Genesis strökrönikor

Tänkte ha en tråd där jag kan skriva lite korta spelrapporter från diverse pass och händelser som inte är stora konvent och så, och som därmed inte riktigt kan fylla en egen tråd. Får se om tråden överlever.

I alla fall var jag i helgen och hälsade på Anne som var gräsänka i Uppsala och spelade med henne, Nathalie och @Bunny. Det blev totalt fyra spelpass: Ett på fredagen, två på lördagen och ett på söndagen.

Fredagspasset var Terres de sang av Simon Li. Det var länge sedan jag spelade det. Det är ett mysigt spel, men det lider lite av att vara lite väl svårt på slutet. Man spelar skeppsbrutna upptäcktsresande på en främmande kontinent. I vårt fall var vi en vetenskapskvinna, en botaniker, en bärare och en andlig rådgivare som förlist i en storm och hamnat som enda överlevande på en mystisk flytande ö. Vi tog tid på oss att spela ut skeppsbrottet och etablera rollpersonerna, och påbörjade sedan spelets cykel av utforskande och introspektion. Tanken är att man i dessa faser ska finna material för att bygga upp klimaxet för varje rollperson, konfliktscenen. Denna är tänkt att sätta rollpersonens livsåskådning och prioriteter i konflikt med varandra och tvinga fram ett svårt val. Det kluriga är att i och med att man är ensamma långt från civilisationen är ens verktyg som spelare att hitta på en sådan situation ganska begränsad, och det kräver att man är duktig på att i de tidigare faserna presentera olika begär och principer hos rollpersonen. Gör man inte detta på ett medvetet sätt (vilket vi inte gjorde, och det är nog lite mitt fel som inte mindes att det var detta som varit problemet när jag spelat det tidigare) så är det svårt att sätta konfliktscenerna.
Det blev ändå en ganska mysig historia och de konfliktscener vi lyckades krysta fram blev tunga och minnesvärda, även om de kanske inte var så tydliga dilemman som det var tänkt. Vetenskapskvinnan Magritte, som alltid var exakt, rationell och känslokall, fann sig vara ganska värdelös i den nya världen och uppfylldes av en melankoli som hon hade svårt att prata om för Tilly, den andlige vägledaren vars hokuspokus Magritt tidigare gjort narr av. Det blev en fin scen när hon öppnade upp sig, och Bunny spelade snyggt på fortsättningen. Magritte blev inte känslosvallande efteråt, utan istället väldigt analyserande över sitt eget beteende och om hur hon kommunicerar med andra.
Botanikern Toulouse gick med en hemlig förälskelse i Magritte, som hon inte vågade yppa, vilket ställdes på sin spets när denna började prata om hur hon borde bli gravid med bäraren Colline, som varandes den ende mannen, för att etablera en mer långsiktig koloni på ön. Och Tilly, som hela tiden offrade sig själv för gruppens bästa, sattes på prov när hon fann sig blöt och kall och med enda metod för att värma sig själv att bränna botanikerns älskade bok. Hon vägrade, och tog sitt eget liv för att rädda boken.

På lördagen hade tyvärr Bunny annat för sig, och det var därmed jag, Anne och Nathalie kvar. Vi började med Utochin, ett hack av Förefter som jag gjort för tre spelare. I detta spel har man två berättelser, en "ute"-berättelse och en "inne"-berättelse, som är en "play within a play", alltså en berättelse som existerar i "ute"-berättelsen och som konsumeras av huvudpersonen där. Det kan vara en roman, en telenovela, en rollspelskampanj, etc. I vårt fall var det en tv-serie, Seeing Zeya, som handlade om monsterjägaren Zeya, som har förmågan att se övernaturliga monster. "Ute"-personen var Veronica, som jobbar som åklagare på tingsrättsnivå och som är en stor beundrare av serien. Veronica är själv något av en "monsterjägare" i det att hon sätter dit folk som gjort hemska brott. I vår historia byggde hon ett fall mot en serievåldtäktsman, och kämpade med att få vittnen att våga tala och att bygga sitt fall. Zeya hade inga sådana bekymmer, utan jagade sina monster med höga sparkar och ockulta krafter istället. Idén med spelet är att bygga tematiska kopplingar mellan de två sidorna och kanske låta Ute påverkas av Inne. De tematiska kopplingarna funkade ganska bra. Zeya slogs mot det manipulerande Blodets brödraskap, medan Veronica slogs mot "systemet" och karriärstrukturerna på åklagarmyndigheten. Zeyas bästa allierade Nico var ganska lik Verinicas pålitlige assistent Fredrik, men medan Zeya och Nico till slut fick ihop det så hände aldrig detta med Fredrik. Dock fick Nico betala med sitt liv för sin inblandning, och frågan är om Fredriks karriär fick sig en törn av att associera med Veronica …
Jag tycker generellt att det funkade bra. Det är definitivt inte lika tungt och ångestfyllt som Förefter tenderar att bli, och är mer intellektuellt intressant i det tematiska byggandet av berättelsen. Jag gillade det, men kanske lite mindre än Förefter.

