En hel del. Man skulle nog kunna säga att Stockholmszonen utspelar sig i en sorts parallell-värld till den värld vi känner igen ifrån rollspelet Mutant. Som namnet antyder utspelar den sig mestadels i Stockholm, där man helt enkelt byggt en ny huvudstad på ruinerna av den gamla (och precis som nutidens stockholmare anser man sig vara ämnade åt högre ting än de barbarer man anser sig ha till grannar).
Alla miljöer, karaktärer m.m. är alltså mina egna, liksom stilen och stämningen i boken (som Anders Blixt har beskrivit som en märklig crossover mellan Mutant och den gustavianska eran). Anledningen är förstås främst att det är roligare att skriva sin egen version och fritt kunna laborera med den värld man har skapat än att hyra in sig hos någon annan (och handen på hjärtat: hur många bra romaner baserade på rollspelsvärldar har ni läst? D&D-böckerna förskräcker...). Dessutom kan jag slippa undan Järnringens klor... tills de använder någon otäck psi-förmåga på mig.
Men alla Mutant-spelare kommer förstås att känna sig väl hemmastadda. Här finns både hårda (och alkoholiserade) järvar med hagelgevär, skjutglada prisjägare och mystiska konspirationer fulla av terrorister, utländska agenter och psioner. Är man bekant med Stockholm så kan man även glädjas över att många byggnader används mycket vettigare än idag: Kaknästornet är t.ex. ockuperat av aggressiva vesslor, medan Operahuset är högkvarter åt rikets säkerhetstjänst (fortfarande med väl använd scen och kostymförråd). Söder ska vi inte tala om, det tjyvnästet...
Slutligen upptäckte jag att genren passade sig utmärkt för att väva in lätt maskerade historiska händelser liksom personliga kommentarer om vår samtid. På det hela taget tycker jag att genren är alldeles för genialisk för att helt lämnas åt rollspel (bugning) och filmer med Mel Gibson. Den som händelsevis läser boken får gärna skriva en rad på detta forum eller skicka mig ett meddelande med sina kommentarer, liksom förstås om någon har fler frågor.
Mvh
Thomas Allvin
