Nekromanti Projekt barndomsfantasy!

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Jocke;n333721 said:
Tror att den där grejen med att jag hatar att ingenting teknologisk utveckling alls händer i fantasy kommer från Belgarion. Det visar sig också i någon senare bok att de faktiskt har vart på exakt samma teknologiska nivå sen världen skapades. Vilket måste vara för att alla från samma land är exakt samma person och de därför inte kan tänka nya tankar? (i ärlighetens namn har de uppfunnit akter på båtar, men det är allt)
Ja, det är ett jädra aber. Jag retar mig fortfarande på det i GoT, en så fruktansvärt genomarbetad värld, och ändå låter han utvecklingen stå still i flera hundra år. I mer kiosklitteratursdoftande fantasy är jag inte lika irriterad på det, även om det skaver där också.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
4,966
Location
Linköping
[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","height":"474","width":"640","src":"https:\/\/godlesspaladin.files.wordpress.com\/2010\/06\/76427965.jpg"}[/IMG2]
Tja, ni har kanske sett den här på internet. :)

Sen kanske inte alla grundämnen finns tillgängliga. Att uppfinna glödlampan om man bara har järn och kol blir kämpigt. Eller så anfaller fienderna med jämna mellanrum och bränner ner allt och dödar alla klena smartisar så man får börja om. (Eller så är jag bara bra på att inte störa mig på just det här med att ingenting ändras över lång tid.)
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
4,021
Location
Sthlm
Khan;n333724 said:
Ja, det är ett jädra aber. Jag retar mig fortfarande på det i GoT, en så fruktansvärt genomarbetad värld, och ändå låter han utvecklingen stå still i flera hundra år. I mer kiosklitteratursdoftande fantasy är jag inte lika irriterad på det, även om det skaver där också.
Där är det ju ännu värre, det är typ tio tusen år sen någon kunde bygga ett hus eller en mur!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Jocke;n333726 said:
Där är det ju ännu värre, det är typ tio tusen år sen någon kunde bygga ett hus eller en mur!
Njae, de har byggt skitmycket sedan Targaryens tog makten. Hela huvudstaden King's Landing är ju från efter att Aegon invaderade. Så nog kan de, alltid.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
David Eddings - Sagan om Belgarion 3: Besvärjarnas kamp
Jahapp. Här kommer bok tre.

Nu tickar det på i vårt globetrottande. Vi har täckt större delen av den kända världen, och börjar dessutom röra oss in i fiendeland. Det blev ett besök i Aldurs dal, där alla besvärjare bor. Det blev också en resa genom det genuint coola Ulgoland under bergen, den bästa versionen av dvärgar jag sett hittills (och de är bara albino, inte ens dvärgar) och dessutom en resa genom det hemsökta Maragor, där världens största folkmord ägde rum. Avslutningsvis hamnar vi i skurkarnas Cthol Murgos, ondingarnas ena ärkehem.

Säga vad man vill om Eddings, och jag har mycket skit att snacka, men han har fått till en del kring skurkarna. Både att hjältarna tvingas ändra sin plan då och då för att det är så mycket kaos mellan ondingens två lärjungar. Det är skoj att se hur de spelar ut varandra och när den ena snor den döde gudens kropp, förvandlar sig till asgam, och flyger iväg med gudens lik i klorna är det svårt att inte samtidigt fnissa över bilden och bli impad över realpolitiken som blir av. Gömmer Skurk A gudens lik kan han ju inte bli återuppväckt, trots att Skurk B snott storyns återuppväckningsmacguffin från Skurk A. Dessutom är ljudbilden rätt ball. Cthol Murgos ligger bra i munnen. Det är en genuint skurkaktig känsla när man försöker säga det. Skurken Ctuchik har också ett riktigt fräckt skurknamn. Jag gillar't.

Nu har också min favoritkaraktär dykt upp. Besvärjaren Beldin springer förbi i en scen, och är bara bäst. En vanskapt puckelrygg med krumma ben och gorillalånga armar, som hatar världen, livet, men mest av allt sig själv. Orakad, otvättad, ful i mun, och allmänt otrevlig har han ändå en fantastisk magnetism i sin personlighet som bara suger in en och gör att man vill förstå hur fan han funkar. Riktigt fascinerande filur. Vi får se om han återvänder sen, eller om det är först i uppföljarserien (som inte står på listan).