Det andra och sista lördagspasset, en riktig långkörare, var Psychodrame. Här jobbade vi medvetet med tung tematik för att få sådant där emotionellt ångestspel som bara rollspel kan ge. Tre personer, Johanna, Vilja och Aron, är i ett förhållande tillsammans, när Johanna hamnar på sjukhus efter ett närapå lyckat självmordsförsök. Vi spelade från sjukhuset, återkomsten, lite flashbackscener till hur de träffades och blev en triss, så att säga, lite andra slitningar på grund av att Aron inte berättat för sin konservativa familj att han hade två flickvänner, samt Viljas festknarkande. Mycket av "Det ska vara som vanligt, hon ska känna sig hemma, men hon får inte dricka alkohol, inte vara ensam, och vi måste gömma undan alla vassa föremål i huset". Det verkade som att Johanna mådde bättre, men här och där sken det igenom att hon inte alls mådde bra, och mot slutet fick hon en riktig psykos med andnöd och ilfärd till psykakuten där hon blev inlagd. Vi slutade där, utan att få veta hennes öde. En historia som kändes, djupt och hårt, sådär som det bara kan bli när man spelar vanliga människor, och vi gjorde det medvetet än mer "close to home" genom att spela i Uppsala, där vi satt, och genom andra detaljer, som att Aron hade samma jobb som mig, och Vilja samma som Anne. Den tog många timmar att spela igenom, och det blev väldigt sent. Historien lever fortfarande kvar i skallen och i hjärtat.

Det sista passet var på söndagsmorgonen, med Bunny tillbaka, och blev en omgång Toi qui i sekelskiftets Sverige. Vampyrjägaren Konrad hade sett sin älskade Sofia bli förvandlad, och dödat vampyren som gjorde det, men kunde inte förmå sig att döda Sofia, utan flydde staden. Fyra år senare återvänder han till Vitterholmen, en utstött och trasig man, och får reda på att Sofia var gravid när hon förvandlades, och nu hade en dotter, barn till en vampyr och en jägare. Detta barn, försett med övernaturlig styrka, är en profetias uppfyllelse, och det sägs att den som dricker av dess blod ska få återse solljuset utan att brinna. När detta uppdagas blir det en jakt på flickan, med bohemen Valter, som hållt henne gömd, samt societetsdamen Klara van Schatz, på spåret. Alla var ganska trötta, men jag gillade ändå ståryn vi fick fram. En sak som var ball är att vampyrjägaren lyckades hamna enkom i konflikter där vampyren hade minst en vägran, vilket gjorde honom läskig på riktigt, eftersom vampyrerna inte ens kunde lita på att besegra honom med Djävulens hjälp. Jag, som spelade honom, fick vara badass vampyrjägare på riktigt och alla vampyrer darrade i min åsyn. Slutet blev, liksom ofta är fallet, ett blodbad. Barnet dödade Valter, och Konrad dödade Sofia (efter en väldigt stämningsfull dialogscen) och Klara, när hon erbjöd honom och barnet sitt beskydd i ersättning för att då coih då få dricka hans dotters blod. Konrad var inte på det humöret.

Allt som allt en riktigt förtjusande helg i Uppsala. Första gången jag var där sedan jag besökte @Man Mountainman 2008. Det verkar dock som att det finns riktigt bra rollspel att fås i Uppsala, så förhoppningsvis dröjer det inte 15 år till innan nästa besök!

Jag åkte till Uppsala och spelade igen! Så jag antar att det blir mer strökrönikor.

Första spelpasset var Till & från med Nathalie och Anne. Det är ännu en variant av Förefter, även denna för tre spelare, om en person som reser från en plats till en annan. I vår omgång handlade det om Albin, som efter att hans mormor, som tagit hand om honom när hans mor stack, och som han sedan tagit hand om när hon blev sjuk, dött, flyttade från Sollefteå till Göteborg. (Inte världens mest eleganta mening, men jag orkar inte redigera den.) Albin trivdes inte i lilla Sollefteå. Han älskade musiken och ville åka iväg och följa sina drömmar. Men så länge hans mormor levde kunde han inte åka. När hon dog var det enda som höll honom kvar hans stora kärlek Edith, som han varit tillsammans med sedan gymnasiet. Scenen där han verättade för henne att han måste åka, och där hon sade att hon inte kunde följa med, var fin och sorglig. Hon ljög lite och sade att de kunde få det att funka på distans, att kanske en dag skulle hon följa efter, för hon såg att han inte skulle bli lycklig om han stannade kvar. Jag spelade Till, alltså Göteborg, och där fann Albin musiken. Han blev med i ett band som gav honom preis det han längtat efter, och i processen trffade han också sin mamma. Men förutom musiken lyckades han aldrig känna sig hemma i Göteborg. Socialt kunde han inte riktigt känna sig bekväm, han hatade vädret, och relationen med mamman kunde inte repareras. Så i sista scenen berättade han för bandet att han skulle åka tillbaka till Sollefteå. Kanske skulle han kunna lappa ihop det med Edith. Kanske skulle han försmäkta i brist på utlopp för musiken. Men han var tvungen att åka.

