Quadrante
Grisbonde
”Sista kavalleriattacken till häst av amerikanska trupper ägde rum på Filippinerna den 16 januari 1942”.
Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel
- Thread starter Genesis
- Start date
”Sista kavalleriattacken till häst av amerikanska trupper ägde rum på Filippinerna den 16 januari 1942”.
Leon
Leo carcion
- Joined
- 8 Mar 2004
- Messages
- 9,213
Alltså stegen här:
Nutid: Jag är en statist i en filminspelning. Ryttarna kommer att vända innnan de kommer fram till mig. Ingen vill mig något illa.
Napoleonkrigen: Jag är en tränad linjesoldat med musköt. Vårt samlade salvo kommer antagligen att knäcka kavallerichocken.
Medeltiden: Jag är en bonde. Jag har en vässad pinne! Riddarna i kavallerichocken har alla lansar och metallrustning!
Slaget vid Narva: Ryktet säger att den Svenska kungen har sålt sin själ till djävulen för odödlighet och när vi skjuter på de framstörtande karolinerna så dör de inte!
Faehrengaust
Stallpappa
Njah. Håller inte riktigt med... men delvis.
Visserligen hade gevären bättre teoretisk räckvidd, men i praktiken så var skjutavstånden de samma som i napoleonkrigen. Eldhastigheten var den samma. Vidare så var eldvapnen säkrare så det gjorde en viss skillnad. Så, rent vapentekniskt så hade "eldstyrkan" ökat något, men rätt lite rent praktiskt.
Den stora skillnaden var att napoleonkrigen var krig mellan proffs medan amerikanske inbördeskriget var ett krig mellan amatörer. Det fanns inga kavalleriförband i inbördeskriget som skulle kunnat göra kavallerianfall på rätt sätt. Varken ryttare eller hästar var tränade för den typen av strid. Kavalleriet var tränat för spaning, räder och ridning i lösa formationer, inte kavallerichock. Deras träning i närstrid var undermåligt (jag har själv studerat deras manualer för sabel).
Amerikanske militären hade ingen tradition av kavallerichocker. Det tar tid att ta fram den typen av enheter. I Napoleonkrigen fanns vältränade och professionella tunga kavalleriförband, några sådana fanns inte i inbördeskriget - de hade bara lätt (näst intill amatör-)kavalleri som inte var tränade på chockanfall.
Men visst är det så att det vid ungefär den hör tidpunkten börjar bli svårare att använda kavallerichocker. Det blir mer situationsberoende, men lyckade kavallerichocker utförs fortfarande av professionellt tungt kavalleri i Europa under 1800-talets andra hälft. Men det blir mer och mer sällan.
---
Kort: Jag håller med om att lyckade chock-anfall börjar bli svåra att få till under andra halvan av 1800-talet, men ökad eldstyrka var inget huvudskäl under just amerikanska inbördeskriget. Huvudskälet var i stället avsaknad av professionellt tungt kavalleri.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 24,041
Var där inte sådana anfall vid Brandy Station? Eller har jag missförstått? Jag är inte särskilt bra på hästgrejerna eller krig.
Theo
Hero
- Joined
- 20 Nov 2017
- Messages
- 1,647
Det var väl också så att man från slutet av 1700-talet och under 1800-talet började ha linjeinfanteriet i tunnare och tunnare formationer för att maxa eldkraften, så småningom ofta bara två led djupa, vilket också gjorde dem bräckligare mot chockanfall (vare sig av kavalleri eller annat infanteri med bajonetter) än de varit tidigare?
Faehrengaust
Stallpappa
Brandy station var främst en strid mellan kavalleri från båda sidor. Det fanns dock en del infanteri på plats som stöttade kavalleriet. Det förekom såklart strid mellan infanteri och kavalleri, samt artilleri och kavalleri, men inga chockanfall av kavalleri mot infanteri.
Det förekom absolut strider mellan kavalleri och infanteri under kriget, men inte den typen av disciplinerade chockanfall som ursprungligen nämndes. De kan helt enkelt inte ha förekommit för man hade inte rätt sorts kavalleri.
