Fantasy som utforskning?

SciFi började ju mer eller mindre som "Swashbuckling i rymden" eller "Rymdmonsterskräck", men den växte ganska snart till något annat, ett sätt att utforska vår samtid eller "what-if"-scenarier. I ärlighetens namn hade väl redan Verne och Wells de bitarna, men sedan kom en pulp-era där sådant låg nere ett tag.

Fantasy, å andra sidan, känns fortfarande bara som "äventyr", en ball åktur, men inget att tänka på. Har jag missat någon modern fantasy som gör liknande "nutidsobservationer" och tänkvärda "tänk-om", eller är den fortfarande bara tomgångsunderhållning?

Inget medhåll om premissen. Bra fantasy handlar lika mycket om saker som bra sci-fi.

Tolkien skriver en helt ny version av kristendomen, om hur krig påverkar samhället och hur det är att leva med trauma.

Ice and fire är en brutal kritik av real politik och hur samhället talar om makt/politik. Chaos is a ladder.

Elric handlar så mycket om hur det är att bo i det som är kvar av världens mäktigaste, ondskefullaste och mest fantastiska kejsardöme (host, Storbritannien host) och om anarkism. Och det är nog den författarens minst politiska serie, läs The Finale Programme någon gång.

Conan från 1982 handlar om hur en grupp hippies och socialister ledda av kultledare håller på att förstöra den civiliserade världen och hur hårdhänta muskelmän är de enda som kan stoppa dem... Jag sade inte att det bara är positiva budskap, precis som det inte är det i sci-fi.

Medan fantasy har lika mycket skräp som sci-fi så har det lika mycket bra idéer. Mycket sci-fi handlar också om saker genom att omfamna fantasy. Som Dune tillexempel, som ju handlar om hur kokain är nästan lika badass som Islam,

Troberg said:

SciFi började ju mer eller mindre som "Swashbuckling i rymden" eller "Rymdmonsterskräck", men den växte ganska snart till något annat, ett sätt att utforska vår samtid eller "what-if"-scenarier. I ärlighetens namn hade väl redan Verne och Wells de bitarna, men sedan kom en pulp-era där sådant låg nere ett tag.

Fantasy, å andra sidan, känns fortfarande bara som "äventyr", en ball åktur, men inget att tänka på. Har jag missat någon modern fantasy som gör liknande "nutidsobservationer" och tänkvärda "tänk-om", eller är den fortfarande bara tomgångsunderhållning?

Click to expand...

Delanys Neveryon-böcker är sword & sorcery med både socialfilosofiska reflektioner och queertematik. Kanske inte några bladvändare (bitvis rätt tunglästa, till och med), men vissa passager är verkligt tänkvärda.

Berserk är kanske det bästa utforskandet av existensiella i fiktion. Den är där uppe med typ Dagarnas skum.













Camus Främlingen suger so bad!

Jag ska inte säga att det är omöjligt - man kunde skriva en fantasyberättelse i stil med "plötsligt kommer det magi till världen, vad händer då?" - men det är inte det typiska sättet att skriva fantasy på.

Isaac Asimov sade att all SF är någon av "What if", "If only" och "If this continues", vilket gör den till en litteraturform som specifikt handlar om att besvara frågor. Men fantasy brukar mycket oftare handla om att ha en bakgrund att behandla ett tema mot - The Lord of the Rings handlar om försyn och hopp satt i en fantastisk värld, A Song of Ice And Fire analyserar maktanvändning, var och varannan fantasy handlar om vuxenblivande, och så vidare. Att kräva att en fantasyberättelse ska göra vad SF gör känns som att klaga på att en bil inte smakar gott.

Var drar vi då gränserna mellan fantasy och SF? Om man till exempel tittar på Ken Lius Dandelion Dynasty-böcker handlar de i hög grad om spekulativ teknologi och samhällsorganisering – de råkar bara mestadels utspela sig i en fiktiv värld som ligger på en lägre teknologisk nivå än vår samtid. Kan science fiction också innefatta berättelser som framför allt jobbar med trä och siden snarare än nanorobotar och antimateria?

