Äventyret Blod & Silver : DoD Trudvang (Vastermark)

Hej och välkommen!
Mitt namn är Fernando och jag har spelat Drakar och demoner sen -98, började med Chronopia och övergick till Trudvang 2006. Har spelat en drös med olika rollspel genom åren men alltid haft mitt Trudvang som min go-to. Jag och min spelgrupp har spelat ihop sen vi var kids och idag är vi närmare 40 år. De senaste 10 åren har vi utvecklat ett alternativt regelverk till Trudvang, något jag kommer prata mer om senare. Nu till äventyret!

Det senaste åren har jag skrivit på ett äventyr som utspelar sig i Vastermark och närmare bestämt Silvtrunder, platsen där riddarhusen föddes.

Setting:
Silvtrunder, ett frostbitet och kargt område i Västermark, styrs av riddarhusens intriger och den mäktiga Nidendomskyrkan. En lång vinter har lett till missväxt, svält och sjukdom som sprider kaos i riket. Mitt i denna desperation börjar maktspel mellan riddarhusen att blossa upp, och kyrkan kämpar för att behålla sitt grepp om folket.

Bakgrund:
Rollpersonerna är på genomresa till en liten by i utkanten av Silvtrunder, där de planerar att vila inför sin färd till huvudstaden. Deras mål är att bevaka det kommande Orderrådet, ett möte mellan riddarhusens järnfurstar där Silverkonungen ska konsolidera sin makt och viktiga beslut om riket ska fattas.

I byn, som mest består av några få häst och fårgårdar, finns en liten kyrka där den åldrade abboten Tharneus Hadrin har sin hemvist. Abbot Tharneus, en skarp iakttagare av riddarhusens maktspel och en man med ett starkt intellekt, delar med sig av värdefulla insikter om det politiska läget i huvudstaden och spekulerar kring vilka allianser som kan forma sig inför rådet.

Men innan rollpersonerna hinner lämna byn för att fortsätta sin resa, inträffar ett fasansfullt mord. Abbot Tharneus hittas död på kyrkans innergård, brutalt mördad under omständigheter som är både bestialiska och fyllda av symbolik. Mordet väcker misstankar om att något större och farligare är i rörelse i Silvtrunder.

Rollpersonerna i min grupp består av följande
Armund : Helig krigare - Demonbroder (människa)
Weorod Grae : Notarier från riddarhuset Gavlond (människa)
Orn Järnbinda : Olam smed från riddarhus Nibhel (människa)
Garm Dystermyr : Dvärgisk smed och handelsman bannlyst från Thrillheim (Dvärg) (kommer in lite senare i berättelsen)
Eske Bortbyting : Jägare och Stigfinare från Thoorkaal (Människa) (kommer in senare i berättelsen)

Introduktion till Blod & Silver
Silvtrunder låg fruset och mörkt, som om hela landet höll andan. Från Jarngand i norr rullade vinden ner över höglandet, isande och skoningslös, en hand som piskade över både jord och folk. Den tog sig genom sprickorna i timmerväggarna, släckte eldar i härdar och skar genom ben som knivar. Marken var hård och karg; det lilla av snön som fanns kvar sedan vintern låg inte som en vacker slöja utan som en boja över åkrarna, och de få gårdar som ännu hölls vid liv såg mer ut som fästen mot mörkret än hem. Här var tro inte en tröst, utan ett krav. Prästerna manade till bön, men deras röster var tunna i stormens dån. Ridderlighet hade blivit ett ord som vägde lätt, för här var alla eders prövning enkel: svälten, kylan och det ständiga hotet från både grannar och främlingar. Silver blänkte hårdare än hoppet. Och varje man visste: den som svek sin tro eller sitt folk kunde betala med både själ och blod.

