Nekromanti Tematiskt läsande och mönster hos olika typer av författare?

[Cissi]

Jag har under somrarna ofta olika läsprojekt. Förra sommaren läste jag endast kvinnliga författare och i år har jag läst endast franska författare under min ledighet. Detta tematiska läsande gör att jag tycker att jag ser olika mönster hos olika typer av författare. Tillexempel så tycker jag att i jämförelsen kvinnliga manliga författare så är de kvinnliga mer benägna att skriva om personlig utveckling och självuppfyllelse. Frigörelse och förverkligande av egna drömmar efter år av uppoffrande för man och barn men där protagonistens vänner och familj får lika mycket plats i berättelsen. Även deras känslor beskrivs och tar plats. Detta med jag upplever att män är mer benägna att skriva på ett sätt som ofta gör att karaktärer som omger protagonisten ofta bara görs om till namn och roller, man får inte se så mycket personlighet hos dem, de är mer där för utfyllnad.

I mitt nuvarande sommarprojekt så har jag som sagt läst franska författare. Det som här har slagit mig när jag jämför dessa berättelser med berättelser skrivna av tillexempel brittiska och svenska författare (som jag läst mest av) så finns i relationerna ett fokus på vänskap snarare än kärlek. Vänskapen uppstår ofta mellan generation och mellan klass, mellan män och kvinnor och jag upplever det som mångt viktigare än karaktärernas kärleksrelationer. Medan protagonisterna i brittiska och svenska verk ofta har vänner (självklart) så är dessa vänner ofta i ungefär samma ålder, med samma bakgrund och ofta samma kön som protagonisten. Detta upplever jag avviker i de franska böcker jag läst under sommaren.

Jag tycker att det är rätt spännande att försöka se såna här mönster och med all säkerhet så kan ni säkert räkna upp massor med titlar som frångår mina iakttagelser men min poäng är att jag tror att man kan utläsa en hel del om ett land och ett folks mentalitet och prioriteringar genom landets litteratur. Vad säger ni? Har ni några egna iakttagelser som ni tycker utgör mönster? Tycker ni att jag är helt ute och cyklar? Vad tror ni att mina upplevda skillnader beror på?

/Cissi

 

[anth]

Du har helt rätt. Var och en av oss är barn av vår egen kultur vare sig vi erkänner det eller ej.

Män och kvinnor har olika språk.
Svenskar, fransmän, ryssar, araber och japaner har olika språk (nej, jag talar inte om språk som svenska eller japanska, utan om sättet att formulera sig).
Fattiga och rika har olika språk.
Pensionärer och ungdomar har olika språk.
Därför kan man se likheter mellan olika författare som kommer från samma kultur, har samma kön, kommer från samma socialgrupp och är födda under samma decennium.

Kom även ihåg att det inte bara handlar om att författare från samma kultur skriver på samma sätt.
Det handlar också om att dessa författare skriver för samma publik som har en specifik smak.
Som författare kan man helt enkelt inte avvika alltför mycket från normerna för då kommer ingen att läsa en.

Men det viktiga att komma ihåg att det alltid finns undantag som bekräftar regeln. Oftast dyker dessa undantag upp hos riktigt stora författare. De lyckas trancendera begränsningarna av sin egen kultur/samhälle. För mig är det helt enkelt en del av definitionen av vad som gör en författare stor.

 

[Ymir]

Jag läser inte så jättemycket, men jag tittar väldigt mycket på film. Där är det tydligt att olika kulturer producerar helt olika typer av berättelser med tonvikt på helt olika teman och troper. Litteratur har fördelen att det är mycket, mycket mer individuella skapelser än filmer, så det kommer alltid finnas stora mängder outliers och undantag i litteratur - men icke desto mindre finns kulturellt betingade mönster även där. For now så tänker jag dock prata om film istället, eftersom jag är mycket bättre på det. Hoppas ni ändå känner att det är ett worthwile bidrag till diskussionen.

