Nekromanti Kontroverser, drev och rollspelsmakande

[ceruleanfive]

I tråden om Vampire 5 lyfte Nässe en intressant frågeställning. Jag upplevde att jag i mitt svar började styra bort diskussionen från nWW och Vampire 5, så jag valde att skapa en ny tråd istället.

Vad som än skrivs i ett rollspel kommer det varken förbättra eller försämra för de människor som faktiskt far illa i verkligheten (inte de som upprörs på Twitter), oavsett antal likes hit eller dit. Sen kan texter så klart vara osmakliga, och självklart finns det en otydlig bortre gräns för vad som är ok.

Jag funderar hur rollspelsskribenter och förlagen påverkas av sådana här diskussioner. Får vi rädsla med mellanmjölksprodukter som följd? Jag kommer i alla fall titta igenom mina texter en och två gånger till för att slippa drev.

Personligen ser jag det här som en konstruktiv diskussion för rollspelsskribenter och förlag.

Den här typen av diskussioner hjälper oss att få upp ögonen för potentiella fallgropar som vi själva vill undvika. Samtidigt har vi alltid möjligheten att ändå inkludera potentiellt kontroversiella inslag i våra skapelser – det bör då helt enkelt vara ett aktivt val. Att fatta informerade och övervägda beslut är alltid positivt.

Jag tycker att krank uttryckte det väl (på ett annat forum i en motsvarande diskussion, om jag olämpligt tar det ur sin kontext ber jag om ursäkt):

Jag tycker helt enkelt att det är en enorm överreaktion att börja pladdra om "censur" när det rör sig om ett rollspelsföretag som vill säkerställa att de kan stå för de texter som ges ut i deras namn.

Jag tänker att det är bra att ta hänsyn om man vill att ta hänsyn. Alternativt är det bra att vara beredd på kritik om man vill utmana. Det man ger ut ska man kunna stå för, kort och gott.

Hur tänker ni?

 

[Mogger]

Ja, överlag är det som du säger. Jag tror att de flesta infekterade situationerna beror på att ena, andra eller båda sidor var fullständigt oförberedda på vad de upplevde sig bli utsatta för. Ibland är man själv med om samma sak; man pratar med någon som säger något helt oväntat och som man upplever förolämpande; man ser en film som vida överträffar vad man förväntade sig, men på ett dåligt sätt etc

Så givetvis är kunskap och empati eftersträvansvärt. Sedan är det inte säkert att man behöver styra undan för allt. Punken hade aldrig funnits om punkarna satt och var ängsliga över vad borgerligheten skulle kunna tänkas tycka. Och där är den springande punkten. Du kan sparka uppåt nästan hur hårt du vill. Men börjar du sparka nedåt uppfattas du, sannolikt med rätta, som en översittare.

Som exempel, om du som man säljer ditt spel med bilder på halvnakna kvinnor kan du uppfattas som lite sunkig. Att uppröras över det innebär antagligen att du inte riktigt lyckats stämma av rådande strömningar, eller att du tycker att de är larviga. Oavsett, som man befinner du dig i en privilegierad position och borde därmed sett det komma.

Är du hetero? Förminska inte förföljelse och våld mot de som inte är det.

Visst, det innebär att du sannolikt inte kan skriva vilka spel du vill, utan massiv kritik. Är det bra eller dåligt? Jag har väldigt svårt att se några negativa aspekter.

Rollspel är överfulla av sexism, kulturell appropriering. De är många gånger exkluderande, riktar sig till vita män mellan 20-40 år.

Men, vi har blivit sjukt mycket bättre på det här! Och jag är helt säker på att det är bra för hobbyn i stort.

 

[wilper]

Kritik är gratisreklam, ju högre den är desto längre når den.

Är man inte en spelmakare som försörjer sig på spelen kan man kosta på sig att göra saker man själv tycker är bra, IMO. Låt spelen hitta sin publik, oavsett om den är stor eller liten.

 

[krank]

OK, jag vill börja med att säga att jag inte i och med detta menar, att exakt all kritik som givits mot något rollspelsföretag någonsin varit korrekt, väl underbyggd och välformulerad. Det finns naturligtvis en hel del kritik jag inte håller med om.

Jag är också lite trött och virrig, så jag ber om ursäkt för om det här blir en virrig text. Och jag kan inte lova att jag håller mig helt och hållet till ämnet.

Men: en sak som jag brukar tänka lite på är det här med när något man tycker om kritiseras - mer exakt, när någon upptäckt att något man gillar ger negativa konsekvenser på ett sätt som kanske inte varit helt tydligt tidigare. Historiska exempel inkluderar, antar jag, folk som tyckte att bland det trevligaste som fanns var minstrel shows och blackface. De blev nog hemskt ledsna när de inte längre "fick" njuta av det där som de tyckte om. Just nu pågår en del diskussioner om det här med flygresor, där många tycker att det är väldigt jobbigt att deras utlandsresor numera skambeläggs och kritiseras eftersom de innebär miljöförstöring.

Det är ju hemskt tråkigt när man plötsligt kritiseras för något man tycker hemskt mycket om. Kanske något som man rentav haft som en central del av sin identitet eller självuppfattning. Jag menar det är ju inte som att man är en dålig människa - det är bara i Captain Planet skurkarna smutsar ner miljön för att de är elaka och vill smutsa ner miljön; folk flyger ju för att de vill uppleva andra kulturer, vidga sina vyer och en massa andra saker man ser som fint och bra.

Jag får lite de här vibbarna när det gäller de som börjar prata konspirationer, censur och allt möjligt när det framkommer kritik mot aspekter av rollspel de gillar. Det finns massvis med saker som rollspel tidigare kom undan med utan kritik, eller som rentav sågs som något positivt, men som en del människor idag börjat tycka att det finns problematiska sidor hos. Det här med att tangera eller överträda sociala gränser i spelvärldar, till exempel.

Jag tycker själv att det kittlar dödsskönt i kistan att spela rollspelsscenarier som kretsar kring groteskt sexualiserat våld, fiktionalisering av historiska händelser och så vidare. Jag reagerar inte nämnvärt rent känslomässigt på ifall ett rollspelsscenario gör Breivik till en Brujah eller Hitler till en i själva verket tämligen oskyldig magiker som manipulerades av andra. Det är smaklöst, det är gränsöverträdande, det kittlar skönt i min hjärna. Lite på samma ställe och samma sätt som det generellt kittlar att överträda tabun, göra saker som är sådär lite lagom "förbjudna".

Så det är klart att det känns lite jobbigt att tänka sig att just den sortens scenario som ger mig den sortens kittlingar kanske inte är gångbara längre. Kanske är det så att jag, om jag vill spela så, i framtiden får skapa mina egna scenarier och spela dem enbart med människor som specifikt eftersöker dem. Eller inte alls. Vore det så illa, om jag aldrig spelade ett sådant scenario igen i hela mitt liv? Jag vet inte. Lite tråkigt skulle det kännas, men den känslan måste ju vägas mot alternativet.

För oaktat min egen möjligen kalla känslomässiga reaktion på den sortens texter och scenarier, så är jag inte dummare än att jag rent intellektuellt kan empatisera med människor som har en annan livserfarenhet än mig och som tycker att andra saker är jobbiga. Jag kan rent intellektuellt förstå resonemang om att vi påverkas av den kultur vi konsumerar (annars vore ju både reklam och propaganda helt verkningslösa). Jag önskar att jag efter att ha skrivit så inte kände mig tvungen att lägga in en brasklapp om att nej, jag menar inte att den som ser på våldsfilm om folk med sågklingor i skrevet därefter förvandlas till en blodtörstig mördare. Jag menar att ens tänkande gradvis förändras av det man ser, hör, säger, utsätts för.

Kort sagt, jag förstår och håller med om att det finns skäl att lägga minstrel shows, blackface, flygresor och kanske också en hel del tabuöverskridande kultur på historiens sophög. Eller förändra det sätt vi konsumerar och sprider dem, åtminstone. Vara beredda på att faktiskt ha den sortens diskussioner som kommer. Väga huruvida det är värt besväret. Jag vet inte om jag tycker att det är något dåligt att de som själva varken känner känslomässigt eller intellektuellt greppar på vilka sätt den här sortens scenarier är problematiska eventuellt känner sig tvungna att tänka efter en extra gång innan de sprider dem.

Jag är inte så intresserad av folks motivationer, överlag. Intention är inte magi, som gör klandervärda handlingar ok eller trollar bort tråkiga konsekvenser. Om rädslan för drev är skälet till att en del spelmakare tänker efter lite extra och överväger lite mer noga innan de skriver in saker som av andra upplevs som problematiska, så är jag ganska så ok med det. Just nu.



