Mår rollspelare sämre än andra?

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,017
Location
Ereb Altor
Det är en gradskillnad, i vart fall. Det blir ju typ:
"Du får acceptera att du aldrig kommer kunna få ditt drömjobb."
"...eller ett jobb som impar på andra."
"...eller ett där du känner dig tillfredsställd."
"...eller en fast anställning istället för timvik."
"...eller ett jobb alls."
Ju mer man har att acceptera, ju mer känns det ju som ett nederlag. Jag tycker det blir ett överslätande över hur olika människors liv faller ut om man bara säger "alla får kompromissa" och struntar i att vissa är rika och omgärdade av människor som älskar dem, medan andra är fattiga och ensamma.
Det fattar väl alla att det är en jävla skillnad på att leva under existensminimum i tredje världen och att ha en lyxyacht, hus på varje kontinent och vara beundrad av alla.

Men nu snackar vi väl ändå svenska rollspelare? Skillnaden mellan forumets sämsta och bästa jobb är nog inte fullt så markant.
 

PhilArt

Patafysike Doktor
Joined
19 Sep 2004
Messages
705
Location
Malmö
Det fattar väl alla att det är en jävla skillnad på att leva under existensminimum i tredje världen och att ha en lyxyacht, hus på varje kontinent och vara beundrad av alla.

Men nu snackar vi väl ändå svenska rollspelare? Skillnaden mellan forumets sämsta och bästa jobb är nog inte fullt så markant.
Jag tycker ändå det verkar va ganska så markanta skillnader mellan mitt akademiska villa-volvo-medelklassliv och de vars liv präglas av arbetslöshet.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,694
Location
Värnhem, Malmö
Det fattar väl alla att det är en jävla skillnad på att leva under existensminimum i tredje världen och att ha en lyxyacht, hus på varje kontinent och vara beundrad av alla.

Men nu snackar vi väl ändå svenska rollspelare? Skillnaden mellan forumets sämsta och bästa jobb är nog inte fullt så markant.
Så vitt jag vet har vi åtminstone ett spann från folk som är framgångsrika höjdare inom näringslivet i en bransch som ligger dem varmt om hjärtat och folk som är långtidsarbetslösa utan att någonsin ha fått känna att de är behövda på en arbetsplats. Jag tycker åtminstone det är en rätt relevant skillnad. Samma sak, förstås, med olika former av sociala och relationsmässiga framgångar. Jag tycker det är tillräckligt för att det borde ge tämligen drastiska skillnader i hur mycket man känner att man har uppnått i livet.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,694
Location
Värnhem, Malmö
Tror de flesta är medvetna om det med. Och vi kan konstatera det och vara nöjda så. Trodde tråden/diskussionen handlade om nått annat.
Men Måns, du pratar ju själv då och då om att det just nu går tämligen bra för dig (inte på ett drygt vis, vill jag inskärpa -- det är inte ett klagomål på det). Då är det väl rimligt att det kanske finns andra personer på forumet för vilka det i detta nu går på röven i ungefär lika hög grad? Och att dessa omständigheter nog är tillräckliga för att framkalla en hygglig skillnad i hur mycket man måste "lära sig acceptera"?
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,017
Location
Ereb Altor
Men Måns, du pratar ju själv då och då om att det just nu går tämligen bra för dig (inte på ett drygt vis, vill jag inskärpa -- det är inte ett klagomål på det). Då är det väl rimligt att det kanske finns andra personer på forumet för vilka det i detta nu går på röven i ungefär lika hög grad? Och att dessa omständigheter nog är tillräckliga för att framkalla en hygglig skillnad i hur mycket man måste "lära sig acceptera"?
Naturligvis! Jag är inte i Team Acceptera. Jag är i Team Förändra. Men jag tror att en hel drös med motgångar dyker upp oavsett och de måste man acceptera. Finns inget alternativ.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,694
Location
Värnhem, Malmö
Naturligvis! Jag är inte i Team Acceptera. Jag är i Team Förändra. Men jag tror att en hel drös med motgångar dyker upp oavsett och de måste man acceptera. Finns inget alternativ.
Jo, men jag tycker nog att det ändå är skillnad på "det här är motgångarna du är tvungen att acceptera på din väg mot ditt mål" och "det här är motgångarna du är tvungen att acceptera på väg mot döden". När livet mest består av att skruva ned förväntningar, och dessa kanske inte ens var särskilt högt ställda till att börja med utan bara var sådant som anses vara ett "normalt vuxenliv".
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,017
Location
Ereb Altor
Jo, men jag tycker nog att det ändå är skillnad på "det här är motgångarna du är tvungen att acceptera på din väg mot ditt mål" och "det här är motgångarna du är tvungen att acceptera på väg mot döden". När livet mest består av att skruva ned förväntningar, och dessa kanske inte ens var särskilt högt ställda till att börja med utan bara var sådant som anses vara ett "normalt vuxenliv".
Som sagt, jag tycker inte man ska skruva ner sina förväntningar/förhoppningar. Men man måste vara rustad för att det kanske inte blir riktigt så, och då se om man kan hitta alternativa vägar framåt. Med kompromiss menar jag inte att underkasta sig nederlag och acceptera det.

