SS Manticore. Rutland Space

Näääää Rymdzombier!

GASAR SKYTTELN, KLÄGGZOMBIERAMMAR, ANROPAR

"Starta motorerna!"
 
Silas stirrar en kort sekund och kravlar sig snabbt på fötter, medans han hjälper Pike upp.

Lite villrådig och något omtumlad tittar sig Silas omkring. När anropet kommer från skytteln stelnar han till, men bara ett ögonblick. Han bryter tystnaden som hängt över rummet:
"Hur startar vi motorerna? Kan vi göra det härifrån?"

HJÄLPER OSS UPP, STARTAR MOTORERNA
 
Hehehe Devin kramar hela Astroblazerns kontrollpanel kärleksfullt (som om det vore en kärleksrymdopera).

Bra där Orb du borde ta över pilotansvaret på Monticore! Mörsa den där jäkeln, Andre Kapten Elvis Larsson framför oss, som viftar med pangskjutaren nu.
Nån har släppt in rymdmonster på vårt stolta rymdskepp och jag är övertygad om att nån av oss som nu springer omkring å kaosar i korridorerna är förrädare.

Devin spanar in svarta alienmonster runt rymdskeppet, apterar om Astroblazerns kontroller och krampar upphetsat den ilsket rödblinkande avtryckarknappen om och om igen…

Glöm hatten Orb!

TJUTER OVÄRDIGT OCH AVLOSSAR ASTROBLAZER
 
Rymden, utanför SS Manticore

Astrogator Orb Leonis med Andre Kapten Elvis Larsson fram på skeppet, eller det som numera är ett skal av Elvis, sätter du fart på skytteln framåt, som om du knuffar till skalet. Elvis glider bort, långsamt men oundvikligt, som om rymden själv slukar honom i slow motion.
Du bromsar tvärt – skytteln stannar, och du backar undan från skrovet. Från massan.
Det där klegget… det verkar nästan vänta. Elvis kropp snuddar vid det. Sedan sväljs han, som en sten i dy.

Logistikofficer Devin Lafayette. Varje skott med astroblastern spränger bort bitar av svart slem, får det att rycka till och släppa greppet om skrovet, även om några träffar lämnar repor i skeppets lack. Det är svårare att skjuta ordentligt, speciellt när man är inte tränad att vara rorsman, inte alls som på träningen hemma på Mars kolonin.
"Ha! Där fick du, slemmig jävel!"
"Och en till!"
Devin skrattar, andfådd, svettig, hans linne mörkt av fläckar. Ögonen glöder av spänning. Det är som om han glömt faran, eller kanske omfamnat den.

Observationsdäck – Däck 1, SS Manticore
Matsalen – Däck 2, SS Manticore
Läkare Säv Thatcher har somnat i sin stol.

Korridorerna – Däck 3, SS Manticore
Säkerhetsofficer Rutger Hagman. Patrullerar, tanken till eldkastaren är halv full.

Lagret – Däck 4, SS Manticore
Rorsman Hampus Pike, din fråga om vad ni ska göra ekar över sorlet i maskinrummet. Edvina vänder sig snabbt om med svettdroppar i pannan och blicken mörk som reaktorkärnan.
"Vad sägs om att Rorsman går upp till nya bryggan och jag vet inte… STYR SKEPPET!?"
Rösten är syrlig nog att fräta genom skrovplåt. Hon stirrar på dig som om du just frågat hur man andas i rymden – mitt under en kris. Bakom henne hör du verktyg skramla, en ingenjör svära tyst, och någon hostar till.

Vetenskapsforskare Silas Blackmoore, din vänstra arm är fortfarande klumpig, varje rörelse skickar små ilningar längs nerverna som om kroppen försöker minnas hur den brukade fungera. Du vilar handen mot konsolen – och stirrar på displayen.
Motorerna fungerar.
Edvina har gjort det. Systemet visar grönt – reparationerna är klara, och ett svagt pulserande ljus indikerar att utblåset sakta rensas från det främmande kletet, tack vare dina kollegor i skytteln. Du ser ett par varningar om strukturella skador. Men det går.
Du förstår vad det innebär: Motorerna kan startas här nere… men utan någon vid styrsystemet på nya bryggan kommer skeppet inte röra sig en meter.
Du lyfter blicken mot Hampus. En våning upp.
En våning mellan er och allt som kan gå fel.

