Äventyret Blod & Silver : DoD Trudvang (Vastermark)

Hej och välkommen!
Mitt namn är Fernando och jag har spelat Drakar och demoner sen -98, började med Chronopia och övergick till Trudvang 2006. Har spelat en drös med olika rollspel genom åren men alltid haft mitt Trudvang som min go-to. Jag och min spelgrupp har spelat ihop sen vi var kids och idag är vi närmare 40 år. De senaste 10 åren har vi utvecklat ett alternativt regelverk till Trudvang, något jag kommer prata mer om senare. Nu till äventyret!

Det senaste åren har jag skrivit på ett äventyr som utspelar sig i Vastermark och närmare bestämt Silvtrunder, platsen där riddarhusen föddes.

Setting:
Silvtrunder, ett frostbitet och kargt område i Västermark, styrs av riddarhusens intriger och den mäktiga Nidendomskyrkan. En lång vinter har lett till missväxt, svält och sjukdom som sprider kaos i riket. Mitt i denna desperation börjar maktspel mellan riddarhusen att blossa upp, och kyrkan kämpar för att behålla sitt grepp om folket.

Bakgrund:
Rollpersonerna är på genomresa till en liten by i utkanten av Silvtrunder, där de planerar att vila inför sin färd till huvudstaden. Deras mål är att bevaka det kommande Orderrådet, ett möte mellan riddarhusens järnfurstar där Silverkonungen ska konsolidera sin makt och viktiga beslut om riket ska fattas.

I byn, som mest består av några få häst och fårgårdar, finns en liten kyrka där den åldrade abboten Tharneus Hadrin har sin hemvist. Abbot Tharneus, en skarp iakttagare av riddarhusens maktspel och en man med ett starkt intellekt, delar med sig av värdefulla insikter om det politiska läget i huvudstaden och spekulerar kring vilka allianser som kan forma sig inför rådet.

Men innan rollpersonerna hinner lämna byn för att fortsätta sin resa, inträffar ett fasansfullt mord. Abbot Tharneus hittas död på kyrkans innergård, brutalt mördad under omständigheter som är både bestialiska och fyllda av symbolik. Mordet väcker misstankar om att något större och farligare är i rörelse i Silvtrunder.

Rollpersonerna i min grupp består av följande
Armund : Helig krigare - Demonbroder (människa)
Weorod Grae : Notarier från riddarhuset Gavlond (människa)
Orn Järnbinda : Olam smed från riddarhus Nibhel (människa)
Garm Dystermyr : Dvärgisk smed och handelsman bannlyst från Thrillheim (Dvärg) (kommer in lite senare i berättelsen)
Eske Bortbyting : Jägare och Stigfinare från Thoorkaal (Människa) (kommer in senare i berättelsen)

Introduktion till Blod & Silver
Silvtrunder låg fruset och mörkt, som om hela landet höll andan. Från Jarngand i norr rullade vinden ner över höglandet, isande och skoningslös, en hand som piskade över både jord och folk. Den tog sig genom sprickorna i timmerväggarna, släckte eldar i härdar och skar genom ben som knivar. Marken var hård och karg; det lilla av snön som fanns kvar sedan vintern låg inte som en vacker slöja utan som en boja över åkrarna, och de få gårdar som ännu hölls vid liv såg mer ut som fästen mot mörkret än hem. Här var tro inte en tröst, utan ett krav. Prästerna manade till bön, men deras röster var tunna i stormens dån. Ridderlighet hade blivit ett ord som vägde lätt, för här var alla eders prövning enkel: svälten, kylan och det ständiga hotet från både grannar och främlingar. Silver blänkte hårdare än hoppet. Och varje man visste: den som svek sin tro eller sitt folk kunde betala med både själ och blod.

Det var i detta landskap tre män färdades. På en stockfärja över Kuningsflute satt de, sammanförda av olika syften men bundna till samma väg. Armund, demonbrodern, bar med sig skrifter och pergament, insamlade på en resa genom Viranne. Ord och tecken som kanske kunde kasta ljus över den sjukdom som sprider sig genom Silvtrunder som eld genom torrt hö. Hans ansikte var hårt, men blicken bar något djupare, en visshet om att mörkret inte bara fanns utanför, utan också inom människan. Vid hans sida satt notarien Weorod, kallad till handlingens värld genom handelns och lagens band. Hans arbete hade varit av en annan art, att säkra avtal och silver från Kalkrise, att hålla konungens vilja levande genom bläck snarare än svärd. Men även hans händer darrade lätt, inte av köld utan av vissheten att varje ord i ett kontrakt kunde väga tyngre än stål.