Det går såklart att invända att jag antagligen skulle känna annorlunda om det var nazister som var tongivande, och som via kritik och problematisering försökte få folk att sluta göra spel där rasblandning figurerade. Ja, det är väl klart - men det är ju då inte metoden jag vänder mig emot i första hand, utan att det är nazister. Jag tillhör ju dem som inte tycker att man kan likställa politiska åsikter.


(Jag tycker för övrigt att det är lite, lite ironiskt att de personer som insisterar på sin rätt att säga och skriva vad de vill i sina kulturproduktioner också är de som skriker i högan sky när någon kallar dem nazister. Om de som kritiserar dem "bara är känsliga och borde låta bli att läsa", borde inte det gälla dem själva också? Om du inte tycker om när någon falskeligen anklagar dig för att vara nazist eller satanist eller pedofil - läs inte då. Det borde väl inte vara så mycket svårare?

Observera nu att jag alltså inte alls tycker att lösningen är att de "inte tar åt sig". Jag påpekar mest att jag tycker att det finns en liten dubbelmoral där.)

Förlåt för lång text. Säg inte att jag inte varnade er.

 

[krank]

Jag tänker att det är bra att ta hänsyn om man vill att ta hänsyn. Alternativt är det bra att vara beredd på kritik om man vill utmana. Det man ger ut ska man kunna stå för, kort och gott.

QFT.

Om man skriver Kult eller Vampire och tänker bli tjurig när man får kritik så är frågan om man inte borde skriva ett annat spel. Man väljer sin publik och sitt tilltal, och får stå sitt kast.

Tycker man att SJWs är cancer, att kulturell appropriering inte finns och att #metoo är lika överdrivet som samtyckerlagstiftning är farlig... Ja, då vet man nog vilkas kritik man kommer att utsättas för om man omsätter detta i ett konstnärligt verk (som jag nog betraktar rollspel som). Och vet man det inte så borde man nog ha vetat det.

Lite på samma sätt som att jag har noll problem med om någon kritiserar mina rollspel för att vara "för PK". Jag vet vilka spel jag skapat, liksom. Jag vill gärna tro att jag är en tillräckligt aktiv och medveten författare för att veta vilka tår jag trampar på.

 

[Genesis]

Jag tror att jag har typ fyra kategorier för mina rollspelsidéer. Inte som explicit grej (inte innan jag skrev det här inlägget, i alla fall), men det är lite såhär jag tänker, som rollspelsmakare.

Kategori ett är alla spelidéer som behandlar ämnen och grupper som är bekant känsliga. Ett scenario som har med invandring som tema, ett spel där homosexualitet behandlas som en grej (istället för att någon är homosexuell och det i övrigt inte påverkar något), ett spel som utspelar sig i Afrika. Jag får en del rollspelsidéer om coola spel och scenarion som skulle behandla dessa teman, men de är strikt tankeexperiment. Jag skulle aldrig tänka mig att skriva ett sådant spel eller scenaio, inklusive bara för att spela med min egen spelgrupp.

Kategori två är spel som tar upp teman och idéer som är lite utanför mainstream, som utspelar sig i icke västerländska kulturer, som berör politiska eller religiösa ämnen som inte känns superinfekterade (individualism kontra kollektivism, pacifism kontra rättvisa, etc.). Dessa idéer kan jag gärna förverkliga och skriva ned, ta med till konvent och spela, och så vidare. Däremot tvekar jag inför att publicera dem på nätet eller dela dem med folk som inte spelat med mig.

Kategori tre är spel som behandlar säkra teman. Spel som är tillräckligt abstraherade för att typ inte ha någon spelvärld utan kunna spelas i vilken värld som helst (Svart av kval), spel som utspelar sig i en europeisk kontext (Det sjätte inseglet), spel som utspelar sig i framtiden och inte har några politiska dystopier eller liknande inbyggt (Utpost). Dessa spel känns hyfsat säkra, och dem vågar jag dela med mig av på internet.

Kategori fyra finns mest i teorin. Det skulle vara spel jag skulle våga publicera och sprida, göra reklam för och släppa på en "marknad". För att jag skulle våga det skulle jag känna att jag skulle behöva få det genomläst och okejat från en massa olika personer och grupper, och jag har varken ork eller kontakter för detta. Och jag skulle eventuellt ändå inte våga.

Självklart finns det massor av andra saker som spelar in i mina beslut om vad jag skriver ned och publicerar. Oavsett hur trygg jag skulle känna mig skulle jag nog ändå inte orka "kommersialisera" mina spel. Ovanstående är bara en faktor. Men jag vet att jag skulle tycka att det vore jobbigt att bli kallad för rasist, misogyn eller annat (även indirekt), så jag vill helst inte utsätta mig för situationer där det kan ske. Så jag försöker absolut att hålla mina publicerade spel till säkra teman, inte skriva spel om marginaliserade grupper, etc. Och de spel som behandlar teman och grupper som kan vara kontroversiella försöker jag att hålla till att mest spela med folk ansikte mot ansikte, när jag känner att risken för feltolkningar är mindre.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker själv att det kittlar dödsskönt i kistan att spela rollspelsscenarier som kretsar kring groteskt sexualiserat våld, fiktionalisering av historiska händelser och så vidare. Jag reagerar inte nämnvärt rent känslomässigt på ifall ett rollspelsscenario gör Breivik till en Brujah eller Hitler till en i själva verket tämligen oskyldig magiker som manipulerades av andra. Det är smaklöst, det är gränsöverträdande, det kittlar skönt i min hjärna. Lite på samma ställe och samma sätt som det generellt kittlar att överträda tabun, göra saker som är sådär lite lagom "förbjudna".

Så det är klart att det känns lite jobbigt att tänka sig att just den sortens scenario som ger mig den sortens kittlingar kanske inte är gångbara längre. Kanske är det så att jag, om jag vill spela så, i framtiden får skapa mina egna scenarier och spela dem enbart med människor som specifikt eftersöker dem. Eller inte alls. Vore det så illa, om jag aldrig spelade ett sådant scenario igen i hela mitt liv? Jag vet inte. Lite tråkigt skulle det kännas, men den känslan måste ju vägas mot alternativet.

För oaktat min egen möjligen kalla känslomässiga reaktion på den sortens texter och scenarier, så är jag inte dummare än att jag rent intellektuellt kan empatisera med människor som har en annan livserfarenhet än mig och som tycker att andra saker är jobbiga. Jag kan rent intellektuellt förstå resonemang om att vi påverkas av den kultur vi konsumerar (annars vore ju både reklam och propaganda helt verkningslösa). Jag önskar att jag efter att ha skrivit så inte kände mig tvungen att lägga in en brasklapp om att nej, jag menar inte att den som ser på våldsfilm om folk med sågklingor i skrevet därefter förvandlas till en blodtörstig mördare. Jag menar att ens tänkande gradvis förändras av det man ser, hör, säger, utsätts för.

Jag tycker inte du bör sluta upp med det, och tycker det är en märklig tankegång. Det finns inget ont i att skriva smala scenarion som inte kan uppskattas av alla och kan vara "för mycket" för många, på samma vis som det inte är något fel med den sortens romaner, filmer, musik, etc. Det jag tror påverkar den här debatten kring Vampire är att det rör sig om en produkt med en etablerad kundkrets, där många kände att den typ av material som producerades till den nya utgåvan stängde dem ute. Där hamnar man i den klassiska "har tillverkaren ett ansvar för att nytt material ska tillfredsställa gamla fans"-diskussionen, och det är rimligt att anse att man bör ta mer hänsyn så att en efterlängtad nyutgåva inte stänger ute för många av de som längtat efter den (jag vet inte om jag håller med om det, men jag tycker i vart fall att det är en rimlig ståndpunkt att ha). Men om man skriver något helt nytt har man inte den hänsynen att ta, utan då kan man göra ett scenario som enbart är till för att spelas av en liten, perverterad krets av äckelfans.

Märk väl att jag här drar en gräns mot hets mot folkgrupp, förtal och liknande. Material som aktivt sprider illvilliga lögner och försöker mana folk att tro på dem är något annat än sådant som på ett abstrakt sätt skulle kunna verka "förråande" eller liknande. Där är det dessutom så pass vagt vad som påverkar på vilket sätt. Mycket av den svartaste, grymmaste kulturen är ju ett uttryck för en radikal misstro mot den reaktionära världsbild som man uppfattade i svartvita hjälteberättelser där moralen aldrig ifrågasätts.