Det negativa
Men jag skulle tro att ungefär hälften av denna bok, och hälften av förra, skulle kunna klippas bort utan att det skadar storyn alls. Även om de måste samla på sig person efter person för att fylla rollerna i en urgammal profetia är det uppenbart att Eddings bara hittar på allt eftersom. Ett vagt mål lååååångt bort, men allt mellan här och där är bara att fläska på med sånt som är kul just nu. Det funkar sådär. Man känner lukten av filler bakom fernissan hur tydligt som helst.

Sen får vi också en stor infodump om hur magin funkar i den här världen. Och den är riktigt, riktigt bra. Det är logiskt inbyggda gränser, förklaringar på varför det är svårt, eller varför det inte funkar för de flesta, även om alla skulle kunna lära sig i teorin. Det är välgjort.

Men sen inser man att man inte får något förklarat hur resten av de magiska förmågorna funkar. Allt vi får är hur Belgaraths Viljan och Ordet går till, men varför kan Hettar prata med hästar? Varför kan Relg gå rakt genom sten? Varför förvandlas Barak till en björn? Det har inget med den egna Viljan att göra, så vad ända in i självaste?

Eddings försök att bygga språk är för övrigt rätt riktigt pinsamma. Han säger emot sig själv på samma sida när han förklarar varför Garion blir Belgarion, i parallell till Belgarath och Polgara. Kom igen.

Storyn är nog på sin höjd okej fram till slutstriden, när de infiltrerar besvärjaren och skurken Ctuchicks torn. Han är den ene av den onde gudens utvalda, är flera sekler gammal och är besvärjare själv. Det blir ett gäng rätt balla scener i följd, men väger två bra kapitel upp för resten av boken? Nix. Än är det dåligt, men inte så dåligt att jag lägger ner. Tre lästa, två kvar. Får se vad det sammanvägda resultatet blir sen.
 

Svarte Faraonen

Oenofil oikofob
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,657
Location
Värnhem, Malmö
Khan;n333724 said:
Ja, det är ett jädra aber. Jag retar mig fortfarande på det i GoT, en så fruktansvärt genomarbetad värld, och ändå låter han utvecklingen stå still i flera hundra år. I mer kiosklitteratursdoftande fantasy är jag inte lika irriterad på det, även om det skaver där också.
Där har i vart fall GRR Martin den goda smaken att låta Sam Tarly ifrågasätta det hela och säga att de gamla krönikorna verkar opålitliga på grund av att de rör sig med orimliga tidsrymder, hänvisar till riddare innan konceptet existerade och så vidare. Intrycket jag får är att de där stora tidsrymderna antagligen är bullshit, och att huvudpersonerna som refererar till dem bara följer vad de har fått lära sig.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,466
Svarte Faraonen;n333903 said:
Där har i vart fall GRR Martin den goda smaken att låta Sam Tarly ifrågasätta det hela och säga att de gamla krönikorna verkar opålitliga på grund av att de rör sig med orimliga tidsrymder, hänvisar till riddare innan konceptet existerade och så vidare. Intrycket jag får är att de där stora tidsrymderna antagligen är bullshit, och att huvudpersonerna som refererar till dem bara följer vad de har fått lära sig.
Jag tycker fortfarande det bästa med GoT medeltiden är att saker är så shitty att om du har den magiska förmågan att kunna läsa så finns det en speciell titel, ämbeteskedja och citadell för dig. Sure, en kille blir Dr. Frankenstein, men resten verkar kunna coola skills som gångertabellen, historia och förstahjälpen.
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,177
Jocke;n333721 said:
Tror att den där grejen med att jag hatar att ingenting teknologisk utveckling alls händer i fantasy kommer från Belgarion. Det visar sig också i någon senare bok att de faktiskt har vart på exakt samma teknologiska nivå sen världen skapades. Vilket måste vara för att alla från samma land är exakt samma person och de därför inte kan tänka nya tankar? (i ärlighetens namn har de uppfunnit akter på båtar, men det är allt)
Det finns faktiskt en förklaring till det där i den andra serien om Belgarion&Co.