Den tredje, Orn, hade redan färdats före dem. Han väntade i byn, en man som sålt sin styrka till Dunnbad och utfört ett arbete som snart skulle nå sitt slut. Han hade väntat länge, i den frusna stillhet som byar i dessa trakter alltid bar med sig, där varje kväll kändes som den sista. När färjan lade till mot stranden var himlen blodröd i väster, och snön gnistrade som krossat glas under de sista solstrålarna. Männen visste att de hade en halvdagsmarsch kvar till byn, där en härd och ett härbärge väntade. Men vinden tjöt genom de knotiga träden, och varje steg genom snön kändes som en föraning, som om något redan väntade på dem. I fjärran, högt på Graneudden, reste sig Granbojaes. Dess kyrka, mer borg än helgedom, höjde sina fyra torn som svarta spjut mot skyn. Människorna därinne kunde tala om ljus, om helighet, om styrka men varje själ som levde i Silvtrunder visste, i detta land kunde varken tro eller sten skydda mot det som redan rörde sig i mörkret. Och medan vinden från Fjal piskade deras ansikten, började sagan om Blod & Silver.

Spelkväll #1

Eftermiddagen låg tung över Kuningsflute. Himlen var blygrå, och de frusna vidderna bar en kyla som trängde in i lungorna som osynliga nålar. Färjan stönade till när den slog i land. De två männen steg av. Armund, med sin beslutsamhet synlig i varje steg, Weorod, vars blick sökte världen genom sin egen börds lins från droskan som burit honom hit.

Armund drog kylan ur sina lungor och såg ut över de spridda gårdarna som klamrade sig fast vid den frusna jorden. ”Om det inte vore för röken ur skorstenarna,” sade han kort, ”skulle man inte se skillnad på dessa gårdar i norr, allt här är samma gråa öde.” Weorod drog pälsen tätare kring halsen och log snett. ”Grått, ja… men i det grå ryms också silver.”

De fann sin väg till frigasturen, värdshuset där de skulle stanna för natten. Byggnaden låg vid brunnen som en trött gammal väktare, tre våningar av sten och trä, med ett stall för de resande. Doften av torv och stekt kött mötte dem när de klev in, och värmen var som ett slag i ansiktet efter den bistraste dagen. Där mötte de Orn, smeden som redan vistats i byn en tid, och vars mynt aldrig vilade länge i fickan. Han anslöt sig till sällskapet, som om det var förutbestämt.

Morgonen efter vad det Weorod som väcktes först. Ett mummel, dämpade röster som bar på den där spröda tonen av fruktan som bara uppstår när något outsägligt skett. Han drog på sig sin rock och steg ut i gryningens kalla ljus. Byborna stod samlade vid ekkyrkan, en liten helgedom i sten, omgiven av gårdar där får och hästar betade det karga betet. Brunnen av fint stensmide stod mitt på gårdsplanen, men ingen hämtade vatten. Allas blickar drogs mot kyrkans port, som stod halvöppen.

Snart anslöt Armund och Orn. De tre männen utbytte inga ord de visste. Stegen ekade när de klev in i kyrkan. Ljuset från morgonen bröt sig in i tunna strålar genom de smala fönstren. Luften var stilla, men bar en metallisk doft, tung och rostig, som av gammalt blod. Och där, framför silveraltaret, satt Abboten Tharneus Hadrin på knä. Som om han bett för sin själ i de sista ögonblicken. Men hans kropp var groteskt stympad. Käken var knäckt, och flera tänder låg utspridda på den frostbitna stenläggningen. Hans mun var fylld till bristningsgränsen av sotade silvermynt, pressade så hårt att han kvävts. Tungan var svullen och missfärgad, och några mynt bar märken av hans tänder, som om han desperat försökt bita sig fri.

Runt hans hals låg en grovt huggen silverkedja, som en hädelse, en vanställd parodi på en helig relik. På bröstet var en symbol inristad i köttet, en cirkel omgiven av flammor eller skuggor. Sotet som fyllt linjerna tydde på att den bränts in med glödande järn. Hans händer, som brukat hålla skrifterna i bön, var korslagda över bröstet men brutna i en onaturlig vinkel. Vid hans fötter låg ett pergament, fäst med ett sigill av svart vax. Weorod tog upp det, fingrarna kalla, och läste de få orden skrivna i blod: ”Silvret är tungt för den som sviker.”