 

[Lukas]

2015 under den 87e oscarsgalan så vann filmen [FONT=Linux Libertine, Georgia, Times, serif]Birdman[/FONT]
5 tunga priser, inklusive bästa regissör till Auteuren Alejandro G. Iñárritu, en man som härstammar ifrån Mexico.
Året efter var han tillbaka med filmen The Revenant och bara det faktum att han var nominerad och hade en chans att vinna bästa regissör två år i rad var stort. Det hade inte hänt sedan 59-60 när Joseph L. Mankiewicz gjorde det för två filmer ingen kommer ihåg idag.
Prisutdelare i den kategorin 2016 var Sean Penn, som när han läste upp Alejandro som vinnare drog ett skämt om vem som var dum nog att ge Alejandro ett green card, och tycktes anspela på en ide om att invandrare tar jobb ifrån sanna amerikaner som cirkulerat i många år.

Sean fick kritik för uttalandet, och borde han och Alejandro försvarade skämtet med att de två var vänner privat och det här var en del av ett internt skämt de hade mellan varandra.

Jag tar upp den här historien för jag tycker den är illustrativ över ett problem jag har över debatten om kontroverser i konst/offentliga samtal/skämt, Där diskussionen allt för ofta tycks handla om är X okej eller inte på en generell nivå. För mig är det nästan alltid en omöjlig fråga, för det finns nästan inget du kan säga som jag inte tycker det finns sammanhang där det är okej. För allt handlar om Situation, Åhörare, Plats och Tillfälle.
Sean Penn och Alejandro G. Iñárritu får och bör självfallet skämta som de vill med varandra. Är borda med på skämtet finns inga problem. Men när man säger det på en gala som har miljoner tittare live över hela världen. Så är det kanske inte rätt plats för den typen av skämt.

Om du vill skriva ett rollspel som handlare om att Hitler var en god kille som blev lurad och utnyttjad av en ond trollkarl, så kan det vara okej. Så länge det görs på rätt sätt, ges ut med rätt marknadsföring, riktar sig till rätt målgrupp (vilket i det här fallet bör vara en målgrupp som inte gör politisk poäng på att försvara Hitler).
Du kommer behöva vara beredd på att du kommer få kritik, för allvarligt talat är du ute på väldigt svag is. Du måste kunna sortera kritik, all kritik är inte likvärdig.
Du måste dock vara beredd på att undersöka ditt egna perspektiv, bara för att du inte ser problemet betyder inte att du inte gjort ett feltramp. Ödmjukhet och vara beredd att erkänna fel är en bra start.

WW gjorde ett felkliv här. De felbedömde borde sin målgrupp och sin egna situation. Vampire är möjligtvis för mainstream för att komma undan med det här, speciellt när deras fans är vilka de är. Det är något som WW borde ha vetat.
Men jag tror inte läxan här bör vara att vi som rollspelare aldrig bör skriva saker som kan tänkas vara kontroversiella, utan läxan bör vara att vi bör vara medvetna om när vi är ute på svag is så bör vi sakta ner, göra vårt bästa för att bedöma om isen kommer hålla, och om det finns något vi kan göra för att göra det säkrare. Men om vi tar beslutet att köra på, då kan och bör vi inte bli sura om vi brakar igenom isen. För det var vårt val och det är något vi måste kunna stå för.

 

[Jocke]

Jag tänkte bara komma in och säga att jag tycker som Krank. Men inte hade riktigt rätt ord för att få fram en egen post först.

 

[Ymir]

Jag som författare upplever att jag har stark tilltro till mina förläggares omdöme, i synnerhet då Helmgast. När jag ombads skriva något till Kult rotade jag djupt i min själs mörker och skrev något av det obehagligaste och minst PK jag någonsin skrivit, för jag visste att Helmgast ville gå lååångt med Kult och jag ville skriva något som fick andra Kult-texter att blekna. Mycket av det värsta med konceptet gick senare förlorat i edits, för att kapitlet var för långt, och just då kände jag att det var lika bra, så att det inte blev för kontroversiellt, för jag hade vissa kval kring vad jag hade skrivit och undrade inombords om jag gått för långt.

men nu ångrar jag mig. Nu känner jag istället att det som verkligen gjorde konceptet sorgligt och fruktansvärt var det som gick förlorat, och allt som blev kvar var en meningslös body horror/splatter-skildring utan buildup eller kontext.

Läxan jag lärt mig av detta är tydlig: jag borde inte ha tvivlat på mig själv. Jag borde ha tänkt mer noggrant på vad jag skrivit, och insett att det som kändes farligt och anstötligt i själva verket också var det som gav hela konceptet dess raison d'être. Så ja, kanske, kanske i just det fallet, att en viss rädsla för kritik, kontrovers eller att väcka allvarlig anstöt höll mig tillbaka, med direkt negativ följd.

Sedan dess har jag skrivit ett annat fasansfullt koncept, med en del gemensamma nämnare med det i Kult, i en Fenix-artikel till Eon. Jag har aldrig hört ett knyst av kritik om det, trots att det involverar en ökänt problematisk trope, som tidigare skapat kontrovers i diskussioner om Numenera. Men betyder det att jag faktiskt lyckades använda tropen bättre än Numenera gjorde, eller bara att ingen läste min text eller tyckte den var värd att diskutera i ett öppet forum på nätet? Det kan jag dessvärre inte svara på.

En annan gång, långt tidigare, bad jag en genusvetare kritisera en Eon-text jag hade skrivit (eller snarare uppdaterat från en tidigare och mycket mer problematisk version). Hon hade flera mycket goda poänger, men jag är ändå stolt över det jag gjorde rätt i texten, för jag tog mig an en utmaning få svenska rollspelsförfattare försökt på sistone; att på ett woke vis skildra en extremt misogyn och patriarkal kultur. Att genusvetaren inte sågade det jämns med fotknölarna, utan bara kritiserade ett par isolerade element, är för mig ett tecken på att jag gjorde det hyfsat bra.

Mitt självförtroende har stärkts av dessa erfarenheter. Men det stora eldprovet för mig som författare återstår: hur Neotech, med alla dess teman och allegorier runt vår världs nutida problem, kommer att mottas. Jag är inte längre det minsta rädd för att väcka anstöt, en del media måste fan få väcka anstöt, men jag vill givetvis inte väcka anstöt med saker jag inte alls avsåg att väcka anstöt med, och självfallet hoppas jag snarare att folk ska älska det jag gjort. Vi får väl se.

 

[Basilides]

Jag som författare upplever att jag har stark tilltro till mina förläggares omdöme, i synnerhet då Helmgast. När jag ombads skriva något till Kult rotade jag djupt i min själs mörker och skrev något av det obehagligaste och minst PK jag någonsin skrivit, för jag visste att Helmgast ville gå lååångt med Kult och jag ville skriva något som fick andra Kult-texter att blekna. Mycket av det värsta med konceptet gick senare förlorat i edits, för att kapitlet var för långt, och just då kände jag att det var lika bra, så att det inte blev för kontroversiellt, för jag hade vissa kval kring vad jag hade skrivit och undrade inombords om jag gått för långt.

men nu ångrar jag mig. Nu känner jag istället att det som verkligen gjorde konceptet sorgligt och fruktansvärt var det som gick förlorat, och allt som blev kvar var en meningslös body horror/splatter-skildring utan buildup eller kontext.

Nu blir jag jättenyfiken! Vad är det du skrivit till KULT?

 

[Basilides]

Men: en sak som jag brukar tänka lite på är det här med när något man tycker om kritiseras - mer exakt, när någon upptäckt att något man gillar ger negativa konsekvenser på ett sätt som kanske inte varit helt tydligt tidigare. Historiska exempel inkluderar, antar jag, folk som tyckte att bland det trevligaste som fanns var minstrel shows och blackface. De blev nog hemskt ledsna när de inte längre "fick" njuta av det där som de tyckte om. Just nu pågår en del diskussioner om det här med flygresor, där många tycker att det är väldigt jobbigt att deras utlandsresor numera skambeläggs och kritiseras eftersom de innebär miljöförstöring.

Jag tror verkligen att det är så att det är jobbigt när saker som man ser som privilegier tas ifrån en. Tidigare var det ju helt okej att skämta om ”bögar” och som du säger spela färgad genom blackface. Och att har man det privilegiet så är det jobbigt när det tas ifrån en. Många reagerar nog med magen i äkta ”ska det vara så” sätt.

Jag tycker själv att det kittlar dödsskönt i kistan att spela rollspelsscenarier som kretsar kring groteskt sexualiserat våld, fiktionalisering av historiska händelser och så vidare. Jag reagerar inte nämnvärt rent känslomässigt på ifall ett rollspelsscenario gör Breivik till en Brujah eller Hitler till en i själva verket tämligen oskyldig magiker som manipulerades av andra.