En gång i tiden så var det något kosmologiskt som Gick Fel, och sedan dess så står hela världen i princip och stampar på ett och samma ställe utan att egentligen utvecklas tills dess att felet har rättats till - vilket är vad våra hjältar fösöker göra vare sig de vet om det eller inte.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
David Eddings - Sagan om Belgarion 4: Rivas Drottning
Här är det blandade känslor. För här börjar faktiskt karaktärsbygget bli lite bra, världsbygget lite djupare och handlingen mer styrd av vår huvudperson än av metaplåtten.

Karaktärsbygge
Flera av subplåttarna får sin upplösning här. Barak försonas med sin fru, Lelldorin återförenas med gänget, och några till. Men det som gav djupast intryck var när Silke fick träffa sin mor, blind och fruktansvärt ärrad sedan pesten. Mellan raderna kan man läsa att hon antagligen är dement också. Silkes reaktion förmänskligar honom på ett sätt jag inte visste att Eddings var kapabel att skriva. Inte för att det leder någonstans i plåtten, eller förklarar så mycket om hans bakgrund utöver ännu en aversion mot att besöka sitt hemland, men ändå. Bra karaktär, obra hantering. Det känns lite som Tom Bombadill i Sagan om Ringen. Kul idéer, men alla ignorerar den så fort den är klar.

Nästan lika gripande är scenen där Polgara, Durnik och Garion återvänder till bondgården där allting började. Garion återser sin ungdomskärlek, och inser att han vuxit så otroligt mycket sedan dess, att hans värld förändrats och att han aldrig kan komma hem igen. Det är en riktigt bra scen, framför allt den där han och ungdomsflamman Zubrette bara kommunicerar med ögonen och låter bli att ha dialog. När Eddings vill kan ha skriva rätt bra. Inte fantastiskt, men rätt bra.

Världsbygge
Garion installeras till slut som Rivas konung, trettonhundra år efter landsflykten. Den magiska stenen återvänder till sin rätta plats, Ce'Nedra tvingas trolova sig med Garion och andra delar av Profetian[SUP]TM[/SUP] uppfylls som på löpande band. Det gör inte så mycket för känslan av värld, men att se hur flera av högdjuren i världen reagerar på det är intressant. Tyvärr lika stereotypt och platt som vanligt, men det går an.

Nej, det är i detaljerna det börjar kännas levande. De små scenerna när Ce'Nedra besöker en smed, Garion försöker lära sig om Rivas vardagsliv, eller när de möter Häxan i Träsket, gör att det känns som om några mer än bara våra huvudpersoner faktiskt spelar roll. Vissa är rent pinsamt usla (scenen med de svältande livegna), men när det funkar, funkar det som sagt rätt bra.

Handling
Det är till slut dags för vår huvudperson att göra några egna val. Efter att han letts fram genom handlingen i tre och en halv bok bestämmer han sig för att rymma och försöka undvika det gigantiska krig mot den onde guden Torak och hans enorma hord som hägrar. Det är bättre att han smyger sig in i fiendens hemvist och försöker duellera med detta slemfläskans äckel utan vidare blodspillan. Ce'Nedra bestämmer sig för att samla resten av västerns länder i en enad front ifall det blir krig i alla fall. Jag tror genuint det är de enda två aktiva beslut de två har gjort i handlingen hittills. I början funkade det, eftersom det var ett litet mysterium kring vad som faktiskt pågick i bakrunden, men nu är alla mysterier upplösta och det är dags att göra allvar av.