Information om skeppet.
🚀SS Manticore 🚀
 
Fasiken Orb jag tror vi kan fixa det ordentligt nu👍 Planen är ju solklar.

Vi gör så här:
Du styr Skytteln mot det där svarta monstret som kläggat sig fast på Manticore så att det omfamnar oss i skytteln i stället.
Jag maxblaztrar med all kraft Manticore så att vi med monster stöts ifrån det nu då visserligen sönderskjutna rymdskeppet.
På så vis skjuter vi fart ner mot den här närbelägna vulkanaktiva planeten Rigel III där monstret förintas i ett eldmoln 🔥

Devin tittar med förväntasfulla hundögon på Orb🔥💕🚀 sneglar på Astroblazern…

Vi kan bli ihågkomna som hjältar Orb.
Vad säger du?
Bra plan?

TREVAR FÖRVÄNTANSFULLT PÅ ASTROBLAZERS AVTRYCKARKNAPP
 
Jag följer med Pike, inget får gå fel nu när vi är så nära.

Silas instruerar de kvarvarande ingenjörerna att starta motorerna så snart vi fått styrningen under kontroll.

SKYDDAR PIKE, INSTRUERAR KVARVARANDE INGENJÖRER
 
Orb tittar medlidsamt på Devin. "Snälla du. Har du glömt Seldons 3e Universella Gravitudlag? En ondskefull intelligens kommer alltid att dras mot det större skeppet.Dessutom skulle vi förslemmas innan vi hunnit bränna iväg igen. Låt oss se om vi kan ta oss en titt på bryggan istället."

KURSYNKAR MED MANTICORES BRYGGA, INSPEKTERAR
 
Observationsdäck – Däck 1, SS Manticore
Matsalen – Däck 2, SS Manticore
Läkare Säv Thatcher har somnat i sin stol.

Forskningslaboratoriet – Däck 3, SS Manticore
Säkerhetsofficer Rutger Hagman. Patrullerar, tanken till eldkastaren är halv full.

Rorsman Hampus Pike. Du sänker huvudet, kinderna hettar efter Edvinas kommentar, men du vet att hon har rätt. Du tar dig till hissen, greppar bultsvetsen hårdare som om det gav dig mer mod, och svävar iväg i korridoren på våning 3.
Tyngdlösheten får dig att glida genom luften, bara små rörelser med benen eller armarna krävs för att styra. På väggarna: brännmärken, svedda rester av något du inte vill tänka på. Längre bort i korridoren glider Rutger Hagman, som en krigsgud i tyngdlöshet, eldkastaren redo, blicken vaken. Han nickar kort när ni passerar varandra – tyst, men fullt av förståelse.
Du når nya bryggan. Dörren glider upp. Du tar dig fram till huvudkonsolen. Den svarar på ditt Astrogator-ID.
Stjärnkartan tänds. Ni är långt ur kurs. Det spelar mindre roll nu – det viktiga är framåt. Du ser statusen för utblåsen: Delvis blockerade. Ett alternativ blinkar:
“Motorhetta: Nivå 1 bränncykel (Ej rekommenderad).”
Du tvekar, sen trycker du.
Hettan från motorerna släpps loss. Du känner det som ett muller genom skrovet, ett dovt vrål som går genom dina händer på spakarna. Hologrammet framför dig visar hur slemmet på utblåsen börjar brinna bort, sakta men säkert. Du greppar styrningen med båda händerna. Skeppet rör sig.
Du styr.

Vetenskapsforskare Silas Blackmoore, Du ser dig om en sista gång i maskinrummet – teknikerna arbetar fokuserat, svetten droppar, men motorerna håller. Edvina ger dig ett snabbt “Gå, vi klarar oss!” innan du skjuter ifrån dig och svävar upp mot hissen.
Tyngdlösheten gör färden stilla och kuslig. I korridoren på våning 3 är lukten bränd plast och metall. Du ser resterna av det som en gång krälade här – svart slem, nu förkolnat och stilla. Eldkastarens signatur är tydlig, du ser hur Rutger lämnat sitt spår.
När du och Hampus når bryggan, hör du direkt hur panelerna surrar. Styrsystemet har aktiverats. Han står där med blicken fokuserad, händerna på styrspakarna, som en pianist i strid. Hologrammet framför honom visar skeppets rörelse – framåt, sakta men kraftfullt.
Sedan skakar hela skeppet. Inte ett litet ryck. Inte vibrationer från motorerna. Det är som om något där ute vägrar släppa taget.
Du lutar dig mot väggen, griper tag i ett fäste. Blicken flackar upp mot taket som om du kunde se genom skrovet. Du vet vad som är där ute nu. Du såg det genom kamerorna. Det håller fast. Klamrar sig fast. Krälar, som om det hatar att ni försöker lämna det. Du kastar en blick mot Hampus.
“Det där ute... det kommer inte ge sig frivilligt,” säger du lågt.

