Saker du stött på som ser ut som inledningen av ett äventyr/mysterium …

[Quadrante]

Det är väl fler som går omkring och ser saker som skulle passat perfekt för, och som bjuder in till äventyr?!

 

[TobiasEkwall]

Det här är nog Minn bästa, såg den i våras, ångrar att jag inte svarade

 

[EvilSpook]

”Secret door to Goblin town”


//EvilSpook

 

[Organ]

En snortidig morgon i centrala Stockholm mötte jag en gång en kille med läderrock, fedora, en stor militärväska i ena handen, ett gevärsfodral i den andra och en katana på ryggen. Helt klart en Storstadsamuraj på uppdrag.

 

[Hägerstrand]

 

[Doktor Laser]

Upphittat intill en strand på en skärgårdsö. Måhända inte början på ett äventyr, men helt klart spåren av ett drama och en del av lösningen i ett mysterium.

 

[hedmeister]

 

[Anthrox]

Men hallå, jag har hundratals såna bilder som jag inte har tid att leta reda på just nu!
Men ett axplock då, så plockar jag fram nya allt eftersom jag blir påmind om trådens existens:

Om det inte är en sekt som bor här fattar jag inte ens vad de gör med sitt liv.

Jag har sett både filmen och tv-serien, jag vet hur det slutar.

När superhjältarna och superskurkarna bygger sin hemliga bas alldeles för nära varandra.



Diverse ingångar ner i dungen.

 

[Organ]

För kanske tio år sedan flyttade jag och familjen in i ett nytt hus, Det var en gammal tjänstebostad som tillhört ett kungligt slott på en ö i Mälaren. Husets byggår är okänt men det finns med på en karta från 1709. En sak som Statens fastighetsverk, de som ägde huset och våra hyresvärdar, var noga med att poängtera var att vi inte hade tillgång till vinden. Vi fick inte gå upp där eller ens öppna den lucka vi hade i taket i vår hall som var den enda vägen som ledde upp dit. Självklart måste jag ju upp dit och titta!

Sagt och gjort. Jag hämtade en stege, klättrade upp och fällde upp luckan. Jag trevade lite med handen efter den lysknapp jag misstänkte fanns där eftersom det försvann en elledning upp genom taket precis bredvid. Mycket riktigt. Efter att ha hittat och vridit på ett uråldrigt vred tändes en lampa. Lampan lyste bara upp området kring själva luckan. Svagt. Jag utrustade mig med en ficklampa och klättrade med ett lite möda och nu även med ett visst mått av tvekan upp.

Huset var stort. Hela 188 kvadratmeter. Och vinden bestod av ett enda, stort och mörkt rum. Och det verkade vad jag kunde se från min plats i den lilla cirkeln av ljus helt tomt. I skenet av ficklampan gick jag försiktigt en vända över de gamla och högljutt knarrande golvplankorna. Trots att det som sagt bara var ett rum så gick det inte att se hela utrymmet från någon plats på grund av skorstensstockar och takbjälkar som blockerade synfältet.

Jag hittade bara två saker där i ficklampskenet. I ena hörnet hade någon ställt en uråldrig sängram, bredvid den ett rangligt bord med två pinnstolar och bredvid dem båda en gungstol. Det stod inte på det sättet man ställer möbler för förvaring. Utan på det sättet man ställer dem om de ska användas, som en liten möbelgrupp. Som om någon bodde där.

Den andra saken jag hittade stod lutad mot en av skorstensstockarna. Först såg jag inte var det var. Det var stort, nästan manshögt, något mindre på bredden och platt. Det, vad det nu var, täcktes av ett lakan som hade hängts över den. Med viss bävan närmade jag mig. Jag lyfte på ena hörnet av lakanet. Under det en reflekterande yta. Det var en spegel. En stor golvspegel.

Där och då insåg jag att mina upplevelser på vinden var de första tjugo minuterna av en skräckfilm.

Jag hängde tillbaka lakanet, letade mig tillbaka till den lilla ljuscirkeln, klättrade ner för stegen och stängde luckan noga efter mig. Jag öppnade den aldrig igen.

 

[hedmeister]

För kanske tio år sedan flyttade jag och familjen in i ett nytt hus, Det var en gammal tjänstebostad som tillhört ett kungligt slott på en ö i Mälaren. Husets byggår är okänt men det finns med på en karta från 1709. En sak som Statens fastighetsverk, de som ägde huset och våra hyresvärdar, var noga med att poängtera var att vi inte hade tillgång till vinden. Vi fick inte gå upp där eller ens öppna den lucka vi hade i taket i vår hall som var den enda vägen som ledde upp dit. Självklart måste jag ju upp dit och titta!