Och det är såklart lätt att säga. Jag vet inte hur man gör det.
 

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
1,846
Location
Off grid
Jag tror att media, idrott och populärkultur ger en skev bild av lycka och framgång också. Jag har t.ex. inga direkta drömmar eller mål som jag följer, och få saker framstår som så bra att jag skulle offra mycket tid och energi för att nå dem. Däremot är jag ganska känslig för ångest och försiktig med min självbild och moral.

Det är viktigt för mig att konsekvent välja rätt val för att inte hamna i en situation jag ångrar. Jag tillåter mig helt enkelt inte att vara kriminell, oförsiktig, ta droger, spela om pengar, vara slösaktig, skuldsätta mig i onödan, misssköta jobbet, eller bete mig taskigt mot mina närstående. Jag har alltid gjort genomtänkta långsiktiga val vilket är helt avgörande för mitt mående. Jag behöver helt enkelt bara hålla ihop min skit. Adrenalin/Dopaminkickar är inget för mig.

Jag tror att det är ett relativt ovanligt förhållningssätt för män och definitivt inget som idrottspsykologerna pratar om eller som belönas i arbetslivet. Däremot misstänker att det är betydligt vanligare bland kvinnor. Som jag upplever det är det ofta på grund av en oförmåga att leva så som t.ex. personer med ADHD, eller andra autismspektrumdiagnoser ofta mår dåligt. Att man helt enkelt fattar dåliga beslut som sätter en i en allt sämre sits som i sin tur leder till ännu sämre beslut.

Det är helt enkelt viktigare för mig att undvika dipparna, än att jaga kickarna.

//EvilSpook
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,694
Location
Värnhem, Malmö
Som sagt, jag tycker inte man ska skruva ner sina förväntningar/förhoppningar. Men man måste vara rustad för att det kanske inte blir riktigt så, och då se om man kan hitta alternativa vägar framåt. Med kompromiss menar jag inte att underkasta sig nederlag och acceptera det.

Och det är såklart lätt att säga. Jag vet inte hur man gör det.
Jag vet inte. För mig är mycket av mitt tänkande kring arbete och framtid ett sorgearbete, ett sörjande över potentiella framtider som aldrig blev av och som antagligen inte heller kom att bli det. Över förslösad potential, över de stora förväntningar som fanns på mig och som jag svikit. Det är, oavsett jag vill det eller inte, något jag måste hantera på ett eller annat vis, och jag tror inte jag har förmågan att förändra min situation nog -- det hade krävt för många omstarter, för många försök att utveckla något jag inte känner att jag har inom mig. Då måste jag acceptera, eftersom alternativet är att fruktlöst kämpa för något hopplöst, eller att bittert börja skylla på omvärlden. Jag har inga vägar framåt som bara är "alternativ", utan det mesta känns som om jag skruvar ned mina förhoppningar.
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,083
"Money, if it doesn't bring you happiness, will at least allow you to be miserable in comfort."
 