Lagret – Däck 4, SS Manticore

Rymden, utanför SS Manticore

Astrogator Orb Leonis Du hör Devins förslag, ett eldigt, halvgalet manifest om hjältedåd, ära, och att offra skytteln för mänsklighetens framtid. Du kan nästan se honom där borta, svettig, stolt som en filmhjälte från 2100-talets matinéer. Men du suckar tyst för dig själv.
Han glömmer alltid Seldons tredje universella gravitudlag: "En ondskefull intelligens kommer alltid att dras mot det större skeppet." Och SS Manticore är det största i närheten.
Skytteln vibrerar när du styr den i en båge runt skrovet. Motorerna på Manticore pulserar till liv. Slemmet fläks bort nära utblåset, som om det klamrar sig fast för sitt liv men ändå förlorar greppet. Det går. Ni har en chans.
Men bryggan. Du närmar dig. Skyddsplåtar täcker de flesta fönster, men ett av dem… har ett hål. Inte stort. Bara en spricka, ett sår. Och där – något som rör sig. Slemmigt. Svart.
Som om det sniffar, dras mot tryckförändringen. Mot en väg in. Du håller andan. Skytteln glider närmare. Det är inte slut än. Inte ens nära.

Logistikofficer Devin Lafayette. Du sitter redo, adrenalinstinn, med fingret på avtryckaren till Astroblastern som glöder av överanvändning. Slemmet på skrovet slits bort i bitar — varje träff är ett tillfredsställande sprak! följt av vibrerande skriklösa reaktioner från det där svarta klegget.
Men då… En rörelse. Nåt… reser sig ur massan. Andre Kapten Elvis Larsson. Eller… det som är kvar av honom. Hans kropp kliver ut som om slemmet bara varit ett skal eller kanske en kokong. Dräkten är sliten, hjälmen borta. Det välkammade håret svävar i tyngdlöshet, men ögonen är kolsvarta hål, fyllda med något främmande.
Han går. På skrovet. Mot er vandrande. Med tyngd. Det borde vara omöjligt. Ni är i rymden. Phazern är borta, istället är det som om slemmet skapat något stort, tungt, hemskt, liknande nästan en äldre model av artelleri. Han siktar. På er.

Information om skeppet.
🚀SS Manticore 🚀
 
Jag vet vad jag måste göra, jag måste bränna bort slemmet! Jag kommer flyga så nära närmsta stjärna som möjligt och försöka bränna bort det från skeppet med coronan! De hatar eld! Vad tycker de om universums egen eld?!

FLYG NÄRA SOL. BRÄNN UTOMJORDINGARNA!
 
Devin ser häpet hur Manticore skälver till å verkar manövreras i kurs mot den starkt lysande stjärnan som är så hettande nära…

Missade kursen ”Seldons 3e Universella Gravitudlag” men det är ju uppenbart att Kapten: Lira Vos har tappat allt förtroende att framföra vårt stolta rymdskepp Manticore.

Om vi…vad tusan är det där slemmiga som svävar förbi bortom tomheten…kapten…

SKROCKAR HYSTERISKT MEDANS ASTROBLAZERN AVLOSSAS

🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥
 
Observationsdäck – Däck 1, SS Manticore
Matsalen – Däck 2, SS Manticore
Läkare Säv Thatcher har somnat i sin stol.

Säkerhets stationen – Däck 3, SS Manticore
Säkerhetsofficer Rutger Hagman. Patrullerar, tanken till eldkastaren är halv full.

