Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

De flesta känner till att en maraton är 42 km och det kommer från antika Grekland där en budbärare skulle ha sprungit från Marathon till Athen.

Det som inte är lika känt är att det var vardagsmat för de Japanska budbärarna som gick under namnet Hikyaku (betyder "flygande fötter"). Det fanns många sorters Hikyaku varav vissa var beridna. Men det som jag finner mest intressant är de som faktiskt sprang (de var också vanligast och mest praktiska med tanke på de bergiga stigar de använde sig av).

Hikyaku ingick i ett post- och kurirsystem som utvecklades under 1500- och 1600-talet i Japan. Dessa budbärare kunde springa upp till 80-100 km per dag i vissa fall (världsrekordet ligger på ca 320 km). Det hörde dock till det ovanliga, en vanlig sträcka verkar ha varit runt 40 km, dvs en maraton.

De ingick i ett stafettnätverk. En standardsträcka är Kyoto till Edo, ca 500 km. Det tog normal 6 dagar för ett meddelande att färdas den sträckan, men senare skapades en extra snabb (och dyrare) service där kurirerna även rörde sig under natten och då kom man ner till under 4 dagar. Dock verkar det ha varit möjligt att betala extra till kurirerna så att man kom till runt 2,5 dagar (dvs 200 km per dag!). Principen var att ju mer man betalade, ju fortare sprang kurirerna.

Dessa kurirer bar med sig viktiga meddelanden för daimyo (feodalherrar), shogunatet och ibland handelsmän. Meddelandet (eller mindre paket) bars i en liten låda i änden på en bambustav (varför denna opraktiska(?) bäranordning vet jag inte). De verkar ofta ha sprungit i par så att om den ena skadades så kunde den andra fortsätta.

Kurirerna var lättklädda. De hade höftskynke eller enkla byxor, sandaler, ibland tyg runt fötterna och halmhatt vid behov för skydd mot regn och sol. I riktigt dåligt väder kunde de ha mer kläder och då gick det antagligen långsammare.

Arbetet var farligt och risken för skador stor. Kurirer hade låg status i samhället, men de hedrades samtidigt för sin insats. Att förlora ett meddelande straffades hårt, ibland med döden.

Sidonot 1: Det finns en diskussion om deras löpstil (Namba running). Det går ut på att man svingar samma arm framåt som ben, dvs någon form av passgång. Det ser så ut i en del bilder. Jag tycker det låter märkligt, men det verkar finnas en del forskning som tyder på att det är ett långsammare men mer ekonomiskt sätt att springa långa distanser.

Sidonot 2: Det finns speciella lopp, Ekiden, i Japan som hedrar kurirsystemet.

---

För rollspelsändamål så visar systemet med Hikyaku att det går att ha ett fungerande och snabbt kurirsystem i organiserade länder även utan hästar (den här typen av system har även funnits i Sydamerika). Den här typen av kurirer är också möjliga slumpmöten på vägarna.

Före detta kurirer kan bli intressanta rollpersoner.
 
Det har förekommit flera diskussioner om gillen vs. skrån här på forumet. Jag tillhör de som inte är så strikt med begreppen eftersom jag anser att man inte var så strikt historiskt heller och att gillen/skrån ändå är annorlunda i de flesta rollspelsvärldar (om man inte spelar strikt historiskt).

En ytterligare variant man kan kika på för att få inspiration är "Esnaf" som är motsvarigheten i Ottomanska riket. De har mycket gemensamt med skrån i (väst-)Europa, men det finns också ett par spännande skillnader. Eftersom de är så pass lika så tar jag bara upp olikheterna här (anta att allt annat är mer eller mindre lika).

Religiös koppling: Esnaferna har en stark religiös koppling och var ofta bundna med Sufiska ordnar. Esnaferna hade egna andliga ledare (sheikh) inom organisationen som gav moralisk vägledning och höll i ceremonier. Hantverkarens yrke sågs ibland som en väg till andlig utveckling.

Vikten av mästarprovet: Rangerna (lärling, gesäll, mästare) var de samma, men Esnaferna hade inte samma betoning på gesäll- och mästarprov. Det tekniska var så klart viktigt, men moraliskt beteende, lojalitet och socialt godkännande var viktigare. Lite slarvigt skulle man kunna säga att i skrån så styrde hårda värden medan i Esnafen var de mjuka värdena styrande.

"Statens" roll: Esnafen var mer integrerad i Osmanska rikets statsapparat och hade mindre självstyre än skråna. Priser kunde ibland sättas av staten (under någon form av förhandling) och ledare kunde utses av staten. Skrån var mer självständiga och var mer kopplade till staden och dess styre. Att Esnaferna var närmare kopplade till staten är nog en naturlig följd av att Osmanska riket var en starkare och mer organiserad stat (Europa hade inga egentliga stater skulle man kunna påstå).

Detta betyder dock inte att Esnaferna passivt accepterade allt staten bestämde, de kunde delta i upplopp och protester.