Om du tycker det är intressant att spela sådana scenarier och utforska de mörka sidorna av dig själv så kan jag absolut förstå det. När man spelar rollspel blir ju verkligheten till en palett och teater där man får lov att vara olika roller och personer. I synnerhet spelledaren får ju (oftast) porträttera allt från det mest nattsvarta till det oskuldsfulla och välmenande.

Det är smaklöst, det är gränsöverträdande, det kittlar skönt i min hjärna. Lite på samma ställe och samma sätt som det generellt kittlar att överträda tabun, göra saker som är sådär lite lagom "förbjudna".

Intressant. Jag tycker också om att använda ”mörka teman” där bland annat våld, övergrepp, social press, mobbing och trauman förekommer. Och att blanda in faktiska historiska karaktärer men låta dem ta en övernaturlig gestalt. Däremot har jag aldrig känt att det ”kittlat” på det sättet som jag tror du beskriver. Att det känts förbjudet och att jag brutit tabun. Snarare har jag ofta sett det som en utmaning. Det är något vi ofta pratar om med med min reguljära spelgrupp när vi närmar oss sådana scenarion. Att våga leva sig in, porträttera sidor av oss som vi aldrig skulle blotta utåt. Ibland blir det nästan en katharsis. Förövare, offer, offer, förövare. Kanske är det lajvarsidan inom mig som gör att jag tycker det är så intressant.

Så det är klart att det känns lite jobbigt att tänka sig att just den sortens scenario som ger mig den sortens kittlingar kanske inte är gångbara längre. Kanske är det så att jag, om jag vill spela så, i framtiden får skapa mina egna scenarier och spela dem enbart med människor som specifikt eftersöker dem. Eller inte alls. Vore det så illa, om jag aldrig spelade ett sådant scenario igen i hela mitt liv? Jag vet inte. Lite tråkigt skulle det kännas, men den känslan måste ju vägas mot alternativet.

För oaktat min egen möjligen kalla känslomässiga reaktion på den sortens texter och scenarier, så är jag inte dummare än att jag rent intellektuellt kan empatisera med människor som har en annan livserfarenhet än mig och som tycker att andra saker är jobbiga. Jag kan rent intellektuellt förstå resonemang om att vi påverkas av den kultur vi konsumerar (annars vore ju både reklam och propaganda helt verkningslösa). Jag önskar att jag efter att ha skrivit så inte kände mig tvungen att lägga in en brasklapp om att nej, jag menar inte att den som ser på våldsfilm om folk med sågklingor i skrevet därefter förvandlas till en blodtörstig mördare. Jag menar att ens tänkande gradvis förändras av det man ser, hör, säger, utsätts för.

Det du säger är stort i det som sades om videovåld, metalmusik, deckarromander, rollspel och datorspel gång på gång. Det är något som sakta bryter ned folk och leder dem till nån slags fara för sig själva eller samhället i stort.

Jag tycker faktiskt att allt tyder på tvärt om. Världen blir mer och mer empatisk. Visst, det finns motgångar. Men trots att filmcensuren är slopad, datorspel är mer våldsamma och realistiska än innan så skulle jag inte säga att vi lever i ett mycket mer våldsamt och förtryckande samhälle än sverige på 1980-talet.

Faktum är. Jag tror kanske att folk ibland måste få utlopp för sin inre skugga på nått sätt. Varför inte via film och datorspel? Eller för den delen rollspel.

Om rädslan för drev är skälet till att en del spelmakare tänker efter lite extra och överväger lite mer noga innan de skriver in saker som av andra upplevs som problematiska, så är jag ganska så ok med det. Just nu.

Skriver man kontroversiella saker så är det självklart att det kommer bli kritik och de som blir upprörda. Men det har ju också att göra med målgrupp. Är du av fel målgrupp så blir du säkerligen kritiserad på ett helt annat plan. Det är ungefär som att ta någon som bara gillar romantiska komedier (okej, nu är jag lite fördomsfull) att se en grotesk splatterskräckfilm. Eller låta nån som är emot all typ av videovåld se Die Hard och sedan säga sin åsikt om sådana filmer borde få sändas.

Däremot så tycker jag drevmentalitet är extremt obehagligt. Om vi tar White Wolf-historien så har ju drevet handlat mycket om att hitta nazisymbolik i tärningskombinationer och nått konspirationsteorier på en nivå som är nära masshysteri. Där har drevet skapat sig en bild av vad White Wolf sysslar med och så försöker de vända på varje litet ord för att hitta bevis för detta. Och det tycker jag inte är ett okej beteende. Det är bara obehagligt och onödigt.

Kort gott, det är sällan stor skillnad på drev och drev. Och drev är i min mening sällan bra. En arg pöbel som går på känsla och inte fakta leder sällan till något bra.

(Jag tycker för övrigt att det är lite, lite ironiskt att de personer som insisterar på sin rätt att säga och skriva vad de vill i sina kulturproduktioner också är de som skriker i högan sky när någon kallar dem nazister. Om de som kritiserar dem "bara är känsliga och borde låta bli att läsa", borde inte det gälla dem själva också? Om du inte tycker om när någon falskeligen anklagar dig för att vara nazist eller satanist eller pedofil - läs inte då. Det borde väl inte vara så mycket svårare?

Observera nu att jag alltså inte alls tycker att lösningen är att de "inte tar åt sig". Jag påpekar mest att jag tycker att det finns en liten dubbelmoral där.)

Jag tycker det där är STOR skillnad och det du skriver är extremt obehagligt. Ungefär som att om man skriver för vissa kulturyttringar så ska man förvänta sig att bli hotad och att folk hittar på lögner.

Intressant tråd!

 

[krank]

Det du säger är stort i det som sades om videovåld, metalmusik, deckarromander, rollspel och datorspel gång på gång. Det är något som sakta bryter ned folk och leder dem till nån slags fara för sig själva eller samhället i stort.

Jag tycker ju inte riktigt själv att det är samma sak jag säger, men kanske? Ett och samma resonemang kan ju faktiskt vara helt felaktigt i ett sammanhang och helt giltigt i ett annat.

Jag tycker faktiskt att allt tyder på tvärt om. Världen blir mer och mer empatisk. Visst, det finns motgångar. Men trots att filmcensuren är slopad, datorspel är mer våldsamma och realistiska än innan så skulle jag inte säga att vi lever i ett mycket mer våldsamt och förtryckande samhälle än sverige på 1980-talet.

Jag har en hemmasnickrad hobbyteori när det gäller det här med påverkan av kultur och så. Jag vet inte om det blir ett så tydligt svar till det du skriver egentligen, men jag väljer att dela med mig av teorin ändå.

Jag tänker, att när man utsätter sig för kultur som speglar något man redan är bekant med, redan tror litegrann på, redan ser omkring sig - då knuffas man lite, lite i den riktningen.

Och när man utsätter sig för kultur som speglar något man absolut inte tror på, så kommer knuffen att vara mycket mindre. Man har så att säga ett motstånd mot påverkan, som skulle kräva ganska mycket för att erodera. Kanske har man rentav tillräckligt starka memetiska antikroppar för att knuffen ska bli i motsatt riktning.

På det följer, i mina ögon, till exempel följande:

Se gladvåld -> jag har inget vidare våld i min vardag alls -> liten eller motsatt påverkan
Se sexualiserat våld -> se ovan
Se sexism -> jag lever i en vardag med mycket sexism -> liten knuff i sexistisk riktning

Detta gäller då i första hand oreflekterade upplevelser - jag tänker att om jag är medveten om att jag lever i en vardag med mycket sexism så kan det fungera som motsvarande antikroppar, men om jag är uppvuxen med sexism och aldrig riktigt ifrågasatt den så är min motståndskraft mot mer sexism ganska låg.

Samtidigt vet vi ju att till exempel placebomedicin även fungerar ifall man får veta att den är placebo, bara betydligt mindre. Så hela den här "vara medveten om"-grejen är nog inte heller någon "magic bullet".

Liten utvikning, men jag tror den är lite relevant: Jag ser ju människan som en rent mekanisk varelse. Jag är determinist, tror inte på "fri vilja", kan på sin höjd gå med på att det kan finnas slump som komplement till kausalitet men ingen "själ". Så jag tenderar att betrakta medvetandet som ett gäng processer som interagerar med varandra och reagerar på och lagrar input och ger ifrån sig output. "Jaget" blir då summan av de egna upplevelserna plus de biologiska förutsättningarna. I den mån det finns ett "jag" egentligen, då. Det är ju det här som ligger till grunden för ovanstående tankegångar om memetisk motståndskraft och så.