Rorsman Hampus Pike. Du håller ett fast grepp om styrspakarna, axlarna spända, fingrarna vitnade. Det är en märklig känsla – att ha hela skeppets öde under dina händer. Trots situationens kaos, trots slem och skräck, svarar SS Manticore som om den väntat på dig.
Stjärnkartan projiceras framför dig. Du sveper över den, låter sensorerna räkna ut snabbaste kurs till närmaste beboeliga system. En ensam stjärna – HD-922 – långt borta men inom räckhåll om motorerna håller. Du lutar dig något framåt.
“Kom igen nu, gamla vän,” viskar du till skeppet.
Motorerna vibrerar till när du styr Manticore framåt. Impulsdriften dunkar dovt under fötterna, som ett hjärta som sakta vaknar. Skeppet verkar vilja röra sig. Som om den också vill fly. Du har riktning. Du har fart. Och du har något att sikta mot: Ljus. Värme. Frihet. Det är upp till de andra nu att skydda dig – du har kursen.

Vetenskapsforskare Silas Blackmoore. Du står i dörröppningen till nya bryggan, ögat vaket, pfazern redo. Sval luft drar in genom ventilationssystemet, och för första gången på länge känns det som att du faktiskt kan andas. Det maskinrumspressande trycket i huvudet har lättat något, även om din vänstra arm fortfarande surrar med den där domnande ilningen som retar nerverna.
Rorsman Pike sitter fokuserad vid kontrollerna. Du litar på honom. Det är därför du står här – vakt, väktare, vän.
Så ser du det.
En rörelse. Något sveper lågt, trycker ut sig från ett lagerrum – ditt lagerrum. Där inne finns prover från minst tre olika planeter. Finns de kvar nu eller har det svävande slemmet ätit upp dem? Den verkar styra kursen mot dig som en värme driven missil... en långsam sådan.

Lagret – Däck 4, SS Manticore
Rymden, utanför SS Manticore
Astrogator Orb Leonis Du manövrerar skytteln med svettiga handflator, undviker med minsta marginal att krocka med SS Manticore. Kamerorna visar hur det svarta slemmet – klibbigt, pulserande – slingrar sig in genom hålet i bryggans fönster. Det trycker sig långsamt in, som om det redan vet vart det ska. Som om det minns varje skrymsle av skeppet.
Du ser det inte längre direkt – bara på monitorerna.

Logistikofficer Devin Lafayette, Du siktar. Du skjuter. Du skriker av spänning, nästan euforisk.
Astroblastern laddar om, avfyrar salva efter salva mot den slemklädda varelsen som en gång hette Andre Kapten Elvis Larsson. Varje skott träffar, bränner av bitar av slem, men något i honom bara fortsätter. Sedan…
WHAMM!
Ett våldsamt skott avfyras från Elvis’ underliga artilleri liknande vapen en stråle så kraftig att hela skytteln skakar till. Skrovet skrier. Alarmen börjar tjuta.
“SKROVSKADA. PRESSURE BREACH. AUTO-SEAL INITIATED.”
Skyttelns fönster täcks omedelbart av skyddsplåtar. Utsikten är borta. Ni har nu bara kamerornas gryniga bilder och navigationsdatorns data kvar att styra med.
Du såg hur ett av dina skott träffade Elvis rakt i bröstet. Det svartglänsande slemmet ryckte till, vred sig… men föll han?
Du svär tyst.
Kommer fanskapet ens att dö? Eller var det bara ytterligare en röst i kören av döda som vägrar ge sig?

Information om skeppet.
🚀SS Manticore 🚀
 
HÅLLER KURSEN! SJUNGER SJÖMANS SÅNG!

Stål i köl och stjärnor fri,
vi färdas genom evig tid.
Motor skriker, skrovet brast,
men vi ger oss inte hast.

Hej och hå, håll vår kurs!
Laga läckan, stäng vår sluss!
Om vi faller, faller vi,
tillsammans in i evig frid.

Kaptenens röst är tyst och kall,
styrning brinner, allt går av.
Men vi har blod och vilja kvar,
och hjärtat slår i maskinrum kvar.

Hej och hå, håll vår kurs!
Laga läckan, stäng vår sluss!
Om vi faller, faller vi,
tillsammans in i evig frid.

Frost i luften, mat är slut,
men än har ingen stigit ut.
En gnista räcker, bara en.

Hej och hå, håll vår kurs!
Laga läckan, stäng vår sluss!
Om vi faller, faller vi,
tillsammans in i evig frid.

Om detta är vår sista färd,
så sjunger vi för himlens värld.
Vi var de sista som höll stånd,
med rymdens mörker i vår hand.

Hej och hå, sista gång!
Ropa ut vårt sista sång!
Om vi faller, faller vi,,
och blir till stjärnstoft, stolta, fria.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top