Det var i detta landskap tre män färdades. På en stockfärja över Kuningsflute satt de, sammanförda av olika syften men bundna till samma väg. Armund, demonbrodern, bar med sig skrifter och pergament, insamlade på en resa genom Viranne. Ord och tecken som kanske kunde kasta ljus över den sjukdom som sprider sig genom Silvtrunder som eld genom torrt hö. Hans ansikte var hårt, men blicken bar något djupare, en visshet om att mörkret inte bara fanns utanför, utan också inom människan. Vid hans sida satt notarien Weorod, kallad till handlingens värld genom handelns och lagens band. Hans arbete hade varit av en annan art, att säkra avtal och silver från Kalkrise, att hålla konungens vilja levande genom bläck snarare än svärd. Men även hans händer darrade lätt, inte av köld utan av vissheten att varje ord i ett kontrakt kunde väga tyngre än stål.

Den tredje, Orn, hade redan färdats före dem. Han väntade i byn, en man som sålt sin styrka till Dunnbad och utfört ett arbete som snart skulle nå sitt slut. Han hade väntat länge, i den frusna stillhet som byar i dessa trakter alltid bar med sig, där varje kväll kändes som den sista. När färjan lade till mot stranden var himlen blodröd i väster, och snön gnistrade som krossat glas under de sista solstrålarna. Männen visste att de hade en halvdagsmarsch kvar till byn, där en härd och ett härbärge väntade. Men vinden tjöt genom de knotiga träden, och varje steg genom snön kändes som en föraning, som om något redan väntade på dem. I fjärran, högt på Graneudden, reste sig Granbojaes. Dess kyrka, mer borg än helgedom, höjde sina fyra torn som svarta spjut mot skyn. Människorna därinne kunde tala om ljus, om helighet, om styrka men varje själ som levde i Silvtrunder visste, i detta land kunde varken tro eller sten skydda mot det som redan rörde sig i mörkret. Och medan vinden från Fjal piskade deras ansikten, började sagan om Blod & Silver.

Spelkväll #1

Eftermiddagen låg tung över Kuningsflute. Himlen var blygrå, och de frusna vidderna bar en kyla som trängde in i lungorna som osynliga nålar. Färjan stönade till när den slog i land. De två männen steg av. Armund, med sin beslutsamhet synlig i varje steg, Weorod, vars blick sökte världen genom sin egen börds lins från droskan som burit honom hit.

Armund drog kylan ur sina lungor och såg ut över de spridda gårdarna som klamrade sig fast vid den frusna jorden. ”Om det inte vore för röken ur skorstenarna,” sade han kort, ”skulle man inte se skillnad på dessa gårdar i norr, allt här är samma gråa öde.” Weorod drog pälsen tätare kring halsen och log snett. ”Grått, ja… men i det grå ryms också silver.”

De fann sin väg till frigasturen, värdshuset där de skulle stanna för natten. Byggnaden låg vid brunnen som en trött gammal väktare, tre våningar av sten och trä, med ett stall för de resande. Doften av torv och stekt kött mötte dem när de klev in, och värmen var som ett slag i ansiktet efter den bistraste dagen. Där mötte de Orn, smeden som redan vistats i byn en tid, och vars mynt aldrig vilade länge i fickan. Han anslöt sig till sällskapet, som om det var förutbestämt.

Morgonen efter vad det Weorod som väcktes först. Ett mummel, dämpade röster som bar på den där spröda tonen av fruktan som bara uppstår när något outsägligt skett. Han drog på sig sin rock och steg ut i gryningens kalla ljus. Byborna stod samlade vid ekkyrkan, en liten helgedom i sten, omgiven av gårdar där får och hästar betade det karga betet. Brunnen av fint stensmide stod mitt på gårdsplanen, men ingen hämtade vatten. Allas blickar drogs mot kyrkans port, som stod halvöppen.