Därefter spelade vi Kaffe tillsammans, översättningen av Doc Dandys Coffee together, som jag ännu inte publicerat (hittade lite fel i den nu när vi testade, så jag behöver fixa till den först). Tre främlingar sätter sig vid samma bord på den nattöppna bistro/barvagnen på Orientexpressen 2023. En ung engelsk adelsflicka som försöker att slå igenom som hälsoinfluencer. En dansk-belgisk kvinna som arbetar som arkitektassistent. En flygrädd tysk-italiensk man som säljer produktionssystem till kunder över hela Europa. Medan Balkans nattdränkta kullar passerar utanför fönstret, och bartendern förlustar sig på toaletten med en annan i personalen och därmed lämnat baren oövervakad, öppnar de långsamt upp sig för varandra och berättar om sin skam och sina trauman. Om sexuella trakasserier och en dominerande fadersfigur. Om dödshjälp för en älskad men lidande släkting. Om en bror som hamnade i dåligt sällskap, om skulder till fel personer, och att bli använd som instrument för mord. Det var en fin omgång, och lite speciell eftersom vi spelade den "på riktigt", det vill säga med riktig alkohol (om än i begränsade mängder). Det här är ett av få spel jag tycket funkar väldigt bra med alkohol, eftersom det i princip är ett lajv där man spelar personer som själva dricker (om det nu är alkohol och inte kaffe man dricker, då).

Nästa pass, dagen därpå, var Montsegur 1244, och här anslöt sig @Bunny till oss. Jag hade hajpat spelet ganska mycket och hoppades att det kunde leva upp till förväntningarna, och det tycker jag att det gjorde. En riktigt bra omgång, säkert delvis för att vi lät det ta tid. Tog uppemot åtta timmar att spela igenom, tror jag. Någon sorts rekord. Vi hade Amiel, som kämpade med sin vilja att hjälpa andra trots att han var liten och svag, och som försökte vara sann i en värld full av falska vuxna. Hans interaktioner med sin storasyster Faye var väldigt fina. Vi hade Esclarmonde, som var djupt religiös och följde perfekten Cecille i allt hon gjorde. Hennes bästa interaktioner var nog med hennes syster Philippa, som trodde sig vara gravid med en ängel och som förkastade katarernas tro. Och vi hade Arsende och Pierre-Roger, en sann och vacker kärlekshistoria i en otroligt smutsig värld. Samtalet mellan dem, där Arsende, spelad av Anne, förklarade för Pierre-Roger, spelad av mig, att hon bestämt sig för att brinna tillsammans med honom, var sjukt tungt. Det kom som ett knytnävsslag. Jag har märkt att jag har allt lättare att gråta i rollspel, men den här scenen fick mig verkligen att storböla i rollen av Pierre-Roger. "Då har jag inget lyckats rädda. Då är jag helt förlorad." Epilogscenen, där Pierre-Roger försökt lura Amiel till att avsvära sig sin tro, men där den lille pojken visade sig alltför smart för att bli lurad, var också sjukt stark.

Och så den sista omgången, som pågick till långt in på småtimmarna, blev en fortsättning på den tidigare Psychodrame-omgången, som därmed nu blivit en kampanj. Johanna, Vilja och Aron fortsatte sitt komplicerade förhållande. Vi spolade fram lite tid, tills dess att Johanna kommit tillbaka från psykvården, numera medicinerad. Vilja skulle fylla 30, och planerade sin fest. Av sin bästa vän Sandra får hon på födelsedagsfesten ett litet "kit" med allt hon behöver för att ha kul: en joint, lite extacy-piller, några magiska praliner, en liten påse kokain. Samtidigt som Vilja och Sandra skålar i extacy mottar Aron ett samtal från sin mor. Hans syster Maria, som länge haft drogproblem (introducerat i förra omgången) är död i en överdos. Aron vill inte sabba Viljas fest och får Johanna att lova att låta Vilja fortsätta att ha kul medan han skjutsas av sin kompis … Vilgot? Tror jag han hette. Johanna, som går på litium efter sina depressioner och sitt självskadebeteende, måste hålla igång en speedad Vilja och det slutar med ett långt, dåligt och väldigt kladdigt ligg i lägenheten. Här börjar deras förhållande få allvarliga problem, då Vilja har svårt att umgås med sin bästa vän Sandra utan att de tar droger ihop, medan Aron, som var obekväm med Viljas festknarkande redan innan sin systers överdos, mår riktigt dåligt över det hela. Men ingen av dem vill oroa den andra, så båda anförtror sig till Johanna och får henne att hålla hemligheter mellan dem. Det är väldigt sorgligt att se tre genuint sympatiska personer som alla vill varandra väl hamna i en sådan rävsax av lögner och olustkänslor. Sessionen slutade med att Vilja åkte iväg för att festa med Sandra, Aron försökte låtsas som att han var okej med det, och klockan tre på natten skickar Vilja ett SMS till Johanna, vilket väcker Aron, som läser meddelandet. "Kom hit. Säg inget till Aron." Johanna åker för att hämta Vilja, som kliver in i bilen med tallriksstora pupiller och spår av vitt pulver på läppen och gnyr fram ett "Förlåt".

