Jag undrar om någon av er råkar ha egenproducerade sånger eller dikter från Mundana som ni kan dela med er av. Jag har sedan tidigare råkat ramla över några från Krilles rollspelssmedja och några från Drunoks Drängar.
Om jag tar hjälp av andra så till den grad att de skriver hela dikten åt mig kan det däremot funka, den här Västlanden-dikten är skriven av Eleas and 'tis fucking great:”Så sade Mhîm; världen är min. Allt som blommar, och fåglarna sjunger mitt namn. Jag är dagsljuset, och solens sken. Så sade Mhîm; världen är min”.
”Så sade Ilik; världen är min. Ditt dagsljus är blott förgänglig prakt, sänkt av stjärnor och måne under evig natt. Så sade Ilik; världen är min”.
”Så sade Mhîm; världen är min. Du kan mejsla sorger i marmor och sten, men över kärleken rår du aldrig. Så sade Mhîm; världen är min”.
”Så sade Ilik; världen är min. Jag har grävt åt människan en diger grav. Jag har skapat farsot, och krig. Så sade Ilik; världen är min”.
”Så sade Mhîm; världen är min. För var grav är ett stycke land, där mitt eviga frö kan gro. Så sade Mhîm; världen är min”.
- Okänd diktare, Zahal-dynastin
In fact, jag är så crap på att skriva lyrik att det enda jag lyckats producera är zhanernas shahada/om mani padme hum; "Ek akasham vande mahâkam", och då bara för att jag kunde ordbajsa på ett påhittat icke-språk.Från öster, all vindars och vågors domän
en rodnad syns, och skuggor flyr
gossen är ung, först nu han sett
lotusens blekvita blommor
den kyla som natten allena hör till
förgänglig likt dagg under solen
en yngling, en moder, ett hastigt farväl
bronslurar ljuda i fjärran
stenar flacka, kölden är bannlyst
himlen blossar, törst och sand
härska allena, och hövdingens öga
skådar sitt vidsträckta rike
skuggorna slår bergen, toppar i brand
svalkan är här nu, tältens mörker
skänker den gamle slutlig frid
då världen västligen falnar.
- Li Zalké, dynastin Zhia
Sayat ben Novak var en [[Wazûl]], en zhanisk trubadur, som idag är vida hyllad som en av de främsta som levat. Han växte upp i en [[Kajikerna|kajikisk]] hovtjänarfamilj kort efter [[Haxamaniterna|Haxamaniternas]] era, och utvecklade en talang för musik och poesi som vann både folkets och [[De Upphöjda|De upphöjdas]] hjärtan. Sayat försökte bevara den edronitiska musiktraditionen, i synnerhet [[Chahariska|chahariska]] sånger och dikter, som han höll för vackrare än några andra. I hans egen lyrik smälte mûhadinsk tradition samman med chahariska melodier och stilgrepp till en helt ny musikstil, sedermera kallad den [[Navakisk lyrik|Navakiska]]. Efter att ha förälskat sig i självaste Mhîmens dotter föll Sayat ben Novak i onåd vid hovet, och tillbringade resten av sitt liv som en kringflackande bard under [[Khoja-dynastin|Khoja-dynastins]] kaotiska era, och det finns nästan lika många historier om hans öden och äventyr som det finns sånger bevarade av honom. Han slutade sina dagar i ett tempel nära [[Kashi]], mördad av soldater under emir Ifkhur Agha, som året därpå hjälpte [[Talimhad-dynastin]] till makten. Sayat efterlämnade nästan 250 sånger och dikter på mûhadinska och en handfull på chahariska, och de flesta utom de mest samtidspolitiska framförs än idag.
Jag önskar att jag somehow hade talangen att kunna göra ens brottstycken av Shahryãntis ballader rättvisa, men liksom, lycka till.Chahariska var ett [[Zhaniska språk|zhaniskt]] språk som talades i och omkring staden [[Chahar]] i [[Edron]], där en livfull mystisk tradition länge blomstrade. Språket dog ut sedan Chahar ödelagts av [[Vildlanden|Vildlandens]] nomadstammar efter Edrons fall, men levde vidare i form av vissa besvärjelser och [[Dvaja|''dvaja'']] i [[Mûhad|mûhadinsk]] religion och magiteori. Enstaka sånger på chahariska har också överlevt, särskilt berömda är tre ballader av den annars okända kvinnliga poeten [[Shahryãnti]], som av [[Sayat ben Novak]] ansågs vara de vackraste och sorgligaste som någonsin skrivits.
Jag antar att det inte var denna saga om Vazago?Jag skrev en saga om den förlorade staden Vazago en gång.
Jag arme dumme bonde, som brukar Soldarns jord,
kan intet nog mig ångra, för resan som blev gjord
när jag reste ner till Sachar Vidsyntes stora slott
med andra dumma bönder, i färger gult och rôtt.
Vi skulle dit å höra hur det med riket stod,
på Kungen själv, det hördes han hade inte mod
att dela Soldarns öden i krig på land och hav,
då lova vi i döden, att bli hans trogna slav.
Sen för kungen hurrat, och sjunget var vi glad
nu återstod det bästa, se Soldarns huvudstad,
en sådan billig resa de sällan oss bestå,
varför vi snåla bönder, den gången passa på.
När hemmen sen vi hunno, det var så nätt och jämt,
det soldska folket ryter, de tålde ej vårt skämt
de samlas om sin fana, som svajar stolt å röd,
samt ämnar intet offra för pansarplåt sitt bröd.
Ej mer jag låter luras utav en högerman,
av varningsord och trumpetstöt om de är så grann,
för vill ej bonden vara för högern ett geschäft,
så hörs de alltid svara, tyst banne, håll din käft.
Nog gick det bra att språka men annat fick jag se,
när kronosedeln kommer, betalt jag måste ge,
då händer jag får mista för den båd häst å ko,
för att jag for till Talon, för att på kungen glo.
För alla mina söner jag också vackert ställt,
det hjälper inga böner, de måste ut i fält,
och jag får ensam knoga, uppå en vant köttmark,
jag orkar ej att ploga som förr när jag var stark.
Och de av mina grannar som hade någon son,
har övergett de gamla och rest långt härifrån,
för de kunna inte stanna uti ett fosterland,
där militär dem binder i bojor och i band.
Här slutar bondens klagan om det han varit med,
han hämtar gamla slagan, och tröskar litet säd.
Och alla kungabåtar de sitta nu på skär,
å på lägren kommenderar kaptenerna å svär.