Om vi tittar på historisk film, till exempel, är det tydligt att angloamerikansk film är extremt fokuserad på nordvästeuropeisk och nordamerikansk historia. Berättelser som skildrar sig i andra miljöer än dessa skildras i princip aldrig någonsin, och de få undantag som finns bygger väldigt ofta på romaner. "Men detta är väl inte så konstigt", kan ni då invända, "alla länder gör ju historisk film mest om sin egen historia, och USA ser Englands historia som sin egen". Sure, men:

Detta är i skarp kontrast till tex manga, en genre där författarna ger sig i kast med ett brett spektrum av historiska miljöer - jag har läst en manga som utspelar sig i Schweiz på 1300-talet, en i Västtyskland på 80-talet, multipla i England på 1800-talet, en i Edo på 1700-talet, en i Kina under Tangdynastin, etc.

Det är inte en naturlag att film måste skildra ens egna historia. Werner Herzog tex gjorde en hel serie kritikerrosade historiska filmer på 70-80-talet, som alla var på tyska, men utspelade sig i Sydamerika och Afrika - för han ville göra berättelser om Sydamerika och Afrika, och det var billigt att filma där. Snarare är förklaringen att film lider mer än litteratur gör av lowest common denominator - det vill säga, man drar sig för att skildra historiska epoker som inte är välbekanta för den tilltänkta publiken, och därmed både fördummar man mediet, och väljer bort oändliga antal relevanta och intressanta berättelser från andra miljöer och eror.

Men låt oss gå djupare än så här. För filmkulturer är inte bara fixerade vid specifika epoker, utan det kan även vara speciella berömda berättelser eller upplevda historiska narrativ som dessa epoker förknippas med. Kinas filmkultur är jätteintressant härvidlag, för Kina är mer än kanske någon annan kultur fascinerad av sin egen historia och producerar extremt mycket kvalitativ historisk film, men det finns egentligen bara fem olika narrativ som reproduceras i dem:

- Kampen mot japanerna under Sino-japanska kriget och Krigsherreran. Dessa filmer fokuserar antingen på soldater, agenter eller spioner, och är i regel thrillers eller krigsdraman.
- Upplösningen av bondesamhället och folkets otroliga lidande under Krigsherreran och Kulturrevolutionen. Dessa filmer är alltid tragiska draman.
- Kung fu-filmer. Dessa bygger på den monolitiska (ursprungligen litterära) wuxia-genren och har ett lika stort korpus av unika troper som Westerngenren har. Det centrala temat är ofta en rebellisk kamp mot orättfärdig överhet, men filmerna kan utspela sig i alla eror av Kinas historia och ha alla tänkbara genrer. 1800-talet och senare är dock vanligast, vilket gifter ihop filmerna med upplösningen av bondesamhället-genren.
- Shenmo-filmer. Dessa bygger på shenmo-genren, som handlar om omöjlig kärlek mellan en dödlig och en övernaturlig varelse. Filmerna här är nästan alltid byggda på förlagor från shenmo-litteraturen på 1700-talet. Ofta sköna blandningar av komedi och tragedi.
- Haremssåpor. Starka kvinnliga roller och enorma karaktärsgallerier. Kan utspela sig i alla eror, men kejsarhovet under Tangdynastin är vanligast. Ibland mixade med kung fu-genren och/eller shenmo-genren.

Jag tror att man kunnat göra liknande sammanställningar över vilka historiska narrativ andra filmkulturer är fixerade vid (måste jag se en enda film till om Robin Hood så kräks jag, tex, för att inte tala om alla perspektivlösa jävla travestier om hur hemskt det var på WW2-västfronten), men det är särskilt tydligt i Kinas fall, att hela kulturen av berättelser är så jävla, jävla, jääävla fascinerad av ovanstående fem ämnen. Jag kan bara komma på en handfull undantag som avviker från dessa genrer, och det blir extra slående när man jämför med vad kines-amerikaner är intresserade av, att döma av filmerna de gör och litteraturen de skriver. Här framträder nämnligen två ytterligare ämnen som dominerar:

- Kinesers öde som emigranter i Amerika
- Kinesiska kvinnors utsatthet under Qingimperiets kollaps på 1800-talet.