Snart anslöt Armund och Orn. De tre männen utbytte inga ord de visste. Stegen ekade när de klev in i kyrkan. Ljuset från morgonen bröt sig in i tunna strålar genom de smala fönstren. Luften var stilla, men bar en metallisk doft, tung och rostig, som av gammalt blod. Och där, framför silveraltaret, satt Abboten Tharneus Hadrin på knä. Som om han bett för sin själ i de sista ögonblicken. Men hans kropp var groteskt stympad. Käken var knäckt, och flera tänder låg utspridda på den frostbitna stenläggningen. Hans mun var fylld till bristningsgränsen av sotade silvermynt, pressade så hårt att han kvävts. Tungan var svullen och missfärgad, och några mynt bar märken av hans tänder, som om han desperat försökt bita sig fri.

Runt hans hals låg en grovt huggen silverkedja, som en hädelse, en vanställd parodi på en helig relik. På bröstet var en symbol inristad i köttet, en cirkel omgiven av flammor eller skuggor. Sotet som fyllt linjerna tydde på att den bränts in med glödande järn. Hans händer, som brukat hålla skrifterna i bön, var korslagda över bröstet men brutna i en onaturlig vinkel. Vid hans fötter låg ett pergament, fäst med ett sigill av svart vax. Weorod tog upp det, fingrarna kalla, och läste de få orden skrivna i blod: ”Silvret är tungt för den som sviker.”

Orn stod stelnad, blicken fäst vid mynten som blänkte i den grå strimman av ljus. Hans inre skakade, myntet som alltid varit hans tröst kändes nu som en förbannelse i fickan. Han kände hur något i honom själv blottades, en skuld som inte ens var hans. Armund gick fram, böjde knä vid kroppen. Han bad, men hans ord ekade tomma. När han såg upp mot takets bjälkar kände han hur blodet frös till is i hans ådror. Där var märket, en cirkel, bränd in i träet, en skugga av samma symbol som skändade Abbotens bröst. Han visste, en demon hade rört vid denna plats.

Bakom altaret fann Weorod en kista. Inuti låg Abbotens anteckningar, täckta av notiser om sjukdomen, namn och platser som bara förstärkte hans oro. Han lade tyst ner skrifterna i sin mantel. Dessa ord, visste han, var farliga men också värdefulla. När de tre trädde ut igen väntade byborna. De såg förtvivlan i deras ögon, såg hur de väntade på dom. Armund talade: ”Kyrkan är oren. Ingen får träda in förrän den helgats på nytt. Portarna skall förbli stängda.” Byborna nickade, darrande.

Och någonstans, långt där borta, log Marcion Rovriddaren. Hans sigill – det svarta vaxet – var ett tecken på hus Waldfeld. Det sades att han själv utfört dådet, för att Abboten kommit för nära sanningen. För nära sjukdomens källa. För nära det silver som betalade Brunnsvakts svältande munnar. Männen visste då, detta var inte en död av kött och blod allena. Detta var en varning. En kedja som sträckte sig från kyrkan, via dem själva, till mörkret som redan lade sitt järngrepp om Silvtrunder.

Spelkväll #2

De fann abboten död i sitt kapell. Inga tecken på strid bara stillheten, och den svaga doften av kall rök. På skrivbordet i abottens arbetsrum låg ett brev, fläckat av spillt bläck:

“Ärade Raoulus Vertis,
Jag känner att det inte längre är möjligt att hålla tyst om...
…sjukdomen längre. Den är av demonisk härkomst — en sotsmitta!”

När Armund stod ensam i kyrkan och såg upp i taket, där röken bildat en svart cirkel i stenvalvet, stannade tiden. Han blundade och cirkeln brände sig fast i hans sinne som ett märke. En viskning, svag och avlägsen, rörde sig i mörkret:
“Blothirsvindil kallar…”

Längs handelsleden, när dagen ännu bar doften av frost och hästdynga, mötte de en karavan. Tunga vagnar, lastade med säckar av spannmål och tunnor av salt, rullade långsamt fram över den frusna vägen. En riddersman, klädd i mörk sköldrock, red upp framför dem och höjde handen.