Kul tråd!

Strax innan nyår var jag hemma hos @Murmelgnu på GnuCon. Tre fullpackade dagar med mestadels skåningar. Massor av bra lir och trevliga människor. Inte så mycket sömn. Här är ett försök att redogöra för spelpassen ur minnet.

Det första passet var Anatman, med Hjalmar, Antonio, Anne, Jonas och Elsa. vi spelade Homo novus och Sönderfall, en kombo för crazyhistorier, och det tycker jag att vi fick. Berättelsen nystades upp bit för bit, och föklaras här inte i den ordning den avslöjades. Systrarna och vapensmugglarna Essa Robespierre och Tess Martínek flydde från staden Millevaux strax innan staden kärnvapenbombades för att slå ut den kollektiva intelligensen och hackern Akachi Pei, som infekterat stadens nätverk. I en annan stad ute i ödelandet har de påbörjat en ny verksamhet, där de skördar känslor och upplevelser av artificiella människor och säljer dem till kunder, bland annat genom bartendern Tai Ling-lok, som serverar dem i mixdrinkar till sitt klientel. Tess är kaxig och oförsiktig, och klarar sig mest tack vare en klonmaskin hon fått med sig från Millevaux, som låter henne streama sina upplevelser till molnet och, om något händer med henne, väcka liv i en ny klon med hennes egna minnen i. Men en dag kommer en ny gäst in till baren. Det är Lolcat Jesus, ödemarkens krigsherre, med sin armé av lojala programmerade undersåtar. Han har ett samtal med Drusa, en av Tess och Essas replikanter, och denna verkar sälja känslor till krigsherren, som vill ha dem av oklar anledning. Drusa spelar ett dubbelspel, sänd av Tess för att spionera på Jesus för att hitta svagheter inför en eventuell konfrontation. Men snart befinner hen sig i ett trippelspel, när hens hjärna infekteras av ingen annan än Akachi Pei, som lyckats undkomma Millevauxs förstörelse och nu infekterat den nya stadens nätverk. Det visar sig att Jesus är fullt medveten om detta, och poängen med alla känslor han köpt in har varit att syntetisera en enorm känslomässig överladdning som ska laddas in i Akachi Peis system för att driva denne galen. Men Essas hjälp driver han igenom sin plan, medan Tess rider sin motorcykel genom en stad där människor och datorer går bärsärkargång på gatorna, för att rädda sin vän Tai. Citat från omgången: "Säga vad man vill om Jesus, men han har bra smak i handeldvapen." Det var en bra omgång med en kul historia, även om jag tror att vi hade ett eller annat hål som gjorde det lite mer osnyggt.

Andra passet var Montsegur 1244 med Anne, Elsa, Jojjo och Emil, eftersom jag hade det på lån. Vi hade en rejält snårig kärlekshistoria där alla låg med alla, utom den de borde ligga med, typ. Jag spelade Garnier, vilket var kul, eftersom han sällan får huvudrollsstatus. Han var helt besatt i Esclarmonde, som han såg som det vackraste och renaste Gud skapat. Eftersom han själv var katolik, men hon katar, så fick det honom att tvilva på sin tro. Han delade inte samma åsikt om Philippa, Esclarmondes syster, som han låg med som en sorts ersatz-Esclarmonde, till den nivån att han flätade Philippas hår för att se ut som systerns, och sedan tog henne bakifrån. Philippa blev gravid med Garnier, inte med sin make Pierre-Roger. Denne låg istället med skökan Arsende, men arrangerade permissionen så att Garnier kunde hålla hans fru sällskap när han gjorde det. Och krigaren Guillaume var hemligt förälskad i sin vapenbroder Garnier, medan han låtsades ligga med Arsende (som spelade med) för att få någon sorts hetero-alibi. På det stora hela en snårig och mörk omgång, som inte fokuserade så mycket på tron, men den kom ändå in en del, speciellt i perfekten Céciles samtal med borgherren Raymond, där den senare försökte säga att han borde kapitulera för att rädda folks liv, medan Cécile hårt påpekade att det finns viktigare saker här i världen än människoliv. Cécile, spelad av Jojjo, var överhuvudtaget fantastisk. Väldigt mycket "snäll tant" men med en skarp och kompromisslös tro som kunde vara ganska känslokall.

