Nekromanti Speltimmen v25 2016

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[krank]

Jag har spelat 63 minuter av shootemupklassikern Raptor: Call of the Shadows.

Det har väl... något slags bakgrundshistoria, antar jag. Men mest är det en rätt snygg VGA-shootemuphistoria. Man flyger ett flygplan, som man uppgraderar, det kommer fiender, ni vet hur det är. Färgskalan är mycket skitigare än genrens stora klassiker Tyrian, men spelets grafik är ändå tydlig och lättläst. Jag tycker om mekaniken med skuggorna som är halvgenomskinliga och lite förskjutna (och mer förskjutna ju närmare mitten-botten av skärmen fienden befinner sig). Det gör bland annat att det blir lite taktik att kolla skuggor på skepp som inte kommit in i bild än.

Spelet är lagom svårt. Det är ingen bullethellshooter, och tack och lov för det. Jag har kört fast några gånger men kunnat stånga mig framåt, vilket jag alltid uppskattar. Det känns som att jag hunnit bli bättre på spelet under den här relativt korta tiden jag spelat.

När det begav sig tyckte jag att det här spelet inte alls var lika bra som Tyrian. Nu är jag inte riktigt lika säker. Det ligger nog iaf närmare än vad jag tyckte då.

BETYG: 90

 

[krank]

Enligt Steam har jag nu nått över 60 minuters speltid i The Secret World.

I själva verket vill jag nog inte tänka på hur mycket tid jag lagt ner på det spelet. Det är överlag mitt favorit-MMO sedan City of Heroes lades ner. Jag var med på hypetåget i flera år innan spelet äntligen släpptes, och jag spelade från den första öppna betan (har jag för mig) fram till nu. Mycket sporadiskt, ska erkännas.

Spelets positiva sidor:

• Underbar miljö och tematik överlag. Jag gillar nutida skräck/konspirationsgrejen. Mycket bättre än all fantasy i världen; det känns oerhört befriande att spela ett icke-fantasy-mmo. Att det har saker som asfaltsgolems gör det bara bättre.
• Det finns en rätt stark "main plot" att följa, och till skillnad från i en del andra mmos består inte den plotten bara i att läsa om "lore" som andra gjort någon annanstans. Nej, här formar man sin historia och är en av huvudpersonerna.
• Alla uppdrag är inte stridsuppdrag. En del är sneakuppdrag a' Metal Gear Solid (ni vet, undvika alarm, smyga runt). De är inte jättebra eftersom spelmotorn inte alls är gjord för akrobatik, men de är åtminstone lite varierande. Men det bästa är helt klart de undersökande uppdragen, som kräver lite faktiskt research - i det här spelet behöver man göra efterforskningar om renässanskonstnärer, morsekod och en massa andra mer eller mindre märkliga saker. Nackdelen är såklart att när man numera googlar på de saker spelet vill att man ska googla på så hittar man mest walkthroughs till The Secret World... Och om man spelar ihop med mer otåliga vänner så är det mycket frestande att bara följa walkthrough istället för att tänka själv. Tyvärr blir de här uppdragen sämre och färre ju längre spelet pågår; här låg krutet helt klart i början.
• Ett precis lagom actionfyllt stridssystem. Jag avskyr den här vansinniga idén om att "turbaserat är dåligt, realtidsaction och sikta själv är bra" som verkar infektera mmo-diskussioner numera. Alla vill ha ett jävla "actionbaserat" system. Jag föredrar egentligen helt turbaserade strider, får då får man tid på sig att tänka, men klassiska mmo-strider funkar relativt OK för mig. Det är ju lite som traditionell Final Fantasy-ATB och det har jag ju svårt att klaga på. TSW är ytterst traditionellt här, men lägger in ett par egna intressanta saker - som till exempel uppmuntra till taktisk positionering och förflyttning genom att låta NPC:er ha stora attacker vars områden telegraferas på förhand. Det var det här spelet som fick mig att investera i en Logitech G700 för att kunna ha alla attackknappar på musen så att jag får vänsterhanden fri att sköta WASD samtidigt som jag attackerar.
• Röstskådespeleri. Det här blir man väldigt snabbt bortskämd med; TSW och Star Wars. The Old Republic har gjort att jag numera har mycket svårt att engagera mig i MMOs där allting inte är röstskådespelat. Eller spel överlag. Det är lite trist att huvudpersonen saknar röst, men det får man väl överleva.
• Alla kan vara allt. Inga jävla klasser. Spelar du länge nog kan du låsa upp varenda förmåga som finns. Det här är bra eftersom det egentligen inte finns några större skillnader i storyn mellan olika rollpersoner, så man slipper genomlida exakt samma story dussintals gånger bara för att pröva en annan build. Istället kan man fortsätta bygga på den karaktär man redan har och pröva nya kombinationer. Det här tycker jag om, även om det tyvärr också leder till att det är lätt att välja fel och skapa en oduglig rollperson. Turligt nog kan ju det åtgärdas genom att det finns färdiga "builds" som är hyfsat spelbara, och man kan alltid bara grinda där man är tills man har poängen som krävs.
• Det är free-too-play, man får belöningar om man prenumerarar men inte såpass att det helt fuckar upp balansen. Det mesta kan antingen köpas separat eller levlas upp till. Nästan allt man köper är kosmetiskt.