Så vad beror de här specifika intressena på? Jag skulle kunna skriva en avhandling full med spekulationer, men om vi tittar på de kinesisk-amerikanska intressena framträder två indicier: den egna historien, och de egna "anmödrarnas" historia - den senare typen av berättelser skrivs så vitt jag märkt uteslutande av kvinnor, och sammanfaller starkt med vad jag kunnat observera på universitet i Sverige, att kvinnliga historiestudenter i mycket högre grad än manliga intresserar sig för socialhistoria. Men det finns en korspollinering över Stilla havet - den feministiska författarinnan Yan Geling, till exempel, har vigt sin karriär åt att skildra kinesiska kvinnors öden i Kinas turbulenta moderna historia, och dessa berättelser har plockats upp vid tillfälle av fastlandskinesiska regissörer, såsom Zhang Yimou, och blivit till filmer som "Flowers of Nanjing", som gifter ihop det feministiska intresset (som Zhang alltid delat med Yan) med fascinationen för sinojapanska kriget och det gamla samhällets upplösning.

Om jag ska säga några ord till så är det att den kinesiska självbilden har en kluvenhet, en paradox. Kineser ser sig själva som arvtagare till en fornstor civilisation av första rang som lade grunden för många av mänsklighetens framsteg, och är mäkta stolta över sin äldre historia. Men de har också ett komplex på grund av hur Kina sedan stagnerade och kollapsade och hamnade bakom, och än idag är ett U-land för de flesta syften. I många av genrerna jag sammanfattat tar denna kluvenhet sig uttryck på olika sätt, och det finns ofta en traditionell nostalgi över det gamla blandat med ett progressivt, kommunistiskt förakt för hur orättfärdigt, feodalt och primitivt det var. Och det säger på något sätt jättemycket om dagens Kina.

 

[Ymir]

Jag gjorde en liten men viktig ändring i mitt inlägg, som jag tycker förtjänar en förklaring. Jag strök påståendet att den traditionella nostalgin över det gamla var "reaktionär". Kinas historiska förflutna var storslaget och hade en sällsam skönhet, och även om vi aldrig får inbilla oss att det var bättre förr än det är nu, så är det inte så konstigt att man som kines ser något nostalgiskt i tiden då städerna inte var avgasförgiftade betongdystopier, och det fortfarande fanns tigrar och elefanter i skogarna. I fiktionens värld kan man liksom ta till vara en drömbild av det förflutna - det är detsamma som vi västerlänningar gör med vår fantasygenre - och kineserna är de största fantasynördarna av alla.

 

[Ond bråd död]

Intressant ämne. Hur ser folk på det egna landets produktion då? Dessa jävla deckare som blir både bok och film? Varifrån kommer denna fascination och vad är typiskt svenskt med den? Min uppfattning är högst begränsas, men jag får intrycket av att det är vardagsrealism och grisiga beskrivningar av hemska dåd som är grejen. Kanske någon skvätt av rejäla människor vs fittiga karriärister/chefer? Men jag ska inte säga mycket mer, då jag knappt läst/sett något själv. Läste en kanadensisk författare någon gång som lätt hade kunnat varit svensk, så kanske har den svenska/skandinaviska stilen ett visst inflytande på genren genom att vara så populär utomlands. Men vad vet jag.

 

[Doomhamster]

Kanske någon skvätt av rejäla människor vs fittiga karriärister/chefer?

Bara för att klargöra, när du säger "fittig", menar du sur eller oflexibel eller liknande? Och vore det då inte smartare att säga det i stället?

