Hur inrutad är du i ditt rollspelande?

Jag är också ganska inrutad i vad för typ av spel jag vill ha. Det handlar inte så mycket om regler utan hur spelet blir.
Jag vill spela ett äventyr och se ut genom rollpersonenernas ögon. Så jag vill inte ha massa meta grejer, ingen player skill, inte sitta och prata djupa känslor, inga sex moves, ingen diskbänkrealism.
Jag lever redan ett liv, där finns jobb, ansvar, problem och allt det vanliga så det behöver jag inte i rollspel utan jag vill ha det fantastiska som inte finns i verkligheten.
 
Jag är öppen för att iaf testa det mesta och sedan finns det naturligtvis utifrån min personliga smak saker som tilltalar mig mer och annat som tilltalar mig mindre och vissa saker jag kanske inte kommer att återvända till efter en eller ett par spelomgångar men jag är iaf öppen för att prova på sådant jag inte testat innan.
 
Numera är jag rätt inrutad. Men jag har 15 år av experimenterande bakom mig. Skulle jag känna att det dök upp något väldigt intressant som ligger utanför min "ruta" hade jag kanske blivit sugen på att prova. Men senaste åren har jag inte sett något.
 
Last edited:
Jag vill alltid testa nya saker men jag har gjort det i så många år att "nytt och unikt" är inte tillräckligt för mig. Hade jag inte experimenterat med hur man spelar rollspel hade jag slutat spela rollspel för 15 år sedan.

Det enda jag inte gillar är OSR. Alla fantasyspel är också likadana så dom har lägre prioritet.

Just nu har jag dock fastnat för samberättande culture gaming.
 
Jag ser rollspelande främst som en social aktivitet så det viktigaste för mig är att gruppen klickar. Jag skulle nog kunna spela vilket äventyr eller system som helst så länge jag känner att gruppen är trevlig, tar spelet på allvar och inte larvar.

Jag har självklart preferenser, men det är inget jag känner går före chansen att spela med en trevlig grupp.
 
Har vid det här laget provat det mesta i form av bredd, men är fortfarande nyfiken på nya upplevelser.

Dock har jag hittat ganska tydliga preferenser: en viss stil jag gärna spelar regelbundet, en viss stil jag gärna spelar någon gång då och då, och det finns stilar jag hellre stirrar in i en vägg än spelar.

Sen kan jag störa mig ganska mycket på när spelupplevelsen inte motsvarar mina förväntningar. Serveras jag något som ser ut som Coca-Cola blir jag irriterad om jag överraskas av att det smakar mjölk, även om jag inte har något emot mjölk i sig.
 
Last edited:
Utifrån inlägget ovan funderar jag över hur inrutade vi egentligen är i det vi spelar.

Hur långt utanför din rollspelskomfortzon är du beredd att gå innan du dömer ut något?

Det här är en ganska komplex fråga för mig. Jag tycker om att testa saker och framförallt förstå olika aspekter av rollspel.
Så en stor del (25-50% kanske) av det jag spelar är nya eller gamla saker som jag av någon anledning vill testa.
Det kan vara bucket-list-spel, nya spel, spelledare eller grupper jag inte spelat med tidigare, regelkärnor, äventyr, teman, spelstilar och så vidare. I de här fallen spelar vi nästan bara ett äventyr/några få sessioner. Underförstått är då också att jag är beredd att spela saker som jag inte är så nyfiken på för att övriga i gruppen ska få samma möjlighet.

Så jag skulle säga att komfortzonen ändå är ganska stor. Sen när jag väl testar nya saker så är jag ganska bra på att redan på förhand gissa hur det kommer fungera och om jag gillar det. Så väldigt ofta så inser jag att det här vi spelar nu egentligen inte är riktigt min grej och jag kommer inte spela det igen eller så ofta eller länge. Och tyvärr blir jag i gengäld sällan så positivt överraskad som jag skulle vilja. Men nån enstaka sån överraskning har jag ändå fått genom åren som fått mig att omvärdera min syn på vissa aspekter.

Nästan allt spel jag spelar nu sker dessutom främst av sociala skäl. Det är ett sätt att koppla av och hänga med mina kompisar och det är som sagt det viktigaste. Det innebär å andra sidan att vissa delar av själva rollspelandet sätts på undantag - men det är medvetet från min sida.

Sen har jag väl en något romantiserad idealbild av hur jäkla bra rollspel kan bli med rätt förutsättningar (ganska likt de intensiva kampanjer vi spelade i gymnasiet), men den typen av spel har jag i princip inte haft möjlighet att spela på över 20 år. Vilket både är lite tråkigt men på vissa sätt också ett medvetet val/komprimiss. Skulle jag vara väldigt strikt och "bara spela stenhårt enligt mina preferenser", så skulle jag alltså inte spela alls.

