, skjut mig i huvudet, jag kan lika gärna börja om.

Men jag tycker att det är ett stort misslyckande om det är så det slutar. Det bästa är inte att ha en rollperson som är helt pristine och perfekt och som aldrig upplevt smärta, nederlag, eller nånting. Men temporära bekymmer, som man tar sig igenom, som blir bra anekdoter och minnen, det är schysst. Då kan man ha coola ärr som man kan skryta om att man fick när man brottades mot fyrtioåtta lejon, eller ett svärd som man smitt ihop igen efter att det gick i bitar, eller vad det nu är. Eller en historia att berätta om hur man rymde från dödsmördarfängelsehålan man blev inspärrad i efter att man blev tillfångatagen.

Den bästa rollpersonen skall vara som skinnjackan man köpte för halva livet sen och fortfarande bär – skavankerna är en feature, inte en bugg. Det funkar ju inte om jackfan blev slängd i en flishugg, förstås.


Den är finare nu än när den var ny.

Jag har haft väldigt roligt åt de dödliga eskapaderna i Fellowship of the Bling*, men jag har inte riktigt upplevt det själv? Möjligen den gången vi spelade nån ultradödlig dunge med just God45 som SL. Annars har jag sällan haft RP som dött. Har varit nån som dött i OSR och det har varit frustrerande, då var det roligare med RPn i samma kampanj som blev gravt halt och pensionerade sig som värdshusvärd. Har även haft RP som dött i Kult-oneshots på 90-talet, där det var helt rälsat och en del av SLs intressanta story (han försökte, jag ger honom det).

Däremot har jag haft skitkul med att SLa strider i 5e-2014 där RP har massa bra gear (magiska prylar eller helt enkelt rymdopera-gevär) och slåss mot nåt helt galet elakt monster, där båda sidors damage output är långt bortom vad som anses rimligt för leveln, och RPna trots allt vunnit, även om jag inte hållt igen.

Så jag tänker lite att faran har varit en bra krydda, dvs att jag som SL sätter upp t.ex. strider som ger riktiga risker för RP-död. Däremot har själva döendet i princip aldrig lyft spelet. Möjligen i egenskapen att det är roligare de gånger man inte dör, som Ento var inne på nån gång när vi spelade Mouse Guard.

* https://forum.rpg.net/index.php?thr...-in-randomly-generated-dungeons.676099/page-8

Därför är husregeln om att figuren bara dör om spelaren vill det, så bra!

olaberg said:

Därför är husregeln om att figuren bara dör om spelaren vill det, så bra!

Click to expand...

Nej, den är värst. Värsta husregeln. Det finns spel där det är en grej i reglerna och det kan göras bra. Men när folk försöker spika fast den här biten speldesign på D&D eller Call of Cthullu suger det.

God45 said:

Nej, den är värst. Värsta husregeln. Det finns spel där det är en grej i reglerna och det kan göras bra. Men när folk försöker spika fast den här biten speldesign på D&D eller Call of Cthullu suger det.

Click to expand...

Håller nog med, spel där död är en verklig faktor har ofta byggts runt det faktumet - det går inte att plocka bort utan att också påverka andra dynamiker i spelet.

God45 said:

Nej, den är värst. Värsta husregeln. Det finns spel där det är en grej i reglerna och det kan göras bra. Men när folk försöker spika fast den här biten speldesign på D&D eller Call of Cthullu suger det.

Click to expand...

Jag fattar med call of cthullu, men i dnd kan det funka bra.

Jag säger inte att man måste men att det funkar.

Tänker på 80-talets dragonlance där man arbetade med obscure death conceptet, det funkade väldigt bra för oss.

Bombu said:

Jag fattar med call of cthullu, men i dnd kan det funka bra.

Jag säger inte att man måste men att det funkar.

Tänker på 80-talets dragonlance där man arbetade med obscure death conceptet, det funkade väldigt bra för oss.

Click to expand...

Jag trodde inte på det i D&D först. Men så provade vi det, och det funkade bra. På så sätt blir det naturligt en kampanj som spelarna vill ha.

Om de är hyfsat överens, förstås. Men om de inte är det, så blir det så mycket annat som blir dåligt.

Men det har nog också lite med hur jag (och många i min generation) ser på D&D: en legolåda av fragment varmed man tillsammans bygger sitt spel.

D&D är för mig i sig varken centrerat runt frekvent figurdödande, eller episka hjältekampanjer med långlivade karaktärer.

D&D är vad vi gör det till, just nu.