 

[Ond bråd död]

Bara för att klargöra, när du säger "fittig", menar du sur eller oflexibel eller liknande? Och vore det då inte smartare att säga det i stället?

Jag menar dryg, bitchig osympatisk och en massa andra negativa ord. Gärna lite mobbartendenser också. På det där överdrivna sättet som är vanligt i film/böcker. Omotiverat jävlig och osympatisk helt enkelt.

 

[Cissi]

Okej, nu har min tråd existerat i exakt sju (åtta med det här) inlägg och redan så ser jag könsord, svordomar och annat skittråkigt. Jag älskar litteratur, det är mitt allra största intresse och om ni verkligen inte har annat att bidra med än raljerande om något ni ändå inte berörs av eller pysslar med eller vill bråka så skulle jag vilja att ni lät bli den här tråden.

Men hur som helst.

Anth: Du har rätt. Men vidare då, vad för mönster går att se i böcker från olika tider, författare, genrer, länder osv osv? Jag läste någonstans att olika språk dessutom har olika sätt att beskriva saker beroende på om föremålet i fråga grammatiskt var feminint eller maskulint. Det skapar ju onekligen en viss skillnad. Exemplet jag läste om var ordet "bro" som på franska var maskulint och på (nått annat språk som jag inte kommer ihåg) var feminint. På franska beskrevs ofta broar som starka, stora, mäktiga och bastanta medan det på det andra språket anvädes ord som välvda, smäckra, vackra osv. Det skapar ju direkt en stämning. Jag kan tänka mig att detta inte riktigt går att se i svenskan eftersom vi har så många genus.

Ymir: Jag tänker att den här nostalgin och längtan efter det som varit, inte bara finns i Kina. Jag tror att många nationalistiska strömningar tar ett avstamp i en tanke om att det var bättre förr och det är något vi allt mer ser spår av i hela världen. Både i film och litteratur och politik.
Och när vi pratar om Manga så tänker jag att det som snarare utmärker den och mycket annan litteratur från japan och korea är att den är så väldigt fokuserad på ungdom och skönhet, vilket väl stämmer överens med intrycket jag har fått av dessa länder. Att, trots att ålderdom vördas och respekteras, så är det unga det som är eftersträvansvärt och helst det unga, vackra, västerländska.

OBD: Ja, att säga att den svenska litteraturen endast skulle vara deckare är okunskap. Vi har många fantastiska författare och har haft ännu fler. I det stora hela så är deckargenren i Sverige inte större än någon annanstan, inte i min uppfattning i alla fall. Vi har en allt mer växande svensk Fantasy- och skräckgenre, historiska dramer, spänningsromaner och annat. Men något som jag tycker verkar växa mest i den svenska litteratursjälen är biografier och självbiografier. Det är den genren som de senaste åren fått störts medialjus. Astrid LIndgrens krigsdagböcker, böckerna av och om Zlatan, Patrik Sjöberg och Ljubomir Vranjes, levnadsöden från personer som överlevt sin barndom som Susanna Alakoski och Tilde de Paula, utlämnande historier om skilsmässor och kreativitet nu senast Horace Engdal och Ebba Witt-Brattström osv osv. Det verkar finnas ett intresse hos det svenska folket att läsa biografier. Just dessa böcker dock kanske inte är något som utmärker Sverige på den internationella marknaden eftersom de personer jag räknat upp är svenskar och förutom Zlatan kanske ingen av dem är speciellt kända utomlands.

