"hmm är inte så insatt i det där med Ion vapen, laser och annat likanade, så jag skulle gärna vilja veta mera om teorier i detta ämne"
Laser: Är en förkortning av "Light Amplification through Stimulated Emission of Radiation". Förkortningen beskriver tekniken att skapa så kallat koherent ljus, det vill säga ljus där ljusvågorna svänger i takt och förstärker varandra. Laser kan användas för lite allt möjligt där man behöver exakthet eller styrka. Ska man läsa av ytan på en CD-skiva, använd en laser. Ska man kartlägga Månens yta, använd en laser. Ska man utföra mikrokirurgi utan att dränkas i blödning, använd en laser. Och ska man skjuta utomjordingar, använd en laser (ehrm).
Laser som vapen fungerar enligt samma princip som ett förstoringsglas och ett papper - man koncentrerar en massa ljus på en punkt så att punkten upphettas en massa. Hettar man upp lite så får man ett brännmärke och eventuellt en eld. Hettar man upp tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt så får man en explosion.
För att få en laser som är skadlig krävs två saker: effekt och koncentration. Du behöver kräma ut en jefla massa energi på en läbbans kort tid. Dela energin med tiden och du får effekten, och ju högre effekten är desto mer ont gör det. Du behöver dessutom koncentrera all denna effekt på en liten yta. Om effekten sprids ut över för stor yta så absorberas energin utan att göra skada. Så vad vi vill ha är mycket energi under kort tidsrymd och över en liten yta. Detta gäller för övrigt de flesta energivapen - de flesta vapen över huvud taget, faktiskt. Så därför kommer en laser avsedd för strid ha en kort intensiv puls koncentrerat till en liten yta.
En sådan laser kan skapas genom att ladda upp en gas och sedan trigga den med en ljuspuls, eller elektriskt i halvledare, eller kemiskt genom att låta energin komma från en reaktion. Får jag gissa så kommer stridslasrarna att bli kemiska lasrar eller halvledarlasrar. För större laservapen som används mellan rymdskepp så skulle jag gissa på atombombspumpade röntgen- eller gammalasrar, dvs laservapen som använder ljus i röntgenstrålespektrat eller gammastrålespektrat och som får sin energi av en atombombsexplosion.
Åjustdet, laservapen kommer inte säga "pjä" och skjuta iväg en lysande klump. De kommer att låta som en åskskräll och synas som en lysande vit linje i luften - ungefär som en åskblixt, faktiskt. Finns det ingen luft så syns de inte alls och låter inte heller. Ljusstrålen far med 300 000 km/s, så den kommer helt enkelt plötsligt bara att finnas där.
Jonvapen: Kallas oftare partikelvapen. Idén är att man tar en kasse joner (laddade atomer) och accelererar med en stor magnet mot fienden. Den skadar på ungefär samma sätt som en laser - en kasse energi koncentreras i målet som får ont. Samma princip gäller för skada men med större penetration. Jonvapen har inte samma hastighet som laservapen, men gott och väl saftigt hög. 180 000 km/s är långsamt.
Plasma: En plasma är ett materietillstånd då atomkärnor och elektroner simmar fritt. Det är tillståndet ovanför gas och kräver ofta (men inte alltid) extremt höga temperaturer. Kan man skapa en superhet plasma och hiva iväg den mot fienden så kan man få riktigt farliga effekter. Dessa skulle kunna ge upphov till lysande klumpar i luften, men förmodligen inte.
Masslungor: Om man istället för en kasse joner skickar iväg en schysst spik så får man ett fast föremål istället för en kort ström av partiklar som slår an mot målet. I princip är detta ett upphottat gevär eller en upphottad kanon som drivs av el istället för krut - man använder elektromagneter för att hiva iväg projektilen. Den gör ont på samma sätt som ett vanligt gevär, fast med högre potential.
Samtliga dessa vapensystem går att tillverka idag. Det finns två problem: miniatyrisering och energi. Dels ska man få kraftiga elektromagneter, plasmabildare, whatever som är små och bärbara, och dels ska dessa få energi. Inom kanske hundra år bör dessa vara möjliga att massproducera och ha i fält. Bortom det? Faen vet.
"sedan var det drivkraft"
Det grundläggande i all drivkraft så som vi känner idag, från kängor till raketer, är Newtons tredje lag: "varje aktion motsvaras av en motriktad och likvärdig reaktion". Det vill säga, ska du framåt så måste du knuffa något bakåt. Raketer fungerar enligt den principen: man hivar ut något bakåt i hög fart och raketen åker framåt, allting för att rörelsen ska balanseras. Även bilar funkar enligt samma princip - den knuffar jorden bakåt för att kunna åka framåt.
Vad man kan göra är att komma på ett sätt att kasta ut mer massa bakåt, kasta ut massa snabbare bakåt, eller åka snålskjuts på något annat. Vi tar några exempel:
En krutraket vräker ut en massa massa bakåt. En rymdfärja vräker ut mer massa bakåt, och kan därför åka snabbare och högre. Därmed så kommer den upp i omloppsbana. En Saturn V-raket vräkte ut såpass mycket massa att den kunde knuffa en sak till månen. Här är det alltså mängden massa kastas ut som ökas.