Svarte Faraonen said:

Var drar vi då gränserna mellan fantasy och SF? Om man till exempel tittar på Ken Lius Dandelion Dynasty-böcker handlar de i hög grad om spekulativ teknologi och samhällsorganisering – de råkar bara mestadels utspela sig i en fiktiv värld som ligger på en lägre teknologisk nivå än vår samtid. Kan science fiction också innefatta berättelser som framför allt jobbar med trä och siden snarare än nanorobotar och antimateria?

Click to expand...

Och här kommer vi till hur det länge inte fanns en uppdelning och de sålde allt under sci-fi paraplyet. Men låt oss nitpicka. Är det sin egen lågtech värld skulle jag säga fantasy! Är det ren alt-history av Jorden skulle jag säga sci-fi. Men det svaret spelar ingen roll för frågan. Kan man mest ha att göra med alternativa samhällsbildningar i både sci-fi och fantasy? Och svaret är: Ja.

Håller inte heller alls med om trådstarten. Joe Abercrombies senaste triologi Age of Madness är en riktigt bra satir över människor och vår strävan efter makt. Kanske den bästa sådana jag har läst.

Eller för att citera Neil Gaiman:
"Fairy tales are more than true: not because they tell us that dragons exist, but because they tell us that dragons can be beaten."

JohanL said:

Att kräva att en fantasyberättelse ska göra vad SF gör känns som att klaga på att en bil inte smakar gott.

Click to expand...

Jag kräver inte det, men jag söker det, om det finns. Dessutom, Ahlgren begs to differ.

Jag är en av författarna till kommande Ereb Altor, vilket kan sägas vara en av Sveriges absolut största och mest kända rollspelsvärldar. För att bara snabbt dra några av ffa mina inspirationskällor:

• Religiös radikalisering
• Klimatkrisen
• Rovkapitalism

Det finns mer och inget av detta är i sig självt bärande teman men vill man gå in på det metafysiska så är gnosticismen en stark inspirationskälla, som dessutom genomsyrar hela materialet.

Men överlag köper jag inte premissen.

Ursula LeGuins The Tombs of Atuan granskar misogyni, slaveri, maktlystnad, hybris och plikten att gå sin egen väg. LeGuins bästa bok, åtminstone i mitt bilbotek.

De flesta motexemplen folk nämner handlar snarare om "inspirerat av" än "utforskar". Självklart är fantasy inspirerat av något, men det känns sällan som om den verkligen utforskar något.

Jag kan titta på min fantasyvärld. Den är inspirerad av Rom, kolonialism, Joseph Conrad, Egypten, Mad Max med mera, men inte fanken gör jag någon slags utforskning eller analys av ämnena. De är en scen som äventyr utspelar sig på, det är inte något jag sätter en spotlight på för att göra en poäng. Bakgrund, inte studieobjekt.

Enda fantasy som jag kan komma på som gör något sådan är John Normans Gor-serie, och där kan man ju ha en del åsikter om hans slutsatser.

Mekanurg said:

Ursula LeGuins The Tombs of Atuan granskar misogyni, slaveri, maktlystnad, hybris och plikten att gå sin egen väg. LeGuins bästa bok, åtminstone i mitt bilbotek.

Click to expand...

Good point. LeGuin är ett undantag. Jag tänker direkt på Left Hand of Darkness, som jag ser som fantasy, även om den har en SciFi-överrock.

Mangan och animen Frieren är i hög grad en utforskning av vad odödlighet egentligen innebär. Den alviska titelkaraktärens relation till tiden och omvärlden är ofta det som driver berättelsen.

Troberg said:

De flesta motexemplen folk nämner handlar snarare om "inspirerat av" än "utforskar". Självklart är fantasy inspirerat av något, men det känns sällan som om den verkligen utforskar något.

Jag kan titta på min fantasyvärld. Den är inspirerad av Rom, kolonialism, Joseph Conrad, Egypten, Mad Max med mera, men inte fanken gör jag någon slags utforskning eller analys av ämnena. De är en scen som äventyr utspelar sig på, det är inte något jag sätter en spotlight på för att göra en poäng. Bakgrund, inte studieobjekt.

Enda fantasy som jag kan komma på som gör något sådan är John Normans Gor-serie, och där kan man ju ha en del åsikter om hans slutsatser.