Orn stod stelnad, blicken fäst vid mynten som blänkte i den grå strimman av ljus. Hans inre skakade, myntet som alltid varit hans tröst kändes nu som en förbannelse i fickan. Han kände hur något i honom själv blottades, en skuld som inte ens var hans. Armund gick fram, böjde knä vid kroppen. Han bad, men hans ord ekade tomma. När han såg upp mot takets bjälkar kände han hur blodet frös till is i hans ådror. Där var märket, en cirkel, bränd in i träet, en skugga av samma symbol som skändade Abbotens bröst. Han visste, en demon hade rört vid denna plats.

Bakom altaret fann Weorod en kista. Inuti låg Abbotens anteckningar, täckta av notiser om sjukdomen, namn och platser som bara förstärkte hans oro. Han lade tyst ner skrifterna i sin mantel. Dessa ord, visste han, var farliga men också värdefulla. När de tre trädde ut igen väntade byborna. De såg förtvivlan i deras ögon, såg hur de väntade på dom. Armund talade: ”Kyrkan är oren. Ingen får träda in förrän den helgats på nytt. Portarna skall förbli stängda.” Byborna nickade, darrande.

Och någonstans, långt där borta, log Marcion Rovriddaren. Hans sigill – det svarta vaxet – var ett tecken på hus Waldfeld. Det sades att han själv utfört dådet, för att Abboten kommit för nära sanningen. För nära sjukdomens källa. För nära det silver som betalade Brunnsvakts svältande munnar. Männen visste då, detta var inte en död av kött och blod allena. Detta var en varning. En kedja som sträckte sig från kyrkan, via dem själva, till mörkret som redan lade sitt järngrepp om Silvtrunder.

Spelkväll #2

De fann abboten död i sitt kapell. Inga tecken på strid bara stillheten, och den svaga doften av kall rök. På skrivbordet i abottens arbetsrum låg ett brev, fläckat av spillt bläck:

“Ärade Raoulus Vertis,
Jag känner att det inte längre är möjligt att hålla tyst om...
…sjukdomen längre. Den är av demonisk härkomst — en sotsmitta!”

När Armund stod ensam i kyrkan och såg upp i taket, där röken bildat en svart cirkel i stenvalvet, stannade tiden. Han blundade och cirkeln brände sig fast i hans sinne som ett märke. En viskning, svag och avlägsen, rörde sig i mörkret:
“Blothirsvindil kallar…”

Längs handelsleden, när dagen ännu bar doften av frost och hästdynga, mötte de en karavan. Tunga vagnar, lastade med säckar av spannmål och tunnor av salt, rullade långsamt fram över den frusna vägen. En riddersman, klädd i mörk sköldrock, red upp framför dem och höjde handen.

“Stig åt sidan. Järnfurstens varor ska fram.”

De lydde, och karavanen rullade vidare. Först kom vagnarna, sedan fångarna. Män och kvinnor, slagna i bojor, magra som skuggor. Deras kläder var bara trasor, och andedräkten hängde som dimma kring deras ansikten.

En man i en av fångvagnarna lyfte blicken mot dem, ögon matta men fyllda av förtvivlan. Med sprucken röst viskade han:

“Vi är från Granbojaes… vi stal mat. Våra barn svalt. Men de tar oss inte till gruvorna… de tar oss till skogen. Kuningsklunge. Vi kommer aldrig komma tillbaka.”

Sedan rullade vagnen vidare, och hjulen sjönk djupt i den frusna leran. På fanorna som fladdrade över tåget såg Weorod vapenskölden, den grå klöverkyrkan på vit och röd botten.
Riddarhus Grimholts män.

När solen började dala nådde de Granbojaes utgårdar, där rök steg från skorstenarna och luften luktade bränt surträ och havssalt. Weorod lät sin livhird stanna utanför staden för att hålla låg profil. Tillsammans med Orn och Armund gick han till fots längs den stenlagda vägen mot stadsporten.