Kruxet är att det är slöseri med energi. Om man istället kunde vräka ur sig en mindre mängd massa men mycket snabbare så skulle man kunna öka farten ännu mer. Atomraketer (som bara har testats) arbetar enligt denna princip - medelst en schysst atomreaktor hettar man upp bränslet så att det tar mer plats och får mer fart. Den gör samma sak som en vanlig raket, fast snabbare. Jonraketer är en annan variant. Där tar man i princip en partikelaccelerator och knuffar ut små partiklar i extremt höga hastigheter. Det gör att man inte behöver vräka ut lika mycket partiklar, vilket gör att man kan använda bränslet längre, vilket ger högre sluthastighet. Deep Space 1 är den första farkost som använder jonmotor, och den gjorde närkontakt med en komet för nåt eller några år sedan.
Man kan också åka snålskjuts. Det är i princip vad man gör idag för djuprymdsresor: man skickar upp en farkost till omloppsbana med precis så mycket bränsle som krävs för att knuffa sig bort från Jorden. Sedan åker man snålskjuts på solsystemet. Genom att snurra nära planeter och stjärnor på diverse olika sätt så kan man "sno" lite rörelse från planeten eller stjärnan (i det här fallet Solen) och på så sätt öka farten. Solen eller planeten klagar inte - det märks inte ens på den.
En del av problemet är bränslet. För att komma någonstans så krävs bränsle. Det måste farkosten ta med sig, vilket innebär att en del av energin i bränslet som används går åt till att knuffa på bränsle som kommer att användas först senare. Men det är väl något man får räkna med.
Eller är det det? Genom ett antal år har man funderat på solseglare, dvs en farkost som seglar på solvind och använder gravitation som köl och roder. Trycket från de partiklar som solen blåser utåt skulle i teorin räcka för att driva en solseglare till rätt höga hastigheter, och i och med att solseglaren inte behöver ta med sig sitt eget bränsle, utan får det från solen, så kommer den heller inte slösa energi på att flytta bränsle.
Forskaren Bussard funderade en gång i tiden på en ramskopa, som gick ut på att rymden inte är helt tom. Det finns en eller två väteatomer per kubikmeter. Hans idé var att "skopa upp" dessa med en elektromagnetisk tratt och använda som drivmedel för en fusionsreaktor. Återigen tar farkosten inte med sig något bränsle, utan den samlar upp det på vägen. Det finns ett antal praktiska skäl till att ramskopan inte skulle fungera, men det var en söt idé, och det skrevs ett antal bra SF-romaner med sådana i.
En annan forskare, Leik Myrabo, arbetar med en ljusfarkost. Hans idé är att man tar ett flygande tefat och koncentrerar en laserstråle mot en spegel på undersidan. Den kraftiga upphettningen leder till en explosion, som lyfter och driver farkosten. På så sätt slipper även denna farkost att ta med sig sitt bränsle, eftersom detta skjuts mot farkosten från en sändarstation. Till skillnad från solseglaren och ramskopan så utför Myrabo praktiska experiment med sin ljusfarkost - just nu ligger han på samma höjd som raketforskningen ca 1930.
Populärt numera är rymdhissar. Man fäster en asteroid i geosynkron omloppsbana och skickar ner en hisskabel till Jorden. Ena änden av kabeln har en hisskabin, och andra har en motvikt. Sedan har man en motor som hissar ner motvikten och upp kabinen samtidigt. På så sätt kan man få en elegant lösning på att ta sig upp i rymden - motvikten är då det som "kastas ut" bakåt.
Men det är så långt som vår kända vetenskap kommer. Den kan ta oss upp i rymden billigt med rymdhissar eller ljusfarkoster. Den kan få oss att åka upp till kanske 10% av ljusets hastighet. Men där är det stopp. Ska man nå högre hastigheter så krävs ett nytt tänkande och en ny vetenskap. Överljusfart i form av maskhål har spekulerats och bevisats möjliga - på subatomisk nivå! Man skulle inte ens kunna skicka en elektron genom ett maskhål, och för att skapa ett konstgjort (som fortfarande är för litet för elektroner) så skulle det krävas mer energi än vad mänskligheten någonsin har använt, per sekund. Det finns en idé om att trycka samman rymden framför en bubbla, och sedan låta bubblan röra sig snabbare än ljuset. På så sätt kan man åka snabbare än ljuset utan att bryta mot relativiteten. Förutom att det kräver manipulation av gravitation (som vi inte har en aning om hur det skulle gå till) så skulle energin vara ännu mer ofantlig än för maskhålen. Det är också möjligt att det finns så kallade tachyoner, partiklar som färdas snabbare än ljuset. Matematiskt kan de finnas, men ingen har lyckats påvisa det eller kommit på ett sätt att påvisa sådana partiklar eftersom de har imaginär tid (tidslinjen går åt höger istället för mot framtiden). Ingen vet heller hur man ska kunna bygga om en tardyonisk partikel (en vanlig alltså) till en tachyonisk (överljuspartikel), och frågan är om det ens går. Alla dessa möjligheter kräver en vetenskap som vi inte har.