“Stig åt sidan. Järnfurstens varor ska fram.”

De lydde, och karavanen rullade vidare. Först kom vagnarna, sedan fångarna. Män och kvinnor, slagna i bojor, magra som skuggor. Deras kläder var bara trasor, och andedräkten hängde som dimma kring deras ansikten.

En man i en av fångvagnarna lyfte blicken mot dem, ögon matta men fyllda av förtvivlan. Med sprucken röst viskade han:

“Vi är från Granbojaes… vi stal mat. Våra barn svalt. Men de tar oss inte till gruvorna… de tar oss till skogen. Kuningsklunge. Vi kommer aldrig komma tillbaka.”

Sedan rullade vagnen vidare, och hjulen sjönk djupt i den frusna leran. På fanorna som fladdrade över tåget såg Weorod vapenskölden, den grå klöverkyrkan på vit och röd botten.
Riddarhus Grimholts män.

När solen började dala nådde de Granbojaes utgårdar, där rök steg från skorstenarna och luften luktade bränt surträ och havssalt. Weorod lät sin livhird stanna utanför staden för att hålla låg profil. Tillsammans med Orn och Armund gick han till fots längs den stenlagda vägen mot stadsporten.

De skildes åt i torget. Armund sökte sig till kyrkan, där Gavilianen tog emot honom. Tyst ledde prästen honom ner i katakomberna under helgedomen. Luften var tung av balsam och rökelser. I skenet av oljelampor låg kroppar sida vid sida, hundratals döende och döda, svepta i linne och väntande på att få vila i stillhet.

Weorod och Orn fortsatte mot hamnen. Där, bland fisklukt, lyktor och höga röster, låg Valikas Famn, ett lusthus i skymningen, vars dörrar var lika tunga av hemligheter som av parfym.

Valika, husvärdinnan, tog emot dem med ett snett leende och ett glas kryddvin. När Weorod viskade sitt ärende att han sökte en smugglare med mod nog att nå Brunnsvakt nickade hon långsamt. En man skulle komma vid gryningen.

Weorod hade också en brevduva, tränad för att fly till hans personliga duvdukt, redo att föra ord från Brunnsvakt när tiden var inne.

När natten föll över Granbojaes låg hamnen tyst, bara vågornas slag mot kajen bröt stillheten. Rollpersonerna sökte vila, var och en med sin oro. Utanför fönstret rörde sig vinden som en viskning över taken, samma vind som bär bud om mörka ting i Silvtrunder.

Spelkväll #3

Den tredje dagen efter att sällskapet lämnat Granbojaes låg en rå stillhet över skogen. Handelsleden slingrade sig mellan frusna granar vars barr glimmade som stål i skymningsljuset. Marken var hård och vit av rimfrost, och vinden drog tyst mellan stammarna som en viskning från något gammalt och glömt.
Det var då de hörde rösterna. Först svaga, som kvävda ord mellan träden, men snart tydliga, män som försökte låta muntra, men vars röster bar på dold grymhet. Vid vägkröken stod en ensam dvärg, kort och bredaxlad, med sotiga händer och en härdad blick. Framför honom tre män i slitna brynjor och smutsiga kappor.

Den främste lutade sig mot sitt svärd med ett självsäkert grin.
"Kom igen, smed", sa han med oljig röst. "Lämna över det lilla du har kvar, så slipper vi tråkigheter." Dvärgen svarade inte direkt. Han lät blicken vila på dem en stund, sedan drog han ett djupt andetag.
"Så ni vill ha mitt sista silver också? sa han tungt. Varför inte. Världen har ändå redan tagit allt annat."