Magnus Seter

Ansvarig utgivare
Staff member
Joined
24 Nov 2000
Messages
12,463
Location
Stockholm
MODERERING

Hej och hallå. Att prata om hur man mår är superviktigt. Att andra lyssnar är superviktigt.

Därför är inte den här tråden låst, trots att den är väldigt OT.

Ett sätt att fortsätta ha den öppen är att lämna diskussionen om huruvida människor vi inte känner kanske är mer eller mindre lyckliga för att de har pengar eller inte.

Är DU lycklig för att du har pengar? Är DU olycklig för att du inte har pengar? Prata gärna med oss om det. Gärna med en rollspelskoppling.

Strunta i att spekulera i Elon Musks grad av lycklighet eller olycklighet. Eller andra människor för den delen.

MVH

/Magnus
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,324
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Jag vet inte. För mig är mycket av mitt tänkande kring arbete och framtid ett sorgearbete, ett sörjande över potentiella framtider som aldrig blev av och som antagligen inte heller kom att bli det. Över förslösad potential, över de stora förväntningar som fanns på mig och som jag svikit. Det är, oavsett jag vill det eller inte, något jag måste hantera på ett eller annat vis, och jag tror inte jag har förmågan att förändra min situation nog -- det hade krävt för många omstarter, för många försök att utveckla något jag inte känner att jag har inom mig. Då måste jag acceptera, eftersom alternativet är att fruktlöst kämpa för något hopplöst, eller att bittert börja skylla på omvärlden. Jag har inga vägar framåt som bara är "alternativ", utan det mesta känns som om jag skruvar ned mina förhoppningar.
Vad vill du jobba med, vad skulle göra dig lycklig tror du? För det verkar ändå på något sätt som det är din arbetssituation som tynger dig mest om jag förstått det du nämnt här i tråden!? Om du berättar vad du vill jobba med och vad du har för kvalifikationer så lovar jag att se efter om jag känner någon inom det området och om så är fallet göra mitt bästa för att hjälpa dig. Jag lovar dock inte att jag kan hjälpa dig, men jag kan försöka. Sen kan det vara så att du drömmer om att jobba på SpaceX eller liknande och då har absolut inga möjligheter att ens peka åt vilket håll du ska söka dig. Men som sagt, vad vill du jobba med? Är du någorlunda flexibel med vilka yrken du kan tänka dig, är du redo att flytta och om så är fallet, hur långt är du redo att flytta för att få jobbet du vill ha?

Jag tänker att det här forumet gång på gång har överraskat mig när det kommer till vad medmänniskor är redo att göra för att hjälpa varandra, det var faktiskt via det här forumet som jag fick hjälp att söka rätt plats att få hjälp med min kroniska tarmsjukdom och utan den hjälpen vet jag inte om jag fortfarande funnits. Det finns de med enormt mycket fler kontakter och erfarenhet än jag på det här forumet och jag kan självklart inte tala för dem, men jag skulle gissa att det finns många vänliga och hjälpsamma människor här som inte skulle tveka att hjälpa dig om de kunde och de visste vad du faktiskt behöver hjälp med. Sen som jag sagt flera gånger, så känner jag inte dig så jag vet inte om du är en person som ens vill be om hjälp. Men min personligs erfarenhet och inställning är att ensam är inte stark och det finns ingen skam i att fråga andra människor om hjälp, en dag kanske du kan hjälpa någon annan på forumet. Så berätta gärna exakt vad du vill uppnå och vad andra kan göra för att underlätta dessa yrkesrelaterade mål!
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,481
Location
Stockholm
Jag minns inte var jag läste det, men tesen var att lycka är ett extremt tillstånd. På samma sätt som sorg och ilska är extrema tillstånd. Man är det ibland, i korta perioder. Vi kan inte, och bör inte sträva efter att, vara lyckliga hela tiden. Målet är istället att vara tillfreds, nöjd, med sitt liv.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,694
Location
Värnhem, Malmö
Jag minns inte var jag läste det, men tesen var att lycka är ett extremt tillstånd. På samma sätt som sorg och ilska är extrema tillstånd. Man är det ibland, i korta perioder. Vi kan inte, och bör inte sträva efter att, vara lyckliga hela tiden. Målet är istället att vara tillfreds, nöjd, med sitt liv.
Ja, idén om den obrutna lyckan där olyckan är en anomali är en väldigt modern sak. Under stora delar av historien har ju normen verkligen snarare varit att se livet som en cyklisk tillvaro, där sorg och glädje avlöser varandra. Kristiina Savins avhandling Fortunas klädnader tar upp detta på ett förtjänstfullt sätt.
 