Hur som. Hittills är det nog bara den första boken och den här som har detaljer jag tycker är genuint bra. Det är lågmäld "helt okej"-stämning i böckerna som helhet, med små stycken som glimmar till här och där. Det är inte något mästerverk på långa vägar, men lägstanivån är heller aldrig så dålig att jag vill sluta läsa, även om jag rullar med ögonen och fnyser oftare än jag genuint gillar saker. Fortfarande inte ett givet köp för fantasyälskare, men hittills landar rekommendationen på "kanske, men det finns helt klart bättre böcker".
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
David Eddings - Sagan om Belgarion 5: Ödets Fullbordan
Jahapp. Då var det slut.

Boken följer två parallella spår, dels Garion+Belgarath+Silke som smyger genom fiendens hemland till den onda guden Toraks viloplats, dels resten av karaktärerna som hanterar det stora kriget mot alla Toraks underhuggare.

Det lilla spåret
Det lilla spåret är betydligt finare än det stora. Den lilla trion råkar ut för små äventyr som är riktigt inspirerande till rollspel (jag vill ha djävulsbesvärjare som har pokémondueller i min nästa rollspelskampanj!) men tyvärr tillför så mycket för handlingen. De ska gå från punkt A till punkt B. På vägen händer X, Y och Z. Påverkar det någonting i handlingen? Gör det världen mindre platt? Tydligt nej på båda. Sen är det tyvärr en hel del som är som minst pinsamt dåligt, som värst ohyggligt uselt. Rasismen som genomsyrar böckerna får här sällskap av en hel del genomgång av länders statsskick och kultur som visar att Eddings nog inte ens fick D i historia, samhällskunskap och/eller ens idrott och hälsa på gymnasiet. Det är så mycket som är så dumt och inte funkar om man tänker på det en sekund längre än scenen det är med i. Meh på det stora hela.

Det stora spåret
Det här kan vara det mest pinsamt beskrivna krig jag läst i en fantasybok. Även om de har legat i krig av och till i femtusen+ år med exakt samma teknologi som idag är det alltså ingen som tänker på att en armé behöver mat förrän en av de många knugarna säger något. De andra blir tagna på sängen. Slagfältsscenerna är totalt livlösa. Det känns aldrig som om någon man bryr sig om är i den minsta fara. Som mest dör någon som haft fyra repliker. Ce'Nedra och hennes vänner är också så urbota korkade att de ger sig av på en nöjesritt utanför försvarsverken de byggt runt lägret utan att säga till någon och ingen stoppar dem innan de varit ute en bra stund. Jo, för ingen lär ju märka att arméns galjonsfigur, kungens kusin och kungens bästa väns fru bara försvinner? Det här är nästan lika dumt som Femhärarslaget i The Hobbit 3: Är det inte slut än?

Sluttampen
Profetian slår in, Ljusets Son besegrar Mörkrets Son, och allt det där. Allt slutar med bröllop och glädje, och en putslustig liten epilog. Jag var aldrig orolig när det var högtravande epik, med den galna guden Torak, den döda staden, besvärjaren Zedar och de andra hemskheterna. De gav aldrig någon form av reellt hot, och det kändes aldrig som om de faktiskt var karaktärer i sig. Även om Toraks närvaro alltid hängt stort har han faktiskt snarkat sig igenom resten av böckerna utan att påverka ett smack. Jag var betydligt mer med på att Ctuchik var en läskig typ i bok tre än Torak i bok fem.

När de återvänder och firar sina bröllop och allt det där andra går alltihop i mål rent narrativt, men jag kan för min själ inte komma på hur i stort sett någon av de många karaktärerna har förändrats av resans gång. Visst, på ytan har det hänt massor - Garion är kung och besvärjare nu, för bövelen - men nog är han samma person på insidan. Det är en klassisk hjälteresa om man tittar hastigt, men inte alls om man gräver lite. Luke Skywalker är inte samma person i början av episod 4 och mot slutet av episod 6, till exempel. Den enda som är i närheten av att nå den förändringen är Polgara. Så varför var de här böckerna så fantastiska när jag var barn när jag nu ser tonvis med brister för varje positiv grej?