Det svenska exportundret är dock deckare, det är i stort den littertur som verkar översättas och som sprids i flest länder. Inte bara böcker utan även film. Det verkar som om svenska författare skriver bra deckare och spänningsromaner som uppskattas utomlands. Beck, Wallander, Millenium-trilogin (som inte är en deckare imho). Men när man talar om deckare som genre och som något som skulle beskriva en nations litteraturintresse skulle jag snarare vilja säga att deckare säljer för att de tar upp ämnen som folk är rädda för: galna mördare, korruption, utsatthet. Men med ett lyckligt slut. Folk kanske har ett behov av att läsa om elände som någon sätter stopp för i en tid då hela världen är ett enda elände med Trump som kandidat i USA, Putin och Erdogan som gör sitt för att Europa ska bli ännu galnare, Polen som har satt stopp för fri press och Sverige med ett rasistiskt parti i riksdagen. Anth satte fingret på det, litteratur speglar inte bara författaren, det speglar också dennes samtid och resten av befolkningen. Det är därför jag tycker att det har varit så spännande att försöka se mönster i det jag har läst.

Däremot så tycker jag att det är roligt att du tar upp just Kanada som ett land som ligger nära Sverige i litteraturen. Förra året så lyssnade jag på Kandas ambassadör i Sverige på Sommar i P1. Han sa just det samma. Han framhöll att hos både svenskar och kanadensare finns en folksjäl som formats av naturen och av hårt arbete. Att vi är stolta över vår natur och att vår natur är väldigt likartad. Det är mycket just likheterna mellan de svenska och kanadensiska folket, som han upplevde det, som lockade honom så till Sverige.

 

[Gurgeh]

MODERERING

Jag skulle vilja uppmana alla som tänker skriva i tråden att skriva om trådens ämne, och inte om folks ordval. Det blir roligare för alla inblandade då. Och naturligtvis uppmanas ni också att tänka på era ordval, så att vi slipper kommentarer om dem.

Och det gäller även mig. Jag är tyvärr väldigt dålig på att fokusera mitt läsande. När jag läst klart en bok ser jag till att nästa bok jag väljer handlar om något helt annat. Därför har jag svårt att se några trender utöver de mest uppenbara.

Men en av de mer uppenbara trenderna är vilka teman författare från olika världsdelar väljer att skriva om. När det handlar om seriös och fin litteratur, enligt någon definition av fin, är det stor chans att temat är följande, beroende på varifrån författaren kommer:

Afrika: Kolonialismen
Europa: Andra världskriget och/eller förintelsen
Asien: Konflikten mellan det traditionella och det moderna samhället
USA: Den amerikanska drömmen
Syd- och Centralamerika: En diktator

 

[Ond bråd död]

Okej, nu har min tråd existerat i exakt sex (sju med det här) inlägg och redan så ser jag könsord, svordomar och annat skittråkigt. Jag älskar litteratur, det är mitt allra största intresse och om ni verkligen inte har annat att bidra med än raljerande om något ni ändå inte berörs av eller pysslar med eller vill bråka så skulle jag vilja att ni lät bli den här tråden.

OBD: Ja, att säga att den svenska litteraturen endast skulle vara deckare är okunskap. Vi har många fantastiska författare och har haft ännu fler. I det stora hela så är deckargenren i Sverige inte större än någon annanstan, inte i min uppfattning i alla fall. Vi har en allt mer växande svensk Fantasy- och skräckgenre, historiska dramer, spänningsromaner och annat. Men något som jag tycker verkar växa mest i den svenska litteratursjälen är biografier och självbiografier. Det är den genren som de senaste åren fått störts medialjus. Astrid LIndgrens krigsdagböcker, böckerna av och om Zlatan, Patrik Sjöberg och Ljubomir Vranjes, levnadsöden från personer som överlevt sin barndom som Susanna Alakoski och Tilde de Paula, utlämnande historier om skilsmässor och kreativitet nu senast Horace Engdal och Ebba Witt-Brattström osv osv. Det verkar finnas ett intresse hos det svenska folket att läsa biografier. Just dessa böcker dock kanske inte är något som utmärker Sverige på den internationella marknaden eftersom de personer jag räknat upp är svenskar och förutom Zlatan kanske ingen av dem är speciellt kända utomlands.