Dåliga sidor:

• Lite för mycket av spelets story och balla grejer är inlåsta i dungeons, som man måste 1) vara flera spelare för och 2) inte bör vara sugdålig för att klara. Jag är sugdålig - min build är väl okej antar jag, men jag är inte speciellt bra på att opta. Och jag har noll erfarenhet från andra spel var gäller att spela i grupp och köra "raids" eller whatever - jag spelar inte MMOs för att ha med andra människor att göra. Ibland spelar jag med någon enstaka kompis, men att få ihop 4-5 pers jag faktiskt gillar att spela med? No plx. Jag är en stolt casual och är extremt osugen på att bli skriken på av folk som är bättre än vad jag är. Det här med "svåra spel" är inte riktigt min grej. Inte den här sortens svårighet iaf.
• Det finns uppdrag som man MÅSTE göra för att ta sig vidare i storyn och som man måste göra SJÄLV. Det här är naturligtvis helt vansinnigt, eftersom de uppdragen nästan alltid kräver att man är damage dealer-speccad. Har man spelat "coop" och fokuserat på att vara sina polares healer... Ja, då får man vackert grinda upp en ny build innan man tar sig vidare. Lite trist, när samma uppdrag ofta hade kunnat köras minst lika bra i mindre grupp.
• Endgame är lite för svårt för mig. Jag får inte ut lika mycket av att spela spelet längre; kraven på bra utrustning och bra build och på att vara en duktig spelare börjar bli för höga för mig. När jag kan spela med en kompis klarar vi oss ofta hjälpligt, men det märks att endgame inte har mig som målgrupp. Det är synd, för annars hade jag gärna fortsatt spela, kanske rentav som betalande prenumerant.
• Dålig replayability. Man kan komma från tre olika organisationer, men de delar quests i väldigt hög grad vilket gör det svårt att motivera sig att spela upp en ny rollperson. Även om jag börjar bli sugen på att göra det ändå, bara för att det var så jäkla länge sedan jag spelade början av spelet nu...

Så... Ett jäkligt bra spel, helt enkelt. Jag tillhör bara delvis målgruppen, och det märks allt tydligare ju längre man spelar - jag vill ha story och spela ensam, mmos är riktade mot folk som vill köra pvp, vara duktiga på spel och spela med andra. Men jag lär återvända till det här spelet ändå.