Därefter spelade vi Kaffe tillsammans. Det var jag, Anne, Antonio och Micke. Vi spelade i Alsace tidigt 20-tal, snart efter att det övergått till Frankrike efter att Tyskland förlorat 1VK. Det blev en del mörka berättelser som vanligt. En soldat som skvallrat om sina kamraters hämndplaner mot sin känslokalle överordnade och därmed fick se dem avrättade. En sjuksköterska som hämnats sin systers död genom att förgifta hennes make. En bagare som spridit ett illvilligt rykte om sin fru som drev henne till självmord. En doktor som hämnats att han blivit passerad för posten som överläkare genom att se till att patienter dog under den oförtjäntes översyn. Jag tyckte mycket om den här omgången. Miljön, ett litet pensionnat på landet i mellankrigstiden, var väldigt msyig och en bra plats för mörka berättelser.

Nästa pass var Utpost, som jag inte spelat på länge. Tror att det var jag, Benjamin, Elsa (som dock blev tvungen att hoppa av ganska tidigt), Emil, Anne, och Jonas. Historien utspelade sig på en arkeologisk utgrävning på en isolerad och öde planet. I stort sett inget hade hittats och delar av expeditionen var otroligt uttråkade. Tills något mystiskt dök upp: I analysdatan för en av de nya, rosa stenarna, återfinns π med alldeles för många decimaler för att det ska kunna vara ett sammanträffande, trots att det bara handlar om data på den kemiska strukturen av stenarna, som inte borde ha något alls med något sådant att göra. Analytikern finner det otroligt spännande, medan de andra mest himlar med ögonen. Men mönstret slutar inte där. En cirkel dyker upp i en annan analys, också till synes helt orelaterat till något annat. Och när den uttråkade och tatuerade kapten åker ut för att undersöka en potentiellt underlig sensorrapport upptäcker hon plötlsigt att hon fått en ny tatuering: En cirkel i pannan. Här börjar mönstret sprida sig, både genom datorsystemet och i kapten Orbáns sinne och kropp. Allt som har någon sorts display börjar reproducera cirkeln, och bygga ut den till ett fraktalt mönster som växer. Analytikern håller på att infekteras, men räddas av sin hustru, och hon tvingas rensa nästan hela utpostens datasystem för att bli av med det växande mönstret. Kapten sätts i karantän, men i kaoset lämnas hon övervakad och börjar rita cirklar och fraktaler i karantänsrummet.

Sedan ett pass Hur man skriver en G E Trent-roman. Romanen vi skrev var Svalbarn vaknar: Legenden om den siste maharadjan. En galen pulp-historia om hur tyska tubanklädda nazister försökte väcka en uråldrig arisk maharadja under Svalbards is. De tre hjältarna Professor Jack, Boston Bo och norskan Monica the Swede (vink åt @Bunny som var med vid hennes första äventyr) kämpade för att stoppa dessa ondskefulla planer. Svårt att sammanfatta, men maharadjan hade varit inlåst under Svalbards mark i tusentals år, och djungelön och dess hemisfär hade frusits till is för att hålla honom fången, men han var nu på väg att vakna. Han tillkallade sin vän, våghalsen Boston Bo, som i sin tur rekryterade Monica the Swede, trots att hon försökt hålla sig borta från äventyren. Men när de skulle äta enchiladas och diskutera en plan överfölls de av kostymklädda män och kom endast undan genom en vild flykt i El queso locos enchilada-minibuss. Därefter gick expeditionen mot Norge, och efter att deras plan försökts kapas hamnade de i ett nunnekloster i Trondheim, där turbantysken Fritz höll på med ockulta experiment som förvandlade människor till gorillor, och Boston Bo förvandlades i processen till en kedjerökande och konjaksupande apa (som blev arg när han började kallas "Bobo"). Därifrån bar det av ttill djungelön Svalbard för att hitta och stoppa maharadjan innan turbantyskarnas Wehrmakt kom ifatt dem. Bästa citatet: "'Sultan' är inte bara ett uråldrigt namn på en ledare, utan också norska för 'hungrig'. Ditt folk har bevarat fruktan för mahardjan i sin kultur, Monika!".

Och till sist spelade jag Förefter med Kim, Anne och Lukas, som eventuellt stavar med 'c'. Vi spelade "förefter vi växte upp", där vi utforskade Martins och Sigrids romans på universitetstiden, och hur de sedan flyttade isär och tappade kontakten. När de sedan träffas igen känner sig Sigrid skamsen över hur hennes liv misslyckats i jämförelse med den ny rike Martin, som har en framgångsrik karriär som ekonom och är gift med en arvtagerska till en oljemiljonär. De träffas av en slump när Sigrid, som skulle bli utrikeskorrespondent, kommer för att skriva en artikel om "det moderna hemmet" för Hus och hem, och upptäcker att det snoffsiga hemmet hon ska besöka bebos av hennes ungdomskärlek. Martin, som lever ett rikt men tomt liv, finner att många känslor rivs upp av mötet, och Sigrid i sin skam hittar på historier om sin karriär för att inte låta så misslyckad. I slutet kan de inte längre motstå varandra, och de delar en förbjuden kyss och åker mot solnedgången, till en oklar framtid. Det var en vacker och tragisk historia om försvunnen kärlek och sorg över ett borttappat liv, men med en liten hint om att det aldrig är försent. Vi hade en hysteriskt rolig middagsscen full av missförstånd och dråpligheter när Sigrid och hennes vän Maja ska äta tillsammans med Martin och hans fru Anki, som fått för sig att Sigrid och Maja är ett lesbiskt par. Martin och Sigrid ljuger och menar att de aldrig varit tillsammans, och Sigrid spinner lögner om hur hon bevittnat dysenteri i Turkiet när hon var utrikeskorre där, vilket för Anki att vilja dra ihop en gala för de stackars turkiska dysenteribarnen. I slutet spelade Kim den här låten, som avslutning:

