Fint att läsa att rollspel hjälpte dig stå ut när du mådde kasst C-J. Jag tror att många av oss som känner oss annorlunda och ensamma på grund av att vi inte beter eller för oss på samma sätt som gemene man. Min övertygelse är att vi alla här på jorden är sammanlänkade på ett eller annat sätt vilket gör att vi egentligen inte är ensamma, dock kan vi känna att vi är det och det kan vara nog så tungt.
Tack för ditt svar. Jag håller med om det du skriver om att känna sig annorlunda och ensam, samt att vi alla är sammanlänkade på något sätt även om vi inte alltid inser det.
Finns hopp alltså.
Yngsta dottern utreds för autism, hon har även skaffat sig en del tvångsmässiga beteenden.
Hon vill inget hellre än att jag ska spela rollspel med henne och jag får dåligt samvete när vi inte får till det och tiden går (storasyskonet upptaget, fru vägrar och är rätt sliten själv).
Jag har hela tiden tänkt att det vore ett bra sätt för henne att komma i kontakt med nya människor under ordnade former (tappade sina vänner som hon haft sedan förskoleklass i höstas, de kapade banden o hon går i 8:an nu), Ska se om det finns ngt i Uppsalatrakten
Är det någon av er som har varit SL själv?
/C
Jag kan känna igen det du skriver om din dotter, då jag själv har en dotter med misstänkt autism. Tyvärr så vill de inte utreda henne heller eftersom de säger att de inte gör utredningar på barn. Min dotter har inte visat så mycket intresse för rollspel ännu, men jag hoppas kunna väcka hennes intresse, och få spelleda för henne, någon gång i framtiden. Min fru vägrar inte som så, men har ingen tidigare erfarenhet av rollspel, så det har varit svårt att få henne att prova på. Kanske kan gå bättre ifall jag får dottern att vilja prova att spela. Måste dock bli bättre från min ME/CFS om jag ska kunna spelleda, eller spela, med dem.
Usch vad tråkigt att hon tappade sina vänner. Jag har själv varit med om det tyvärr i skolåldern, så jag vet hur det känns. Ja, rollspel kan vara ett bra sätt att komma i kontakt med ny människor, och även finna nya vänner.
Tyvärr har jag av olika anledningar aldrig varit spelledare själv, även om jag skulle vilja prova på någon gång. Tillfället har liksom aldrig dykt upp, men kanske någon gång i framtiden. Vill åtminstone spelleda för min dotter och fru om jag får möjlighet.
Jag befinner mig i kategorin "inte diagnosticerad men exakt ingen jag känner blir förvånad när jag säger att jag funderar på om jag kanske är på spektrat". Ganska högfungerande, men väldigt mycket jag läser om kring autism passar som pusselbitar med min upplevelse och erfarenhet, och jag har haft god användning av olika strategier och tekniker för autistiska personer. Med åren har jag också börjat maska allt mindre och tänker att vafan, folk får väl tycka att jag är ett jäkla weirdo då. Vilket är skönt.
Med eller utan diagnos har framför allt rollspelsmakandet passat mig och hur jag funkar väldigt bra.
Samma för mig. Ingen diagnos, men ju mer jag lär mig om det desto mer pusselbitar faller på plats när jag blickar tillbaka på mitt liv. Jag har också börjat maskera mindre, vilket varit obekvämt för en del tyvärr. Också tyvärr så att de finns de som vägrar acceptera att jag skulle kunna ha autism, t.ex. mina föräldrar.
Även om jag aldrig publicerat något, så har jag skrivit på ett rollspel - både regelmotor + värld - vilket varit nästan terapeutiskt för mig ibland. Jobbigt ibland, men ändå ett "labour of love". Tyvärr har jag inte kunnat skriva på det på några veckor pga att min ME/CFS blev värre, men jag hoppas att kunna börja skriva igen snart.
