Ryan North skämtade om hur lamt det är att inte varje Hamlet-produktion har en maffig pirat-strid utan bara hoppar över den delen.Tänk om nån driftig regissör fattat hur jävla ballt det vore att se Hamlet dra en dropkick i fejjan på Claudius och följa upp den med en German Suplex allt medan dom.körde på med Shakespears dialog, DET ni gubbar!
Får mig att tänka på denna:Tänk om nån driftig regissör fattat hur jävla ballt det vore att se Hamlet dra en dropkick i fejjan på Claudius och följa upp den med en German Suplex allt medan dom.körde på med Shakespears dialog, DET ni gubbar!
Jag håller med. Rekommenderar också folk att gå och se WWE Live om de får möjligheten. De körde en gala på Hovet i Stockholm för några år sedan, där bland annat Randy Orton och Shinsuke Nakamura var med. Det var enastående fett.Rekommenderar alla att gå åtminstone en gång och titta. Har varit på nästan alla galor i Stockholm sedan sedan 2017 och ett par i Göteborg. Har mött många som varit där första gången och aldrig mött någon besviken. Oavsett Stockholm, Göteborg eller Malmö kommer det bli en bra show.
För mig är det just att det inte är på riktigt som gör det underhållande. Jag vill inte se någon som blir skadad på riktigt. Det är ett skådespel, precis som, säg, James Bond.Jag förstår verkligen inte grejen med wrestling. Vill jag se fejkat slagsmål med färgstarka karaktärer så föredrar jag actionfilm alla gånger. Vill jag se en sport där folk kämpar mot vara på riktigt så kollar jag hellre på exempelvis boxning eller sumobrottning. Jag förstår inte när jag liksom skulle välja att titta på wrestling.
Men jag tror att de som gillar wrestling gör det genom suspension of disbelief och att det finns en slags lore kämparna emellan som ses som spännande.
Jaha, du var där, och sade inte hej till mig. Nu är vi inte kompisar!Jag håller med. Rekommenderar också folk att gå och se WWE Live om de får möjligheten. De körde en gala på Hovet i Stockholm för några år sedan, där bland annat Randy Orton och Shinsuke Nakamura var med. Det var enastående fett.
Vill bara understryka så att inga missförstånd uppstår, jag vill inte heller se någon bli skadad på riktigt, men tittar hellre antingen på vanlig sport eller James Bond framför wrestlingFör mig är det just att det inte är på riktigt som gör det underhållande. Jag vill inte se någon som blir skadad på riktigt. Det är ett skådespel, precis som, säg, James Bond.
Det där var en bra liknelse!Wrestling är som balett - det liknar inget som händer i verkligheten men kan vara tilltalande ändå i sin absurditet, det är fysiskt krävande med namngivna manövrar, och utövarna förstör sin kroppar.
Yes, kanske därför också som The Wrestler och Black Swan av Aronofsky är i princip samma film i olika miljöer? Båda är väldigt bra dessutom.Wrestling är som balett - det liknar inget som händer i verkligheten men kan vara tilltalande ändå i sin absurditet, det är fysiskt krävande med namngivna manövrar, och utövarna förstör sin kroppar.
Nu väntar vi bara på den tredje filmen, Nina Sayers v.s. Randy RobinsonYes, kanske därför också som The Wrestler och Black Swan av Aronofsky är i princip samma film i olika miljöer? Båda är väldigt bra dessutom.
Är det inte samma sak i teater, film och rollspel?Att det finns en slags oärlighet i underhållningen gör mig lite avtänd. Alltså att en stor del av det som skapar nöjet är att man låtsas att det inte är uppgjort med skådespelare som följer ett manus.
Det är väl lite som en sådan där film som är ”based on a true story” fast det är ganska uppenbart att den inte är det. Typ the Blair Wich project och the Conjuring. Liksom att vi frivilligt sänker vår skepticism som en del av upplevelsen.Är det inte samma sak i teater, film och rollspel?
Ah, liksom en andra nivå av ”suspension of disbelief”. Man ska inte bara acceptera fiktionen, utan även acceptera fiktionen att det inte är fiktion? Lovecraft är väl ett annat exempel på det, vilket kan vara första gången någon säger ”Wrestling är lite som Lovecraft-noveller”.Det är väl lite som en sådan där film som är ”based on a true story” fast det är ganska uppenbart att den inte är det. Typ the Blair Wich project och the Conjuring. Liksom att vi frivilligt sänker vår skepticism som en del av upplevelsen.
Bra poäng, de jag uppskattar är ärliga: här på scenen blir det teater, här är en film, nu spelar vi rollspel.Är det inte samma sak i teater, film och rollspel?
Ja, och det är här jag tror det skaver mest för mig. För vissa så höjer det upplevelsen, men för andra sänker det den och olyckligtvis verkar jag tillhöra den andra gruppen.Liksom att vi frivilligt sänker vår skepticism som en del av upplevelsen.