Jag tyckte mycket om berättelsen, men är lite missnöjd med min egen prestation. Jag spelade Martin i Före, och kände att jag inte gjorde något intressant med det. Det är inte ett stort problem i Förefter, för ofta är Före mest till för att leverera kontext till Efter, men jag kände att Martin blev ganska lik Aron i Psychodrame-kampanjen. Hade varit kul att göra något annat med honom. Citat: "Om kräkhångel är vad som erbjuds så tar jag det."

Igår spelade jag med franska gruppen. Jag skriver ju om när vi spelar franska spel i Genesis spelar franska spel, men jag brukar inte skriva där när vi spelar svenska. Så jag skriver en liten krönika här istället. Vi spelade @Murmelgnus Glöd och trauma, ett minimalistiskt friformsspel som sätter upp en situation baserad på två teman. Vi hittade på två teman var och slumpade mellan dem, och resultatet blev "Ålderdom" och "Jordgubbspaj". Man kan tro att spelet blir flams när man lägger in ett tema som detta, men icke! Det blev en fin och rörande historia om pensionärsbokklubben som samlas på Le Fraisier gourmand för att tala om sina liv, lösa korsord, prata om boken som de skulle ha läst (med varierande efterlevnad), och såklart äta de delikata jordgubbspajerna som serveras här. Den här kvällen kommer den kände författaren Méphisto Cardigan för att ha en boksignering. En svår storm har dock gjort att han får svårt att ta sig därifrån, och han spenderar kvällen tillsammans med bokklubben.

Jag spelade Édouard Rousseau, VD för och ägare av Rousseau-Bongôut, ett mellanstort företag som tillverkar konfektyrer och bakverk som säljs i snabbköp i hela regionen. Han har gett sig den på att han ska lista ut hemligheten bakom de fantastiska jordgubbspajerna, men caféägaren svarar bara att "den hemliga ingrediensen är kärlek". Édouard jobbar mycket. För mycket. Han har svårt att sova och har inte tid att läsa sina böcker i bokklubben.

Andra rollpersoner var Dolores, som ger fan i sin diabetes och som inte vill vara gammal, utan lyssnar på rock och klär sig som en tjugoåring, Philippe, som har problem med minnet och koncentrationsförmågan, men som alltid får nytt liv när han får komma och äta jordgubbspajerna på Le Fraisier gourmand, Judith, som är gammal och väldigt ensam, som aldrig lyckas äta upp sin paj, men finner en enorm glädje när hon kan dela den med någon annan, samt såklart Méphisto själv, vars romaner är otroligt populära bland den äldre generationen, och som avskyr jordgubbspaj sedan en traumatisk upplevelse i hans barndom.

Den stora upplösningen blev när Édouard till slut bröt ihop inför de andra om sitt arbete. Hur han offrat allt för företaget han byggt upp med sina bara händer, och hur han inte kunde släppa taget om det, för utan det var han ingen alls. Han hade inte lyckats hålla kvar någon kvinna, han hade inga hobbyer eller tidsfördriv, och inget att tillföra världen utanför företaget. Och värst av allt: Alla på företaget lyssnade på honom och nickade och sade "Oui, monsieur Rousseau", men sedan gjorde de som de ville i alla fall. Han låtsades driva företaget och de låtsades respektera honom. Det här fick även Méphisto att brista ut i gråt om sitt hektiska författarliv, hur han kände sig som en bedragare och hur han faktiskt egentligen inte tyckte om jordgubbspaj (detta efter att folk under hela kvällen hade berömt jordgubbspajerna och försökt få honom att smaka, och han stelt och artigt sagt "Mmm, ja, jag ska nog ta en lite senare" eller petat på pajen framför sig utan att äta av den).

Slutrepliken var Dolores, som sade "Vet du, de har riktigt bra citronpaj också", varpå Méphisto gick och köpte en citronpaj och bjöd alla på varm choklad.