De skildes åt i torget. Armund sökte sig till kyrkan, där Gavilianen tog emot honom. Tyst ledde prästen honom ner i katakomberna under helgedomen. Luften var tung av balsam och rökelser. I skenet av oljelampor låg kroppar sida vid sida, hundratals döende och döda, svepta i linne och väntande på att få vila i stillhet.

Weorod och Orn fortsatte mot hamnen. Där, bland fisklukt, lyktor och höga röster, låg Valikas Famn, ett lusthus i skymningen, vars dörrar var lika tunga av hemligheter som av parfym.

Valika, husvärdinnan, tog emot dem med ett snett leende och ett glas kryddvin. När Weorod viskade sitt ärende att han sökte en smugglare med mod nog att nå Brunnsvakt nickade hon långsamt. En man skulle komma vid gryningen.

Weorod hade också en brevduva, tränad för att fly till hans personliga duvdukt, redo att föra ord från Brunnsvakt när tiden var inne.

När natten föll över Granbojaes låg hamnen tyst, bara vågornas slag mot kajen bröt stillheten. Rollpersonerna sökte vila, var och en med sin oro. Utanför fönstret rörde sig vinden som en viskning över taken, samma vind som bär bud om mörka ting i Silvtrunder.

Spelkväll #3

Den tredje dagen efter att sällskapet lämnat Granbojaes låg en rå stillhet över skogen. Handelsleden slingrade sig mellan frusna granar vars barr glimmade som stål i skymningsljuset. Marken var hård och vit av rimfrost, och vinden drog tyst mellan stammarna som en viskning från något gammalt och glömt.
Det var då de hörde rösterna. Först svaga, som kvävda ord mellan träden, men snart tydliga, män som försökte låta muntra, men vars röster bar på dold grymhet. Vid vägkröken stod en ensam dvärg, kort och bredaxlad, med sotiga händer och en härdad blick. Framför honom tre män i slitna brynjor och smutsiga kappor.

Den främste lutade sig mot sitt svärd med ett självsäkert grin.
"Kom igen, smed", sa han med oljig röst. "Lämna över det lilla du har kvar, så slipper vi tråkigheter." Dvärgen svarade inte direkt. Han lät blicken vila på dem en stund, sedan drog han ett djupt andetag.
"Så ni vill ha mitt sista silver också? sa han tungt. Varför inte. Världen har ändå redan tagit allt annat."

När banditerna började röra sig närmare bröt sällskapet fram ur skogskanten. Armund, demonbrodern, tog ett steg fram. Den vita vapenrocken med den svarta eken glänste kallt i ljuset, och på bröstet blänkte symbolen, droppen av blod. Hans röst bar en ton som fick marken att nästan darra.
"Ni står i kyrkans väg" sade han. "Backa!"
Det behövdes inte mer. Banditerna drog sig undan, deras munnar hårt hopknipna. Snart var de borta mellan träden, och bara tystnaden återstod.

Dvärgen nickade kort mot sällskapet. Garm Dystermyr, sade han. Smed av det gamla släktet.Vid hans sida stack ett yvigt, gråbrunt huvud upp, en vargunge, inte större än en tunna, som nosade nyfiket mot Armund.
Det här är Otur, tillade Garm torrt. Han har mer förstånd än de flesta jag rest med.

Han berättade att han slagit följe med lösaktiga män längs vägen mot handelsleden, och att de nu velat ha betalt för sitt “beskydd”. Nu, utan följe, ämnade han ta sig till Kalkrise för att söka arbete eller i värsta fall värme. Weorod lät honom stiga upp i droskan, och resan fortsatte. Under färden samtalade de, och samtalet gled snart in på det ämne som tyngde allas tankar, sjukdomen.
Garm berättade att det som nu spred sig i Silvtrunder påminde honom om en pest han hört om i sitt folk. Blanksoten, en förbannelse som en gång härjat i Silverspiirsbergen och lämnat hela gruvsamhällen döda bakom sig. När Garm nämnde silvret från bergen stelnade Weorod till. Han såg ut genom fönstret, och efter en lång tystnad bröt han den.
Silverkonungen… Sang Alben Gavlond… är sjuk, sade han lågt. Jag har vetat det länge. Orden slog hårt mot sällskapet. Må Gave stå honom bi, sade Armund. Orn såg frågande på Weorod, som nu för första gången berättade om konungens tillstånd, hur hovet dolt det, hur allt fler i Vitestad börjat ana sanningen.

