Uppror och revolutionskampanjer

Joined
15 Nov 2004
Messages
3,396
Location
Maastricht
Varje gång jag tänker på Damarien till Eon så tänker jag att jag skulle vilja spelleda kampanj omkring ett uppror.
Vi behöver inte gå in i närmare detaljer på exakt vad jag tänkt mig., utan vad jag är nyfiken på är, har ni spelat sådana här former av kampanjer och hur blev dem?
Vad kände ni blev bra och vad kände ni blev kass?

Diskutera i grupper om tre eller fyra ;)
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,181
Några gånger men det har sällan varit i fokus. Men jag har spellett en kampanj där RPna försökte genomföra en statskupp, vilket kanske är något åt det hållet. Det som funkade bra där var att ha väldigt tydliga mål för de olika grupperingarna i relation RPnas mål (typ: stödjer om RPna lovar att bli utrikesminister), samt att slumpgenerera stasmaktens reaktioner utifrån RPnas interaktioner. (Varje komplott hade en risk för läckor och ju mer de gjorde desto mer ökade risken tills utfallet blev en reaktion, styrd av en tabell.)

Det som var baksidan var att det blev för dynamiskt och att jag som SL hade svårt att hantera mitt kognitiva övertag. I takt med händelseutvecklingen uppstod situationer där olika grupperingar rimligen skylle kunna agera på ny information, kanske byta sida, vilket skulle kunna påverka andra grupper etc., men där jag saknade instrument att avgöra deras handlande. Samtidigt, i en miljö av konspirationer och hemligheter, ville jag som SL inte gå in och bestämma alltför mycket pga mitt informationsöverläge. Det ledde till en väldig massa drygt merarbete mellan passen och till att det blev svårt med tidshopp under spel.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,868
Location
Barcelona
I Terone-kampanjen jag spelleder just nu har det varit en del uppror. Dels kretsar hela kampanjen runt storfurstens uppror och krig mot kejsaren. Dels har flera av äventyren kretsat kring mindre uppror som ägt rum i kölvattnet av det stora.

Nu är inte rollpersonerna själva upprorsmakare dock, utan mer vanliga äventyrare som på olika sätt blir indragna i händelseutvecklingen. Men jag upplever upproret/inbördeskriget som en väldigt effektiv fond för äventyrande. Samhällsordningen är satt ur spel, det är lätt att introducera konflikter, och saker står och väger på knivsudden på ett sätt som gör rollpersonernas handlingar potentiellt mycket meningsfulla.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,868
Location
Barcelona
Det som var baksidan var att det blev för dynamiskt och att jag som SL hade svårt att hantera mitt kognitiva övertag. I takt med händelseutvecklingen uppstod situationer där olika grupperingar rimligen skylle kunna agera på ny information, kanske byta sida, vilket skulle kunna påverka andra grupper etc., men där jag saknade instrument att avgöra deras handlande. Samtidigt, i en miljö av konspirationer och hemligheter, ville jag som SL inte gå in och bestämma alltför mycket pga mitt informationsöverläge. Det ledde till en väldig massa drygt merarbete mellan passen och till att det blev svårt med tidshopp under spel.
Ett problem med revolutioner som rollspelsstoff är väl att revolutioner till sin natur är låginformationsmiljöer där händelseutvecklingen är mycket oförutsägbar. Det gör det ju svårt att agera målmedvetet. Verkliga revolutionärer har ju ofta dukat under av mer eller mindre godtyckliga, nyckfulla händelser -- ett lönnmord, ett plötsligt skifte i maktbalansen -- men den sortens save-or-die-fällor är ju ganska otillfredsställande ur ett gameplayperspektiv.

Inte ett oöverkomligt problem, förstås, men det är kanske värt att fundera på hur man kan låta spelarna känna att deras handlingar är meningsfulla och taktiskt överblickbara samtidigt som man bibehåller känslan av kaos och paranoia som kännetecknar en bra revolution.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,384
Jag har en standard revolutions setup som jag spelledit flera gånger i fantasy spel och som alltid blivit bra. Den fungerar så här:

-Du tar en stad som är stor nog att ha en massa politiska grupper, en stor civilbefolkning och en massa utrymme att röra sig i.

-Myndigheterna är korrupta och territoriella. Vissa av dem är en dålig vecka från öppet våld med varandra. Polisen är värst.

-Befolkningen är förtryckt men det lyckas inte riktigt hålla nere missnöjet som håller på att koka över.

-Befolkningen är splittrad av ras eller religion.

-Det finns en MASSIV kriminell undrevärld. Den kan vara enad eller inte. Men folk litar mer på den än på polisen.

-Överklassen är skiljd från folket av något mer än klass. De kanske är en annan typ av fantasy varelse, de kanske talar ett annat språk eller har en annan religion.