Det svenska exportundret är dock deckare, det är i stort den littertur som verkar översättas och som sprids i flest länder. Inte bara böcker utan även film. Det verkar som om svenska författare skriver bra deckare och spänningsromaner som uppskattas utomlands. Beck, Wallander, Millenium-trilogin (som inte är en deckare imho). Men när man talar om deckare som genre och som något som skulle beskriva en nations litteraturintresse skulle jag snarare vilja säga att deckare säljer för att de tar upp ämnen som folk är rädda för: galna mördare, korruption, utsatthet. Men med ett lyckligt slut. Folk kanske har ett behov av att läsa om elände som någon sätter stopp för i en tid då hela världen är ett enda elände med Trump som kandidat i USA, Putin och Erdogan som gör sitt för att Europa ska bli ännu galnare, Polen som har satt stopp för fri press och Sverige med ett rasistiskt parti i riksdagen. Anth satte fingret på det, litteratur speglar inte bara författaren, det speglar också dennes samtid och resten av befolkningen. Det är därför jag tycker att det har varit så spännande att försöka se mönster i det jag har läst.

Däremot så tycker jag att det är roligt att du tar upp just Kanada som ett land som ligger nära Sverige i litteraturen. Förra året så lyssnade jag på Kandas ambassadör i Sverige på Sommar i P1. Han sa just det samma. Han framhöll att hos både svenskar och kanadensare finns en folksjäl som formats av naturen och av hårt arbete. Att vi är stolta över vår natur och att vår natur är väldigt likartad. Det är mycket just likheterna mellan de svenska och kanadensiska folket, som han upplevde det, som lockade honom så till Sverige.

Jag säger inte att vi bara har deckare, det är din halmdocka. Jag vill inte bråka. Jag tycker det här är ett intressant ämne (vilket jag också skrev). Däremot är det tråkigt att du tar tillfället i akt att komma dragandes med politiken, nu när OT forumet stängt och jag själv t o m blivit orättvist bannad för just det. Med hänvisning till en "Don't be a dick"-regel. Nu kritiseras jag för "svordomar och könsord" Och jag antar att du menar mig med "raljerande" också. :/

Nog om det. I övrigt var det trevligt att du redde ut lite om din syn på svensk litteratur. Deckare var bara det jag såg som "extra typiskt" Sverige. Serier/film påminner vi ju rätt mycket om Storbritannien, men böcker från Storbritannien har jag ingen koll på annat än fantasy/Urban fantasy och det har ju vi också, inte lika framgångsrikt bara. Jag gissar att den jordnära realismen går igen i övrig litteratur, men det är en gissning. Men fantasy/skräck och urban fantasy kanske är populära överallt nu. ("Klassisk" fantasy är inte fullt så populärt på biblioteken i Sverige som det var för 15-20 år sedan, är min uppfattning)

 

[Ond bråd död]

Kom på att historiska romaner är nog ganska typiskt britterna. Iggulden och Cornwell(?) vet jag är populära nu. Och det dräller ju av andra engelskspråkiga författare som skriver historiska romaner. Man kanske ska slänga ihop de engelskspråkiga i samma hög, de har ju så pass smidig tillgång till varandra och bör påverka varandra rätt mkt. Även om britters kynne är rätt annorlunda från amerikaner. Brukar ju talas om brittisk och amerikansk humor som väldigt olika t.ex.

Gällande britterna beror det nog mycket på att de haft en rätt cool historia, jämfört med Sverige där historia mest verkar handla om stackars bönders lidanden. Vi har ju arbetarlitteratur också, men det känns som britterna borde ha sånt också, de är ju fortfarande rätt mkt klassamhälle.