BETYG: 90+

 

[Mundo]

Jag följde The Secret World sen när det innan var announcat att det ens skulle heta det. Då hade de en skum hemsida med en massa pussel på och några flimsiga videos. Det var skitballt att höra alla teorier om vad det kunde tänkas vara. Jag var riktigt skit-taggad av de grymt snygga CGI-videos som de tillsist lade upp och hur allting skulle handla om den hemliga världen, med tre olika organisationer som delvis var i krig med varandra och delvis var i krig med något större.

Jag kom aldrig till skott för att spela det för sen blev jag vuxen och tyckte inte att tidsdödar-varianten som MMOs är var något kul längre. Men det är alltid kul att höra folk prata om The Secret World.

 

[krank]

Jag har spelat 73 minuter av Anachronox.

Anachronox är... ett scifi-rymdopera-cyberpunk-rollspel enligt Final Fantasymodell, skapat i en kraftigt modifierad version av Quake 2-motorn. Det är precis så eklektiskt och weird som det låter.

Det är inte supervälskrivet, men relativt OK och med ändå acceptabel mängd (och kvalitet på) röstskådespeleriet. Grafiken har åldrats med förvånansvärd värdighet givet att det är femton år gammalt vid det här laget. Man får hacka lite för att få full HD och ställa in antialias i Nvidias kontrollpanel, bara.

Det finns lite buggar, men inget allvarligt ännu och i övrigt hittar jag inte så mycket att klaga på faktiskt. Stridssystemet är lite som FF7 fast med förflyttning. I övrigt går man runt med wasd i tredjepersonsperspektiv. När man står stilla får man en 3d-muspekare som faktiskt också finns i spelvärlden; det är huvudpersonens "lifepointer", något slags flygande drönarmojj. Som innehåller hans... döda sekreterare? Spelet är weird, som sagt. Man spelar en ganska trist privatdeckarstereotyp som heter Sly Boots och som försöker hanka sig fram bland utomjordingar, cyborger och klassiska kostymklädda gangsters på Anachronox, något slags planetstor artefakt från en död civilisation (om jag minns rätt). På 73 minuter hinner man inte så långt i ett rollspel, men det jag sett gav helt klart mersmak.

BETYG: 90

 

[krank]

Jag har spelat 61 minuter av Mighty No. 9.

Jag var en av de som backade det här spelet, och en av de som faktiskt inte blev speciellt förvånad över resultatet. Dels är det för att jag kan skilja på concept art och game assets och därmed inte trodde för ett ögonblick att spelet skulle se ut exakt som på illustrationerna, och ingenstans påstods det att spelet skulle vara 2d-ritat. Dels är det för att jag hade relativt korrekta förväntningar på gameplay och design.

Jag vet inte riktigt vad folk förväntade sig. OK, "ett spel som kom ut i tid" hade väl varit trevligt, men med något hundratal backade projekt bakom mig, och med åtminstone lite koll på hur spelutveckling funkar så är jag inte varken förvånad eller arg över förseningarna. Jag har haft andra spel att spela under tiden, och förseningar finns alltid med som en möjlighet när man gör spel. Skillnaden här är att vi faktiskt blivit informerade om förseningarna snarare än att spelet liksom bara dök upp.

Designmässigt... Tja, jag är inte superförtjust i stilen, men det är Inafune och Inafune gör sån här design. Jag gillar inte Becks armar och jag gillar inte hans gångscykel (den skapar illusionen av att vara ojämn och ryckig för mig, jag föredrar känslan av konstant rörelse). Jag gillar inte hur överdetaljerad han känns. Men det syns att det är samma designer som en gång gjorde Megaman. Bossdesignen och fiendedesignen är helt okej. Det är lite trist att de valde en så mesig version av tjejroboten och att man inte får spela som den. Utifrån en del saker som sagts och skrivits från Inafunes sida får jag intrycket att den kultur han verkar i är tämligen heteronormativ och könsessentialistisk, typ "är det en tjej måste hon ju ha tjejiga egenskaper". Vilket är lite trist.

