Jag gillar när en fantasy-ras pà nàgot sätt känns främmande. Att de har ett sinne, eller nàgot karaktärsdrag som gör att de inte bara känns som människor med plastöron eller en människa i en Lisebergskanin.
Ett exempel är icke-männen/nonmen (vad människorna kallar dem) I Scott Bakkers serie "The Prince of Nothing". De är en twist pà alv-arketypen, en uràldrig ras, vackrare och mäktigare än människorna. Deras uràldrighet har dock kommit till ett högt pris. Allt eftersom àren gàr bleknar minnen, personer och händelser smälter samman. Nutid och dàtid blir till ett, barn och älskade, det egna urspunger allt glöms bort och försvinner in i en dimma.
För att inte förlora sig själva isolerar sig nàgra genom àrhundradena, gör varje dag den andra lik. Andra som vandrar i världen söker händelser sà traumatiska och emotionella att de inte glöms. Eller försöker àteruppleva gamla händelser för att väcka minnena till liv. Här är en novell fràn författarens blog (
länk) . En icke-man mördar en ung flicka för att minnas sin egen dotter, när människorna fàngar honom väcks andra minnen till liv.
Sedan är en typisk fantasygrej att fantasyraser oftast bara har en kultur, till skillnad ifràn människorna. Vilket iofs inte stör mig om det är high fantasy. Men är det low-fantasy eller culture-gaming tycker jag det kan vara värt att tänka pà.