Sagt och gjort. Jag hämtade en stege, klättrade upp och fällde upp luckan. Jag trevade lite med handen efter den lysknapp jag misstänkte fanns där eftersom det försvann en elledning upp genom taket precis bredvid. Mycket riktigt. Efter att ha hittat och vridit på ett uråldrigt vred tändes en lampa. Lampan lyste bara upp området kring själva luckan. Svagt. Jag utrustade mig med en ficklampa och klättrade med ett lite möda och nu även med ett visst mått av tvekan upp.

Huset var stort. Hela 188 kvadratmeter. Och vinden bestod av ett enda, stort och mörkt rum. Och det verkade vad jag kunde se från min plats i den lilla cirkeln av ljus helt tomt. I skenet av ficklampan gick jag försiktigt en vända över de gamla och högljutt knarrande golvplankorna. Trots att det som sagt bara var ett rum så gick det inte att se hela utrymmet från någon plats på grund av skorstensstockar och takbjälkar som blockerade synfältet.

Jag hittade bara två saker där i ficklampskenet. I ena hörnet hade någon ställt en uråldrig sängram, bredvid den ett rangligt bord med två pinnstolar och bredvid dem båda en gungstol. Det stod inte på det sättet man ställer möbler för förvaring. Utan på det sättet man ställer dem om de ska användas. Som om någon bodde där.

Den andra saken jag hittade stod lutad mot en av skorstensstockarna. Först såg jag inte var det var. Det var stort, nästan manshögt, något mindre på bredden och platt. Det, vad det nu var, täcktes av ett lakan som hade hängts över den. Med viss bävan närmade jag mig. Jag lyfte på ena hörnet av lakanet. Under det en reflekterande yta. Det var en spegel. En stor golvspegel.

Där och då insåg jag att mina upplevelser på vinden var de första tjugo minuterna av en skräckfilm.

Jag hängde tillbaka lakanet, letade mig tillbaka till den lilla ljuscirkeln, klättrade ner för stegen och stängde luckan noga efter mig. Jag öppnade den aldrig igen.

Jag läste det här med andan i halsen!

 

[Rangertheman]

För kanske tio år sedan flyttade jag och familjen in i ett nytt hus, Det var en gammal tjänstebostad som tillhört ett kungligt slott på en ö i Mälaren. Husets byggår är okänt men det finns med på en karta från 1709. En sak som Statens fastighetsverk, de som ägde huset och våra hyresvärdar, var noga med att poängtera var att vi inte hade tillgång till vinden. Vi fick inte gå upp där eller ens öppna den lucka vi hade i taket i vår hall som var den enda vägen som ledde upp dit. Självklart måste jag ju upp dit och titta!

Sagt och gjort. Jag hämtade en stege, klättrade upp och fällde upp luckan. Jag trevade lite med handen efter den lysknapp jag misstänkte fanns där eftersom det försvann en elledning upp genom taket precis bredvid. Mycket riktigt. Efter att ha hittat och vridit på ett uråldrigt vred tändes en lampa. Lampan lyste bara upp området kring själva luckan. Svagt. Jag utrustade mig med en ficklampa och klättrade med ett lite möda och nu även med ett visst mått av tvekan upp.

Huset var stort. Hela 188 kvadratmeter. Och vinden bestod av ett enda, stort och mörkt rum. Och det verkade vad jag kunde se från min plats i den lilla cirkeln av ljus helt tomt. I skenet av ficklampan gick jag försiktigt en vända över de gamla och högljutt knarrande golvplankorna. Trots att det som sagt bara var ett rum så gick det inte att se hela utrymmet från någon plats på grund av skorstensstockar och takbjälkar som blockerade synfältet.

Jag hittade bara två saker där i ficklampskenet. I ena hörnet hade någon ställt en uråldrig sängram, bredvid den ett rangligt bord med två pinnstolar och bredvid dem båda en gungstol. Det stod inte på det sättet man ställer möbler för förvaring. Utan på det sättet man ställer dem om de ska användas. Som om någon bodde där.

Den andra saken jag hittade stod lutad mot en av skorstensstockarna. Först såg jag inte var det var. Det var stort, nästan manshögt, något mindre på bredden och platt. Det, vad det nu var, täcktes av ett lakan som hade hängts över den. Med viss bävan närmade jag mig. Jag lyfte på ena hörnet av lakanet. Under det en reflekterande yta. Det var en spegel. En stor golvspegel.

Där och då insåg jag att mina upplevelser på vinden var de första tjugo minuterna av en skräckfilm.