:t6r-5: :t6b-2:
//EvilSpook
 
Jag gillar rollspel, jag skulle till och med säga att jag älskar rollspel, det är en av mina absoluta favoritsaker i hela världen.
Ska jag vara helt ärlig så är det nog inte ens så för mig. Rollspel kan vara kul, men jag vet inte om jag "älskar" det längre, och jag vet inte om det är en av mina "absoluta favoritsaker". Det är kul, jag gör det gärna, men det var många år sedan jag liksom drömde om rollspel eller alltid längtade efter det.

Jag kan nog utan större bekymmer lista 3–4 hobbies jag älskar mer än att spela rollspel.

(En av dem är "att skriva rollspel", visserligen)
 
Ska jag vara helt ärlig så är det nog inte ens så för mig. Rollspel kan vara kul, men jag vet inte om jag "älskar" det längre, och jag vet inte om det är en av mina "absoluta favoritsaker". Det är kul, jag gör det gärna, men det var många år sedan jag liksom drömde om rollspel eller alltid längtade efter det.

Jag kan nog utan större bekymmer lista 3–4 hobbies jag älskar mer än att spela rollspel.

(En av dem är "att skriva rollspel", visserligen)

Med "rollspel" i det inlägget menade jag inte bara spela, utan liksom helhetsbegreppet Rollspel som innefattar att skapa, läsa, tänka på, prata om rollspel mm.

Jag tycker jättemycket om att spela rollspel, men om man isolerar ut bara spelandet så glider det också ner några snäpp på listan över saker jag vill lägga tid och engagemang på.
 
För tjugo år sedan när jag hade både mer tid och energi över försökte jag aktivt att prova nya saker. Nu när jag måste prioritera (och redan har provat diverse olika spelstilar) föredrar jag sådant som jag vet att jag gillar.

Å ena sidan spelar jag allt från trad till story games, friform och samberättande och osr. Å andra sidan föredrar jag fantastik och försöker så gott det går att undvika vaniljfantasy och sådant som försöker vara gulligt/mysigt. Så, hyfsat öppen gällande olika spelstilar, ganska inrutad gällande typ av fiktion? I praktiken får jag såklart lov att kompromissa beroende på medspelares preferenser.
 
Alltså jag tänker att det är en svår fråga att svara på, för det måste ju utgå från en själv.

Nej, jag känner mig inte så inrutad. Jag kör det jag vill och är nöjd med det.

Fast det är en sanning med modifikation, jag måste ju samsas med de andra deltagarna, så jag får inte spela så mycket som jag skulle vilja och jag får inte välja vilka system eller settings som jag vill, så på det viset är jag ju "inrutad" men det å andra sidan tycker jag är sådant som normalt hänger ihop med aktiviteten "rollspel", så det blir lite konstigt att säga att det gör en inrutad.
(Det hade varit som att säga att man blir inrutad för att man måste ha de andra i laget och ett motståndarlag för att kunna spela fotboll. Det hänger liksom ihop med aktiviteten. Är det fotboll om jag och några kompisar kör 3+3? Är det fotboll om jag sparkar lite själv?)

I det specifika fallet så handlade det om att spela rollspel under en promenad. Och att stryka det från sitt rollspelande misstänker jag inte känns särskilt inrutat. Det är som om en spelgrupp kör med att SL gör tusen nålar på spelarna varje gång rollpersonen tar skada, jag skulle säga absolut nej till att införa i vår spelgrupp, jag är inte intresserad av att testa, och ändå påstå att jag inte blir särskilt inrutad eller begränsad för det.

För det finns ju ingen gräns om man ska hårdra det. Om någon tycker att man ska använda lego-figurer när man rollspelar, är man inrutad om man säger nej? Om någon tycker att man ska visa hur alla attacker går till fysiskt med latexsvärd, är man inrutad om man inte vill ha det i sitt rollspel? Om någon tycker att man ska ha 20-30 spelare som har en talesperson i sitt grottkrälande, är man inrutad om man inte tänker organisera det?

Är ni öppna för alternativa spel och spelstilar än de som ligger er närmast?
Det beror extremt mycket på vad någon tycker är alternativt och vad jag räknar in i närmast. Men man gör alltid en bedömning när någon föreslår något, vad är chansen att jag (och spelgruppen) skulle gilla det där.
Jag gillar inte den föreställda mödan att försöka övertala min spelgrupp att köra utan SL, men jag kan tänka mig att försöka testa Daggerheart med dem.

För en grupp som bara kör DnD så är TOR alternativt.
För en grupp som bara kör fantasy så är Sci-Fi alternativt.
För en grupp som bara kör BRP så är PbtA alternativt.
För en grupp som bara kör med SL så är samberättande alternativt.
För en grupp som bara kör med regler så är friform alternativt.
För en grupp som bara kör sånt som är lagligt i Sverige så är organiserande av terrorceller (á la Didi & Björn) alternativt.

Att köra lagligt ligger mig närmast, jag kan inte tänka mig att organisera terrorceller. Så, ja, jag är nog ganska inrutad ändå.
 