-Envåldshärskaren är inkompetent, slug, lat och rädd.


Så, staden är redo att explodera. Nu släpper vi ner en tändsticka i krutet. Vi tar nu in en ond äventyrargrupp (konspirationen) inställd på att döda stadens ledning, jämna skiten med marken och är fanatiska i sin dedikation. De går in med pengar, lögner, lönnmord och retorik. De låtsas att de inte samarbetar och de spelar alla vinklarna. Där är bara fem eller sex av dem men de använder juridik, rasupplopp, myndighets korruption, fanatiska predikanter, svart magi och allt annat de kan för att få staden att äta sig själv.

Så skit har redan börjar gå fruktansvärt fel och envåldshärskaren kan inte hantera det. Här tar han in spelarkaraktärerna som är mäktiga och kompetenta. De får nästan helt fria händer och uppdraget att hantera oron i staden. Hela staden. De får en badass titel (ge den till en spelare bara, så kan de bråka om vem som har den och sedan vem som slipper den) och släpps loss.

Så här är grejen. Spelarkaraktärerna är mäktiga fantasy motherfuckers så de KAN lösa tydliga problem genom att döda folk, sätta huvuden på pålar och sådant. Det är vad envåldshärskaren vill men det är också vad konspirationen vill. Det är en dubbel fälla.

Envåldshärskaren vill att de är extremt hårdhänta så att de löser problemen brutalt varpå han kan skylla brutaliteten på dem, ha dem avrättade och slippa vara skurken men vara av med sina problem. Konspiration vill det för det kommer inte lösa något, det kommer bara göra saker värre och mer korrupta.

Kampanjen handlar om att spelarkaraktärerna börjar nysta i saker, distraheras av kriser, behöver lösa vissa saker snabbt, hittar underliggande problem och sedan upptäcker konspirationen. När de vet att konspirationen finns börjar slutspelet. De vet att de har en fiende men inte vem de enskilda medlemmarna i konspirationen är. Konspiratörerna gömmer sig i institutioner och bland folket. Använder spelarna den stora hammaren för att hitta och döda dem kommer de skada oskyldiga vilket gör staden argare + mer mot dem. Det ger också envåldshärskaren mer ursäkt att be om mer brutalitet han sedan kan avrätta dem för. Hade de bara kommit öga mot öga med konspirationen hade saker varit lättare, spelarkaraktärerna är mäktigare än konspiratörerna, men nu är det som att försöka slå rök.

Jag har sett spelare låtsas vara upprorsmakare och ta över revolutionen för att hitta konspirationen. Jag har sett spelare massakrera en fredlig demonstration för att se till att en särskilt farlig konspiratör dör. Jag har sett spelare backa en religions etniska våld bara för att ha en ursäkt för att förstöra den kyrkan. Jag har sett spelare förbjuda yttrandefrihet, stänga tidningar bara för att se maffian börja sprida de enda nyheterna folket litar på.

Mellan de politiska avvägningarna (Vem kan vi lita på?!), de praktiska valen vid kriser (Hur hårt vågar vi gå?!) och mysterielösandet (Vem är med i konspirationen?) får spelkaraktärerna chansen att jaga folk över hustak, prata med spännande NPC:er, lära känna staden och hantera administration (fucka upp folk om de tar EN ENDA KRONA från de sociala myndigheterna. FUCKA UPP DEM! Vill du att kyrkorna och organiserad brottslighet ska vara folks enda skyddsnät när du försöker få ett strypgrepp om staden så är du en idiot. En grupp var fine med att kyrkan till DÖDSGUDEN och LÖNNMÖRDAREGILLET drev de enda skolorna medelklassen hade tillgång till.)
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,615
Location
Göteborg
Jag har spelat det ett antal gånger. Minns (vagt) en kul omgång Follow på temat. Senaste var nog i Plommonkrönikan, när vi körde upproret i Kanton 1911. Vad som funkade bra där var att fokuset inte var på huruvida upproret skulle lyckas eller inte (det var ju en historisk händelse, så förutbestämt att det skulle misslyckas), utan istället låg fokus på rollpersonernas bakgrund. Vilka är de, och vad är det som driver dem till att vilja bekämpa regimen? Vad är deras bakgrund, deras drömmar, deras inre konflikter och tvivel? Det är ju inget som funkar så bra i traditionella problemlösarspel, men för samberättande och annat spelardrivet så funkar det väldigt väl. Jag tyckte att det blev en bra omgång. Nästa del i Plommonkrönikan, om inbördeskriget 1949, kommer jag att köra på ett liknande sätt.