Jag hängde tillbaka lakanet, letade mig tillbaka till den lilla ljuscirkeln, klättrade ner för stegen och stängde luckan noga efter mig. Jag öppnade den aldrig igen.

Jag säger inte att det är en portal till Bortomvärlden, men har ni hört något som går "bump" på natten, på vinden?

 

[TobiasEkwall]

För kanske tio år sedan flyttade jag och familjen in i ett nytt hus, Det var en gammal tjänstebostad som tillhört ett kungligt slott på en ö i Mälaren. Husets byggår är okänt men det finns med på en karta från 1709. En sak som Statens fastighetsverk, de som ägde huset och våra hyresvärdar, var noga med att poängtera var att vi inte hade tillgång till vinden. Vi fick inte gå upp där eller ens öppna den lucka vi hade i taket i vår hall som var den enda vägen som ledde upp dit. Självklart måste jag ju upp dit och titta!

Sagt och gjort. Jag hämtade en stege, klättrade upp och fällde upp luckan. Jag trevade lite med handen efter den lysknapp jag misstänkte fanns där eftersom det försvann en elledning upp genom taket precis bredvid. Mycket riktigt. Efter att ha hittat och vridit på ett uråldrigt vred tändes en lampa. Lampan lyste bara upp området kring själva luckan. Svagt. Jag utrustade mig med en ficklampa och klättrade med ett lite möda och nu även med ett visst mått av tvekan upp.

Huset var stort. Hela 188 kvadratmeter. Och vinden bestod av ett enda, stort och mörkt rum. Och det verkade vad jag kunde se från min plats i den lilla cirkeln av ljus helt tomt. I skenet av ficklampan gick jag försiktigt en vända över de gamla och högljutt knarrande golvplankorna. Trots att det som sagt bara var ett rum så gick det inte att se hela utrymmet från någon plats på grund av skorstensstockar och takbjälkar som blockerade synfältet.

Jag hittade bara två saker där i ficklampskenet. I ena hörnet hade någon ställt en uråldrig sängram, bredvid den ett rangligt bord med två pinnstolar och bredvid dem båda en gungstol. Det stod inte på det sättet man ställer möbler för förvaring. Utan på det sättet man ställer dem om de ska användas. Som om någon bodde där.

Den andra saken jag hittade stod lutad mot en av skorstensstockarna. Först såg jag inte var det var. Det var stort, nästan manshögt, något mindre på bredden och platt. Det, vad det nu var, täcktes av ett lakan som hade hängts över den. Med viss bävan närmade jag mig. Jag lyfte på ena hörnet av lakanet. Under det en reflekterande yta. Det var en spegel. En stor golvspegel.

Där och då insåg jag att mina upplevelser på vinden var de första tjugo minuterna av en skräckfilm.

Jag hängde tillbaka lakanet, letade mig tillbaka till den lilla ljuscirkeln, klättrade ner för stegen och stängde luckan noga efter mig. Jag öppnade den aldrig igen.

Dags att plocka fram oija-brädet!

 

[Genesis]

Nedanstående text skrev jag strax efter händelsen ifråga. Allt är sant och återgivet efter bästa förmåga.