Jag hoppas att jag inte är inrutad alls. I min grupp är det jag och tre till som spelar allt som erbjuds medan resten är mer selektiva. När man väl testat något är det en annan sak. Jag har ganska bra koll på vad jag själv gillar när det gäller regler och typer av äventyr, men jag gillar också omväxling.
 
Jag är väldigt inrutad i att jag vet vad jag gillar att spelleda. Jag är 43 och har spelat sedan jag var 14, så jag har inte tid att testa saker jag med största sannolikhet inte skulle tycka var kul eller i bästa fall lika kul. Som spelare är jag mindre inrutad men kommer fortfarande inte ha samma tålamod som jag hade när jag var yngre. Så jag tror jag har hittat vad jag gillar att vara SL för och vad jag gillar att spela och hinner inte slösa tid på att göra annat.

Det låter lite hårt men den tid jag har med vänner framför spelbordet är alldeles för begränsad för alltför stora försök till experiment.
 
Är ni öppna för alternativa spel och spelstilar än de som ligger er närmast? Hur mycket av inställningen är erfarenhet och hur mycket är fördomar?
Ligger det inte i själva fördomens natur att innehavaren inte är medveten om att det är en fördom? Så oavsett om ens inställning till alternativa spelstilar är förankrade i erfarenhet eller i fördomar så svarar i stort sätt alla att det beror på erfarenhet eller någon variant på "Jag vet vad jag gillar".

Jag tänker att jag själv nämner tre saker "top-of-mind":

* System som på olika sätt krånglar till och gör att berättelsen kör fast. Förmodar att det här är en bitter erfarenhet av många 80/90-tals rollspel där regler och detaljerna ofta var viktigare än själva berättelsen.

* Regeldetaljer som finns på kort eller markörer. Tycker inte om pillet och om det t.ex. handlar om spelkort med magiformler eller prylar så får jag en jobbig känsla av att det som står på korten är officiellt. Erfarenheten här är att prylar som inte finns på spelkort inte känns officiella.

* Generisk what-ever: Det trettielfte fantasyspelet/PostApo/Cthulhu för att erfarenheten säger att de är precis som alla de andra och de ger i sig inget vettigt mervärde från att spela med ett redan befintligt regelverk.
1. Även detta tror jag är något det är nära på omöjligt att hitta någon som säger emot. Finns det någon som säger "Nej! Jag gillar när regler krånglar till det och gör att berättelsen kör fast."? Det hittar man inte den mest regelfixerade spelaren som tycker. Poängen här är snarare att det finns skillnader i åsikt om när en berättelse kör fast eller när regler krånglar till något.

2. Spelar det någon roll om reglerna på korten eller markörerna även återfinns i regelboken? I sådana fall är det väl bara att låta bli att använda sådana hjälpmedel, eller? Jag tänker till exempel på besvärjelsekort från Dungeons & Dragons. Det finns de som tycker de är väldigt praktiska och gör det stora antalet besvärjelser man kan ha till sitt förfogande mer överskådligt. Om inte så är jag nog böjd att hålla med. Även jag skulle föredra om alla regler återfanns i regelboken.

3. Här håller jag med dig. Det är bland annat det som gör att jag har lite svårt att ta till mig de alla de D20-kloner som är så populära inom OSR. Vad är liksom meningen med ännu ett spel som springer benen av sig för att vara så likt OD&D som möjligt?

För att inte springa in i min egen fälla och anta att mina egna åsikter är sanningar så måste jag erkänna att det säkert finns sådana som gillar att nya spel är till förvillelse likt redan existerande (Det måste det göra. Annars skulle inte sådana finnas.). Jag förstår bara inte tjusningen med dem.

Om det finns någon som tvärtom tycker att detta fenomen är toppen så får hen hemskt gärna förklara vad jag missar för jag är genuint nyfiken.

Så vad hade då hänt om någon ändå frågade om vi skulle spela något sånt här? Är suget efter att få rollspela större än att det gäller ett spel man själv aldrig skulle få för sig att spela? Hur långt utanför din rollspelskomfortzon är du beredd att gå innan du dömer ut något?
Knepig fråga. Som många andra spelar jag nog hellre något jag vet att jag gillar än något jag inte vet om jag skulle gilla. Men jag är definitivt öppen för sådant jag aldrig testat, även om jag naturligtvis drar mig lite för sådant jag redan innan tror inte är min kopp te. Men jag har i alla fall ett slags inre driv att testa så många spel eller spelstilar som möjligt, om inte annat för att kunna bocka av dem.

Mest handlar det nog om vad de andra i min grupp vill spela. Om alla utom jag är överens om vad som ska spelas härnäst så böjer jag mig. Jag spelar hellre något jag inte är så förtjust i än att inte spela alls. För mig är spelträffar lika mycket spel som häng med kompisar.
 
Back
Top