Vad tycker ni om Wrestling?

Genesis said:

Ah, liksom en andra nivå av ”suspension of disbelief”. Man ska inte bara acceptera fiktionen, utan även acceptera fiktionen att det inte är fiktion? Lovecraft är väl ett annat exempel på det, vilket kan vara första gången någon säger ”Wrestling är lite som Lovecraft-noveller”.

Click to expand...

Ja, exakt. Jag minns att jag i mina tidiga tonår dividerade en del med mina kompisar om huruvida Necronomicon (vi hade pocketutgåvan) faktiskt kanske kunde vara på riktigt. På den tiden hade vi inte tillgång till internet för källkritik, så ingen av oss visste ju faktiskt med hundra procents säkerhet om det var en kopia av en gammal sumerisk bok, eller om det var helt och hållet fiktion. Några år tidigare hade jag och mina kompisar liknande diskussioner om wrestling.

Som vuxen vet jag att varken wrestling eller Necronomicon är verklighet, men jag kan uppskatta att ibland övertala mig själv om att de är det, för upplevelsen av fiktionens skull.

Är inte wrestling actionfilmernas och superhjälteseriernas svar på livemusik?

Jag gillar inte superhjältar eller actionfilmer, men att gilla det och inte gilla wrestling verkar vara som att gilla musik men inte gilla livemusik. Konstigt!

Om jag får gissa tror jag att wrestling som kulturform väcker associationer eller fördomar om publiken man inte gillar snarare än någon av de här rationaliseringarna som presenterats här i tråden.

Det är totalt ointressant för min del. Mer har jag inte att säga.

Vimes said:

Jag gillar inte superhjältar eller actionfilmer, men att gilla det och inte gilla wrestling verkar vara som att gilla musik men inte gilla livemusik. Konstigt!

Click to expand...

Jag gillar iofs musik men inte livemusik, så så konstigt är det inte.

Genesis said:

Jag gillar iofs musik men inte livemusik, så så konstigt är det inte.

Click to expand...

Jag tycker inte det är konstigt alls. Att lyssna på musik live kan vara en väldigt annorlunda upplevelse än att göra det i andra sammanhang. Jag gillar film, men uppskattar sällan bioupplevelser.

Vimes said:

Om jag får gissa tror jag att wrestling som kulturform väcker associationer eller fördomar om publiken man inte gillar snarare än någon av de här rationaliseringarna som presenterats här i tråden.

Click to expand...

Ja, jag har bekanta som är/varit aktiva inom Sthlm wrestling, men den enda gången jag tittat på en gala så hamnade jag i ett bråk med ett gäng i publiken eftersom vi inte var överens om ifall ”våldta horan!” var en lämplig hejaramsa eller inte.

Jag tycker det är coolt, men inte tillräckligt kul för att titta på mer än några klipp då och då. Det är också mycket mer underhållande att lyssna när insatta berättar om wrestling än att själv titta på det.

Vimes said:

Är inte wrestling actionfilmernas och superhjälteseriernas svar på livemusik?

Jag gillar inte superhjältar eller actionfilmer, men att gilla det och inte gilla wrestling verkar vara som att gilla musik men inte gilla livemusik. Konstigt!

Click to expand...

Konstig liknelse, ungefär som att om man gillar att läsa böcker så borde man gilla poetry slam.

För att besvara frågan så har jag svårt att uppbåda några känslor åt nåt håll för wrestling, tittar aldrig men det är ju å andra sidan en herrans massa man inte tittar på utan att göra ett supertydligt ställningstagande mot.

BiobunkerVII said:

Konstig liknelse, ungefär som att om man gillar att läsa böcker så borde man gilla poetry slam.

Click to expand...

Nä, det håller inte som parallell tycker jag. Poetry slam är ju en väldigt smal delmängd av litteratur. Mer kanske som att gilla att läsa dramatik men inte gilla att titta på teater kanske.

Jag har mentalt sorterat det i kategorin "idrott", och eftersom jag för länge sen valt min sida i det uråldriga kriget mellan Nerds och Jocks går det således bort.