Click to expand...

Har du någon egen väldigt snäv definition av "utforska"?

När jag som författare behandlar ett ämne som säg religiös fanatism så gör jag research, resonerar och författar. Jag utforskar ämnet och ger min bild. Eftersom jag pratar rollspelsvärldar här är det explicita syftet för andra att utforska samma premiss inspel, alltså själva motsatsen till fantasy som fond för äventyr. Vad nu man lägger i det.

På vilket sätt är utforskande av en premiss som ex. religiös fanatism inte att utforska den enligt dig?

Troberg said:

SciFi började ju mer eller mindre som "Swashbuckling i rymden" eller "Rymdmonsterskräck",

Click to expand...

Nej. Mest bara nej.

Beroende på hur du räknar är Mary Shelley's Frankenstein den första SF-romanen, alternativt En Sann Historia om du vill vara riktigt besserwisser. Det finns ett antal mer diskutbla grejer däremellan också (Utopia, tex), men främst Frankenstein räknas som starten för SF-genren. Ingen av dem kan räknas som Swashbuckling i rymden eller Rymdmonsterskräck.

Det du pratar om låter mer som pulp-grejen, som är mer av en egen genre oavsett om det har på sig SF-kläder, fantasy-kläder, eller kobåjsarkläder. Jämför du Conan med John Carter eller valfri bok av Karl May har du mer likheter än skillnader i struktur och äventyrsfokus än du har när du jämför säg, Conan med LeGuin / Tolkien / Bardugo, John Carter med Asimov / Clarke / Heinlein eller för den delen May med valfri spaghettiwestern.

På vilket sätt är utforskande av en premiss […] inte att utforska den …?

Click to expand...

Läser det så här … att det är skillnaden mellan efterforskning för att skapa en solid grund och de frågor som man ställer sig/ställs inför när det spelas upp/används. Om man eftersträvar och vill se det senare skulle man uttrycka sig som att det inte ”utforskas”.

Mekanurg said:

Ursula LeGuins The Tombs of Atuan granskar misogyni, slaveri, maktlystnad, hybris och plikten att gå sin egen väg. LeGuins bästa bok, åtminstone i mitt bilbotek.

Click to expand...

Jag är böjd att hålla med. Jag vill också lyfta fjärde boken Tehanu som disuterar en patriarkal värld och en sorts analys vid livets höst av hur de val man tog kanske inte var så fria som man en gång trodde. Det i kombination med "vad gör jag nu när min historia är slut"-biten om Sparvhök är fantastisk. Mycket likt LeGuins fantastiska och i Sverige väldigt förbisedda Annals of the Western Shore, som jag vill hylla till lika hög höjd som Övärlden. Särskilt tvåan är helt galet bra. Rekommenderas varmast möjligt om man vill ha mer av LeGuin.

Jag tror jag tycker mer om Atuan på det stora hela, men det är nog lika mycket för att den till stort följer en klassisk äventyrarfantasy-trop, om än spegelvänt från "den som ska räddas" perspektiv. Hade vi hört historien från Sparvhöks perspektiv hade det varit närapå äventyrsmodul 1A till ADnD.

Quadrante said:

Läser det så här … att det är skillnaden mellan efterforskning för att skapa en solid grund och de frågor som man ställer sig/ställs inför när det spelas upp/används. Om man eftersträvar och vill se det senare skulle man uttrycka sig som att det inte ”utforskas”.

Click to expand...

Steg 1: "Vad händer om ett konservativt feodalt rike tas över av en fanatisk populistisk religiös demagog?"

Steg 2: "Vilka situationer skapar denna konflikt?"

Hur är detta inte att utforska?

Alltså, både Science Fiction och Fantasy är genrer som utforskar vår egen värld genom att hålla upp en spegel mot den - spinna vidare på teman, frågor och konflikter i en fiktiv kontext.

Som en tumregel gör SF det genom att fokusera på specifika sociala och teknologiska utvecklingar och dra dem till sin spets och fantasy genom att återberätta som allegori i en sagovärld. Men jag tror inte det går att dra en tydlig gränslinje mellan de två.