Garm drog ett djupt andetag.
"Då har vi bråttom. Om detta är Blanksot, då dör inte bara kungar. Då dör allt som rör silvret."

När dagen gick över i skymning såg de äntligen Kalkrise tona upp sig i fjärran. En stad byggd av sten och ljus. De höga murarna av vit sandsten reste sig som en vägg mot himlen, och bakom dem ett hav av byggnader, hälften av sten, hälften av trä, men alla badande i ett blekt gyllene sken från tusen lyktor. I stadens hjärta låg Vitestad, riddarhusens och kungens kvarter. Där reste sig Silverkonungens borg, med sina torn av vit sten och tak av mörkt trä, glänsande som oljat järn i nattens sista ljus. Men redan vid portarna märkte de att något var fel. Få människor rörde sig, och de som gjorde det gick böjda och hostande. Tiggare låg längs väggarna, soldater, och stanken av sjukdom låg tung även här, i rikets hjärta. När de steg in på borggården möttes de av Galvindra, Weorods gamla mentor och Silverkonungens hand. Hon var klädd i en enkel men välburen klänning av mörkblå sammet, och hennes ögon var hårda men varma.
Weorod, sade hon. Konungen är sämre. Du ska infinna dig i hovet när solen går ned. Det finns mycket vi måste tala om.

När natten föll samlades de i den stora salen under målade tak och fladdrande ljus. Galvindra berättade att Sang Alben inte synts till på flera månvarv. De andra riddarhusen började nu ifrågasätta tystnaden, särskilt Jagir Gavlond, konungens broder, som redan sökte stöd för att tillfälligt ta kronan. Ett Ordernsråd i detta läge vore katastrofalt. Weorod insåg det redan innan hon sade det högt.
Om Jagir tar makten, sade Galvindra, då kommer kronan aldrig lämna hans hand. Tystnaden lade sig tung över bordet. Orn och Garm bytte blickar. Armund slöt händerna i bön.
Vi måste hitta ett botemedel, sade Weorod till slut. Innan sjukdomen och Jagir tar allt.

Spelkväll #4

Snön låg kvar i tunna skikt på taken i Vitestad, där den kungliga borgen reste sig som ett sargat hjärta av sten och silver. Tornens spiror stack upp ur dimman som svärd i ett sår, och vinden bar med sig doften av kall metall och rök från hundratals härdar. I borgens inre, där väggarna var klädda i bleknad marmor och silverbeslagna dörrar, drogs tunga skuggor över salarna.Där innanför väntade Gawildra, Silverkonungens förvaltare och Weorods gamla läromästare. Hon bar sin ståt som ett pansar, men under den låg något spänt, som en sträng redo att brista. Hennes ögon, klara som frostvatten, vägde varje ord.Konungen själv syntes ingenstädes. Ryktet sade att han var sjuk, men sanningen den som bara ett fåtal visste var värre. Silverkonungen låg i dvala, fången mellan liv och död, och endast de allra närmaste tilläts veta det. För folket hölls illusionen vid liv. Kronans sken fick inte falna.När rollpersonerna trädde in i borgens stora sal slog värmen emot dem, tung av rökelse och stekt kött. Ett hundratal ljus brann i väggfästen av förgyllt järn, och ändå tycktes mörkret ligga kvar i rummet, som om ljuset själv inte längre vågade tränga in.Vid middagen satt Weorod Grae mittemot sin forna mentor. Han log, det där välövade leendet som dolde mer än det visade, men Gawildra såg igenom det. Hon såg rakt igenom alla hans följeslagare men det var Garm, den vandrande dvärgen, som fångade hennes nyfikenhet. Det låg något i hans ögon, något gammalt, något hon inte kunde läsa.

Orn, människosmeden, en lärjunge till en Olam som en gång offrat sitt liv för honom, försökte tala med henne om konungens hälsa och riket, men när han sökte ljuga skar hans ord sig mot sanningens egg. Gawildra avslöjade lögnen, och i hennes tystnad fylldes salen av en spänd kyla. Bara eldens knäppande bröt stillheten. När Armund, prästen, började tala om demonisk påverkan, bleknade hon märkbart. Ett kort ögonblick dolde hon sin oro med ett leende, men Weorod såg hur hennes fingrar krampade kring bägaren. Garm nämnde Blanksoten, förbannelsen som dvärgarna fruktar mer än döden och Gawildra lyssnade som en lärjunge inför en gammal profet. Hennes blick fastnade vid Garm, och hennes tidigare kylighet förbyttes i en slags intensiv hunger efter kunskap. Hon krävde en rapport av Weorod, en fullständig redogörelse, men mellan raderna anade han det verkliga budskapet. Hon litar inte på dig längre. Natten sänkte sig över Vitestad.