I grunden handlar det väl om normalisering - vissa normer och attityder och åsikter är normaliserade, och därför tas de lättare emot och absorberas. Åsikterna och normerna inom en förstärks när de möts av upplevelser som motsvarar dem.

Så jag är till exempel mer negativt inställd till oreflekterad rasism eller sexism än av skildringar av grovt våld, eftersom vi - oavsett vad en del vill ge sken av - fortfarande lever i ett väldigt fredligt och ovåldsamt land; det finns inte så jättestor risk att det våld man ser får en att bli mer våldsam eftersom de man umgås med inte är så våldsamma, eftersom det man möter i sin vardag inte är så våldsamt, och så vidare.

Jag tror att för den som redan lever i en våldsam vardag och redan har internaliserat idén om våld som något bra, så har säkert våldsfilmer och liknande en annan verkan.

Faktum är. Jag tror kanske att folk ibland måste få utlopp för sin inre skugga på nått sätt. Varför inte via film och datorspel? Eller för den delen rollspel.

Jag är lite skeptisk till det där med nyttan i att "få utlopp" för saker. Jag är inte helt säker. Men jag har sett en del, visserligen inte helt perfekt, forskning som tytt på att t.ex. det mest ökar ens allmänna ilska att ge uttryck för sin ilska, jämfört med att hålla den inne eller bearbeta den på andra sätt.

Så jag är skeptisk. Det kanske känns bra, men är det bra? Jag vet inte; jag har inte sett så mycket som tytt på det.

Kort gott, det är sällan stor skillnad på drev och drev. Och drev är i min mening sällan bra. En arg pöbel som går på känsla och inte fakta leder sällan till något bra.

Min upplevelse är att det finns minst lika mycket känsla i grunden för väldigt mycket av försvaren också. Och att det finns en hel del kritik som grundar sig i fakta och rationalitet.

Jag tycker det där är STOR skillnad och det du skriver är extremt obehagligt. Ungefär som att om man skriver för vissa kulturyttringar så ska man förvänta sig att bli hotad och att folk hittar på lögner.

Jag ser inte riktigt skillnaden, om jag ska vara helt ärlig. Varför är det olika saker? Är det bara "drev" när det är "PK"-folk som protesterar? Vad är det när det är en hoper anti-PK-folk som gör samma sak åt andra hållet? "ett antal enskilda rationella individer som aldrig skulle säga något som inte är sant och som enbart kommer med välavvägda argument som t.ex. att det ligger en konspiration bakom kritiken mot White Wolf?"

 

[Basilides]

Jag har en hemmasnickrad hobbyteori

Det var en intressant teori.

Jag ser ju människan som en rent mekanisk varelse. Jag är determinist, tror inte på "fri vilja", kan på sin höjd gå med på att det kan finnas slump som komplement till kausalitet men ingen "själ". Så jag tenderar att betrakta medvetandet som ett gäng processer som interagerar med varandra och reagerar på och lagrar input och ger ifrån sig output. "Jaget" blir då summan av de egna upplevelserna plus de biologiska förutsättningarna. I den mån det finns ett "jag" egentligen, då. Det är ju det här som ligger till grunden för ovanstående tankegångar om memetisk motståndskraft och så.

Jag är personligen långt ifrån determinist och har en andlig syn på mänskligheten (jo, jag vet det är retro och utdaterat 2018).

När det gäller brottslighet så ser man ju tydligt att de grövsta brotten begås av samma typ av individer. En liten klick i samhället orsakar stor oreda. Machokultur, extrem maskulinitet. Andra faktorer är social utsatthet, drogmissbruk, biopolär sjukdom och så vidare. Här kan säkerligen våldsfilmer ha en inverkan. Ser man massor med actionfilmer så vill man snabbt ha en pistol för att bli "cool som hjälten".

Så jag är övertygad att Kultur har en påverkan. MEN, min ståndpunkt är att det är värt det. Alltså, det är värt kostnaden att tillåta kulturella yttringar som innehåller sex, våld, blasfemi och så vidare. Att samhället skulle bli väldigt tomt och fattigt annars.

Det är säkert så att för den stora massan så skulle det kanske fungera. Men det kommer alltid finnas personer som har en längtan efter det andra, det mörka och det som de ser som spännande. Sedan är det såklart inget som den stora massan måste översköljas med. Det kan gott ha åldersgränser och så.

Sedan är det såklart att det blir nivåer där det blir problematiskt såsom sterotyper och sådant. Där blir det genast mer besvärligt.

Jag är lite skeptisk till det där med nyttan i att "få utlopp" för saker. Jag är inte helt säker. Men jag har sett en del, visserligen inte helt perfekt, forskning som tytt på att t.ex. det mest ökar ens allmänna ilska att ge uttryck för sin ilska, jämfört med att hålla den inne eller bearbeta den på andra sätt.

Kan inte citera någon forskning men jag har helt klart själv mått bra att få utlopp för saker knutet till bland annat rollspelskulturen men även via lajv. Sedan är jag extremt fascinerad av skräckfilm av det mer exterma slaget. Det ger mig en tillfredställelse. Men skräckfilmen är kanske snarare mer av att den uppfyller ett behov.

Det kanske känns bra, men är det bra?

Oh, det där är en läskig fråga. Men jag tänker att även i en deterministisk världsbild så måste ju behoven vara olika för olika personer. Så att säga, "det känns bra, men är det bra", det är ju något som är extremt svårbevisad. Det blir rätt så obehagligt när man ska dömma utirån majoritetens vilja i sådana tillfällen då det genast kan bli ett extremt förtryck mot minoriteter och deras behov.

Jag ser inte riktigt skillnaden, om jag ska vara helt ärlig. Varför är det olika saker? Är det bara "drev" när det är "PK"-folk som protesterar? Vad är det när det är en hoper anti-PK-folk som gör samma sak åt andra hållet? "ett antal enskilda rationella individer som aldrig skulle säga något som inte är sant och som enbart kommer med välavvägda argument som t.ex. att det ligger en konspiration bakom kritiken mot White Wolf?"

Här hänger jag inte riktigt med vad du menar? Är lite trött så jag ber om ursäkt.

 

[krank]

Så jag är övertygad att Kultur har en påverkan. MEN, min ståndpunkt är att det är värt det. Alltså, det är värt kostnaden att tillåta kulturella yttringar som innehåller sex, våld, blasfemi och så vidare. Att samhället skulle bli väldigt tomt och fattigt annars.

Just blasfemi ser ju jag som en direkt positiv grej, eftersom jag är... inte jättepositivt inställd till religion överlag. Och sex har jag svårt att se som något negativt i sig. Återstår nog bara våld, där...

Det jag funderar på här är: vad är det som gör att det skulle kännas fattigt? Vad är det som skapar den fattighetskänslan? Eftersom jag inte riktigt nöjer mig med "själen" som förklaringsmodell här så vill jag gräva djupare. Vad är det som skapar behovet av den sortens yttringar?

Sedan vill jag också förtydliga att jag ser en skillnad mellan en kulturyttring som skildrar våld och en som reproducerar idén om våld som något bra, och på samma sätt ser skillnad mellan att skildra sexism och att reproducera sexism. Att oreflekterat och/eller okritiskt reproducera innebär ju att man liksom förstärker det man skildrar på ett annat sätt än om man skildrar med ett kritiskt öga... Skillnaden mellan "i den här fiktiva världen görs väldigt stor skillnad mellan män och kvinnor och det är generellt orättvist och dumt" och "i den här fiktiva världen är män lite starkare och kvinnor lite mesigare" är för mig milsvid.

Det är säkert så att för den stora massan så skulle det kanske fungera. Men det kommer alltid finnas personer som har en längtan efter det andra, det mörka och det som de ser som spännande. Sedan är det såklart inget som den stora massan måste översköljas med. Det kan gott ha åldersgränser och så.

Vad jag funderar över är om alla längtan (jag vet inte vad som är plural av längtan, så jag gissar) nödvändigtvis behöver tillfredsställas. Jag tänker att det finns ganska många saker som folk längtar efter men som vi tillsammans kommit överens om är tillräckligt dåliga rent generellt för att det ska vara värt att, som samhälle, helt enkelt stå ut med att de som längtar får fortsätta gå "hungriga". Deras känslor väger inte upp den upplevda samhällsskadan eller negativa effekten på andra människor.

Vi vet också att när det gäller många sådana saker så leder just utlevnad till en förstärkning. Alltså, här blir det lite jobbigt eftersom jag har en liknelse jag hemskt gärna vill göra men jag VET att den här diskussionens ändå väldigt trevliga ton sannolikt skulle fara åt fanders, så jag väljer nog att låta bli den...