Det var en väldigt fin och mysig omgång, och på många sätt liknade det en mindre svart version av Kaffe tillsammans. Hela spelet var en enda lång scen, och medlemmarna av bokklubben öppnade sig lite inför varandra, men istället för mord och förräderi så handlade deras hemligheter om oro inför pensionen, om ensamhet och om att egentligen inte tycka om jordgubbspaj. Det var mysigt pensionärsskvaller, det var referenser till Proust, det var ibland lite sorgligt men fundamentalt fullt av värme, och framförallt var det fullt av utsökt,

I helgen var jag i Uppsala igen för att spela vidare på Psychodrame-kampanjen om Aron, Johanna och Vilja. Det blev två rejäla pass spelade under helgen, där det första var ett speltest av Om natten är alla katter grå, ett spel som fötts ut slumplistorna jag gjorde till @entomophobiacs slumptabellsutmaning. Spelet har ändrats lite sedan dess, men en del av känslan är kvar, och det är fortfarande baserat på en setup med slumptabeller. Vi slumpade fram att vi skulle spela i Dehli med musikalisk inspiration från Sanam:


Berättelsen kretsade kring tre kvinnor: Sanjara, en sömmerska som skapar undersköna kreationer, Mala, en spåkvinna som en gång dejtat samma kille som Sanjara, och Seema, en poet som lever på sin farbrors pengar, intjänade genom tveksamma affärer. Seema och Sanjara har en plan att ta Sanjaras kreationer och lansera ett lyxigt klädmärke, men Seema plågas en hel del, dels över var pengarna kommer ifrån, men framförallt av den krassa kommersen och kommodifieringen av konsten. Seema söker äkthet och autenticitet, och spyr galla över kommers och reklam, samtidigt som hon lever gott på de smutsiga pengarna och nyttjar sin farbrors namn för att lansera märket.

Vi får också följa Malas och Sanjaras insikt över att de har samma pojkvän (och dumpar honom), och Sanjaras ganska bräckliga ego. Och Mala har i sina drömmar sett en symbol som gjort ett djupt intryck på henne, en känsla av vikt och storhet, och hon har tatuerat in den på sin arm:


När Mala och Sanjara träffas på en nattklubb där Sanjara är och dansar med Seema, så blir de två sistnämnda chockade över symbolen, som är identisk med en symbol som Seema tecknat och som ska användas som logga för deras klädmärke. Seema har redan själv tatuerat in den på axeln. Vi hade en hel del lite filosofiska och lite udda scener, som när Sanjara och Seema fulla på Grand marnier ger sig ut i slumkvarteren för att ge sina smycken till de fattiga (och det håller på att sluta riktigt illa), eller där Sanjara och Mala får åka in till polisstationen efter att Ranjits lik flutit upp i floden under monsunregnet.

En del av mekaniken, som är tarotkortsbaserad, förhindrar samtal från att nå någon djup och äkta koppling mellan människor om man inte har matchande svit framför sig, och vi misslyckaden kontinuerligt med detta, om och om igen, men till slut, i sista scenen (eventuellt mjölkande systemet lite) så får vi till två matchningar: Sanjara och Seema matchar om konst och bestämmer sig gemensat för att vägra att ta hjälp Seemas farbrors namn och pengar och istället försöka själva, trots att detta kommer att vara extremt mycket svårare och de kastar bort nästan garanterad framgång. Seema och Mala matchar därefter och har ett djupt samtal om mening och autenticitet och får en äkta koppling (eventuellt romantisk)

Jag är nöjd med speltestet, noterade lite småsaker jag behöver justera och lite saker att tänka på. Framförallt fick jag en känsla för hur spelets atmosfär känns i rollspel, vilket är viktigt. Det gör det också lättare att försöka få till någon sorts pitch till spelet, vilket jag tycker är väldigt svårt.

---

Det andra passet vi spelade var som sagt fortsättningen på vår Psychodrame-kampanj. Det var ett långt och långsamt pass, där egentligen inte jättemycket hände, annat än att rollpersonerna gick runt och mådde dåligt.

Vi började ganska direkt där vi slutade sist, med Johanna i bilen för att hämta den festknarkade Vilja, och Aron hemma. Bilfärden hem blir tryckt och ganska tyst, och när de kommer hem blir det närmast en tragisk förväxlingskomedi om vem som ska sova var. Aron kan inte med sig att se på Vilja, och har bäddat i soffan, men sitter i köket med en halvdrucken kopp te. Vilja skäms och känner att hon inte förtjänar att sova i sängen, så hon låser in sig i badrummet, Johanna försöker desperat att hålla ihop förhållandet och sig själv, och när Aron fäller en kommentar, som sedan dras tillbaka, om att behöva lite tid och att sova hos föräldrarna ett tag, så får Johanna panik inombords. Hon lyckas dock till slut få Vilja att gå med på att inte lämna henne ensam i sängen, och alla går och lägger sig, utan att Aron och Vilja så mycket som sett på varandra.