Varför?
  • Power fantasy - Historien är en riktigt välkonstruerad power fantasy. Garion blir inte världens bästa krigare. Han är faktiskt genuint kass på att slåss med svärd. Men han lär sig något han aldrig ens visste fanns - trolleri. Dessutom är han inte bara världens, utan hela universums mittpunkt. Att vara viktig är långt mycket viktigare för en power fantasy än att vara bäst. Säger jag, i alla fall.
  • Karaktärerna - Det vimlar av karaktärer i böckerna. Bara grundpartyt som reser med Garion är tio personer eller mer beroende på när i sviten vi är. Varje gång man är på väg att inse att någon av dem är totalt platt och meningslös dyker det upp ett försök till fördjupning via sidoplott (som 95% av gångerna är platt kärlek) eller en ny karaktär som är lika platt, men åtminstone har nyhetens behag. Läser man inte med ett kritiskt öga är det lätt att missa plattheten i dem. Det är bara ett fåtal karaktärer som bryter plattheten och fastnar i minnet. Resten av världens samlade befolkning är totalt endimensionella, med lite strössel på toppen för de som är med i partyt.
  • Världen - Va? Är världen bra? Nej, absolut inte. Den är lika platt som karaktärerna. Men den används också på samma sätt, och precis när man börjar inse att något är klafs springer de vidare till nästa stereotypa land. Det funkar när man är ung och inte tänker på sånt. Som vuxen är det olidligt, men som barn...? Det flyter. Det gör det mycket lättare att ta till sig och förstå än ett mer intrikat världsbygge.
  • Polgara - Ingen av karaktärerna är en tiondel så minnesvärd som Polgara. Bara Belgarath (som har exakt samma personlighet som Silke, fast gammal) är i närheten. Jag förstår varför jag fastnade för henne som ung, och även varför mina systrar gjorde det (även om det nog i någon mån även var för att det finns så få kvinnliga fantasyhjältar och allt det där också). Hon är både en ball morsa, en cool magiker, en bra ledare, och en person ingen jävel kan sätta sig på. Samtidigt är hon rädd för framtiden, för att bli hjärntvättad av Torak, och en massa hemskheter på vägen. Hon är mänsklig. Raseriutbrott, glädjetjut, irriterande gnabb med sin far, etc, etc. Bra skriven.
  • Mysteriet - Början på historien i första boken är som sagt riktigt välgjord. Bra mysterium där man som läsare inte förstår allt, men precis lagom mycket mer än Garion. Scenerna hemma på bondgården är välskräddade för att man ska få sympati för den lille föräldralöse pôjken, och allt när de rör sig därifrån håller en på rätt sorts halster. Välgjort.
  • Allt slutar lyckligt - Jag tror inte det går att understryka nog mycket att det hela slutar lyckligt. Ovänner blir vänner, skurkarna får spö, hjältarna vinner och de som borde bli kära blir kära och gifter sig. Där många andra fantasyböcker i den tiden och till den målgruppen har någon sorts bitterljuv eftersmak av vemod (LotR, Narnia, Deverry, etc) är det här bara bra på slutet. Ingen fluga i partybålen, liksom.
Avslutningsvis
Hm. Tror det var det. I slutändan är det här inte något jag rekommendera någon. Böckerna är kiosklitteratursskräp, och inte den roliga sortens. Det är så mycket misogyni, troper, rasism och platthet här att man som vuxen inte kan låta bli att skaka på huvudet. Jag tror jag måste gå till optikern efter alla gånger jag rullat med ögonen, det måste ha skadat mina synnerver på något sätt.

Nä, böckerna är blaj. Att läsa om dem i vuxen ålder har också tvättat bort alla känslor av nostalgi från dem. Ingen bör läsa dem när det finns så många bättre böcker att ta tag i.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,466
Dina Belgarion recensioner har varit fantastiskt bra! Tack för att du skrev dem :)
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
4,966
Location
Linköping
God45;n334493 said:
Dina Belgarion recensioner har varit fantastiskt bra! Tack för att du skrev dem :)
Medhåll!
Och jag är helt övertygad om att jag aldrig ska läsa om dem utan behålla det positiva minnet jag har. :)
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
[quote)God45]
Feuflux;n334494 said:
Dina Belgarion recensioner har varit fantastiskt bra! Tack för att du skrev dem :)

Feuflux;n334494 said:
Medhåll!
Och jag är helt övertygad om att jag aldrig ska läsa om dem utan behålla det positiva minnet jag har. :)
Nämen tack! :D
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 1: The Book of Three
Efter 21 TP-volymer med Green Arrow har jag återgått till fantasyn. Nu är det dags för det fantasyfierade Wales att ta form i Lloyd Alexanders historier om Prydain.