Kan inte citera någon forskning men jag har helt klart själv mått bra att få utlopp för saker knutet till bland annat rollspelskulturen men även via lajv. Sedan är jag extremt fascinerad av skräckfilm av det mer exterma slaget. Det ger mig en tillfredställelse. Men skräckfilmen är kanske snarare mer av att den uppfyller ett behov.

Något jag som före detta rökare och sedan några år även nykterist känner att jag kunnat dra som något slags lärdom är att känslor inte är sanning, att upplevda behov inte nödvändigtvis är riktiga behov, att det som känns bra ofta inte är det minsta bra och att individens känslor och upplevelser inte är det minsta pålitliga.

Det har jag dessutom byggt på genom att läsa (referat av) diverse forskning kring hur minnet fungerar, hur våra sinnen fungerar och så vidare. Större delen av synfältet hittar hjärnan liksom bara på, till exempel. Varje gång vi drar oss något till minnes så ändrar vi lite på minnet. Jag ser alltså ingen anledning alls att lita på en individs anekdotiska, subjektiva upplevelse. Jag kan lyssna på den och respektera den och reflektera över den, men jag kommer aldrig att lita på den till hundra procent som en beskrivning av något annat än just den egna upplevelsen. Folk upplever alla möjliga helt felaktiga saker. Magkänslan är nog det fenomen jag oftast raljerar negativt om, skulle jag tro. Tätt följd av "naturen"... Jag upplevde till exempel att det var väldigt bra för mig att röka. Varje cigarett jag tog kändes väldigt bra och jag fick ett välbefinnande som var väldigt trevligt. Och om jag höll upp med rökningen så blev jag nervös, retlig, och kände ett starkt sug, en längtan.

Jag har ännu inte sett någon anledning att låta folk vara den absoluta auktoriteten vad gäller sina egna faktiska behov. Om man med behov menar sådant de behöver för att överleva, må bra i längden, och så vidare.

Oh, det där är en läskig fråga. Men jag tänker att även i en deterministisk världsbild så måste ju behoven vara olika för olika personer. Så att säga, "det känns bra, men är det bra", det är ju något som är extremt svårbevisad. Det blir rätt så obehagligt när man ska dömma utirån majoritetens vilja i sådana tillfällen då det genast kan bli ett extremt förtryck mot minoriteter och deras behov.

Samtidigt tänker jag att om man låter människor själva vara de absoluta auktoriteterna i alla sammanhang då kommer vi ju ytterst få ett samhälle av extremt självdestruktiva människor. Då kan vi inte förbjuda till exempel extremt beroendeframkallande droger - folk tycker ju själva att de har behov av crack, liksom. Om man ska ta extremfallet.

Jag upplever att vi idag redan lever i ett samhälle med förtryck mot minoriteter. Och det som står för förtrycket är det majoritetssamhälle i vilket rasism, sexism och så vidare är normaliserade. Och, naturligtvis, de klasstrukturer som finns inbyggda i det kapitalistiska samhället.

Här hänger jag inte riktigt med vad du menar? Är lite trött så jag ber om ursäkt.

Du skrev att du tyckte att det var STOR skillnad tidigare. Jag undrar på vilket sätt skillnaden är stor? Jag ser två grupper - i båda grupperna finns det de som argumenterar utifrån fakta och rationalitet, och de som argumenterar rent känslomässigt. Båda kan definieras som "drev", om man vill det.

Eller såhär, om jag ska ge mig ut på ännu halare is än vanligt:

I fallet White Wolf håller jag helt med om att det finns en hel del väldigt onyanserad kritik, absolut. Och man kan betrakta denna onyanserade kritik som ett problem, eftersom den får en del människor att känna sig dåliga och eftersom den eventuellt påverkat en produkt i en icke önskvärd riktning.

Men jag tycker också att det finns en hel del väldigt onyanserad kritik mot vad man lite förenklat kan kalla "PK-sidan". Där all kritik buntas ihop och kallas ogrundad. Där all kritik kallas "censur", vilket i mina ögon är helt vansinnigt. Jag upplever ju att det som hänt de senaste åren inte i första hand handlar om att det "skapats PK-drev" utan att människor som tidigare inte haft en röst, hittat den. En del av dem är absolut onyanserade, men det är röster som tidigare varit tystade och som nu ljuder och påpekar missförhållanden.

Och då blir ju pratet om dem som "drev" i själva verket ett sätt att tysta dem, på samma sätt som en del upplever kritiken mot White Wolf som ett sätt att tysta White Wolf.

Och jag ser verkligen inte den stora skillnaden, utöver att jag upplever det som att "White Wolf-sidan" är den som är majoritetssamhället. Eftersom jag upplever majoritetssamhället som relativt anti-PK. Det tongivande, normsättande. Det som var "bara hur det är" fram till för 10-20 år sedan då det äntligen började vika undan något när feminismen och andra gräsrotsrörelser tog fart på riktigt. Den värld jag växte upp i var, trots allt, fruktansvärd på väldigt många sätt. Världen har blivit bättre - mindre sexistisk, mindre rasistisk - eller sexismen och rasismen möts i varje fall av hårdare protester nu. Mer, tydligare kritik. Det är i mina ögon inte på grund av våldsfilm och hårdrock världen blivit mindre elak, utan på grund av outtröttligt arbete från de som vill medvetandegöra och förändra och revolutionera.

 

[Ymir]

Nu blir jag jättenyfiken! Vad är det du skrivit till KULT?

Jag har hållit tyst om det tidigare, men jag antar att det är dags att stå för vad jag gjort. Jag har skrivit ett par av drömvärldarna. Den text jag syftade på mer specifikt är "The World of Stone Temples and Feverish Suffering" på sidan 267. Kontexten som gick förlorad är i korthet att, extrem trigger- och anstöts-varning:

Spoiler

flickan som blev the Maiden of Torment var en tempeldanserska på medeltiden i staden Trowulan på Java. När staden föll hjälpte danserskan Trowulans drottning att undkomma genom att utge sig för att vara henne, och togs tillfånga av sadistiska balinesiska demondyrkare. När modet svek henne och hon försökte erkänna att hon inte alls var drottningen trodde de inte henne, och skar ut hennes tunga som straff. De släpade henne till sin demongudinna Rangdas tempel där hon fick uthärda åratal av övergrepp och rituell tortyr och föda barn åt Rangdas kult. Över tid flydde hon in i sin egen växande drömvärld, men den förvreds av hennes smärta och stegrande vansinne och blev en bisarr mardröm utan nåd. Dess tematik är präglad av de begränsade intryck hon hade i sin förblindade och lemlästade form, samt fragmentariska minnen från hennes liv i det magnifika Trowulan; därav fokuset på ljudlandskap, lukt, temperatur, havandeskap, dansande apsaraser, sten, blod och skräck.

Jag ville skapa en drömvärld som inte var så visuellt fokuserad som allt annat i Kult, utan istället målade upp en surrealistisk och obehaglig stämning med fokus på andra sinnen. Jag ville också ta body horrorn längre och göra den till något mer än bara en chockeffekt. Jag ville också göra något radikalt icke-västerländskt, för Kult känns rätt eurocentriskt för mig. Det var därför jag insisterade på att det för de allra flesta läsare totalt obekanta begreppet "apsara" måste vara kvar i översättningen, för att det ordet för de få som trots allt förstår det direkt ger texten en påtaglig kulturell hemvist. Jag älskar Helmgast för att de i så hög grad respekterar sina skribenters kreativa integritet.

 

[Basilides]

Jag har hållit tyst om det tidigare, men jag antar att det är dags att stå för vad jag gjort. Jag har skrivit ett par av drömvärldarna. Den text jag syftade på mer specifikt är "The World of Stone Temples and Feverish Suffering" på sidan 267.

Jag gillar! Drömvärlden är ett jättebra kapitel i boken för att språket är så fantastiskt, föränderligt och målande! Och läste om det stycket nu och gillar det mycket. Bra gjort!

 

[Basilides]

Detta är svar till Krank. Det föll bort från Quotes.

Just blasfemi ser ju jag som en direkt positiv grej, eftersom jag är... inte jättepositivt inställd till religion överlag.

Det här är ju det som är det svåra såklart. Att det blir så extremt individuellt och man plötsligt ska bestämma över vad som är okej och vad som inte är okej i folks liv. Då kommer det sitta en grupp med tyckare som utifrån sina egna, ytterst personliga, värderingar (som din anti-religiositet i detta fall) ska definiera vad som är för mycket.