Jag hade en kurs inbokad hos ett företag i Sveriges norra delar. En ensam elev som behövde utbildas i den mjukvara jag är kompetent inom. Jag sade att det skulle bli dyrt att utföra en hel kurs för endast en elev, men de var villiga att betala. Jag skulle stanna där i tre dagar. Då företaget ligger lite avsides konsulterade jag en karttjänst och fann ett hotell som låg inte alltför långt därifrån. Jag meddelade företaget min inkvartering och de skulle komma och hämta mig där varje morgon.
När jag anlände efter en till synes evighetslång tågresa norrut mot allt kallare och folktommare platser fann jag ett litet och ganska mysigt inrett hotell, med en vacker kristallkrona i taket och snidade trädetaljer i inredningen. Jag blev tilldelad mitt rumsnummer: rum 352, och blev visad hissen av en korthuggen receptionist.
Jag hade sett hissar med dubbla dörrar förut, men det här var första gången jag såg en hiss med två dörrar som var vinkelrätt orienterade gentemot varandra, snarare än mittemot. Jag fann det lite underligt. Väl uppe på våning tre, där mitt rum låg, fann jag en dunkel korridor med samma snidade trädetaljer, och med skyltar som hänvisade till de olika rummen. Byggnadens besynnerliga planlösning överraskade mig återigen; överallt var mezzaninvåningar med småtrappor som ledde upp och ned, med en numrering som trotsade min hjärnas alla försök till att urskilja något system. Rummen som började på 300 låg direkt utanför hissen, medan en halvtrappa ned till vänster låg rum numrerade med 350 och över. Till höger fanns en likadan halvtrappa ned som ledde till rum numrerade på 200 och över, och en halvtrappa upp ledde till 400-rummen. Jag följde skyltarna runt vindlande korridorer och stötte på mitt rum i en egendomlig nisch där tre rum, 350, 352 och 354, låg bredvid varandra, tätt ihopslagna, medan rum 351-375 låg runt ett hörn.
Jag sov inte väl den natten, och vaknade tidigt på morgonen, medan det fortfarande var mörkt ute. Jag noterade att mörkläggningsgardinerna jag dragit igen på kvällen verkade ha fastnat, och det gick nu inte att blottlägga fönstret igen. Eftersom jag inte kunde somna om beslutade jag mig för att bege mig till hotellgymmet och träna lite innan frukost. Jag tog trappan ned, istället för den underliga hissen, och vidare bort mot trappan som ledde ned till gymmet i källaren. Här noterade jag en svartgul markering av det slag man använder för att signalera till synsvaga att en trappa börjar, för att de ska ge akt och inte trilla ned. Men besynnerligt nog fann jag att denna markering var lagd flera trappsteg ned, medan trappans faktiska begynnelse var omarkerad. Antingen har byggnaden på något sätt vuxit, som en organisk varelse, efter att markeringen tillsattes, tänkte jag, eller så har man sett dylika markeringar på andra trappor och efterhärmat dem utan att förstå deras funktion. Eller — och mitt sinne ryggade tillbaka lite inför denna tanke — så VILLE de att man skulle ramla nedför trappan.
Efter gymmet tog jag trappan upp tillbaka mot mitt rum, och här noterade jag fler underliga egenskaper hos byggnaden. En trappa upp från entréplan fanns rum numrerade med 100 och över, men även en helt avstängd del med stora portar med frostat glas genom vilket man kunde ana silhuetter av föremål därinne, bakbelysta av morgonljuset. En trappa upp därifrån kom rummen numrerade med 300 och uppåt, vilket fick mig att undra över 200-rummen, innan jag mindes att de fanns att tillgå genom en mezzanintrappa ned från 300-rummen.
Kursen ute på företaget gick bra. Min elev var noggrann och gjorde mycket anteckningar. Jag berättade för personalen där om det underliga hotellet, och nämnde att byggnaden kanske använts något annat där tidigare, och sedan blivit ombyggd, och att det förklarade det hela. De sade att det varit hotell där så länge de kunde minnas, men att de hade hört att det varit något annat innan. Men ingen kunde minnas vad det skulle ha varit.
Väl tillbaka på hotellet började jag utforska och jag fann fler underligheter. En till hiss som inte verkade användas, inte gick hela vägen upp utan stannade på 100-våningen. Och en dörr på våning tre som såg ut som vilken rumsdörr som helst, men som bar en lapp med texten ”Till rum 140-158”. Fanns det alltså en extra trappa här, som fick tillbaka till 100-rummen på våningen under? På en plats som syntes vara en vanlig rumsdörr?
Jag har ännu inte berättat om frukosten på hotellet. Även den var underlig, och jag kunde inte undkomma känslan av att den var lagad av varelser som hade sett en hotellfrukost och försökt att återskapa den, utan att riktigt förstå dess syfte. Där fanns smoothie, men ingen jos, färskost att bre på smörgåsen, men inget smör. Där fanns små skyltar som identifierade maten, men de satt ofta helt felaktigt, och en stekpanna fylld av oklara grönsaker identifierades som ”GRÖT”. Där fanns flera sorters müsli, varav en identifierades som hotellets egen blandning, men då jag provade den fann jag dess smak och konsistens märklig och oangenäm. Den saknade krispighet, och smaken var som blöt papp. Jag hade svårt att föreställa mig den mänskliga tunga som skulle kunna njuta av en dylik müsli.