Social roll: Esnaferna hade ännu mer av socialt skyddsnät och socialt samliv än skråna. Det sociala gick före det yrkesmässiga (i alla fall i jämförelse med skråna). Mycket av Esnafernas sociala arbete gick under religiösa förtecken.

Mindre exkluderande: Esnaferna var öppnare. Minoritetsgrupper och till och med kvinnor kunde vara med. Esnafen var inte heller bunden till stadens medborgare på samma sätt som skrån.

---

Esnafen är ett alternativ att kika på om man ska skapa ett skråväsen till sin rollspelsvärld. Man måste inte följa den västeuropeiska standardmodellen. Just den starkare religiösa kopplingen har jag ofta haft med i mina världar utan att ha känt till något om Esnaferna.
 
Alla skrån är ett gille, alla gillen är inte skrån.

Brukar se gille som ett löfte. Skrån som en förmån och intressesfär.

Reser vi ihop, sluter vi resegille för att kunna lita på varandra.
 
Last edited:
På tal om stadsvakten och liknande, så var de historiskt sett inte alltid så populära bland befolkningen i övrigt.

Äldre stockholmsslang:
- Stadsvakter kallades för "korvar"
- Separationsvakter (en slags sedlighetspolis, those were the days) kallades för "paltar"
- Gardessoldater (förlagda till Stockholm, och flitigt brukade för att upprätthålla ordningen) kallades för "klädhängare".

Så i din fräcka fantasystad finns kanske "Drakgardet" eller "Silverriddarna" men de har mindre smickrande namn på krogar och värdshus.
 
Last edited:
På tal om statsvakten och liknande, så var de historiskt sett inte alltid så populära bland befolkningen i övrigt.

Äldre stockholmsslang:
- Stadsvakter kallades för "korvar"
- Separationsvakter (en slags sedlighetspolis, those were the days) kallades för "paltar"
- Gardessoldater (förlagda till Stockholm, och flitigt brukade för att upprätthålla ordningen) kallades för "klädhängare".

Så i din fräcka fantasystad finns kanske "Drakgardet" eller "Silverriddarena" men de har mindre smickrande namn på krogar och värdshus.

Vore kul att veta bakgrunden till dessa namn, speciellt "korvarna".
 
Vore kul att veta bakgrunden till dessa namn, speciellt "korvarna".
Enligt den berggsäkra källan Wikipedia: "Stadsvakten kallades i folkmun för "korvar", förmodligen den folketymologiska tolkningen av "corps-de-garde". Paltarna tros ha blivit paltarna för att det redan fanns korvar, så man spann vidare på den tematiken.

"Klädhängare" har så klart med gardets pimpade uniformer att göra.
 
Last edited:
Vore kul att veta bakgrunden till dessa namn, speciellt "korvarna".
Min headcanon är att dessa ofta åt sig feta på mutor eller saker de roffade åt sig från affärsidkare att de såg ut som stoppade korvar i sina allt tajtare uniformsjackor.

Kanske rent av att det var standard för slaktare att sticka åt dem ett par korvar som en slags beskyddarpeng, som de sedan hade under armen när de fortsatte sin patrull.

"Se där kommer ju korvarna gående"
 
Kyrkorna i Lalibela är intressanta varianter på de vanliga templena eller underjordiska grottsystemen eftersom dessa är något mitt emellan.

De 11 kyrkorna i Lalibela har huggits ut ur röd vulkanisk berggrund. De höggs ut uppifrån och ner, först en fyrkant runt kyrkan och sedan själva kyrkan och dess interiörer med valv, pelare, altare, etc. Flera av kyrkorna kopplades samman av gångar och heliga vattenkanaler. Platsen är fortfarande i bruk och är en viktig pilgrimsort.

De är med i UNESCO's lista över världsarv och på deras hemsida finns ett galleri med bilder och video.

Det finns gott om legender om kyrkorna, t.ex. att änglar skulle hjälpt till vid bygget eller att det var tempelriddarna som låg bakom.

---

För rollspel så ger de inspiration till en lite annan form av arkitektur. Jag gillar speciellt den korsformade kyrkan. På längre avstånd så kan den vara helt omöjlig att se eftersom dess tak är i jämnhöjd med marken. Lägg sedan till tunnlar och kanaler under så blir det en riktigt spännande miljö.
 
Runstavar eller Primstavar var kalendrar tillverkade i trä, ben, metall eller horn. De äldsta kända runstavarna är från 1200-talet men de kan ha varit i bruk tidigare. De användes ändå in på 1800-talet. De flesta bevarade stavarna är från Sverige, men de fanns i hela norden och i svenskbyggderna i Baltikum.

De tidiga runstavarna hade just runor, medan modernare stavar kunde använda sig av symboler. De ser snygga ut.

Runstavarna fungerade som en kombination av kalender och bondepraktika eftersom de både innehöll kalendarisk information som veckodagar, månader, högtider, etc. men även information som t.ex. när man skulle så, slakta eller skörda, vädertecken, etc.

Det verkar ha varit vanligt att de var dubbelsidiga med sommarhalvåret på ena sidan och vinterhalvåret på andra. De fungerar som evighetskalendrar (vilket funnits i norden långt före första kända runstavarna) om man visste hur man skulle tolka dem.

