WRNU:s filmklubb 2024 v11

Detta är WRNU's filmklubb för v11 2024 – #582 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Jag har sett Dune: Part 2 (2024) och … jag har nog inte riktigt bearbetat det klart. Första filmen så gick jag bara in i det och var där. Den här gången så var det inte inkapslad upplevelse, utan det som hände på duken samspelade hela tiden med tankar och känslor kring samtiden utanför salongen. Ska jag prompt sätta en siffra så antar jag att det är en krankisk fyra.

Jag har också sett Mysteriet Henri Pick (2018) efter romanen med samma namn (som jag föreslog till en låntagare på biblioteket nu i veckan, så jag tänkte att det är bäst jag kollar in filmen i alla fall). En ung förläggare hittar ett refuserat manus på ”Biblioteket för bortglömda böcker”, blir eld och lågor och vill ge ut den. Men alltså, är det pizzabagaren Henri Pick som skrivit den verkligen? Han som dog för ett par år sen? En programledare i TV (tidigare litteraturkritiker) blir helt fast i att ta reda på sanning. En lågmäld dramakomedi som får tre refuserad manuskript av fem i betyg på den krankiska skalan.

Jag har sent omsider sett den femte Pirates-filmen: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales, eller "Salazar's Revenge" som den fått heta härikring.

Vid det här laget är formeln ganska bekant: Jack är full och jobbig, pirater är korkade, insert märklig övernaturlig mcguffin, blanda in ett gäng over-the-top-spektakel-actionscener som inte mejkar någon sense överhuvudtaget, släng in lite humor, lite känslor, lite äventyr, lite spöken. Blanda. Och ja, det här är den femte filmen och den bryter ingen nämnvärd ny mark. Den första filmens kärlekspar fick tydligen en son, som nu är på ett quest att hitta Poseidons treudd för att befria sin far från den förbannelse som fjättrar honom vid den Flygande Holländaren. Under jakten stöter han på kapten Salazar, en läbbig spökkapten inne i Djävulens Triangel. Samtidigt söker också en absolut-inte-häxa-utan-astrolog efter samma treudd, efter att hennes pappa lämnat henne Galileo Galileis dagbok där det tydligen står hur man hittar den.

Alltså, man ska inte förvänta sig att manuset håller ihop, för det gör det inte. Det finns så, så många frågetecken. Plotten faller isär som ett korthus om man blåser på den. Många scener känns helt poänglösa, mycket händer av ren slump, vissa grejer är helt obegripliga… Varför i hela friden hade Barbossa till exempel stjärnbilden tatuerad på armen? Jag fattar att de ville låta Carina se att han var hennes pappa, men… Boken var ju inte hans! Den var ju Galileis! Varför tatuerade han en stjärnbild från Galileo Galileis dagbok på armen? Men man tittar inte på Pirates-filmer för det bra manuset. Man tittar på dem för att de har en schysst vibe och schyssta action set pieces med videospelskänsla.

Men det fascinerar mig, ändå. Det här är den femte filmen i franchisen. Den har kostat, enligt Wikipedia, 230–320 miljoner dollar att spela in. Så varför inte göra ett manus som INTE suger? Det här är liksom inte ens ett resultat av script-by-committee, det är bara en person som har screenplay-cred och två som har "story by". Och ändå är det så dåligt. Hur mycket mer energi hade det krävts för att pussla ihop det här manuset bättre? Hur mycket mer pengar?

I och för sig spelade filmen tydligen in nästan 800 miljoner dollar även med ett uruselt manus, så jag antar att svaret på varför inte? är varför?.

Jag ångrar lite att jag inte såg den i 3D, faktiskt. Den här sortens idiotspektakel gör sig väldigt mycket bättre i 3D. Vissa scener var också ganska uppenbart gjorda för att vara balla i just 3D – till exempel scenen där en haj hoppar över en roddbåt. Så ja, filmen har en bokstavlig shark-jumping scene.

Kan jag rekommendera den? …ja, det kan jag nog, ändå. Om man är medveten om att det här är film fem och man sett de tidigare fyra så vet man vad man ger sig in på. Hjärnan måste lämnas avslagen, men jag var underhållen mer eller mindre hela tiden. Specialeffekterna var väl typ 95% riktigt bra och resten dög, skådespeleriet var… där, och scenografi och kostym funkade bra. De idiotiska actionscenerna var lagom idiotiska.