I borgens salar sjöng vinden genom korridorerna, och facklorna kastade darrande sken mot väggarna. Då drömde Garm.

Han såg Weorod stå ensam på en ås under en himmel som vred sig som levande järn. Stormen rasade, molnen klöste mot marken, och nedanför honom låg Silvtrunder döende. Kalkrise, den vita staden, ruttnade. Floderna var svarta, skogarna grå, och i de tysta gatorna låg döda i drivor, blåsvarta av sjukdom. På tronen satt något som en gång varit en man, med en sprucken silverkrona inborrad i sin skalle.

En röst bar genom vinden
"Du misslyckades."
Världen sprack som glas, och Garm såg Armund bunden vid en träpåle, flammorna slickande hans ben. Prästen ropade inte efter hjälp. Han ropade ett namn ”Nara!” och elden åt upp hans röst. Sedan kom den tredje synen. En kvinna i en mörk cell, hennes ögon grå och livlösa, men inom henne rörde sig något som inte var mänskligt. En demon. En fånge. Ett verktyg i Nidendomens tjänst. Och slutligen, som en iskall viskning i mörkret.
"Blothirsvindil kallar."
Garm vaknade, kallsvettig och med hjärtat bultande som en smedshammare. Han visste, detta var ingen dröm. Det var ett varsel. Ett löfte.

Vid gryningen kallades Armund ensam till kungens kammare.Luften därinne var tung av stillastående rökelse och metallisk stank, som av blod som torkat för länge sedan. Väggarna, prydda med silverplåtar, bar mörka fläckar som inte gick att torka bort. Ljuset från fönstren försvann, som om rummet svalde det.I skuggorna såg han tecken ristade i stensocklarna, gamla symboler, nästan osynliga för ögat, men brända in i stenen med eld som inte kom från denna värld. Något viskade mellan väggarna, en viskning utan röst, som om själva luften försökte tala.På sängen låg Silverkonungen Sang Alben Gavlond, livlös, blek som snö. Hans bröst rörde sig knappt, och hans hud var strimmig av mörka ådror. Men när Armund viskade sin bön, försvann all färg ur rummet. Ljuset dog.En köld föll, så tung att stearinljusen slocknade. Då, plötsligt, rörde sig kroppen på sängen. Som dragen i trådar satt sig konungen upp, stelt, onaturligt, som en marionett. Hans ögon öppnades och de var inte längre ögon. De var speglar.

I deras djup såg Armund något annat, ett snötäckt fält norr om muren mot Fjaal. Där, i stormen, red en Rovriddare, täckt av svärtat stål, med ögon som brann som kol. Demonen visade honom detta, visade sitt verk, sin viljehandling i världen.När synerna släppte föll konungen bakåt, stilla som en död, och fröna på golvet låg där små, torra, men pulserande, som om något växte i dem. Armund förstod då att demonen hade satt sina klor i konungens själ, och att förbannelsen i landet kanske börjat här.

Samma morgon begav sig Garm, Orn och de andra ut genom stadens portar mot Kalkrise. Dimman låg tät över vägarna, och snön föll i tystnad. Deras mål, den uråldrige dvärgen Brogir Isblom, en visman med fler hemligheter än hår på huvudet.De fann honom i ett gammalt gille, en sal med valv av sten och väggar fulla av runor. Brogir tog emot dem med misstro; när han såg Orn, människosmeden, stramade hans min upp som granit.Det var Garm som talade, och ur hans minne steg de ord han en gång hört som barn, en visa, en sång som dvärgar brukade sjunga i mörkret
"När hammaren slår mot stenens barm, och jorden öppnar sig för det dolda……ty där bakom stenen ruvar mörka gåtor, och vad som släpps lös, kan ej fångas."
När han slutade tala var tystnaden kompakt. Brogir lutade sig fram och sa, med röst som en knarrande dörr
”Den där visan… den är inte för barn. Den är ett minne. Ett löfte om något som aldrig får ske igen.”
Han berättade att sjukdomen, Blanksoten, var född ur girighet en förbannelse från de tider då dvärgarna och människorna delade bergen. Och sedan nämnde han ett namn - Mundrik Runrist.