Det här är barnfantasy, med ungefär samma målgrupp som Narnia. Men vad jag minns växer våra huvudpersoner upp under böckernas gång och i den femte är de vuxna, istället för de tolv-trettonåringar de är nu.

Ståry
Hur som. Allt börjar med vår huvudperson Taran, assisterande grisvakt, som springer iväg från sitt hem när hans gris rymmer. Världens mest episka start på en bok, med andra ord. Men grisen är den magiska orakelgrisen Hen Wen, som kan se in i framtiden, och hemmet är Caer Dallben där landets mäktigaste trollkarl bor. Den första person Taran möter är också prins Gwydion, landets kronprins och mäktigaste hjälte.

Det är en stapplande, fumlande historia i början, där Taran mest ramlar från äventyr till äventyr, blir tillfångatagen och blir räddad gång på gång, med de stora målen att återfinna Hen Wen, men sedan också varna Gwydions far och stad att en armé marscherar mot dem. Inte vilken armé som helst, förresten, utan en armé ledd av den onde Behornade Konungen, en ärkeskurk klädd i en dödskallemask med hjorthorn. Ondare än så går det ju knappt att bli.

Karaktärer
Jag får känslan av att Alexander har läst Bilbo. Många gånger. Inte i språket, men i strukturen. Varje äventyr är ett kapitel eller två, sedan rullar vi vidare. Däremot är det färre biroller och betydligt mer färgstarka. Fflewdur Fflam är fantastisk, en "sanningsförstärkande" bard med hjärtat på rätta stället, men varje gång han ljuger går en sträng på hans harpa. Fantastisk idé. Prinsessan Eilonwy är en nästan perfekt skriven tonåring och jag tror inte jag har läst en bättre flicka skriven av en gammal fantasyförfattare (läs: man) någonstans. Hon är 25% Pippi Långstrump, 25% pratkvarn, och 50% helt mänsklig. Välskriven, kort sagt.

Avslutningsvis är det en hel drös med schysst setup som inte alls får den utbetalning man tror den ska få. Exempel: Det magiska svärdet som kräver Kungligt Blod för att dras vinkas om att det kan dras av den (självklart) föräldralöse Taran halva boken. Men när han väl försöker i slutstriden går det åt fanders när skyddsmagin sätter in, och han däckar.

Slutligen
Boken är betydligt bättre än jag minns. Jag har tidigare mest kommit ihåg bok fyra som den klart bästa, men redan här är det gott om skoj scener och det är massor med bra karaktärer. Skurken är precis sådär läskig så man får kalla kårar, medan världen är precis lagom utvecklad för att det ska kännas både främmande och hemma. Rekommenderas, särskilt eftersom jag är rätt säker på att det blir ännu bättre sen.

För övrigt - Var kommer landsnamnet Prydain ifrån? Vet ni hur det låter om man uttalar Britain på walesiska? :wink:
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,466
Khan;n335178 said:
Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 1: The Book of Three
Efter 21 TP-volymer med Green Arrow har jag återgått till fantasyn. Nu är det dags för det fantasyfierade Wales att ta form i Lloyd Alexanders historier om Prydain.

Det här är barnfantasy, med ungefär samma målgrupp som Narnia. Men vad jag minns växer våra huvudpersoner upp under böckernas gång och i den femte är de vuxna, istället för de tolv-trettonåringar de är nu.

Ståry
Hur som. Allt börjar med vår huvudperson Taran, assisterande grisvakt, som springer iväg från sitt hem när hans gris rymmer. Världens mest episka start på en bok, med andra ord. Men grisen är den magiska orakelgrisen Hen Wen, som kan se in i framtiden, och hemmet är Caer Dallben där landets mäktigaste trollkarl bor. Den första person Taran möter är också prins Gwydion, landets kronprins och mäktigaste hjälte.