Man ska också komma ihåg att även om utgången av varje match är i huvudsak förutbestämd, så innebär det inte att det inte finns ett tävlingsmoment. Tävlingen ligger dock inte i att spöa motståndaren, utan i att göra en spektakulär show och engagera publiken (oavsett om de älskar eller hatar dig). Den som gör det kommer att få bättre matcher, synas mer och, i de flesta fall (en del funkar bäst som förlorande underdogs med attityd, tex Tommy Dreamer), vinna mer.

Den delen av tävlingen sker dock mer "bakom kulisserna".

Vitulv said:

Jag håller med. Rekommenderar också folk att gå och se WWE Live om de får möjligheten. De körde en gala på Hovet i Stockholm för några år sedan, där bland annat Randy Orton och Shinsuke Nakamura var med. Det var enastående fett.

Click to expand...

Minns att jag hade velat gå men min plånbok tyckte inte det. Eller om det var något annat. Nåväl de galorna jag sett har varit riktigt bra. Glömmer aldrig när jag såg en flyga genom ett bord första gången.

Jag hoppade också över WWE eftersom det kändes för dyrt för hur mycket jag trodde jag skulle kunna se. Jag kanske skulle kunna tänka om i framtiden, för jag kände ett stygn av avund när @Vitulv beskrev upplevelsen.

Wrestling? Jag blir lika förvånad varje gång någon (oftast i Vrållådan) tar upp det. WWE (om det nu fortfarande heter så) tycker jag är menlöst, svensk wrestling och ju ungefär som rollerball (eller vad det nu heter) och det verkar lite sådär punkigt kul och konstigt. De har ju fantastiska namn på svenska! Lite Mutant-vibbar över det!

Liiite OT. Det släpps ett wrestling-rpg nu/strax. Glorify Violent Wrestling. Motor är Mörk brawl.

Jag trodde att Wrestling var ett showspektakel där alla var med på att det var någon form av actionakrobatik med balla kostymer och masker. Men när jag behandlat det så har jag flera gånger stött på (vuxna) wrestling-fans som snarare betraktat det som en sport, med samma seriositet som om det vore Premier League (i alla fall vissa typer av/ligor inom Wrestling). Min syn att det skulle va en form av underhållning i första hand har närmast provocerat dem. Det har förbryllat mig.

Det finns ett tävlingsmoment, men det är mer som melodifestivalen. Den som vinner över publiken (åt endera hållet) får vinna mer.

Sedan, det är små marginaler och stora risker om något går fel. Det är inget snack om att de är skickliga atleter.

Men, det som gör det underhållande för mig är just att det INTE är på riktigt. Jag behöver inte se folk som blir skadade på riktigt. För mig är det som att se en actionfilm. Sure, jag vet att det är fejk, men jag är OK med att ignorera det.

Troberg said:

Jag behöver inte se folk som blir skadade på riktigt.

Click to expand...

Jag har dåliga nyheter kring Wrestling i så fall. Skadorna är oavsiktliga, men de är väldigt vanliga.

JohanL said:

Jag har dåliga nyheter kring Wrestling i så fall. Skadorna är oavsiktliga, men de är väldigt vanliga.

Click to expand...

Men ingenting i närheten av cykling antar jag?

JohanL said:

Jag har dåliga nyheter kring Wrestling i så fall. Skadorna är oavsiktliga, men de är väldigt vanliga.

Click to expand...

Tja, det gäller väl typ vilken stuntman som helst. Tänker du så när du ser på film också?

Men, om vi ska se wrestling ur ett rollspelsperspektiv, så är det ett lysande exempel på hur man bygger en story som är uppbyggd kring fighter, hur man skapar drama som får sin upplösning i en fight.

Troberg said:

Tja, det gäller väl typ vilken stuntman som helst. Tänker du så när du ser på film också?

Click to expand...

Jag tänker helt klart på det när Viggo Mortensen bryter foten i tagning i Sagan om Ringen.

Sedan finns det gott om rätt groteska skador som synts direkt i sändning också. Vaders utpetade öga är kanske något av ett rekord (om än långt ifrån det värsta som skada betraktat)?