---

Äventyrarna kanske använder sig av en runstav för att hålla reda på dagarna?

Runstavar kan ge upphov till eller vara ledtrådar i äventyr, t.ex:
  • Äventyrarna hittar en äldre runstav som innehåller en extra dag. Vart har den tagit vägen?
  • En runstav tillhörande en sekt har extra märken. Vad händer på dessa dagar?
  • En magisk runstav kan förutspå saker. Tecken dyker upp och försvinner på staven, men de måste tydas och det är inte det lättaste.
  • En astrologs (magiska) runstav stjäls precis när han håller på att få fram datumet när en demonportal ska öppnas. Han anlitar rollpersonerna för att få tillbaka den. Det är bråttom!
 
Under 1500- till 1700-talen (och säkert under andra perioder också) användes "maskeradbrev" eller kodade ballader i delar av Europa för att sprida politiska eller religiösa budskap i hemlighet. Texterna såg ut som oskyldiga sånger eller dikter men innehöll kodade budskap, metaforer eller akrostikon. Budskapens innehåll var ofta religiöst eller politiskt sprängstoff. Spridningen skedde ofta muntligt eller genom pamfletter eller dylikt.

---

Kan användas för ledtrådar i äventyr av t.ex. sekter, konspiratörer, spioner, hemliga sällskap, upprorsmakare, etc.
  • Spelarna kan stöta på en till synes banal visa som sprids bland barn, men den innehåller en kod som avslöjar platsen för ett gömt förråd, ett förräderi eller en förbjuden sammansvärjning. Kanske är den som minns hela visan död och spelarna måste rekonstruera den rad för rad. Små förändringar kan ha skett när den spritts mun till mun.
  • En mystisk sång sprids och alla som kan sista versen verkar försvinna. Vad innehåller den egentligen?
  • En poet har mördats, men ingen vet varför. Spelarna får i uppdrag att finna den verkliga betydelsen i hans sista verk.

Använde ChatGPT för att generera en kodad visa:

Visa: "Fåret som gick vilse"

En grå liten fåle gick vilse i snön,
Den letade mat, men fann bara bön.
Den mötte en räv med svans som en lie,
"Gå österut nu, för norr är en vrå."

Den klättrade högt, där ingen fick bo,
Där vinden viskade: "Tiden är nog."
Tre bjällror klang i den tysta natt,
Och månen såg röd ut, som om den skrattat.

Dold kod (tolkning)

Ytligt
:
Låter som en gåtfull barnramsa om ett får, en räv och en kall natt.

Dolt budskap:
Detta är ett varningsmeddelande till en sammansvärjning eller motståndsgrupp – att en förrädare avslöjat deras gömställe och att en aktion måste ske snabbt.

Kodade delar:

"Grå liten fåle" = en vanlig budbärare eller medlem (kanske en novis i en orden).
"Snön" och "bön" = hunger och religiös täckmantel – gömda i ett kloster eller under vinterskrud.
"Räv med svans som en lie" = en agent, någon dödlig eller listig – kanske en lönnmördare.
"Gå österut" = riktning mot gömstället eller ny samlingspunkt.
"Där ingen fick bo" = förbjudet område, helig plats, kanske ett ruinerat tempel.
"Tre bjällror" = signal – när klockan slår tre, eller tre dagar från nu.
"Månen såg röd" = blod kommer att spillas.
 
Påminner om vägvisor, där ramsan ger delmålen.
Har du några exempel? Det var inget bra begrepp att söka på (vaggvisor och vägvisare var vanliga förslag). Jag funderar på ett Mutant-äventyr där en ledtråd är en sång som egentligen är en karta (fast de som sjunger den har glömt det sedan länge).
 
Har du några exempel? Det var inget bra begrepp att söka på (vaggvisor och vägvisare var vanliga förslag). Jag funderar på ett Mutant-äventyr där en ledtråd är en sång som egentligen är en karta (fast de som sjunger den har glömt det sedan länge).
Ett aktuellt är sången/versen i senaste sagan om ringen tv-serien. Men det finns historiska förlagor. Hade för mig att det nämnt här i den här tråden tidigare.
 
Jag verkligen avskyr den kryptiska versen för dungeons (vanligen helt omotiverad också - den bara finns där), men här kan man tänka sig någon sorts motivation. En gång i tiden fick vakterna lära sig sången för att kunna ta sig fram bland fällor och annat elände, och även nu när dungen är övergiven finns det kvar i en barnramsa, för den som tar sig besväret att avkoda.
 
Jag verkligen avskyr den kryptiska versen för dungeons (vanligen helt omotiverad också - den bara finns där), men här kan man tänka sig någon sorts motivation. En gång i tiden fick vakterna lära sig sången för att kunna ta sig fram bland fällor och annat elände, och även nu när dungen är övergiven finns det kvar i en barnramsa, för den som tar sig besväret att avkoda.
I Mysteriet på Greveholm så skulle man dansa en menuett på rätt ställe för att öppna den hemliga dörren.
 
Back
Top