När banditerna började röra sig närmare bröt sällskapet fram ur skogskanten. Armund, demonbrodern, tog ett steg fram. Den vita vapenrocken med den svarta eken glänste kallt i ljuset, och på bröstet blänkte symbolen, droppen av blod. Hans röst bar en ton som fick marken att nästan darra.
"Ni står i kyrkans väg" sade han. "Backa!"
Det behövdes inte mer. Banditerna drog sig undan, deras munnar hårt hopknipna. Snart var de borta mellan träden, och bara tystnaden återstod.

Dvärgen nickade kort mot sällskapet. Garm Dystermyr, sade han. Smed av det gamla släktet.Vid hans sida stack ett yvigt, gråbrunt huvud upp, en vargunge, inte större än en tunna, som nosade nyfiket mot Armund.
Det här är Otur, tillade Garm torrt. Han har mer förstånd än de flesta jag rest med.

Han berättade att han slagit följe med lösaktiga män längs vägen mot handelsleden, och att de nu velat ha betalt för sitt “beskydd”. Nu, utan följe, ämnade han ta sig till Kalkrise för att söka arbete eller i värsta fall värme. Weorod lät honom stiga upp i droskan, och resan fortsatte. Under färden samtalade de, och samtalet gled snart in på det ämne som tyngde allas tankar, sjukdomen.
Garm berättade att det som nu spred sig i Silvtrunder påminde honom om en pest han hört om i sitt folk. Blanksoten, en förbannelse som en gång härjat i Silverspiirsbergen och lämnat hela gruvsamhällen döda bakom sig. När Garm nämnde silvret från bergen stelnade Weorod till. Han såg ut genom fönstret, och efter en lång tystnad bröt han den.
Silverkonungen… Sang Alben Gavlond… är sjuk, sade han lågt. Jag har vetat det länge. Orden slog hårt mot sällskapet. Må Gave stå honom bi, sade Armund. Orn såg frågande på Weorod, som nu för första gången berättade om konungens tillstånd, hur hovet dolt det, hur allt fler i Vitestad börjat ana sanningen.

Garm drog ett djupt andetag.
"Då har vi bråttom. Om detta är Blanksot, då dör inte bara kungar. Då dör allt som rör silvret."

När dagen gick över i skymning såg de äntligen Kalkrise tona upp sig i fjärran. En stad byggd av sten och ljus. De höga murarna av vit sandsten reste sig som en vägg mot himlen, och bakom dem ett hav av byggnader, hälften av sten, hälften av trä, men alla badande i ett blekt gyllene sken från tusen lyktor. I stadens hjärta låg Vitestad, riddarhusens och kungens kvarter. Där reste sig Silverkonungens borg, med sina torn av vit sten och tak av mörkt trä, glänsande som oljat järn i nattens sista ljus. Men redan vid portarna märkte de att något var fel. Få människor rörde sig, och de som gjorde det gick böjda och hostande. Tiggare låg längs väggarna, soldater, och stanken av sjukdom låg tung även här, i rikets hjärta. När de steg in på borggården möttes de av Galvindra, Weorods gamla mentor och Silverkonungens hand. Hon var klädd i en enkel men välburen klänning av mörkblå sammet, och hennes ögon var hårda men varma.
Weorod, sade hon. Konungen är sämre. Du ska infinna dig i hovet när solen går ned. Det finns mycket vi måste tala om.

När natten föll samlades de i den stora salen under målade tak och fladdrande ljus. Galvindra berättade att Sang Alben inte synts till på flera månvarv. De andra riddarhusen började nu ifrågasätta tystnaden, särskilt Jagir Gavlond, konungens broder, som redan sökte stöd för att tillfälligt ta kronan. Ett Ordernsråd i detta läge vore katastrofalt. Weorod insåg det redan innan hon sade det högt.
Om Jagir tar makten, sade Galvindra, då kommer kronan aldrig lämna hans hand. Tystnaden lade sig tung över bordet. Orn och Garm bytte blickar. Armund slöt händerna i bön.
Vi måste hitta ett botemedel, sade Weorod till slut. Innan sjukdomen och Jagir tar allt.