Jag håller nog inte med om att det handlar om en skala mellan "surrealism" och "numeriskt definierad spelvärld", lika lite som man kan placera alla böcker någonstans på skalan "surrealistiskt formexperiment" och "saklig reportagebok". Surrealismen för mig innebär en medveten lek med verklighetsbrottet som element, där det sätts i fokus och görs till huvudsyftet. Fantasyrollspelens breda huvudfåra – Dungeons & Dragons, Drakar och Demoner, etc – gör inte detta mer än Eon gör det, utan intresserar sig bara mindre för de hårda spelvärldsdefinitionerna. När Ambria i Symbaroum är ett rike fullt av städer och borgar trots att det är mindre än tjugo år gammalt är inte detta för att spelskaparna vill uppnå någon poäng med detta, eller väcka en känsla av det verklighetsfrämmande – det är (misstänker jag) för att de både vill ha elementen "nyskapat rike" och "städer", och inte tycker det är superviktigt att ge en intern förklaring på varför dessa samexisterar.