Last edited:

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,694
Location
Värnhem, Malmö
Men OK, om vi ska snacka yrkesliv: jag hyste redan i gymnasiet farhågor om att sakerna jag var intresserad av inte var något som skulle ge mig jobb. Jag föreställde mig att om jag till exempel gick in för att studera historia så skulle jag försvinna i mängden, bli en bland många människor med ungefär liknande kompetens och intressen som inte hade mycket annat med vilket jag kunde urskilja mig. Således beslöt jag mig att lägga ett år på att ströläsa lite humanistämnen för att sedan ta mig an det Viktiga, det som skulle ge mig jobb: läkarutbildningen. Efter ungefär ett år var jag dock slutkörd där -- omtentorna hopade sig, studiesättet var inget jag kunde hantera, drivet och disciplinen fanns inte. Idén om en framtid som läkare hade aldrig känts riktig, bara som en flyktig dagdröm.

Jag insåg att om jag faktiskt skulle åstadkomma något fick jag återvända till humanioran, och jag läste historia och sedermera idéhistoria. Jag var en framstående student, men sämre på att skriva uppsatser -- jag upplevde att andra hade sina hjärteämnen som de brann för, men att jag mest bara tog något för saken skull. Min masteruppsats blev dålig, och jag insåg i samma veva att jag inte, som många av mina kurskamrater och framför allt min dåvarande sambo, knutit kontakter, skrivit artiklar, visat framfötterna. Forskningen, som hade varit min andra idé om en framtid, fick också läggas på hyllan -- jag kunde aldrig, och kan fortfarande inte idag, komma på något som hade engagerat mig i fyra år. Detta fick mig i hög grad att känna mig som en andrarangens akademiker, en sådan där som samlar på intressanta fakta men inte själv besitter själsförmögenheterna att skapa ny kunskap.

Således blev jag lärarvikarie, och det gick bra ett tag. Jag sökte mig därför till en påbyggnadsutbildning för lärare, men insåg snart att det var ett problem att historia var det enda ämnet jag skulle bli behörig i. För den sortens mindre eftertraktade lärare fanns enbart några distansutbildningar långt bort. Jag tog mig an först den enda, och misslyckades, då jag hade svårt att ordna verksamhetsförlagd utbildning, sedan den andra, och gav upp då jag på min verksamhetsförlagda utbildning där fick höra att jag inte var bra på att stimulera de mindre engagerade eleverna, och att jag själv nog skulle bli intellektuellt understimulerad och missnöjd som lärare. Dessutom hade jag blivit sämre som vikarie, fick kicken från en skola och hamnade i ständiga konflikter med klassen på en annan.