Hur är spelet då? Jovars, det är som ett Megaman. Mest är det som något av de senare Megaman X-spelen till Playstation. En introbana, sen väljer man bossar, bossarna har olika tematiska banor som skiljer sig lite från varandra i mekanik och sånt. Spelet är hyfsat svårt, åtminstone om man som mig är väldigt dålig på spel. Men när jag väl ändrat kontrollerna så att B på handkontrollen är Dash (som det är i Megaman X) så kändes styrningen bra och relativt naturlig. Och väldigt responsiv.

Är det här lika bra som Megaman X, som ju är det bästa plattformsspelet någonsin? Nej, det är det inte. Är det lika bra som säg... Megaman X5? Ja, det skulle jag säga.

BETYG: 90 anime fans on prom night

 

[Mundo]

Jag har spelat en hel del Warhammer: Total war.

I spelet finns det fyra eller fem spelbara raser, beroende på om du har köpt deras dag 1 DLC (brinn i helvetet Sega, brinn i helvetet)

Egentligen behövs det bara en ras, för det är bara den som är värd att spela. Detta säger jag helt opartiskt och inte alls beroende på vilken armé min kompis hade när jag var en liten skit.

Settingen känner väl egentligen alla till som är intresserade av fantasy och är läskunniga. Det är en överdrivet mörk och våldsam fantasyvärld där i princip alla raser/allianser består av själviska rövhål som vill förstöra det för alla andra genom att vara våldsamma, själviska rövhål. Du kan försöka övertyga dig själv att du är "godare" om du spelar en människa eller en dvärg än du är om du spelar en chaos lord eller en greenskin warchief, men det är bara dig själv du kommer lyckas ljuga för.

Med settingen lagd åt sidan, hur är spelet jämfört med andra total war spel... Och hur är det som ett fristående spel?

Utan överdrift så är detta det bästa total war spel som har släppts. Till skillnad från tidigare varianter så är där faktiskt en gedigen skillnad beroende på vilken ras du spelar, inte bara i vilka enheter du spelar och namnet på byggnaderna du bygger, men faktiskt hur tech-träd ser ut, unika mechanics både på fältslagen och ute på kampanj-kartan, kampanjer med unika missions och unika "story battles", unika generaler med unika förmågor, med mera.

Till skillnad från tidigare Warhammer spel så följer du en ganska så tydlig story.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Utöver det så är spelet fantastiskt dyrt OCH kräver DLC-köp direkt om du vill ha alla funktioner. Med tanke på att de endast har med fem spelbara raser (till skillnad från tidigare spel, som hade mellan typ 15-30) så känns det som om replayability kommer bli något lägre... Vilket dock lär botas med att de regelbundet komma pumpa ut nya 15£ DLC med nya raser. Min gissning är Brettonia eller några alvraser.


Nackdelen är att du förmodligen inte har någon koll på kartan alls såvida du inte är hård nörd. Sätter jag mig ned med ett total war spel så har jag IRL-referenser att jobba med direkt. Jag vet tex. att som frankrike är jag omringad av mäktiga fiender i norr, ost och syd... Men sydost finns där lite smaskiga italienska småstater som jag kan jävlas med.

I det här spelet kan kartan lika gärna vara randomly generated för allt vad jag vet.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Med det sagt, bästa Warhammer spelet hitintills, trots att det inte har haft år med patcher och DLC att finputsa med.

BETYG: 89 Greenskins av 97, för Nightgoblins har ett "annorlunda" betygsystem.

 

[Max Raven]

Jag spelade Thomas was Alone i några timmar denna vecka (d v s förra veckan/25).

Trevligt pusselspel med utmärkt berättare/ramberättelse.

Har också spelat en hel del Overwatch på sistone. Trevligt tidsfördriv 30-50 minuter om dagen. Tyvärr tar det längre tid att levla, men å andra sidan så gör levelling inte något mekaniskt i spelet utöver utseende etc.

Båda är starkt rekommenderade.