Dagen därpå vaknar Vilja och ser att Aron gett sig ut på en springtur och lämnat en lapp. Johanna får åter panik när Aron inte är där, men lugnar sig när hon ser lappen. En incident med kökskniven, där Johanna stirrar tomt framför sig en stund, väcker dock mörka minnen och oro till liv hos Vilja. När Aron kommer tillbaka är det totalt fönekelseläge. Han låtsas som ingenting, Vilja tycker att det är skönt att slippa tala om saken, och Johanna, som under sin självskadeperiod varit den som låtsas som att allt är väl, får smaka på sin egen medicin.

Johanna besöker psykologen, doktor Tjäder, och talar ut om sina känslor. Det är intensivt och hon berättar hur hon känner att Aron kommer att lämna henne. Hon säger också om Vilja: "Jag hatar henne". Hon försöker också återuppta sina studier, men det går inte, och hon får hoppa av efter bara en halv dag. Doktor Tjäder ökar frekvensen till två samtal i veckan och ber Johanna fundera på att öka på dosen på sin medicinering.

Vi besöker även det förflutna, med en scen där Marie, Arons i nutiden döda syster, ber Vilja att förvara lite droger åt henne, då hennes lägenhet städas ut för att hon ska flytta hem till sina föräldrar (eftersom hon inte riktigt kan ta hand om sig själv). Oklart om dessa droger finns kvar efter Maries död.

Efter att Aron och Vilja lyckats prata lite med varandra får Aron reda på att Vilja först tackat nej och inte velat ta något när hennes kompis Sandra hade bjudit under festen, men när hon senare frågat en andra gång så tackade Vilja ja. Det får Aron, som inte lyckas säga något till Vilja för att han inte vill begränsa henne eller förbjuda henne från saker, att identifiera Sandra som en problemkälla, och han tar en fika med henne på Espresso House. Det går … inte bra. Aron gör sitt bästa, men Sandra uppfattar det som en attack och ett försök att komma mellan henne och Vilja, och hon ringer till Vilja och säger att Aron "Typ hotade mig". Aron känner också att det gick dåligt och skickar senare ett SMS till Sandra där han ber om ursäkt.

Aron mår dåligt över allt det här och det påverkar honom ordentligt. Han får potensproblem och undviker sex, och i och med Johannas och Viljas spända läge så blir det inget sex alls i den tidigare så lustfyllda lägenheten.

Till slut lyckas de bestämma sig för att de alla ska "prata med varandra", på doktor Tjäders rekommendation. En kväll sätter de sig ned i soffan och försöker. Det är svårt, och i början är resultatet mest en lång och obekväm tystnad, men sakta lyckas de i alla fall få fram ett par välmenande fraser och förklaringar över hur de känner. Både Vilja och Johanna är rädda för att bli lämnade. Vilja vill egentligen inte sluta, men hon är beredd att ändra sig för de andras skull. Johanna ska besöka psykologen oftare, och även Aron har nu bokat en tid hos en av doktor Tjäders kollegor. Det blir … bättre? Men inte bra. Vi lämnade dem där på soffan, med halvsagda sanningar och blottlagda problem som saknar utväg.

Igår spelade jag Se och göra i Aliatra med @Björn den gode och Lisa i Gårdagruppen. Det blev såhär:

Arthur, Clemens och Theodora reser till Aliatra i vad som skulle blivit en dubbel parresa, men Theodora och Anna gjorde slut strax innan resan, och Anna, som var den som planerat resan, hoppade av. Arthur och Clemens hade nyligen öppnat upp sitt förhållande, vilket Clemes egentligen inte ville, men han ville ju inte verka tråkig.

Under en kväll på gayklubben L'Altru mondu raggar Theodora upp en tjej och Clemens efter att ha försökt att hångla med en främling mår inte toppen och återvänder till vandrarhemmet, medan Arthur får ihop det med tysken som bor på samma vandrarhem som dem, och de ligger med varandra. Efter att Arthur på morgonen insett att tysken är något av ett cyniskt svin, medan Theodora kommer väl överens med Okou, som pluggar filosofi på universitetet, åker de någon dag senare på naturutflykt, där Arthur och Clemens spenderar en lång stund med att prata om precis allt utom deras förhållande och vad som hände på klubben, medan Theodora filosoferar över naturen och undrar om hon borde flytta hem till Norrland nu när hon inte behöver bo kvar i Göteborg för Annas skull.

Vi ser också en "tänk om"-scen där vi får reda på vad som hade hänt om Clemens bestämt sig för att stanna i Aliatra. Det hade lärt honom att tro lite mer på sig själv och kanske lyckas lära sig något av den där förgudade frihetskämpen vars staty han köpte som nyckelring. Tyvärr gör han inte det, utan Clemens och Arthur åker hem utan att ha behandlat sina relationsproblem, medan Theodora säger farväl till Okou, med ett vagt löfte om att de ska hålla kontakten.

Vi får även lära oss en del om Aliatras historia, som deras många och långa krig med de indiska grannarna i söder, och hur detta skapat en viss anti-indisk känsla i landet, som bland annat manifesteras på Aliatras nationaldag, som i folkmun kallas "Hata Indien-dagen".