En gång Brogirs vän, nu fånge i Kalkrises hålor. Han hade påstått att riddarhusen ljugit om hur avtalet efter det långa kriget om Silverspiirsbergen såg ut, det som står i silverrortan är lögn och det Runhild Starkhärd skrivit i sin krönika, hon som satt med när avtalet slöts är den riktiga sanningen.
Mundrik hade funnit en krönika, skriven av rådgivaren Runhild Starkhärd, som bar sanningen om hur människorna tog kontroll över silvergruvorna. En text som skulle kunna skaka hela Silvtrunders maktbalans i sina grundvalar.Men Brogir var inte färdig att dela allt.
”Rädda Mundrik,” sade han, och hans blick blev hård som frusen sten.
”Befria honom ur fängelset, och ni skall få min hjälp med Blanksoten, med visan, och med sanningen.”

Så slutade kvällen med snö som föll över Kalkrise, och med skuggor som växte i både hjärtan och hallar. Konungen sov, demonen väntade, och i fjärran viskade ett namn genom stormen - Blothirsvindil.

Spelkväll #5


Natten efter mötet med Brogir låg Vitestad stilla som en sten i dimma. Regnet hade dragit vidare, men vinden svepte fortfarande genom borgens spiror och lät fanorna slå som tunga andetag mot sten. I den gamla smedens kammare vred sig Orn i sömnen. En dröm grep honom med järnhand. Orns Dröm: Den som red in i mörkret Elden var det första han såg. Inte lågor, utan en solnedgång som aldrig tog slut. Himlen brann, men luften var kall, och skuggorna på marken var längre än evigheten. Orn stod på en kulle där jorden var svart som sot, och nedanför honom låg ett gods, övervuxet, stilla, inramat av döda träd. Luften smakade aska. På porten hängde en vapensköld: en svart falk mot silverfält. "Waldfeld." Rösten viskade genom vinden, inte som en röst från någon levande, utan som minnet av en röst. Sedan kom ryttaren. Han red över gården i rustning så spegelblank att den reflekterade det eviga eldskenet. Manteln var grön med silverbrodyr. Hjälmen dolde ansiktet. Kring honom viskade vinden med hundra röster, men de talade inte till honom. De såg på Orn.


"Se honom." Ryttaren steg av hästen och böjde knä inför en äldre man med flätat, grånat hår och ögon som sett för många vintrar. "Marcion," sade mannen, Agund Waldbram, Silverfurste av Waldfeld. "Du ska rensa Bruktholms ruin. Vägen måste säkras." Namnet borrade sig in i Orns ben. Marcion. Han visste inte varför, men han skulle aldrig glömma det. Drömmen vred sig som en väv. Nu var han där, i ruinen. Väggarna var fuktiga, täckta av märkliga runor som slingrade sig när man inte såg på. Luften var kvävande, som om något andades under marken. Marcion gick nerför en trappa som inte borde finnas, och ur stenens sprickor sipprade något som såg ut som smält silver, levande, flytande. Ett altare. En bok bunden i hud. Ett ljus som pulserade som ett hjärta. "Jag vet vad du söker," sade en röst utan källa. Marcion stannade. "Du vill rensa ondskan... men vad gör du när den erbjuder dig svar?" Dimman i kammaren rörde sig, formade ett ansikte, och ett namn viskades, tungt och kallt: Simag. Orn kände smaken av blod i munnen. Silvret reste sig, lindade sig kring Marcion som en levande kedja. Han kämpade inte. Han bara… öppnade sig. När han reste sig var ögonen tomma. "Du är vår nu." Sedan stod han åter på borggården. Agund backade.


"Vad har du tagit med dig tillbaka?" Marcion höll fram ett svartlindat föremål som dunkade som ett hjärta. "Bruktholm är rensat." Men ingen svarade.


