Monsterböcker

verlandes.

verlandes.

rollspelskollektivet
Joined
14 Mar 2017
Messages
3,955
Location
Nyköping
Pratade med en vän häromdagen om monsterböcker och hur det är det tråkigaste jag vet. I samtalet så fick jag inse att min motvilja mot monsterboken är för att den så ofta har ett fokus på stridsmomentet, vilket är min tråkigaste del av en spelträff.

Men vilka monsterböcker tycker ni om och varför? De jag på rak arm kan vaska fram är
  • S Petersens Field Guide to Lovecraftian Horrors. Noll stats men fortfarande en väldigt spelbar bok. Varje monster är presenterat som en akademisk artikel och kan användas som rekvisita. Jag sticker däremot ut hakan och säger att jag inte älskar illustrationerna i den, vilket annars brukar omnämnas som bokens USP.
  • Veins of the Earth. Har en monstersektion som är enormt "stuartsk" och därmed djupt spelbar. Alla monster här går att skapa en spelträff kring och är intressanta.
 
Last edited:
Pistolen mot huvudet att nämna någon är väl Skymningens fasor I och II, till Chock - åfg. Inte bara för att jag varit med och skrivit, utan för att jag tycker de är både bra varierade och exemplariska i hur en monsterbok ska användas.
 
Monster Overhaul av Skerples är nog den bästa jag läst, ogillar även jag överdrivet fokus på strid och MO gör väldigt mycket för att ge "monster" mer liv, agenda och personlighet! Där strid mot dessa är en möjlighet, inte huvudsyfte.
 
Kraftsoppa said:
Monster Overhaul av Skerples är nog den bästa jag läst, ogillar även jag överdrivet fokus på strid och MO gör väldigt mycket för att ge "monster" mer liv, agenda och personlighet! Där strid mot dessa är en möjlighet, inte huvudsyfte.
Click to expand...
Har inte råd med denna heffaklump :(
 
Haha, nej, så jävla dyr. Skäms nästa själv av att äga den som riktigt bok! Har knappt använt den heller... Är bedrövlig på att använda monster-böcker rent generellt, fast jag tycker de är kul som lektyr.
 
Jag har inga problem med monsterböcker i sig. Finns det bra och finns det sämre? Absolut, men i grunden är de praktiskta verktyg om man behöver monster för stunden. Jag gillade Jorges bestiarium som var en mer djupare levande världsskildring än tidigare monsterböcker jag stött på och S Petersens Field Guide to Lovecraftian Horrors är också en favorit. Tidigare i år fick jag nöjet att spela Nordiska väsens starter kit där det följer med en lite monsterbok som presenterar monstren för en. Det gillade jag väldigt mycket - och det var också så jag valt att skapa min egen första monsterbok.

Legionens fälthandbok är en tredjepartsprodukt som ska kickstartas under hösten av Lehto Spel och Media. Inför arbetet för 1-2 år sedan funderade jag på vad jag ville få ut av den. Jag ville inte bara att det ska vara ett verktyg för spelledaren att presentera monster på, utan även ge något tillbaka till spelarna. Så jag valde då att skapa den i formen som en handbok som rollpersonerna kan använda vid spelbordet. Presentationen av monstren ger ledtrådar till hur man kan ta sig an dem, även om det inte nödvändigtvis avslöjar allt eller är helt sant. Tanken är dock att ge spelarna diegetiska ledtrådar till att konfrontera dem på, istället bara för att puckla på dem.

Kort och gott, monsterboken ger uppslag till hur spelledaren kan använda monstren men samtidigt verktyg för spelarna att konfrontera monstren på.
 
Jag har inget emot monsterböcker. Samtidigt har jag nog aldrig känt ett jättestort sug efter dem. Istället föredrar jag böcker med fler spelbara folkslag/arter. På tiden då jag spelade Star Wars D6 var Galaxy Guide 4: Alien Races min absoluta favorit. Så många spännande, spelbara eller ospelbara rymdvarelser! Rollspelare i allmänhet verkar dock älska monster. Inte sällan ser jag folk som efterfrågar fler monster till olika spel, De fördömda inkluderat. Jag gissar att det beror på att många spelar mer stridsfokuserade äventyr och att ett nytt monster då blir en spännande utmaning. Om jag ändå ska nämna en monsterbok så får det bli Monsterboken till DoD23. Den innehåller vid sidan av monster även spelbara folkslag, alla föredömligt kortfattat beskrivna. Dessutom har den fina, färgsprakande bilder.
 
Själv har jag en rent instrumentell relation till monsterböcker. Jag varken älskar eller hatar dem.
Men jag har hört flera rollspelare vittna om att de kom in i genre-träsket via att sträckläsa monsterböcker och dagdrömma om de coola äventyr som kunde spinnas runt dessa märkliga varelser. Så de har uppenbart ett visst värde som inkörsport.
 
Bolongo said:
Själv har jag en rent instrumentell relation till monsterböcker. Jag varken älskar eller hatar dem.
Men jag har hört flera rollspelare vittna om att de kom in i genre-träsket via att sträckläsa monsterböcker och dagdrömma om de coola äventyr som kunde spinnas runt dessa märkliga varelser. Så de har uppenbart ett visst värde som inkörsport.
Click to expand...
* räcker upp en hand
 
När vi skrev Bestiariet till Eon 5 försökte vi ge monstren avsevärt mer av en plats i världen och knyta dem till mer mytiska och ej stridsrelaterade sammanhang. Pegaserna, till exempel, har i tidigare monsterböcker till Eon inte beskrivits överdrivet mycket, utan kanske snarare varit ett sådant där element i spelvärlden som "ska" vara där i egenskap av klassiskt mytologiskt monster. När jag skrev om dem diskuterade jag hur de härstammar från primalsfären Alaka och hur de vid sällsynta fall ska ha sökt upp storartade krigarpoeter för att agera riddjur åt dessa. En av dessa ska ha varit Stamfadern, en viktig religionsstiftare ur forntiden, och de ädlaste hästarna i hans rike har än idag vita fläckar över skuldrorna som ett tecken på att de härstammar från denna övernaturliga springare. Jag diskuterar även hur pegasens hov kan få en källa att springa ur hälleberget, och de poesins gåvor som ska skänkas den som dricker ur den. Som ett exempel – åtskilliga andra varelser utvecklas på samma vis.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top