Det jag funderar på här är: vad är det som gör att det skulle kännas fattigt? Vad är det som skapar den fattighetskänslan? Eftersom jag inte riktigt nöjer mig med "själen" som förklaringsmodell här så vill jag gräva djupare. Vad är det som skapar behovet av den sortens yttringar?

Oj. Ja du. Det där är alldeles för stort för mig att förklara. Varför har människor olika typer av intressen, varför har vi överhuvudettaget individualitet. Är det rent biologiskt, är det uppfostran, är det vad som präglar en? Känns som att man måste ha en doktorsgrad i psykologi och filosofi för att ens närma sig med något som helst på fötterna.

Sedan vill jag också förtydliga att jag ser en skillnad mellan en kulturyttring som skildrar våld och en som reproducerar idén om våld som något bra, och på samma sätt ser skillnad mellan att skildra sexism och att reproducera sexism.

Det har såklart jättemycket med att göra hur man visar upp det. Men det är också en smakfråga. Ju mer beläst man är desto intressantare kan det bli att läsa skildringar med ett så neutralt perspektiv som möjligt (förstår såklart att det inte finns något objektivt). Men jag kan verkligen uppskatta när det är totalt avskalat och sakligt även när det gäller de värsta grymmhetererna utan något som helst ställningstagande. Då måste man själv tvingas tänka och fundera. Det krävs dock just att man gör det. Tänker och funderar.

Vad jag funderar över är om alla längtan (jag vet inte vad som är plural av längtan, så jag gissar) nödvändigtvis behöver tillfredsställas. Jag tänker att det finns ganska många saker som folk längtar efter men som vi tillsammans kommit överens om är tillräckligt dåliga rent generellt för att det ska vara värt att, som samhälle, helt enkelt stå ut med att de som längtar får fortsätta gå "hungriga". Deras känslor väger inte upp den upplevda samhällsskadan eller negativa effekten på andra människor.

Absolut. Mycket längtan som är rent destruktiv mot andra tillåts ju inte. Det finns ju vissa gränser som vi kollektivt sagt är okej och inte är okej. I synnerhet när man aktivt skadar/hotar andra människor så tenderar samhället att säga stopp. Lagar är yttest komplicerade saker som man verkligen måste reflektera över.

Vi vet också att när det gäller många sådana saker så leder just utlevnad till en förstärkning. Alltså, här blir det lite jobbigt eftersom jag har en liknelse jag hemskt gärna vill göra men jag VET att den här diskussionens ändå väldigt trevliga ton sannolikt skulle fara åt fanders, så jag väljer nog att låta bli den...

Jag tycker det är bra att du hejdar dig. Diskussioner brukar annars urarta och så står man där och diskuterar extremer. Man kan exempelvis inte prata om socialism utan att det börjar handla om gulag och stalins utrensningar. Det är tröttsamt och för mig inte det minsta givande.

Något jag som före detta rökare och sedan några år även nykterist känner att jag kunnat dra som något slags lärdom är att känslor inte är sanning, att upplevda behov inte nödvändigtvis är riktiga behov, att det som känns bra ofta inte är det minsta bra och att individens känslor och upplevelser inte är det minsta pålitliga.

Känslor är helt klart förrädiska. Men det är via dessa som vi också upplever mycket av världen. Och det är också de som också ger otroligt mycket. Sex utan känsla är ja, en mekanisk akt. Inte det minsta givande. Att omfamna den man älskar skapar en reaktion som är annorlunda än att krama om, ja vem som helst. Så det är svårt att göra sig fri dem och deras betydelse. Att man sedan kan drabbas av beroenden och få behov där du triggar kroppen kemiskt. Ja men visst är du så. Men din längtan och din lust just då är äkta. För dig. Sedan så är den ju kemiskt skapad och du kan slå dig fri den. Men skulle inte säga att behovet inte fanns där och att känslan inte var äkta.

Jag har ännu inte sett någon anledning att låta folk vara den absoluta auktoriteten vad gäller sina egna faktiska behov. Om man med behov menar sådant de behöver för att överleva, må bra i längden, och så vidare.

Det blir ju mycket individuellt här. Och det har ju att göra med vad man vill ha i livet. En person behöver inte frihet för att överleva. En person behöver inte kaffe, äta en födelsedagstårta, ha ett husdjur, ägna sig åt farliga aktiviteter såsom bergsklättring eller dykning. Men jag är på många sätt individuallist (även om jag absolut tror på ett kollektivt ansvar) där jag anser att man ska få följa sin längtan. Sedan finns det såklart gränser.

Samtidigt tänker jag att om man låter människor själva vara de absoluta auktoriteterna i alla sammanhang då kommer vi ju ytterst få ett samhälle av extremt självdestruktiva människor. Då kan vi inte förbjuda till exempel extremt beroendeframkallande droger - folk tycker ju själva att de har behov av crack, liksom. Om man ska ta extremfallet.

Jag håller med dig om att det där är ett extremfall. Tunga droger som heroin, crack och så vidare så har missbruket sällan att göra med att folk är på topp och känner att de vill hänge sig åt drogen. De flesta missbrukare inser själva att de borde sluta. Missbruk har ofta att göra med andra faktorer än just tillgänglighet. Alkohol är såklart ett mer intressant exempel att diskutera då den är såpass accepterad i vårt samhälle. Och den brukas på väldigt olika sätt av olika individer.

I fallet White Wolf håller jag helt med om att det finns en hel del väldigt onyanserad kritik, absolut. Och man kan betrakta denna onyanserade kritik som ett problem, eftersom den får en del människor att känna sig dåliga och eftersom den eventuellt påverkat en produkt i en icke önskvärd riktning.

Ja. Alltså, för att förtydliga. Jag tycker absolut att man ska kunna kritisera ett spel. Men för mig är det en stor skillnad när det är ett drev och när det är saklig kritik. Och det kan ibland vara svårt att se skillnaden på detta. Jag förstår att folk är investerade i det hela. Det är man när man är ett fan. Men nivåerna som det nådde är inte okej i mina ögon. Det är likadant med kritiken mot The Last Jedi där folk aktivt gick ut och hotade skådespelare för att de porträtterade roller i en film som de inte tyckte om. Men! Det är absolut inte lätt att säga var den gränsen går. Men jag tycker att de som dras med i sådana drev måste kritiseras när huvuden svalkats och kanske reflektera över sitt beteende.

Men jag tycker också att det finns en hel del väldigt onyanserad kritik mot vad man lite förenklat kan kalla "PK-sidan". Där all kritik buntas ihop och kallas ogrundad. Där all kritik kallas "censur", vilket i mina ögon är helt vansinnigt. Jag upplever ju att det som hänt de senaste åren inte i första hand handlar om att det "skapats PK-drev" utan att människor som tidigare inte haft en röst, hittat den. En del av dem är absolut onyanserade, men det är röster som tidigare varit tystade och som nu ljuder och påpekar missförhållanden.

Vad drevet kallas beror vanligen på vilken sida av skalan det är. Oftast är man helt okej med PK-drev om man är på ena sidan och likaså är man helt okej med hmm, Edgelord-drev, (även om jag inte gillar den titeln) på andra beroende på var man själv är positionerad åsiktsmässigt. Visst, White Wolf har fått en helt ny publik som gjort sina röster hörda. Men när deras åsikter börjar närma sig rena lögner och konspirationsteorier så anser jag att det passerats en gräns. Det gäller såklart andra sidan också.

Sedan tycker jag att "censur" tas lite lättvindigt. Det är nästan lite som en undanflykt ibland. Det är inte censur... men. Alltså, censur är ju också en censur när folk inte vågar uttrycka sina åsikter, stå för vad de tycker om, utan att bli påhoppade. Att bli skrämd till tystnad när det gäller hot om våld eller bara att bli trakasserad och svartmålad online är också att sätta en munkavel på folk. Återigen, här beror det mycket på var man står ideologiskt.

Och jag ser verkligen inte den stora skillnaden, utöver att jag upplever det som att "White Wolf-sidan" är den som är majoritetssamhället.

Jag har inte åsikten att minoriteter alltid har rätt. Varken politiskt, religiöst, etiskt eller läggningsmässigt. Och det är extremt komplicerat att säga vem som har och inte har makt i olika situationer. Och såklart beroende på var man står ideologiskt. Du har säkerligen exempel på tillfällen då representatner från "majoritetssamhället" blivit attackerade av grupper som du inte hållit med om i just den frågan. Även om de är utsatta och minoriteter. Exempelvis när religiösa grupper kräver rätt att de ska få skapa sina egna små kollektiva bubblor i samhället och utöva sin tro fritt där. (nu gissar jag bara på var du står). Så ja. Det är inte en lätt fråga. Eller, den är lätt om du ser hela samhället som om det borde vara skapat efter hur just DU ser världen och uppfattar saker.