Under tiden jag var på hotellet fortsatte jag att notera underligheter. En högtalare satt på väggen på min våning, med ett vred för volym och ett markerat ”PROGRAM” med fyra olika alternativ. Och jag fann ännu en trappa mot rum 140-158. Dessutom verkade dessa rum inte finnas på våningen med de andra 100-rummen. Dessa extratrappor gick alltså till någon helt annan del av hotellet. Kan det verkligen vara möjligt att ett hotell har rum, numrerade 140-58, som kräver att man går upp till våning 3 (som dock endast var en våning ovanför våning 1), för att sedan därifrån i en korridor ta en liten, oansenlig dörr och gå NED igen? Vem skulle komma på tanken att bygga en sådan byggnad? Säkerligen inget mänskligt sinne.
Den sista natten sov jag oroligt. Jag hade en obehaglig dröm om en varelse som trängde in i mitt huvud och lade ägg i min hjärna. Vitmjuka olivstora reptilägg deponerades i hjärnsubstansen av ett tentakelliknande organ som stack ut från den oformliga varelsen, och jag såg det hela ske såsom utifrån, som om det hände någon annan. Återigen vaknade jag tidigt, äcklad av drömmen, men nyfiken på hotellet. Innan jag reser från den här förvridna platsen måste jag söka rätt på rum 140-158. Jag tog på mig ett par mjukisbyxor och en tröja och smög ut i den tysta korridoren, fram till en av dörrarna med lappen som indikerade de isolerade rummen, och öppnade den försiktigt.
Kontrasten var slående. Den mysiga om än märkliga hotellinredningen var borta, och här fanns endast ett kalt betongutrymme. En plåtdörr till vänster var markerad ”FÖR BRANDFARA SKALL DENNA DÖRR HÅLLAS STÄNGD”, med en handskriven not ”Till hisschaktet”, trots att ingen av de två hissar jag sett var i närheten av den här platsen, om inte byggnadens förvridna geometri spelade min hjärna ett spratt. Dörren såg ut att ha blivit uppbruten med våld vid något tillfälle. Då den var av tjock plåt måste det ha krävts en enorm kraft. Och så fanns där en trappa nedåt, med dunkel belysning. Tvekande nedsteg jag mot det okända.
Jag kom till slut ned till en steril korridor, återigen med denna skumma belysning. Lamporna här styrdes av rörelsedetektorer, men lika snabba som att tändas när jag närmade mig var de att släckas bakom mig. Effekten var att de var mycket dåliga på att lysa upp den fönsterlösa korridoren. Den enda effekten de hade, tänkte jag, var inte så mycket att låta mig se korridoren, som att låta någon — eller något — som orörligt befann sig i korridoren att tydligt se mig.
Rummen här var tydligt numrerade, arton till antalet. 140-158, men de såg inte ut som hemtrevliga hotellrum, utan snarare som fängelseceller. Inte ett tecken till mänskligt liv kunde skönjas i korridoren. Jag lyssnade, men en dödlig tystnad omgav mig. Eftersom platsen var helt fönsterlös kändes det som att jag lika gärna kunnat befinna mig i världens inre, och med den bisarra geometrin hotellet uppvisade kunde jag inte utesluta det.
Med en olustig känsla i magen gick jag igenom korridoren mot dess andra ände. Där fanns en dörr med en tydlig varning: ”ENDAST PERSONAL”. Till vänster ännu en trappa upp, mot den andra delen av korridoren där mitt rum befann sig, men också en trappa vidare ned i djupet. Därnere ännu en plåtdörr, höljd i skuggor, som om ljuset från de svaga lamporna fruktade att vidröra den. Dörren hade ingen beteckning alls, ingen skylt, ingenting. Från dess inre hördes ett svagt surrande ljud, som av en enorm insekt. Eller var det bara min inbillning?
Jag skyndade mig ifrån den djupa och mörka dörren, med olustiga tankar om vad som kunde dväljas bakom den. Vad var dessa rum till för? Varför ledde de inte till receptionen, som man hade förväntat sig om de var till för hotellgäster, utan upp till rummen på våning 3? Till våningen där jag sovit, och drömt oroliga drömmar om parasiter och ägg? Och varför behövdes två sådana trappor, som ledde upp till motsatta sidor av korridoren där mitt rum befann sig? Med mitt rum beläget emellan dem?
Jag behövde komma bort härifrån. Jag skyndade ned mot receptionen för att checka ut, och på väg ned för trappan såg jag huvudet. Ett stort älghuvud, uppstoppat och hängande på väggen. Jag hade passerat här flertalet gånger och aldrig noterat det. Fanns det verkligen en möjlighet att jag kunnat missa en sådan enorm tingest rakt framför mig? Dess huvud såg förvridet ut, som om det blivit uppstoppat av någon som inte riktigt visste hur en älg egentligen ska se ut. Dess döda ögon stirrade på mig, iakttog mig. Det sade inget, bara observerade, tidlöst, orörligt.
Jag kastade i hast min rumsnyckel i den lilla skålen vid receptionen och gav mig ut i norrlandskylan utanför. Dags att åka hemåt, söderut. Jag sitter nu på tåget när jag skriver dessa rader. På väg mot Göteborg, mot civiliserade platser, fulla av liv och rörelse och långt från det bisarra hotellet med den förvridna geometrin.
Det kliar lite bakom örat.