 

[Cissi]

Gurgeh: Det är det som har varit så spännande. Att temat än så länge varit så brett att det ger mig massa blandade läsupplevelser samtidigt som jag fått möjligheten att se likheter. Som mina franska författare nu. Jag hittade ett förlag som endast ger ut franska författare i Sverige och har köpt deras böcker utan att läsa på baksidan. Det har gett mig spänningsromaner, deckare, vardagsdramer, självbiografier, historiska deckare och annat. Genren har varit oviktig, härkomst har varit det som styrt. Det enda som jag har saknat lite var ett bredare utbud av tidsåldrar, alla författare har hittills varit samtida. Så nu har jag dragit hem några böcker av Maupassant och ska kika lite på Dumas, Zola, Proust och Hugo för att se om jag kan ana någonting gemensamt med deras moderna efterträdare.

OBD: Jag håller inte alls med om att det går bra att bunta ihop alla engelskspråkiga författare. Dagens engelskspråkiga författare delar i stort inte mycket mer än språk och viss historia och om vi tillexempel talar om kolonialismen som exempel så har svarta engelskspråkiga författare i mycket större utsträckning beskrivit detta som något icke eftersträvansvärt, speciellt i USA, medan vita har lättare att idealisera den tiden som något stort och fantastiskt som gav makt och rikedom. I min erfarenhet så upplever jag dessutom brittiska författare som mycket ödmjukare i sitt skrivsätt än nordamerikanska, närmare på nått sätt. Men det kan ha att göra med att USA för mig är ganska exotiskt och långt bort.

En annan diskussion.


Politik. Man kan inte diskutera litteratur utan att också diskutera politik. Litteratur är politiskt. Alltid. Även om en författare försöker att låta ett verk vara opolitiskt så kommer hens värderingar att synas. Litteratur är också ett av de viktigaste verktygen i den politiska kampen och författare är ofta de som först ryker när en stat vill begränsa och bestämma. För mig är författare de som genom tiderna har berättat det som statistik och forskning inte sagt. De berättar om människorna bakom siffrorna. OBD tar upp arbetarförfattare och mer politiska författare har vi väl knappt haft i det här landet. Proletärförfattarna, Moa Martinsson, Wilhelm Moberg, Ivar Lo Johansson mfl som beskrev arbetarnas kamp och levnadsförhållanden i fackförbundens ungdom var i allra högsta grad inblandade i den politiska kampen. De synliggjorde något som annars var osynligt, de fattigas röst.


Jag tänker också att litteratur ger röst åt det folk kan längta efter, det är därför det är lite roligt att läsa mycket och jämföra. De två senaste böckerna jag läste är skrivna av kvinnor som båda var unga på sextio/sjuttiotalet i Frankrike. Båda böckerna genomsyrades av en sovjetnostalgi som får mig att tro att båda kvinnorna i sin ungdom nog var politiskt aktiva långt ut åt vänster. De gav också en bild av en längtan efter enkelhet, frihet och samhörighet med vänskap över generationsgränserna som gemensamma teman.

 

[Ond bråd död]

[FONT=&quot]De synliggjorde något som annars var osynligt [/FONT]

Låter som jag borde skriva en bok.

Jo, "bunta ihop" är nog att överdriva, men jag menar att de ligger närmare varandra än många andra länder. Å andra sidan så ligger nog hela väst rätt nära varandra då vi har engelskan som ett rätt så lättillgängligt språk. Medan ryskan fyller en snarlik roll i öst. Många från öst läser lika gärna ryska som sitt eget språk. Troligen pga sovjettiden. Kan tänka mig samma sak med arabiskan i viss mån. Men där är jag mindre säker. De verkar läsa mindre än de ryskspråkiga, som verkar läsa klart mer än snittet. Mina upplevelser då.

Så istället för "bunta ihop" kan man kanske tala om någon sorts "språkens kultursfärer"? Kan dock inte säga att jag läst tillräckligt för att han någon uppfattning om tydliga skillnader, eller jo! Ni vet den där tropen med den duktiga tjejen som skriver en så bra uppsats att hon får läsa den inför hela skolan eller nåt. Jag har noterat att de där texterna som ska framställas som väldigt bra ofta påminner om Steinbecks vredens druvor. Sådär pompöst allvarligt och adjektivtungt, eller åtminstone tjockt med beskrivningar. Jag tror det beror på att elever lär sig retorik/debatt i skolan i USA. Man märker det bland journalister också, särskilt om de ska sammanfatta något i nån fancy-tidning eller i slutet på 60 minutes. Det kan bli så uppskruvat att man tror de ska brista ut i sång eller nåt.