Kavallerianfall mot infanteri förekom när motståndaren var oorganiserad/retirerande eller mot små styrkor. I något fall så användes de i desperata frontangrepp som misslyckades katastrofalt - eftersom de var lätt kavalleri som saknade rätt träning.
Det är en enorm skillnad mot t.ex. Napoleons vältränade tunga kavalleri som kunde göra upprepade anstormningar mot infanteri tills infanteriet eventuellt vek sig.
---
Det man kan ta med sig till rollspel från det här är att det finns många typer av kavalleri och de har olika tillämpningar. Det går inte att ta en bra ryttare (amerikanerna hade gott om bra ryttare) och sätta upp dem på hästar och säga åt dem att göra kompetenta chockanfall. Det krävs träning.
Det samma gäller för övrigt infanteri. Jag brukar oftast ha med färdigheter i stil med "Formationsstrid" eller dylikt i mina spel. Inget en "krigare" behöver, men extremt viktigt för en "soldat".
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 11,714
Ja, det stämmer. Två-tre man djup, vilket också gjorde att man slapp bisarra manövrar vid laddandet som ofta funnits förr - bara en knästående och en stående.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 11,714
"Battle" i RuneQuest och Pendragon, till exempel (som också inbegriper det militära ledarskapet och rent allmänt om man överlever slaget).
En grekisk hoplit fick egentligen ingen vapenträning, allt handlade om manövrar och formationer.
Faehrengaust
Stallpappa
Mobbning bland fåglar är ett faktum.
Kråkor och småfåglar mobbar gärna en rovfåglar, speciellt nattliga ugglor på dagtid. De vill inte ha rovfåglarna på sitt område, vilket inte är så konstigt.
Detta beteende har använts för jakt. Man använde en uggla (t.ex. Berguv) som lockbete genom att binda fast den vid en påle. När sedan kråkorna (eller vad det nu råkade vara) kom fångades/dödades de med nät, jaktgevär (under senare tid) eller jaktfalkar.
Just Berguven har varit vanlig nordliga Europa och Minervaugglan i södra. Men även andra ugglor och rovfåglar kan användas.
Denna jaktform är väldokumenterad från senare tid, men kan ha förkommit redan i fornnordisk tid eftersom man funnit berguvar i ett flertal gravar tillsammans med andra jaktdjur (t.ex. falkar och hundar).
Skälet att man jagade kråkor och andra fåglar av den typen var inte för att äta upp dem utan för att man ansåg dem vara skadliga. De åt andra djur som man ville fånga och småfåglar åt av säden. De sågs som skadedjur och konkurrenter. Sen kanske man åt dem i nödfall och man kunde använda fjädrarna i vissa fall (de är dock inte lika mjuka eller varma som dun).
---
Gäss och dylikt har också använts som lockfåglar, men i det fallet är det för att artfränder ska komma, inte för att locka mobbarna.
Kråkor och småfåglar mobbar gärna en rovfåglar, speciellt nattliga ugglor på dagtid. De vill inte ha rovfåglarna på sitt område, vilket inte är så konstigt.
Detta beteende har använts för jakt. Man använde en uggla (t.ex. Berguv) som lockbete genom att binda fast den vid en påle. När sedan kråkorna (eller vad det nu råkade vara) kom fångades/dödades de med nät, jaktgevär (under senare tid) eller jaktfalkar.
Just Berguven har varit vanlig nordliga Europa och Minervaugglan i södra. Men även andra ugglor och rovfåglar kan användas.
Denna jaktform är väldokumenterad från senare tid, men kan ha förkommit redan i fornnordisk tid eftersom man funnit berguvar i ett flertal gravar tillsammans med andra jaktdjur (t.ex. falkar och hundar).
Skälet att man jagade kråkor och andra fåglar av den typen var inte för att äta upp dem utan för att man ansåg dem vara skadliga. De åt andra djur som man ville fånga och småfåglar åt av säden. De sågs som skadedjur och konkurrenter. Sen kanske man åt dem i nödfall och man kunde använda fjädrarna i vissa fall (de är dock inte lika mjuka eller varma som dun).
---
Gäss och dylikt har också använts som lockfåglar, men i det fallet är det för att artfränder ska komma, inte för att locka mobbarna.