Det är en stapplande, fumlande historia i början, där Taran mest ramlar från äventyr till äventyr, blir tillfångatagen och blir räddad gång på gång, med de stora målen att återfinna Hen Wen, men sedan också varna Gwydions far och stad att en armé marscherar mot dem. Inte vilken armé som helst, förresten, utan en armé ledd av den onde Behornade Konungen, en ärkeskurk klädd i en dödskallemask med hjorthorn. Ondare än så går det ju knappt att bli.

Karaktärer
Jag får känslan av att Alexander har läst Bilbo. Många gånger. Inte i språket, men i strukturen. Varje äventyr är ett kapitel eller två, sedan rullar vi vidare. Däremot är det färre biroller och betydligt mer färgstarka. Fflewdur Fflam är fantastisk, en "sanningsförstärkande" bard med hjärtat på rätta stället, men varje gång han ljuger går en sträng på hans harpa. Fantastisk idé. Prinsessan Eilonwy är en nästan perfekt skriven tonåring och jag tror inte jag har läst en bättre flicka skriven av en gammal fantasyförfattare (läs: man) någonstans. Hon är 25% Pippi Långstrump, 25% pratkvarn, och 50% helt mänsklig. Välskriven, kort sagt.

Avslutningsvis är det en hel drös med schysst setup som inte alls får den utbetalning man tror den ska få. Exempel: Det magiska svärdet som kräver Kungligt Blod för att dras vinkas om att det kan dras av den (självklart) föräldralöse Taran halva boken. Men när han väl försöker i slutstriden går det åt fanders när skyddsmagin sätter in, och han däckar.

Slutligen
Boken är betydligt bättre än jag minns. Jag har tidigare mest kommit ihåg bok fyra som den klart bästa, men redan här är det gott om skoj scener och det är massor med bra karaktärer. Skurken är precis sådär läskig så man får kalla kårar, medan världen är precis lagom utvecklad för att det ska kännas både främmande och hemma. Rekommenderas, särskilt eftersom jag är rätt säker på att det blir ännu bättre sen.

För övrigt - Var kommer landsnamnet Prydain ifrån? Vet ni hur det låter om man uttalar Britain på walesiska? :wink:
Holy shit är The Black Cauldron baserat på en bok?!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
God45;n335181 said:
Holy shit är The Black Cauldron baserat på en bok?!
Gäss, fast en ihopbankning av de två första i serien. Hade inte tänkt nämna det förrän jag kom till bok två.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,716
God45;n335181 said:
Holy shit är The Black Cauldron baserat på en bok?!
Jag anar en världsomdanande insikt på samma nivå som den jag fick när jag insåg att seriealbumet jag hade som liten var från en film (vilket kom långt efter jag läste böckerna, så jag måste ju ha missat något uppenbart i samma veva som jag fick höra talas om dem).
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
4,021
Location
Sthlm
Svarta Kitteln var en flopp för Disney och det tog väldigt många år innan de gav ut den igen efter första vändan på bio och video. Det snackas om att det hade att göra med att den var för våldsam, men jag har förstått det mer som att den klassiska Disneymagin inte infann sig och de valde att satsa på annat i stället. Därför har vår generation ganska märkliga minnesbilder av filmen. Den fanns - men bara nästan liksom. Jag läste några av romanerna i mellanstadiet men kan inte säga att jag minns något alls av dem.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,210
Jag gillar Taran-serien, den håller än som ungdoms/barnlitteratur. Jag läste någon högt för sonen och sedan läste han de senare delarna. Jag tillhör dem som även tycker att den tecknade filmen funkar bra. Älskade den som liten och den är fortfarande helt ok.

Har för mig att Lloyd skrivit en del annan bra ungdomslitteratur. Tiggardrottningen tror jag att den hette. Var en serie på tre böcker. En fiktiv värld även det men utan övernaturliga inslag och mer åt tidigmodern tid.
 
Top