Det är i mina ögon inte på grund av våldsfilm och hårdrock världen blivit mindre elak, utan på grund av outtröttligt arbete från de som vill medvetandegöra och förändra och revolutionera.

Jag menar absolut inte att våldsfilm och hårdrock dragit det stora lasset i att göra världen mer öppen för minoriteter exempelvis. Visst finns det kanske en liten del där. I alla fall i skapandet av subkulturer och rebellisk musik.

Det jag menar är att människor har olika behov. För vissa så finns det en längtan efter det fantastiska och det berättande. Att få utforska saker som kanske andra finner skrämmande eller äckligt. Många gånger har ju dessa kreatörer utmanat samhällets konservativa värderingar. Ifrågasatt varför vissa regler finns där? Varför ska man få definiera vad som är okej och inte okej?

Rollspel som de ser ut idag hade inte kunnat uppkomma (i alla fall lika lätt) i en mer konservativ tid då de hade sett allt för revolutionära och stötande. Och visst, både du och jag, och alla andra här på forumet hade klarat oss utan rollspel. Men jag tror vi alla uppskattar något med dem som få andra hobbies ger oss.

Jag tycker det är en väldigt intressant diskussion. Men jag tycker också du argumenterar så mycket ifrån det som är din verklighet. Det som är din syn på världen. Det känns väldigt svartvitt och självklart för dig. Men enligt min erfarenhet och min egen känsla så är världen väldigt, väldigt mer komplex än så. Men jag tror helt klart att du har goda intentioner, och att du kämpar för en god sak. Se bara till att inte göra dina potentiella allierade till fiender genom att vara för extrem. Du kan lika lätt stöta bort folk som du kan övertyga dem.

 

[RasmusL]

Detta är svar till Krank. Det föll bort från Quotes.

Vad drevet kallas beror vanligen på vilken sida av skalan det är. Oftast är man helt okej med PK-drev om man är på ena sidan och likaså är man helt okej med hmm, Edgelord-drev, (även om jag inte gillar den titeln) på andra beroende på var man själv är positionerad åsiktsmässigt. Visst, White Wolf har fått en helt ny publik som gjort sina röster hörda. Men när deras åsikter börjar närma sig rena lögner och konspirationsteorier så anser jag att det passerats en gräns. Det gäller såklart andra sidan också.

Sedan tycker jag att "censur" tas lite lättvindigt. Det är nästan lite som en undanflykt ibland. Det är inte censur... men. Alltså, censur är ju också en censur när folk inte vågar uttrycka sina åsikter, stå för vad de tycker om, utan att bli påhoppade. Att bli skrämd till tystnad när det gäller hot om våld eller bara att bli trakasserad och svartmålad online är också att sätta en munkavel på folk. Återigen, här beror det mycket på var man står ideologiskt.

Nää, att begränsa sitt uttryck på grund av mottagen kritik är inte "censur", det är ett fritt val. Hot om våld och andra lagbrott finns det strukturer i samhället för att hantera (även om de inte alltid fungerar till fullo) och där har en tydlig "inte okej"-gräns passerats, men det är i mina ögon raka motsatsen till censur att kunna få hård kritik och passionerade åsikter på verk en skapat. Jag kan förstå att det är jobbigt att bli kritiserad men det är orimligt att sätt munkavle på sådan kritik. Det är lite som i nordic larp-sfären där det finns en sjukt crazy kultur kring att inte ge kritik ens till kommersiellt drivna projekt, då skaparna upplevs vara så goda och fina människor att de inte ska svara för eventuella misstag de gjort då det skulle kunna få dem att bli ledsna i ögat.

WW kan skapa vilka produkter de vill men de kan aldrig undvika att deras marknad har åsikter om sagda produkter. Oftast är de positiva åsikter, ibland är det negativa men marknaden måste i en marknadsekonomi ändå kunna vara måttstocken för vad som är "okej".

Producera vad du vill så länge det ligger inom lagens ramar men oavsett vad du producerar kommer du att få kritik. Frågan är om du drivs av att känna dig omtyckt och skapar produkter utifrån det eller om det är viktigare att få utlopp för dina idéer och visioner.

Detta är svar till Krank. Det föll bort från Quotes.
Jag har inte åsikten att minoriteter alltid har rätt. Varken politiskt, religiöst, etiskt eller läggningsmässigt. Och det är extremt komplicerat att säga vem som har och inte har makt i olika situationer. Och såklart beroende på var man står ideologiskt. Du har säkerligen exempel på tillfällen då representatner från "majoritetssamhället" blivit attackerade av grupper som du inte hållit med om i just den frågan. Även om de är utsatta och minoriteter. Exempelvis när religiösa grupper kräver rätt att de ska få skapa sina egna små kollektiva bubblor i samhället och utöva sin tro fritt där. (nu gissar jag bara på var du står). Så ja. Det är inte en lätt fråga. Eller, den är lätt om du ser hela samhället som om det borde vara skapat efter hur just DU ser världen och uppfattar saker.

Det finns ofta en skillnad i privilegium och ett historiskt arv, precis som i WW-frågan.Det är mätbart och påvisbart via en väldig massa parametrar, det finns hela forskningsfält kring detta och privilegiefrågan är något som generellt tas hänsyn till. Tas detta inte hänsyn till i rollspelsskapande så kommer det att generera kritik som jag oftast kommer att ställa mig bakom. Det har ju iofs visat sig att även miljöförstöringens vara eller icke vara som fenomen går att diskutera trots all forskning men om vi kan se till ett större perspektiv än bara oss själva och vår grupp så brukar det lösa sig.

Tjetjenien-grejen var okänsligt porträtterad (kanske till och med en dum idé från början) vilket bevisas av reaktionerna den rörde upp. Frågan är sedan om vi lyssnar på kritik från mindre privilegierade minoriteter eller om vi väljer att sätta vårt eget tycke och smak i första rummet. Det går ju som sagt flera gånger i tråden jättebra att gestalta förtryck och övergrepp bakom stängda dörrar där alla samtycker men så fort du gör det offentligt måste du också vara beredd på kritiken.

Detta är svar till Krank. Det föll bort från Quotes.

Det jag menar är att människor har olika behov. För vissa så finns det en längtan efter det fantastiska och det berättande. Att få utforska saker som kanske andra finner skrämmande eller äckligt. Många gånger har ju dessa kreatörer utmanat samhällets konservativa värderingar. Ifrågasatt varför vissa regler finns där? Varför ska man få definiera vad som är okej och inte okej?

Rollspel som de ser ut idag hade inte kunnat uppkomma (i alla fall lika lätt) i en mer konservativ tid då de hade sett allt för revolutionära och stötande. Och visst, både du och jag, och alla andra här på forumet hade klarat oss utan rollspel. Men jag tror vi alla uppskattar något med dem som få andra hobbies ger oss.

Ingen, och om jag ska gissa framför allt inte krank, tycker att vi ska sluta utmana. Men när vi gör det på en arena som är öppen för alla kommer vi att få välförtjänt kritik när vi inte tar hänsyn till de som vistas på sagda arena. I Sverige kan det vara helt PK att göra sarkastiska förintelse-liknelser, men i Polen? Där de allra flesta har direkta kopplingar till överlevande eller sörjer närstående? Kanske inte så fräscht. När du är på en global arena, eller till och med nationell sådan, så skriver du även till de som lever i förtryck, utstår övergrepp, har erfarenheter av imperialism, kulturell appropriering, etc. Att välja att filtrera bort kritik som "drev" eller "konspiration" eller liknande är upp till var och en, men jag skulle personligen överväga vad i min skapelse som väckt de här känslorna och adressera det efter bästa förmåga.

 

[Svarte Faraonen]

I Sverige kan det vara helt PK att göra sarkastiska förintelse-liknelser, men i Polen? Där de allra flesta har direkta kopplingar till överlevande eller sörjer närstående? Kanske inte så fräscht.

Samtidigt pekar Polen-liknelsen också på när det är väsentligt att ifrågasätta en offerroll. Det har ju varit en kritik från många judiska företrädare att polska myndigheter älskar att framställa Polen som enbart ett offer i andra världskriget, och tystar ner alla försök att uppmärksamma medlöperi och antisemitism bland befolkningen. Många skulle säkerligen bli djupt kränkta av att sådana missklädsamma historier togs upp (inklusive den nuvarande regeringen), men det är en helig ko som måste slaktas.