Det gör nog något med ett lands karaktär om så mycket tyngd läggs vid retoriska effekter. Jag menar man kan knappt bli president där utan att ha någon juristexamen tycks det, och deras rättegångar är som stora teaterskådespel där dom tycks falla beroende på vem som kan uttrycka sig smartast, snarare än övertygande fakta. Det finns nog inget land som är så dominerat av retorik och det bör ju synas i litteratur också kan man tänka.

Men litteratur är betydligt friare och bredare än t.ex. film, så författare kan skriva lite vad de vill, men spår bör man nog kunna hitta.


Cuck-Sverige är ju mångt och mycket USAs motsats. Här lyfts inga "klass-ettor" fram och vissa ifrågasätter t o m om man ska ha betyg i skolan. Istället läggs fokus på den svagbegåvade eleven och tempot läggs på dennes nivå. Ingen ska ses som bättre eller sämre, alla är del av kollektivet. Ja, fram till identitetspolitiken började lyfta ut grupper att ställa mot varandra. Men bortsett från det så finns inte många hjältar i Sverige. Tydligast märks det kanske i riksdagen, där det är viktigare att vara inkluderande och jämlik än att hitta kompetens.

Vilken litteratur kan det leda till? Ja, rimligen borde det leda till att vi inte har några stora hjältar, åtminstone inte i samma utsträckning som i USA. Och det kan väl stämma till viss del. Vi får snarare "rejäla vanliga människor" än rena hjälte-hjältar. Mer arbetarlitteratur än självhjälpsböcker med catchiga oneliners. Sverige verkar trivas med Vardag och Elände (kunde kanske funka som ett svenskt rollspel ). Arbetslitteraturen, Norén, deckarna, Astrid Lindgren (seriöst,vilka nattsvarta berättelser egentligen) m.m. Mänskliga realistiska, psykologiska, "socialt medvetna" historier. Låt den rätte komma in känns typiskt svensk. Liksom den där äkta människor som vad jag förstår tar upp ett intressant ämne och sätter det i vardagen. Just det där är nog väldigt svenskt och något jag är förtjust i. Att ha en fantastisk handling och titta på hur det ser ut i vardagen. Det amerikanska alternativet är att låta handlingen fokusera på generalerna, eller polisen som ansvarar för att jaga bortsprungna AIs. Men svensken är mer nyfiken på hur det blir för vanliga människor.

Men, som sagt, det är svårt att tala så övergripande om litteratur. Det räcker med att en snubbe känner för att skriva om något så kan han göra det utan hänsyn till vad som är typiskt. Det finns oändligt med undantag.

 

[Krille]

Moderering:

Jag vill inte bråka.

Bra.

Låt då bli att dra upp personliga gnäll, missnöje med argumentation, modereringsprotester, och annat raljerande.

Exempelvis:

Däremot är det tråkigt att du tar tillfället i akt att komma dragandes med politiken, nu när OT forumet stängt och jag själv t o m blivit orättvist bannad för just det. Med hänvisning till en "Don't be a dick"-regel. Nu kritiseras jag för "svordomar och könsord" Och jag antar att du menar mig med "raljerande" också. :/

Låt bli sådana anmärkningar över huvud taget!

Låt det vara, eller gör som alla andra städade och uppfostrade användare, och klicka på Anmäl om du tycker att din motpart har gått över gränsen till vad reglerna tillåter. Och tycker du att du är felmodererad, överklaga till redaktionen!

Det står till och med i reglerna vad som förväntas av dig. Läs dem!