Två skäl till att jag spelade AD&D1ed som 12-åring från 1981 och framåt:
1. Tramps omslag till PHB.
2. DSL:s omslag till DMG.
Bättre finns inte.
Anyhow, nu blev det en liten frågeställning om Trampier och Sutherlands signaturer (orsakat av mig pga skrev svaret i all hast och besitter uselt detaljminne) som tog udden av det jag ville säga med mitt svar.
Frågan var varför någon vill spela 1ed.
För många i min generation vågar jag påstå att de första omslagen till PHB och DMG är de materiella komponenterna i formeln "Gygax Irresistible Game (Invocation/Evocation)".
Massiva motsägelsefulla textmassor på krånglig engelska, ändlösa slumptabeller, och så dessa fantasieggande bilder.
Hur hänger dessa ihop?
Storslagna spelupplevelser skapas, inte på grund av att reglerna hänger ihop utan för att de inte gör det. Man försöker pussla ihop dem, men det går inte riktigt.
Men man skapar saker.
Husregler. Äventyr. Kampanjvärldar.
För någonstans finns löftet från PHB om vad som händer efter striden med ödlefolket:
Man tänder elden framför demonens altare, tjuvarna tar bort ädelstenarna som utgör statyns ögon, krigaren rättar till sin rustning, några diskuterar vägval vid en handritad karta, magikern sluter ögonen i meditation, och de anställda underhuggarna släpar in ödlefolkens kroppar för att kanske offra dem till demonen, för att se vad som då händer?
Eller löftet från DMG: Trollkarlen och krigaren med kortleksskölden har uppnått minst namngrad och tagit sig till Mässingsstaden vid Blodshavet i eldens elementarplandär de bekrigar en ondsint efrit.
Dessa bilder skapar ett sug efter något som reglerna aldrig förmådde ge, men som vår egen fantasi kan förse oss med.
Därför spelade vi AD&D1ed.
