Jag har spelat upp mig till 60 minuter av Painkiller: Black Edition.
Innan jag skaffade det på Steam spelade jag bra mycket mer än så...
Painkiller är ett av de där magiska spelen. Det kom vid precis rätt tidpunkt. 2004 hade jag i princip gett upp FPS-genren helt. De flesta fps-spel kändes som tråkiga "realistiska" militärshooters. Quake 3 var en tråkig jävla PvP-grej jag hade noll intresse av. Doom 3 hade visserligen kvar en singleplayerkampanj, men de hade försökt göra det till ett skräckspel, och jag irriterade mig mycket på t.ex. att man inte fick ha både ficklampa och vapen framme samtidigt.
Kort sagt, allt som en gång gjort att jag gillade Doom och Quake var... som bortblåst. Det var för mycket realism, eller för lite singleplayer, eller för tråkig singleplayer.
Painkiller var spelet, tyckte jag då, som Doom 3 och Quake 3 borde ha varit. Ett riktigt, vanligt jävla FPS-spel. Man är på en del av en bana, man skjuter en jävla massa fiender i högoktanig action, sen går man vidare till nästa bana. Ibland tvingas man pyssla med nycklar eller extremt lätt problemlösning, men det går över fort. Spelet har varierande banor, varierande fiender, bra pacing, en plot som är helt OK för genren och berättas i snygga CGI-mellansekvenser man kan skippa om man inte bryr sig. Vapnen är fullständigt orealistiska men också EXTREMT tillfredsställande. Varje vapen har primary och secondary fire, och... Tja, vi kan väl säga att ett vapen skjuter shuriken eller blixtar.
Kort sagt, allt gött som fanns i de gamla FPS-spelen, i en ny, snygg, fräsch och modern förpackning. Samma typ av estetik som Quake och Doom också; det mörka och smutsiga.
Idag har väl grafiken åldrats "sådär", trots det lyckas en tidig bana få ner min fräsiga gaming-rig på 26 fps; jag tänker att "black edition" lär ha lagt in nån skit som framkallar den effekten. Kanske kunde jag fixat det genom att sänka grafiken, men vafan...
Det enda jag egentligen har att klaga på är att Painkiller: Black Edition saknar coop.