Anchorman
Jessica slutar pratar en stund när en stor duns mot dörren får hela skåpet att skaka till.
Mina herrar...jag tror tiden rinner ut för oss härinne, om en av er tar huvudet den andra benen så kan vi nog fortfarande hinna ut genom ett av fönstren längst bak.
Dunsarna mot dörren fortsätter, zombierna har inte kommit så långt att de ser in genom fönstren än, men det är bara en tidsfråga.
-----
Cissi
Mycket riktigt är där en trappa. Jag sätter mig på huk högst upp och lyssnar. Jag tycker mig höra röster.
"RUTGER!!!" Skriker jag. "BENGT! RUTGER!"
Jessica slutar pratar en stund när en stor duns mot dörren får hela skåpet att skaka till.
Mina herrar...jag tror tiden rinner ut för oss härinne, om en av er tar huvudet den andra benen så kan vi nog fortfarande hinna ut genom ett av fönstren längst bak.
Dunsarna mot dörren fortsätter, zombierna har inte kommit så långt att de ser in genom fönstren än, men det är bara en tidsfråga.
-----
Cissi
Mycket riktigt är där en trappa. Jag sätter mig på huk högst upp och lyssnar. Jag tycker mig höra röster.
"RUTGER!!!" Skriker jag. "BENGT! RUTGER!"
- Det spelar ingen roll Jessica. Jag orkar inte springa mer, än mindre om jag ska bära på någon. Det är för lite tid, om någon ska klara sig så gäller det för dom som är starka att inte saktas ner.
Jag trycker sprutan i handen på Rutger.
- Ta den då! Och Lunde har tagit sig in i byggnaden så hitta henne och få med henne ut! Nu!
Jag tittar på Rutger med ett ansiktsuttryck som inte är sugen på att bli emotsagd. Samma uttryck som jag har när jag som sjukvårdare ger order till civilpersoner om att hjälpa till vid en olycka. När betänketid innebär att valet sedan inte spelar någon roll längre. Vad länge sedan det känns.