Många historiker har börjat tro att Marco Polo aldrig nådde Kina. Hans imponerande beskrivning av den stora muren är ett av många talande tecken på detta; den var i själva verket mest en bortglömd, förfallen stenhög på Marco Polos tid. Man tror att han kanske nådde städerna i Centralasien och där fick höra imponerande berättelser om Kina av div. resenärer, och att han utifrån dessa fabricerade alltihop.
Anyhow...det är nog orimligt om det finns sändebud från för många avlägsna länder vid Soldarns hov, men enstaka kan man motivera genom att Soldarn har speciella band till just den kulturen. Man ska dock tänka på - historiskt fanns ju bara behov av ambassadörer från länder man faktiskt hade nån slags direktkontakt med. Den franske kungen utväxlade brev med Timur Lenk, förvisso, men hade inget som helst behov av diplomatiska relationer - Frankrike och Timuridimperiet hade liksom inget samröre. Däremot hade Japan tidigt en ambassadör i Europa, vi snackar typ 1600-tal...det finns en intressant wikipedia-artikel om honom, om jag bara kunnat komma på hans namn.
Men sådant tillhör undantagen. Historiskt hade avlägsna länder som bäst mycket sporadiska kontakter med varandra.
Å andra sidan, precis som du själv påpekar, Mundana är inte så stort. Det tar inte alls lika långt tid att resa från Soldarn till Menon-Aun som från Genua till Kina. Det borde ju spela in.
Vid Drunoks hov i min maffiga intrigsoppa finns ambassadörer från (åtminstone):
- Jargien (ett flertal olika)
- Asharien
- Cermira (info kommer)
- Caserion
- Sanarialliansen
- Ebhron
I praktiken har man diplomatiska relationer med Den eviga vinden eftersom drottningen är dotter till Uriangkathai och har med sig en massa raunländskt fölk, och flera drunokiska ätter har massiva ingiften med damariska fursteätter, så banden där är täta även om det saknas officiell representation. Man har försökt skapa diplomatiska relationer med Mûhad vid flera tillfällen, för att få en allierad mot Jargien, och Drunok har skickat ambassadörer dit, men än så länge saknas officiell mûhadinsk representation i Drunok.
Man har däremot en ambassadör från Ebhron, men det är inte så osannolikt givet att Kabalaorden har filial i fucking Asharien, och att Drunoks kung personligen bjöd in dem att starta filial i Drunok.
Sanaris ambassadör...är mest skum. Plus då att hon är i semi-landsflykt och har en klistrig lesbisk bdsm-relation med Drunoks hovmagiker, så det är inte säkert att hon verkligen är så sanktionerad som hon utger sig för.
Kronprinsen av Soldarn lär ha en shitload av titlar. Go nuts. Exempel från mitt Mundana:
Mûhads andre arvprins officiella titlar är: Amir Ezra i-Wolani, Hög prins av Mûhad och Ziu, furste av Tarhai och De bortre öarna, kefal av Tabbah, 'abir av Ilja och Dzamirerna, herre av Gulja-floden, khan av Zaghlakhe, Tabîm och Koshanshe, De sköna konsternas beskyddare, Målarkonstens mecenat, Fûms betvingare och innehavare av Khalimstjärnan av första graden.
Kortformen av Drunoks konungs titlar är: Akala Gahallan III, kung av Drunok och Illtariet, furste av Pavara och Ramdors fallna marker.
George RR Martins romansvit 'A Song of Ice and Fire' är gritty intrigfantasy i senmedeltida setting full av färgstarka karaktärer, och nära nog universiellt hyllad. Den är indeed genial, och mycket, mycket läsvärd, men Martin förenklar mycket av hovlivet för att dra ned på komplexiteten i ståryn (och den är lugnt komplex nog). Ett påtagligt exempel är heraldiken, som tycks mycket basal och simpel i Martins setting.
GG Kay är också bra på hovintriger, men de är mer lågmälda och existensiella än Martins (men lika blodiga). Det är sällan semedeltida miljö, dock, utan mer typ Byzans ('The Sarantine Mosaic) och Reconquistan ('The Lions of Al-Rassan). 'Tigana' är rätt mycket senmedeltid emellertid.
'Kushiel's Dart'-serien av Jaqueline Carey är typ 100% hovintriger och bdsm-porr. It's quite good, men hennes setting är väldigt klyschig jämfört med Kays och Martins alster.
Sedan kryyyyyyllar det rimligen av historiska romaner som utspelar sig vid senmedeltida hov. Englands 1400-talskungar är ju populära tex *HostShakespearehost*, men vi har också italienska furstar, etc. En relativ aktuell är väl 'The Other Boleyn Girl', och även om den är något post-medeltid är det väl såpass nära att det ändå kan fungera. Precis som inom filmbranschen drunknar senmedeltiden i romanvärlden dock lite i den gigantiska populärkulturella skithärd som högmedeltidsfixeringen utgör.
Det är väldigt, väldigt, jag skulle säga tragiskt, ont om filmer som utspelar sig under senmedeltiden (en av de få som gör det är den bästa medeltidsfilmen av alla, dock), men det finns maaassor av filmer som utspelar sig vid 1500-talshov, courtesy of britternas och jänkarnas fixering vid denna era. Och Skakspjut skrev ju en hel del som utspelade sig på 13-1400-talet, trots allt. Vi har tex 'Elizabeth', 'Elizabeth the Golden Age', 'The Other Boleyn Girl', 'Richard III'. I övrigt finns tex 'Röda dödens mask', och en massa obskyra östeuropeiska medeltidsrullar, typ 'Jan Hus', 'Otrars fall', 'The Teutonic Knights', 'Ivan den förskräcklige' ...jag skulle säga att filmer generellt förenklar intrigsoppor på ett lite tråkigt sätt dock, givet filmmediets snäva tidsramar. Romaner och tv-serier är bättre på intriger.
Det finns däremot, såklart, massor av bra facklitteratur om senmedeltiden. Barbara Tuchmans 'In a distant mirror' är ett mycket bra och underhållande exempel på mikrohistoria. Dick Harrisons bok om Karl Knutsson Bonde är rätt schysst också, den snubben var...inte så snäll.
Nåja. Nu ska jag äta.
- Ymir, gör så