Således beslöt jag mig för att söka mig till bibliotekens värld. Jag fick vikariat i en skånsk landsbygdskommun och sökte in till arkiv-, bibliotek och museimastern i Lund. Vikariatet fick jag nog ärligt talat mycket just för att jag sade att jag hade sökt in där, och de trodde att jag var på väg dit. Tji fick de, för trots mina goda meritvärden blev jag inte antagen, antagligen för att jag gjorde eller sade något fel under intervjun. Likafullt fortsatte jag arbeta där. Nu är det tredje året i rad jag har sökt in till samma utbildning och fått avslag. Varje år måste jag åter avslöja för mina kollegor att jag misslyckats, samtidigt som jag ser andra vikarier, som faktiskt läser denna utbildning och är tio år yngre än mig, dyka upp. Under våren har biblioteket mestadels hållit stängt, så det har inte blivit mycket arbete. I vart fall har jag fått klart för mig att vikariatet omöjligt kan omvandlas till något mer beständigt om jag inte har en faktisk bibliotekarieutbildning, sådan ser inte arbetsmarknaden ut.

Allt detta har bidragit till att gräva ur mitt förtroende för min egen förmåga. Den tilltro jag haft till min intelligens och min bildning har allt mer ersatts av en känsla av att vara oduglig. Jag växlar ständigt mellan en vilja att ha ett kvalificerat, roligt arbete och en ilska mot mig själv för att jag är förmäten nog att känna på det viset -- en sådan som jag borde bara acceptera det han får, inte ställa krav. Jag har inte mycket lust att flytta, och tror inte min fru har det heller. Jag besitter inte många ytterligare färdigheter -- jag saknar körkort, är patologiskt icke-händig, etc. Och visst, jag är medveten om att mina återkommande depressiva perioder i hög grad har varit bidragande faktorer varje gång det har gått åt helvete förr, men vad hjälper väl den insikten när det alltid tar så pass lång tid att få hjälp med dem att man redan hunnit tappa bollen helt?
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,607
Location
Malmö
Men OK, om vi ska snacka yrkesliv: jag hyste redan i gymnasiet farhågor om att sakerna jag var intresserad av inte var något som skulle ge mig jobb. Jag föreställde mig att om jag till exempel gick in för att studera historia så skulle jag försvinna i mängden, bli en bland många människor med ungefär liknande kompetens och intressen som inte hade mycket annat med vilket jag kunde urskilja mig. Således beslöt jag mig att lägga ett år på att ströläsa lite humanistämnen för att sedan ta mig an det Viktiga, det som skulle ge mig jobb: läkarutbildningen. Efter ungefär ett år var jag dock slutkörd där -- omtentorna hopade sig, studiesättet var inget jag kunde hantera, drivet och disciplinen fanns inte. Idén om en framtid som läkare hade aldrig känts riktig, bara som en flyktig dagdröm.

Jag insåg att om jag faktiskt skulle åstadkomma något fick jag återvända till humanioran, och jag läste historia och sedermera idéhistoria. Jag var en framstående student, men sämre på att skriva uppsatser -- jag upplevde att andra hade sina hjärteämnen som de brann för, men att jag mest bara tog något för saken skull. Min masteruppsats blev dålig, och jag insåg i samma veva att jag inte, som många av mina kurskamrater och framför allt min dåvarande sambo, knutit kontakter, skrivit artiklar, visat framfötterna. Forskningen, som hade varit min andra idé om en framtid, fick också läggas på hyllan -- jag kunde aldrig, och kan fortfarande inte idag, komma på något som hade engagerat mig i fyra år. Detta fick mig i hög grad att känna mig som en andrarangens akademiker, en sådan där som samlar på intressanta fakta men inte själv besitter själsförmögenheterna att skapa ny kunskap.

