Min hisspitch till varför Brindlewood Bay är roligt.
I hur många spel kan du spela en 75-årig dam som har stilen Alexis Carrington Colby, som gillar att knyppla, och är en MacGyver-figur? (Nu vet du svaret på den frågan, men kalla den retorisk). Sedan finns det i samma spel en kult.
Men den där kulten ser du egentligen inte så mycket av först, det är mest att gå omkring och leta ledtrådar, fundera på hur en ljusstake som eventuellt är elektrisk kan användas som ett mordvapen.
Allt detta gör du med ett gäng av dina bästa väninnor som du har en bokklubb med.
För mig, vad jag gillar med Brindlewood Bay är det enkla, samtidigt det komplexa. Det enkla i att man som spelledare inte behöver preppa mycket, om man nu inte vill, även om det kräver en hel del improvisation. Något annat jag gillar är det centrala med samberättande. Att man berättar en historia tillsammans som man löser tillsammans. Med det blir egentligen varje session unik.