Även om man kanske inte har det som fokus tror jag att det kan vara en bra delmängd även i ett mer traddigt upplägg. Tricket här är at man inte bör definiera allt detta innan spel, utan istället upptäcka det under spelets gång. På så sätt blir det en källa till nyfikenhet och kreativitet, istället för att bara vara kuliss. Det är något man aktivt kan spela på och upptäcka tillsammans.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,931
Location
Ereb Altor
Vi spelade en kampanj i WFRP där vi var en del av en form av nationalistisk kupp, där vi skulle avsätta kejsaren m.m. Det var jäkligt kul och lämpade sig väl för spelet då vi uppenbart steg i graderna inom organisationen när vi levlade. Kampanjen avslutades tyvärr precis innan vi med en större här skulle marschera in i Moot för att en gång för alla göra slut på Halflingproblemet.

Det var rätt intressant hur vi radikaliserades under kampanjens gång och vad man kan rättfärdiga för sin sak.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,931
Location
Ereb Altor
En setting som jag funderar mycket på men som jag aldrig har använt är Paris 1789-93. Det är ju rätt exakt det @God45 beskriver fast IRL. Då är min tanke att RP är Gustav III:s spioner stationerade i Paris med uppdrag att hålla koll på de olika revolutionära falangerna samt hjälpa så många ädlingar som möjligt, och såklart om möjligt även bistå Ludwig XVI:s flykt. Givetvis även förbereda för en kontrarevolution.

Ja, poängen här är att det finns ett moraliskt dilemma samtidigt som revolutionärerna radikaliseras allt mer. Jag tror att det skulle funka utmärkt!
 
Last edited:

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,181
Ett problem med revolutioner som rollspelsstoff är väl att revolutioner till sin natur är låginformationsmiljöer där händelseutvecklingen är mycket oförutsägbar. Det gör det ju svårt att agera målmedvetet. Verkliga revolutionärer har ju ofta dukat under av mer eller mindre godtyckliga, nyckfulla händelser -- ett lönnmord, ett plötsligt skifte i maktbalansen -- men den sortens save-or-die-fällor är ju ganska otillfredsställande ur ett gameplayperspektiv.

Inte ett oöverkomligt problem, förstås, men det är kanske värt att fundera på hur man kan låta spelarna känna att deras handlingar är meningsfulla och taktiskt överblickbara samtidigt som man bibehåller känslan av kaos och paranoia som kännetecknar en bra revolution.
Ja, fast jag är osäker på hur. Det hade inte varit ett alternativ för min dåvarande kampanj men idag hade jag nog tittat på något som fungerade på en högre abstraktionsnivå och inte lika bundet till gruppen/situationen. Men det tar inte bort utmaningen att få in det i löpande spel.

EDIT: Förutsatt att man vill spela en kampanj som handlar om ett uppror och dess utveckling, där RPna på något vis är upprorsmakarna. Vill man spela i en miljö präglad av uppror och social oro, men med annat fokus blir det annorlunda och enklare.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
3,919
Location
Umeå
Vi (jag, @Nässe och @JonasM ) körde en rätt lång (27 spelmöten eller vad det blev) kampanj med Burning Wheel med fokus på uppror mot en ockupationsmakt med rätt stor inspiration från Yoon-Suin. Även om avstampet för situationen var just Den gula staden ockuperad och kontrollerad av engelsk militär och vår variant av ostindiska kompaniet, så skulle jag säga att mycket rörde karaktärer liv deras bakgrund, relationer och vilka de valde att bli eller blev som ett resultat av den kamp de förde och situationer de hamnade i. Så även om fokus för avstampet var upproret så hann vi med färder in i dödsriket, en gud som offrades och sen räddades åter från de döda, en präst till samma gud som till slut klippte band med sin familj för att helt gå upp i sin religon, och om jag minns rätt fick grått faith i slutet(!!!!!). En adelskvinna som inledningsvis fann sig nära konkurs, under resans gång manipulerade både organiserad brottslighet, dödade en odöd präst som kommit åter för att hämnas en oförrätt, mördat den närmaste konkurrensen för sin affärsverksamhet och även kvinnan som gjorde anspråk på tronen och i slutet kallt ansvarade för avrättandet av ett tiotal officerare från ockupationsmakten…. En jävla resa! Men det stora som sagt inte motståndet i sig utan vilka karaktärerna blev på grund av kampen.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,931
Location
Ereb Altor

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
5,930
Tänkte precis på den eftersom jag lyssnade på Historiepoddens avsnitt om Skräckväldet igår. Riktigt jobbigt dock att vara SL för jakobinerna, girondisterna med flera :D.
Det där blir lätt en skärning - det är enkelt att odla revolutionsromantiken, och lätt att glömma hur de som inte krossas ofta gör sakerna värre än de var innan.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,931
Location
Ereb Altor
Det där blir lätt en skärning - det är enkelt att odla revolutionsromantiken, och lätt att glömma hur de som inte krossas ofta gör sakerna värre än de var innan.
Tror @Bifur främst avsåg problemet med att hålla isär alla organisationer (som inte sällan överlappar) samt viktiga medlemmar och deras agenda. Samt hur denna förändras succesivt.