Således blev jag lärarvikarie, och det gick bra ett tag. Jag sökte mig därför till en påbyggnadsutbildning för lärare, men insåg snart att det var ett problem att historia var det enda ämnet jag skulle bli behörig i. För den sortens mindre eftertraktade lärare fanns enbart några distansutbildningar långt bort. Jag tog mig an först den enda, och misslyckades, då jag hade svårt att ordna verksamhetsförlagd utbildning, sedan den andra, och gav upp då jag på min verksamhetsförlagda utbildning där fick höra att jag inte var bra på att stimulera de mindre engagerade eleverna, och att jag själv nog skulle bli intellektuellt understimulerad och missnöjd som lärare. Dessutom hade jag blivit sämre som vikarie, fick kicken från en skola och hamnade i ständiga konflikter med klassen på en annan.

Således beslöt jag mig för att söka mig till bibliotekens värld. Jag fick vikariat i en skånsk landsbygdskommun och sökte in till arkiv-, bibliotek och museimastern i Lund. Vikariatet fick jag nog ärligt talat mycket just för att jag sade att jag hade sökt in där, och de trodde att jag var på väg dit. Tji fick de, för trots mina goda meritvärden blev jag inte antagen, antagligen för att jag gjorde eller sade något fel under intervjun. Likafullt fortsatte jag arbeta där. Nu är det tredje året i rad jag har sökt in till samma utbildning och fått avslag. Varje år måste jag åter avslöja för mina kollegor att jag misslyckats, samtidigt som jag ser andra vikarier, som faktiskt läser denna utbildning och är tio år yngre än mig, dyka upp. Under våren har biblioteket mestadels hållit stängt, så det har inte blivit mycket arbete. I vart fall har jag fått klart för mig att vikariatet omöjligt kan omvandlas till något mer beständigt om jag inte har en faktisk bibliotekarieutbildning, sådan ser inte arbetsmarknaden ut.

Allt detta har bidragit till att gräva ur mitt förtroende för min egen förmåga. Den tilltro jag haft till min intelligens och min bildning har allt mer ersatts av en känsla av att vara oduglig. Jag växlar ständigt mellan en vilja att ha ett kvalificerat, roligt arbete och en ilska mot mig själv för att jag är förmäten nog att känna på det viset -- en sådan som jag borde bara acceptera det han får, inte ställa krav. Jag har inte mycket lust att flytta, och tror inte min fru har det heller. Jag besitter inte många ytterligare färdigheter -- jag saknar körkort, är patologiskt icke-händig, etc. Och visst, jag är medveten om att mina återkommande depressiva perioder i hög grad har varit bidragande faktorer varje gång det har gått åt helvete förr, men vad hjälper väl den insikten när det alltid tar så pass lång tid att få hjälp med dem att man redan hunnit tappa bollen helt?
oj, hoppas verkligen du får rätt på det Lukas! Vet inte om det spelar någon roll, men jag har alltid uppfattat dig som extremt intelligent, kul att hänga med och väldigt kreativ - och kul att spela med! Har nog tänkt på dig som klippt och skuren för någon slags spets-akademisk bana eftersom du verkar duktig på att ta in och hantera information. Har inga råd att ge, hoppas bara du hittar energi snart att växla om och försöka hitta något nytt. Tror verkligen, som du säger, att du, och alla, behöver en stadig sysselsättning som känns hyfsat meningsfull. Kämpa på!
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,694
Location
Värnhem, Malmö
oj, hoppas verkligen du får rätt på det Lukas! Vet inte om det spelar någon roll, men jag har alltid uppfattat dig som extremt intelligent, kul att hänga med och väldigt kreativ - och kul att spela med! Har nog tänkt på dig som klippt och skuren för någon slags spets-akademisk bana eftersom du verkar duktig på att ta in och hantera information. Har inga råd att ge, hoppas bara du hittar energi snart att växla om och försöka hitta något nytt. Tror verkligen, som du säger, att du, och alla, behöver en stadig sysselsättning som känns hyfsat meningsfull. Kämpa på!
Tack! Jo, det är väl många som har sett den potentialen i mig, vilket tyvärr gjort att jag fått ganska dåligt samvete för att jag inte gått den vägen, lite som om jag svikit folks förhoppningar.
 
Top