BETYG: 4−/5

Jag har sett The Marvels. Carol Danvers är Captian Marvel, den mäktigaste superhjälten i MCU, som varit ute i världsrymden för att hantera enorma rymdkriser i 30 år. Kamala Khan är Ms. Marvel, en tonårshjälte med hårt ljus krafter som slåss mot brott på New Jerseys gator, hon är inspirerad av Carol, har dekorerat sitt rum som ett altare till henne och skriver Captain Marvel fanfiction. Monica Rambeau är (har inget kodnamn ännu. Vilket är ett running gag i hela filmen. Vilket är meta för hon har haft en massa olika namn i serierna) och är en forskare som jobbar för Nick Fury på en rymdbas/rymdhiss i omloppsbana runt Jorden. Hon fick krafter av att behöva deala med när Scarlett Witch blev galen och förbannade en hel stad.

De tre börjar plötsligt byta plats med varandra, vilket är ett problem för Carol är mitt i en strid med rymdondingar, Kamala är hemma hos sina föräldrar och Monica är på rymdpromenad i en rymddräkt. Så vi har en fight där alla teleporterar runt, inte vet vad som händer och är förvirrade, och river Kamalas familjs vardagsrum som är riktigt bra!

Efter den uppvärmningen teamar de tre hjältinnorna upp under namnet The Marvels och ger sig iväg ör att ta reda på vad som händer med deras krafter, stoppa en rymdskurk och rädda universum.

Det bästa med den här filmen är när den är roligt nonsens som när de åker till en planet där alla talar genom sång och dans eller de måste valla katter på en rymdstation. Det värsta med filmen är att det är 100% krav på att ha sett alla filmerna Captain Marvel varit med i, hela Wandavision serien och hela Ms. Marvel serien. De har bokstavligt talat en ”åka in i våra minnen” sekvens som är omöjlig att förstå om du inte redan sett alla de andra grejerna. OCH DET ÄR SÅ ONÖDIGT! Den här filmen hade med bara några få omskrivningar kunnat vara sebar av någon som inte sett något annat.

Brie Larson känns äntligen bekväm som Captain Marvel! Hon är sjukt rolig i den här filmen och när det blir allvarligt bryr man sig. Hon har varit lite för mycket ”tråkiga perfekta Stålmannen” tidigare, men här skäms hon över att råka vara en rymdprincessa, försöker hantera att hon måste jobba med en tonåring som hjältedyrkar henne, försöker att inte prata med sin typ systerdotter om varför hon inte var närvarande i hennes liv för det kommer intgöra något bättre och skäller på busiga cthuloida rymdkatter.

Skurken är tråkig dock. En till Kree med en blå hammare och en kraft pryl.

3 av 5.

Jag har sett Damsel (2024).
Det är en klassisk fantasy historia med en lite weird twist. Prinsessa, prins, kungarike, drake. Okej. Det är också en kritik mot klasssamhälle, patriarkatet och kolonialism. Vilket är inte vad jag förväntade mig i en "slåss mot drake" film.*

Lite träiga skådespelarinsatser, okej kostymer (rustningarna är bättre än medel), helt okej specialeffekter (jag gillar att drakens eldsprut är mer lava än eldkastare).

3 av 5 prinsessor.

*

Jag var och såg Hanteringen av odöda.

Den var annorlunda, det får jag ge den.

Kanske var det mina förväntningar som lade krokben för mig. Jag menar, Låt den rätte komma in var ju ganska trogen sin bokförlaga, så jag kanske undermedvetet antog att det skull bli så nu också? Men varför trodde jag det, egentligen, när det är helt andra personer som gör den, och i ett annat land dessutom.

Men tja, jag tycker inte det är någon spoiler att säga att det enda som finns kvar av boken är en del av det initiala upplägget, lite stämning och några likartade sekvenser. Men inget av handlingen och inga av karaktärerna.

Filmen är väldigt stämningsfull, för att ge den en tvetydig komplimang. Problemet för mig är att det bara bibehålls en enda stämning (nämligen "sorg") hela speltiden igenom - där boken faktiskt skiftar mellan olika känslor i sina olika delar. Skådespelarinsatserna är genomgående utmärkta, men det de får att jobba med är så entonigt och långsamt. Fotot är mycket skickligt - jag skulle till och med säga "vackert" om man kan tänka sig skönhet i det grådaskiga. Även manuset är skickligt på att skapa just den känslan som varje scen förmedlar.

Så allting i hantverket är jättebra, jag vet bara inte varför filmen gjordes. Vad vill den säga? Vill den över huvud taget få mig att känna något utöver melankoli?

2 zombis av 5 möjliga.