Vill passa på att inflika att den kampanjidé jag har inte är historiskt korrekt. Alla förutsättningar finns där, men kungens flykt kan lyckas, Versailles kan stormas i ett tidigare skede etc, beroende på vad som sker i spel.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,181
Tror @Bifur främst avsåg problemet med att hålla isär alla organisationer (som inte sällan överlappar) samt viktiga medlemmar och deras agenda. Samt hur denna förändras succesivt.
Jo precis. Och successiv dynamisk förändring är det riktigt svåra att få till. RPna gör A mot B, som reagerar med C, vilket får D att göra E, eller kanske F om RPna hinner göra G?

Det går att styra med tabeller, skuggspelare etc. men ofta blir problemet att SL behöver sätta sig ner och skapa intrig mitt i spel, vilket så klart inte går. Och då hänfaller man istället till att regissera - vilket förtar mycket av syftet.
 

Anthrox

Tunnelseende bybo av oanade proportioner.
Joined
8 Jun 2017
Messages
3,083
Jag körde en kampanj om Hynsolges inbördeskrig, där karaktärerna hamnade i något bondeuppror som ställde sig i direkt kontrast i konflikten mellan adeln och kungen. Men jag var aldrig särskilt taggad på att låta just den konflikten vara det väsentliga, så jag planterade lite frön här och var som jag hoppades på att spelarna skulle haka på och fokusera på utöver kriget. Ett av dem var att utmana den religiösa karaktärens tro, vilket gick lite över min förväntan. Det resulterade i att han släppte in en demon i sitt sinne, i tron om att det var hans guds sanna gestalt och karaktären började sen sakteligen konvertera hela bondeupproret till att bli demondyrkare. Deras "nyfynna" tro började sen sårida sig utanför bondeupproret, till lokalbefolkningen. När det väl sen uppdagades att karaktären blivit duperad var det för sent. De höll på att vinna kriget, vilket skulle resultera i att hela Hynsolge skulle bli demondyrkare. Det var kul.

Med det sagt; stoppa in en plot i plotten! Förvrid det ärofyllda, rättvisekämpande upproret till något mörkt och oheligt. Se hur karaktärerna tar emot att inse att de inte kämpar på "rätt" sida.
 

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,973
Location
Ett häxkräl
Jag körde en kampanj om Hynsolges inbördeskrig, där karaktärerna hamnade i något bondeuppror som ställde sig i direkt kontrast i konflikten mellan adeln och kungen. Men jag var aldrig särskilt taggad på att låta just den konflikten vara det väsentliga, så jag planterade lite frön här och var som jag hoppades på att spelarna skulle haka på och fokusera på utöver kriget. Ett av dem var att utmana den religiösa karaktärens tro, vilket gick lite över min förväntan. Det resulterade i att han släppte in en demon i sitt sinne, i tron om att det var hans guds sanna gestalt och karaktären började sen sakteligen konvertera hela bondeupproret till att bli demondyrkare. Deras "nyfynna" tro började sen sårida sig utanför bondeupproret, till lokalbefolkningen. När det väl sen uppdagades att karaktären blivit duperad var det för sent. De höll på att vinna kriget, vilket skulle resultera i att hela Hynsolge skulle bli demondyrkare. Det var kul.

Med det sagt; stoppa in en plot i plotten! Förvrid det ärofyllda, rättvisekämpande upproret till något mörkt och oheligt. Se hur karaktärerna tar emot att inse att de inte kämpar på "rätt" sida.
Här finns Anthroxs spelrapport, för den som glömt: https://www.rollspel.nu/threads/dod-91-hynsolges-frigörelse.74473.
 

Anchorman

Swashbuckler
Joined
28 Apr 2012
Messages
1,809
Har någon tanke någon gång om att börja i "slutet" på ett uppror.
Spelarna är en del av rebellarmen som marscherar och anfaller den onde härskarens boning...
Men, det går åt helvete, härskaren är långt starkaren än förväntat och krossar lätt motståndet, antagligen genom någon magi eller magiskt vapen.
Sen är det hur spelarna hanterar efterbörden av detta. Försöker de samla ihop skramlet av de som överlevde ocj försöka på nytt? Efterforska hur man stoppar magin för att ge dem en bättre chans?
Byta sida och stötta den onde härskaren istället? osv osv
 
Top