Morgonen därpå Orn vaknade kallsvettig. Hans händer luktade metall. Solen var blek över Vitestad när han, Weorod och de andra samlades i Weorods gemak. Luften var tung av vin, vax och intriger. Planen växte fram mellan dem. Mundrik skulle fritas ur fängelsehålorna. Orn och Weorod smidde inte vapen denna gång, utan ord. Med fjäderpenna och falskt sigill skapade de ett dokument som bar Silverkonungens märke. Samtidigt rörde sig Armund och Garm till vapenkammaren där de hämtade rustningar med Gavlonds vapenmålning. De möttes i nattens sista timme. Två falska soldater, en förfalskad order, en chans. Stenportarna till fängelset öppnades under facklors sken. Ingen anade att kedjor skulle brytas denna natt. När de förde Mundrik upp ur mörkret, väntade Weorod redan vid en lönndörr. Han kände borgens väggar som andra känner sin egen kropp. De gömde den utmärglade mannen i en tunna, lastade honom på en kärra, och rullade honom genom porten i gryningen. Hjulen sjöng mot kullerstenen som ett stilla löfte om frihet. Vid Dvärggillet väntade Brogir. Hans ögon var mörka som djupa gruvgångar.


"Jag ska komma till borgen i morgon," sade han. "Och då ska konungen helas." Silvrets förbannelse Brogir kom som han lovat. När Weorod lyckades övertyga vakterna om att släppa in honom i kungens kammare, tog dvärgen av sig sin kappa, och världen höll andan. Hans kropp var täckt av glödande runor, ristade som ärr efter berget själv. "Jag är Thul," sade han. "Jag svär vid mitt skägg och vid stenen: jag ska bota konungen, men priset är Silverspiirsbergen." Weorod och Gawildra log, som diplomater alltid gör när de ljuger. "Om konungen överlever, ska du få ditt berg." Ritualen började. Runorna glödde. Luften luktade bränt järn och myrra. När Brogir tog den fina silverkedjan från kungens hals skrek något, inte konungen, utan något bakom honom. Luften sprack. Pesten drevs ut, och konungen vaknade, men innan svärden hann dras sade Brogir: "Blanksoten lever. Ni har drivit ut en skugga, men roten står kvar." Han hade sett igenom deras svek. De behövde honom ännu. Brogir höll upp kedjan.


"Silvret är förhäxat," sade han lågt. "Vem gav honom denna gåva?" Silverets blod Några dagar senare stod Orn och Garm i en kall verkstad. De undersökte den nyfunna malmen från Silverspiirsbergen, malmen som lovat rikedom men luktade svagt av sjuk jord. När Orn råkade skära sig på en flisa droppade blodet på stenen. Det fräste. Silvret svartnade, smulades till sot. "Det lever," sade Garm, nästan viskande. Men de förstod inte vad. De som återvände från berget Medan Orn och Garm slet med sitt mysterium, fann Weorod spår av kedjans ursprung. Siganmond Valsong, ättling till Järnförstarnas gamla blod, hade för fyra månvarv sedan återvänt från en expedition norr om muren, med skatter ur Fjaals ruiner. Bland dem, ett smycke. Ett silver som sjöng. Visste han vad han bar på, eller hade något spelat honom som ett instrument? När nya dagar grydde, kom ett följe av resande dvärgar till Vitestad. De bar kläder slitna av färd, men blicken var fast, som stål som vägrar böjas. Bland dem trädde Bromur Järnspira fram. Den siste av sin släkt. Den som bar bergets skugga i sitt blod. Han talade med röst som sten mot sten: "Jag söker inte kronan, utan rätten. Dvärgarna ska återvända, inte som kungar, utan som mästare av silver och lag."


Hans ord delade rummet som en yxa. Silvret skulle åter bli deras, men till vilket pris? Blothirs son När rådet skingrades såg Armund hur Jagir Gavlond smög bort, blek och rastlös. Något i hans steg fick Armund att följa efter. Korridorerna låg tysta, tända av flämtande ljus. Bakom en halvöppen dörr hördes röster, eller en röst, som talade med sig själv. "Jag har talat med honom i mina drömmar... jag är Blothirs son. Min tid är kommen. Vi ses snart norr om muren, broder. Blothirsvindil kallar." Armund kastade upp dörren. En iskall vind slog mot honom, men ingen fönsterglipa syntes. Spegeln framför Jagir darrade, som vatten. Jagir vände sig om, och något främmande brann i hans ögon. Han kastade sig förbi Armund och rusade ut i korridoren. Armund hann efter, men möttes av vakter från Hus Gavlond. De grep honom utan ord. Och så slutade natten. Med en smed som drömt om elden, en kung som vaknat, ett silver som dör av blod, och ett rike som börjar minnas sina synder.